Del 284: En dam slår en stråle

En liten, men bara en liten, provokation och skandal har seglat upp i Umeå för några dagar sedan. Det handlar om en pinkande konstnär.

Föremålet för ett intensivt medieintresse är konstnären Itziar Okariz från San Sebastian. Hon är inbjuden att genomföra sin pissperformance den 9 maj under Madefestivalen.

Kvällspressen lägger ut den vanliga indignationen ”skvalandet kostar skattebetalarna 10 000 kr plus flygbiljett”.

Om man frågar sig lite mera sansat: Är det bra eller dåligt? Först och främst är det bra för Madefestivalen. För ynkliga 10 000 har man fått en hel reklamkampanj. Väl investerat. Dessutom riskerar man inte att göra bort sig. Okaritz har ett feministiskt perspektiv i sina aktioner och en solid utgångspunkt i situationismen och neo-situationismen. Det är ännu inte möjligt att rikta ett framgångsrikt angrepp mot ett feministiskt projekt.

Så långt är det rätt bra jobbat. Sedan kan man fråga sig vilken rang det här har i DIS. Och svaret kan knappast bli mer än ”sådär”. Okaritz (12.951 på artfacts) började visserligen med sitt feministiska pinkande i rätt tid, redan 2001, men har inte lyckats ta sig fram till konstvärldens centrum. Man får nog säga att nu är det väl sent, feministiska frågor har varit på retur en tid och detta kompenseras inte av hennes något uppseendeväckande utspel.

Men det får beskrivas som underhållande. Alltid en vinnande gest på en vernissage: En stråle medan ni smuttar på drinkarna.

okariz-peeing-in-publ-or-priv-spac-01-06-vid-8min.jpg
En hel samling vattenkast finns på video:
Itziar Okaritz, Peeing in public and private space 2001-06 (8 min)

okariz-peeing-nov18-2006-berlin-atl-ger.jpg
Okaritz kastar sitt vatten på c/o Atle Gerhardsen i Berlin 2006

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 284: En dam slår en stråle

  1. david 28 malmoe skriver:

    Det är kanske konstnär man ska bli…själv blev jag haffad av två mycket aggressiva/humorlösa poliser när jag (mycket diskret) pinkade i en rabatt i Lund häromsistens.

  2. Lars skriver:

    Det är ett utomordentligt pedagogiskt exempel. Du ägnade dig åt saken men Okaritz ägnar sig åt konsten. Ingen kan beskylla henne för att “hon var tvungen”. Hon finns innanför institutionen, du var inte ens i närheten.

  3. Rasmus West skriver:

    Egentligen passar väl denna performance alldeles ypperligt i Umeå. En aktör i periferin kommer till periferin och gör ett feministiskt ingrepp. I Umeå är det rätt utbrett, som bekant?, med hårda feministiska åsikter och agendor åt olika håll. Egentligen är staden rätt öppen och bred i förhållningssätt, men det finns såklart ändå tillräckligt med människor som orkar uppröra sig över Okaritz performance och precis som Lars säger blir det utmärkt marknadsföring för festivalen.

    Bra och rätt på många sätt, men inte så spännande.

    Kan bloggläsarna vänta sig någon mer skrivelse om festivalen sen, Lars?

    I Finland är det ingen som haffar de som pinkar ute.

  4. Lars skriver:

    Hej Rasmus. Ja, vi är väl tämligen klara med analysen av pinkerskan. Jag skall på avstånd hålla ett öga på festivalen men jag lär ju inte se den på plats. Men jag är tacksam om du kan komma med några tips.

  5. Rasmus West skriver:

    “I Umeå är det rätt utbrett, som bekant?, med hårda feministiska åsikter och agendor åt olika håll.”

    Kanske uttryckte det lite klumpigt, jag menar att hårdfeminism har en rätt stark kärna i Umeå.

  6. Rasmus West skriver:

    Återkommer. Annars visas ju cremaster-cyklerna på festivalen.. vilket väl får ses som ett ytterligare belägg för ditt påstående att Matthew Barney mer eller mindre är passé. Är säkert sevärt, hursom.

  7. Johan Lundh skriver:

    Jag såg Barney’s nya film, Drawing Restraint No 9, här i Toronto. Jag somnade en halvtimme in i den 3,5 timmar långa filmen. Har ni sömnproblem – se den – annars sky den som pesten.

  8. Lars skriver:

    Många filmer som är konstfilmer använder sig av tekniken att en film blir lång genom omsorgsfullt utnyttjande av varje scen. Jag tror att Barney skulle välja att gå åt andra hållet och göra en kort och snärtig musikal som omväxling till den tunga diet han tidigare serverat så framgångsrikt.

  9. Per Gustavsson skriver:

    Jag bor i Umeå och har med intresse följt utvecklingen inför Made Festivalen. Det intressanta med Okaritz performance är den förberedelse som krävs. Att kissa på beställning är tydligen ingen lätt match. Rätt slags dryck, ingen mat och rätt tajming. Efter hennes performance är hon uttömd, trött och hungrig. Det är inte bara att dra en stråle. För mig kan detta vara värt att analysera konstnärligt bortom alla använda situationism och feministiska desikeringar som verkar uttråka konstvänner med blick på rang.

