Vilks.net

Konsthistorien är alltjämt konstens heliga skrift. Mycket större än bibeln, en skrift uppbyggd av hänvisningar till andra skrifter (monografier, stilhistoria, periodöversikter osv) och som ständigt berikas med nya tillägg.

Uppenbarelser och mirakler kan redovisas över hela den historiska linjen. Det är i konstupplevelsen som undret sker. Denna upplevelse skall vara särskild och blotta oändliga djup. Den stora upplevelsetiden får ändå tillskrivas modernismen. Samtidskonsten har modererat entusiasmen för känslomässiga extaser. Men än förekommer vittnesbörd.

Professorn i konstvetenskap Margareta Rossholm Lagerlöf är ett utmärkt exempel på det något föråldrade konsumtionsbeteende som man ibland kan iaktta bland konstvärldens medlemmar. Hon har varit på ett seminarium om Rauschenberg och är full av entusiasm: ”den amerikanska chock jag tog del av som ung vid 1960-talets mitt på Moderna Museet”. Och när hon skall sammanfatta den pågående utställningen får hon till att: ”Ännu, en sista gång, är dessa öppna verk tillgängliga, nästan som vad som helst.”

Men inte ens det räcker. Rossholm Lagerlöf fortsätter att skruva upp sin övertygelse: ”Dragningskraften är som den längtan Heathcliff kände efter Catherine i romanen Svindlande höjder, och som hennes rop från heden.”

Och till slut har hon kommit fram till den glödande mystiken, konsten själv: ”Utställningen öppnar på nytt ett kreativt land och har två sidor: monumentet och den prestigefyllda bekräftelsen; och, å andra sidan, ett gräsrotsperspektiv, kanske inte ens avsett. Bortom alla skillnader, bortom händelsen själv är det konsten som kallar – från livets källådror, ursprung och behov.”

Tron på konsten i sig lever än, förmodligen är den tämligen utbredd, men det är ändå relativt ovanligt att den visar sig i närmast religiösa termer.

Den enskilde kan självfallet uppleva vad den vill. Men ser man något mera nyktert på 60-talet och Rauschenberg så var det väl inte så märkvärdigt. Tiden var mogen för att göra det moderna populärt och i Stockholm fick den liberala medelklassen ta del av det senaste från New York. Spännande och kul. Rauschenberg tillsammans med Jasper Johns och Andy Warhol var på den tiden modernismens apostlar. Men redan under 80-talet kunde dessa nytolkas som föregångare till det postmoderna vilket bland annat redovisades i Lars Nittves utställning Implosion 1987.

Det är inte alltid tiden är mogen, i vissa fall blir den det aldrig när det handlar om den uppenbarande upplevelsen. Konceptkonsten som kom några år senare hade svårt att tränga in i Sverige. Den har aldrig förmått att producera det slags upplevelser som redovisats ovan.

Och här hade vi nog en större händelse i konsten än Rauschenbergs neo-dada.

I detta nådens år 2007 är det meningen att konstvärlden skall få ta del av konstupplevelsens återkomst. Allt är förberett. Men det kommer att bli något helt annat än den modernistiska sensationen.

Robert Rauschenberg Pilgrim 1960

Stort är det inte, konstvärldens ansvarstagande i angelägna frågor. När trendvinden blåser är de angelägna frågorna snart några andra angelägna frågor. I den svårbestämda vindkantring som nu försiggår skall det socialkritiska budskapet förvaltas som post-socialkritiskt. Det skall ej överges, men det skall blandas upp med sinnlighet, mera estetik och en bildningsram som skall visa oss mer av konsten. Kort sagt: mera dimslöjor över alltför tydliga budskap.

Curatorveteranen Robert Storr laddar upp med Venedigbiennalen: ”Tänk med känslorna, känn med tanken.” För att understryka detta har han komponerat ett smörgåsbord av konstnärer. Här kommer att finnas något för alla konstälskare.

