Del 285: Äkta elände i lyxförpackning

Stort är det inte, konstvärldens ansvarstagande i angelägna frågor. När trendvinden blåser är de angelägna frågorna snart några andra angelägna frågor. I den svårbestämda vindkantring som nu försiggår skall det socialkritiska budskapet förvaltas som post-socialkritiskt. Det skall ej överges, men det skall blandas upp med sinnlighet, mera estetik och en bildningsram som skall visa oss mer av konsten. Kort sagt: mera dimslöjor över alltför tydliga budskap.

Curatorveteranen Robert Storr laddar upp med Venedigbiennalen: ”Tänk med känslorna, känn med tanken.” För att understryka detta har han komponerat ett smörgåsbord av konstnärer. Här kommer att finnas något för alla konstälskare.

Frågan är hur man i detta perspektiv skall ställa sig till colombianen Juan Manuel Echevarria som fram till den 17 april visar videor på Malmö konsthall. Pontus Kyander har varit och sett dem och särskilt ”Bocas de ceniza/Munnar av aska (2003–2004) är ett av de konstverk som berört mig starkast.” Våldshandlingarna som ett antal medverkande i filmen upplevt bär de fram i egna sånger. Jo, det är klart att det är gripande. Men framför allt för den speciellt konstintresserade. Budskapen i Echevarrias arbeten är otvetydiga, formen för framförande och symbolik är inte den man direkt finner i dokumentärfilmen och därför passar konstformen bättre. Men heller inte alltför bra eftersom illustrationen ändå inte är långt borta. Man kan, och antagligen måste, skjuta in att emedan innehållet är så angeläget och oerhört, bör det framföras med tydlighet. Så har det varit under några års tid, men konstvärlden har börjat tröttna på folkmord och liknande elände från alla delar av världen. Strängt taget är sådana videor en socialkritisk lyxförpackning avsedd att konsumeras av kritiker och andra figurer i konstvärlden. En både dyr och ineffektiv produkt. När den dessutom börjar bli förutsägbar blir dess position alltmer osäker som kvalitetskonst. Kyander nämner att Echevarria fick ett internationellt genombrott på den sydamerikanska utställningen som fanns på förra Venedigbiennalen. Det är riktigt men han har inte kommit längre än till 4.129 på artfacts. Frågan är om han kommer att klättra så mycket högre. Jag tror mera på hans landsman Oscar Muñoz (3.517) som också har en socialkritisk profil vilken är mer uppblandad med konceptuella infall. Men båda dessa får räkna med klara begränsningar i sina framgångar eftersom de bor och arbetar i periferin Colombia.

Om vi granskar andra socialkritiska profiler kan man exempelvis nämna den så framgångsrika Emily Jacir (842) från Palestina. Hennes mest kända arbete är tältet med namnet på förstörda Palestinska byar. Hon rör sig mellan Ramallah och New York. Jacir kommer att delta i den kommande Venedigbiennalen. Men mästaren på att integrera hela folkmord i en berusande estetik är William Kentridge (Black Box som visades på Moderna Museet för en kort tid sedan). Uppvisandet av våld, död och orättvisor med ständigt nya objekt skapar i första hand ett kvalitetskriterium i samtidskonsten. Man kan också beskriva socialkritiken som en metod för att återskapa det autentiska som gick förlorat i modernismen.

Problemet med socialkritiken är att efter en tid sätter sig konsten på tvären och ingen sentimental eller utlämnande videoeffekt kan i längden förhindra detta. Konsten kräver att det som vi ser handlar om något helt annat.

echavarria-bocas-de-ceniza-03-04-video.jpg
Juan Manuel Echevarria Bocas de ceniza 2003-04 video

munoz-oscar-re-trato-03-vatten-pa-sten.jpg
Oscar Muñoz Re/trato 2003 foto, vatten på sten

jacir-ram-ny-2004-05-dvd.jpg
Emily Jacir Ramallah/New York dvd 2004-05

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 285: Äkta elände i lyxförpackning

  1. Rasmus West skriver:

    Till en viss del kan man ju ha invändningar mot att produkten skulle vara dyr. En konstnärs arbete kostar inte särskilt mycket, i jämförelse. Att produkten kan vara väldigt innefektiv som påverkare är kanske en annan femma?

    Kyander visade väl samma filmer av Echevarria på teve (format?) för ett par år sedan. Kändes betydligt mer angeläget då, konstigt nog. 🙂

    Det är intressant det här med tidens svängningar, och hur unisont alla påverkas. Har ett bra exempel som dock kanske inte passar sig att berätta om nu men det har med en sak som Lars tagit upp i bra många artiklar redan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.