    För övrigt att hålla ett öga på är Ride1, de spelar in en cover av en del i Hajen-filmen på plats under festivalen.
    En doldis är Lars Cuzner som kommer att registrera ett vanligt förkylningsvirus och visa på en skärm var det rör sig under festivalen, sjukt bra.

  10. Pingback: Börjes konstblogg » Samtidskonsten stinker av kiss och bajs

  11. Olofmartin skriver:

    Rasmus West nämnde att det fanns en öppenhet i Umeå för den här typen av projekt, men det samsas i så fall med det motsatta… Tänker t ex på debaclet kring John Duncans utställning där (sedan folk fick nys om att Duncan – i konstens namn – knullat ett kvinnolik i Mexico) och samma sak med den stängda Bo Cavefors-utställningen på Vita kuben. För många dryga tjänstemän och småpåvar till politiker, antar jag.

    Har inte sett Okaritz in action, men förstår ändå inte hur man på allvar kan uppröras över det hela. Mest av allt verkar det väl vara ett rätt tråkigt och tomt performancestycke. Men självfallet griper somliga minsta halmstrå för att kunna påvisa hur degenererad och sjuk samtidskonsten tydligen är..

  12. Rasmus West skriver:

    “Rasmus West nämnde att det fanns en öppenhet i Umeå för den här typen av projekt, men det samsas i så fall med det motsatta… Tänker t ex på debaclet kring John Duncans utställning där (sedan folk fick nys om att Duncan – i konstens namn – knullat ett kvinnolik i Mexico) och samma sak med den stängda Bo Cavefors-utställningen på Vita kuben. För många dryga tjänstemän och småpåvar till politiker, antar jag.”

    Det var lite det jag menade, att det verkligen finns ett brett register i tyckandet. Och staden är relativt öppen i allmänhet, men ändå tillräckligt liten för att en sån här sak ska blåsas upp.

    Det är ju tacksamt för de som har andra agendor att klanka ner på sådana här projekt. Kunnandet om konst i allmänhet är som det är och alla får sin del av kakan. Politikern trovärdighet från de som har liknande åsikter, evenemanget publicitet och eventuellt mer trovärdighet och medierna nått att skriva om.

    Annars ska jag själv delta med en tudelad performance i festivalen, men det kanske man inte ska göra reklam för här?

  13. Lars skriver:

    Inte alls fel att göra reklam här:

    RASMUS WEST I MADEFESTIVALEN I UMEÅ MED TUDELAD PERFORMANCE!!!!!

    Det du säger om kostnader är rätt intressant. Jag antar att den rimliga räkningen är kostnad per användare. Exempelvis blir ett nyhetsinslag i en stor kanal billigt om det ses av miljoner. Och man kan dessutom räkna med effekt och respons. Ta t ex Uppdrag granskning som tv2 bedriver och där man ibland lyckas avsätta personer.

    Om man räknar vad ett konstverk kostar per tittare blir det nog en dyr produkt. Exklusiv är den under alla omständigheter.

  14. Rasmus West skriver:

    hehe, tack för presentationen! kan återkomma med dokumentation och recension av festivalen sen. Verkar kunna bli skoj, hursomhelst.

    Ja, exklusiv är konsten.. Svårt att komma ifrån, och kanske inte något man i med hängivelse önskar heller. Rätt många är beredda att betala för exklusivitet, att bli upptagna i “det andra rummet”. Låter kanske cyniskt, men jag sätter ingen värdering i det.

    Småintressant diskussion om exklusiva handväskor på DN, f.ö. Karin Eder Ekman (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=638710) idag menar att mannen, pga. konsumism blivit en bifigur i kvinnors liv. En ytterst marginell del av ett spektrum och det är ändå lätt att läsa och hålla med, åtminstone delvis. På andra sidan atlanten så ryktas det om att diamanter plockas bort från acessoarrepertoaren av en hel del stjärnor. Få stjärnor vill förknippas med blodiga diamanter längre.. (Nu tror jag inte att valen styrs av en vilja till mindre exklusivitet utan snarare ett chict ställningstagande, som kanske leder till andra exklusiva val. Man kan säkert kolla på hur det begav sig under Dandyeran för inspiration om händelsernas möjliga kausalitet.) Samtidigt, i Kiruna, sjunker delar av staden sakta men säkert ner i marken. Ett projekt med poetiska kvalitéer som alltför få kan bevittna. Tiden och dess tand.

  15. Samtida skriver:

    Här finns en debatt på nätet om konstpisseriet i Umeå: http://exilen.suddenlaunch3.com/index.cgi?board=pol3&action=display&num=1175788333

  16. Pingback: Börjes konstblogg » Samtidskonsten stinker av kiss och bajs

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.