Frågan är hur man i detta perspektiv skall ställa sig till colombianen Juan Manuel Echevarria som fram till den 17 april visar videor på Malmö konsthall. Pontus Kyander har varit och sett dem och särskilt ”Bocas de ceniza/Munnar av aska (2003–2004) är ett av de konstverk som berört mig starkast.” Våldshandlingarna som ett antal medverkande i filmen upplevt bär de fram i egna sånger. Jo, det är klart att det är gripande. Men framför allt för den speciellt konstintresserade. Budskapen i Echevarrias arbeten är otvetydiga, formen för framförande och symbolik är inte den man direkt finner i dokumentärfilmen och därför passar konstformen bättre. Men heller inte alltför bra eftersom illustrationen ändå inte är långt borta. Man kan, och antagligen måste, skjuta in att emedan innehållet är så angeläget och oerhört, bör det framföras med tydlighet. Så har det varit under några års tid, men konstvärlden har börjat tröttna på folkmord och liknande elände från alla delar av världen. Strängt taget är sådana videor en socialkritisk lyxförpackning avsedd att konsumeras av kritiker och andra figurer i konstvärlden. En både dyr och ineffektiv produkt. När den dessutom börjar bli förutsägbar blir dess position alltmer osäker som kvalitetskonst. Kyander nämner att Echevarria fick ett internationellt genombrott på den sydamerikanska utställningen som fanns på förra Venedigbiennalen. Det är riktigt men han har inte kommit längre än till 4.129 på artfacts. Frågan är om han kommer att klättra så mycket högre. Jag tror mera på hans landsman Oscar Muñoz (3.517) som också har en socialkritisk profil vilken är mer uppblandad med konceptuella infall. Men båda dessa får räkna med klara begränsningar i sina framgångar eftersom de bor och arbetar i periferin Colombia.

Om vi granskar andra socialkritiska profiler kan man exempelvis nämna den så framgångsrika Emily Jacir (842) från Palestina. Hennes mest kända arbete är tältet med namnet på förstörda Palestinska byar. Hon rör sig mellan Ramallah och New York. Jacir kommer att delta i den kommande Venedigbiennalen. Men mästaren på att integrera hela folkmord i en berusande estetik är William Kentridge (Black Box som visades på Moderna Museet för en kort tid sedan). Uppvisandet av våld, död och orättvisor med ständigt nya objekt skapar i första hand ett kvalitetskriterium i samtidskonsten. Man kan också beskriva socialkritiken som en metod för att återskapa det autentiska som gick förlorat i modernismen.

Problemet med socialkritiken är att efter en tid sätter sig konsten på tvären och ingen sentimental eller utlämnande videoeffekt kan i längden förhindra detta. Konsten kräver att det som vi ser handlar om något helt annat.

Juan Manuel Echevarria Bocas de ceniza 2003-04 video

Oscar Muñoz Re/trato 2003 foto, vatten på sten

Emily Jacir Ramallah/New York dvd 2004-05

En liten, men bara en liten, provokation och skandal har seglat upp i Umeå för några dagar sedan. Det handlar om en pinkande konstnär.

Föremålet för ett intensivt medieintresse är konstnären Itziar Okariz från San Sebastian. Hon är inbjuden att genomföra sin pissperformance den 9 maj under Madefestivalen.

Kvällspressen lägger ut den vanliga indignationen ”skvalandet kostar skattebetalarna 10 000 kr plus flygbiljett”.

Om man frågar sig lite mera sansat: Är det bra eller dåligt? Först och främst är det bra för Madefestivalen. För ynkliga 10 000 har man fått en hel reklamkampanj. Väl investerat. Dessutom riskerar man inte att göra bort sig. Okaritz har ett feministiskt perspektiv i sina aktioner och en solid utgångspunkt i situationismen och neo-situationismen. Det är ännu inte möjligt att rikta ett framgångsrikt angrepp mot ett feministiskt projekt.

Så långt är det rätt bra jobbat. Sedan kan man fråga sig vilken rang det här har i DIS. Och svaret kan knappast bli mer än ”sådär”. Okaritz (12.951 på artfacts) började visserligen med sitt feministiska pinkande i rätt tid, redan 2001, men har inte lyckats ta sig fram till konstvärldens centrum. Man får nog säga att nu är det väl sent, feministiska frågor har varit på retur en tid och detta kompenseras inte av hennes något uppseendeväckande utspel.

Men det får beskrivas som underhållande. Alltid en vinnande gest på en vernissage: En stråle medan ni smuttar på drinkarna.

En hel samling vattenkast finns på video:
Itziar Okaritz, Peeing in public and private space 2001-06 (8 min)

Okaritz kastar sitt vatten på c/o Atle Gerhardsen i Berlin 2006