Vilks.net

Kanske minns ni den stora debatten om samtidskonsten i Helsingborgs Dagblad. Den utmynnade i en utställning där de inblandade skribenterna erbjöds att välja konstnärer för en utställning på Vikingsbergs konsthall. Utställningen öppnade den 21 april. Isac Nordgren, skribent för Kristianstadsbladet har producerat en recension där recensenten främst framhäver att utställningen inte var klar när han besökte pressvisningen i början av förra veckan. Genom att vara så snabb missade Nordgren incidenten med den av Fred Andersson inbjudna gruppen JA!. Gruppen och Fred menar att de har blivit utsatta för censur något som tillbakavisas av konsthallen. Fred manar upprört till bojkott medan mitt förslag är att vi bör tillsätta en utredning för att granska alla detaljer och möjliggöra ett avgörande om vem och vilka som är good guys och bad guys. Mer här.

Men ingen bör vara särskilt missnöjd. Det blev lite uppmärksamhet, även Sydsvenskan skrev om saken. Händelsen sorteras under nöjen på båda redaktionerna.

Som ni kan se i Nordgrens recension passar han på att sätta in en liten armbågstackling mot mig: ” den i sina egna ögon rebelliske Lars Vilks”. Här får jag försiktigtvis tillägga att det dock icke är enbart i mina egna ögon. Trots allt har jag blivit dömd två gånger för brottslig konst; myndighetens öga är knappast mitt.

Allting är inte likadant och mellan väst och islam finns det en del känsliga punkter. Marc Spiegler rapporterar t ex om konstmässan i Dubai. Där var det problem med naket, vilket gallerister och konstnärer snabbt blev införstådda med. Något bråk handlade det inte om, några smulor av oljepengarna skall gå till konst och det är huvudsaken. Men censurrisk på grund av nakenchock finns det alltså för konstmässor som söker sig mot sydost.

I detta sammanhang diskuterar Spiegler också en liten detalj från Sharjahbiennalen (se gårdagen). Biennalveteranen Rirkrit Tiravanijas (123) bidrag är en liten målning med texten Less Oil More Courage. Texten kan ses på många platser men originalet hänger intill den store Schejken.

Budskapet är dock så pass lågmält att endast den avancerade kan skymta en kritisk ironi.

Kärvare har det varit för Gregor Schneider (303). Det är historien om hans svarta kub som skulle ha visats på förra Venedigbiennalen, Cube Venice 2005. Men det är en känslig sak, där det inte räcker med att utropa Hommage à Malevitj. Den liknar den heliga Kaaba i Mecka och blir en politisk historia. Nästa avsnitt i historien var Berlin, Cube Berlin 2006. Men inte heller där föll projektet i god jord. Slutligen och sist hamnade den i Hamburg där den nyss är uppstånden, Cube Hamburg 2007.

Gregor Schneider Cube Hamburg 2007

Navigationstekniken i det politiskt korrekta är inte lätt i en värld som ändå består av avsevärda skillnader. Varför inte lyssna ett par minuter till några visdomsord av Giorgio Agamben när han talar om sitt berömda undantagstillstånd? Om man jämför honom med Slavoj Zizek (se gårdagen) så får man säga att Agamben är den elegante teknikern mot sluggern Zizek. Inte minst är de båda sevärda. Klicka på den högra videorutan.

Om vi nu tänker oss att konsten skall bjuda på lite mer estetik och upplevelse och som en del skribenter antytt: mer av det existentiella, finns det något problem med det? Ja, det finns det. Omkring oss spirar och frodas nyliberalismens kapitalistiska konsumtionskultur. Visserligen lever konsten gott av den, men att huvudsakligen göra piruetter och framföra existentiella frågor kan nog inte kännas helt rätt. Hur skall konsten undvika att bli en del av denna signifikanta rörelse eller sitter den redan fastgjuten?

Kunstverein i Hamburg har axlat detta spörsmål och man kan sträcka sig så långt som att säga att saken alltså är under uppsikt. Bland annat har man Yael Bartana (912) från Israel (arbetar i Holland) på banan. Saken är hur som helst värd en smula eftertanke.

En av vår tids mera framgångsrika målare är John Currin (352). Nyheten här är något senkommen, men nog tillräckligt ny för den här delen av världen. Hans utställning på Gagosian i New York för några månader sedan väckte en viss uppmärksamhet. Currin har på allvar gett sig in i porren. Man kan också roa sig med att begrunda ett yttrande av Currin, ett sådant som näppeligen kan uttalas i Sverige:

“I’m gonna have a fucking fatwa on me for saying this, but I had a kind of cockamamie political idea that this is what we’re fighting the Islamists with: They’ve got the Koran, and we’ve got the best porn ever made! I mean that as a joke but also as something that’s literally true….‘Who’s going to win? Allah or porn?’ Personally, I hope we win. I hope porn wins.”

Inte precis inlindat, men med åtskilliga bottnar.

Vad gör en teoretiker till en lika nödvändig som intressant företeelse? Man kan nog säga att utstrålning, intensitet och förmågan att fånga intresset är det huvudsakliga. Självfallet är innehållet inget man kan bortse ifrån, men det är många som kan klara av det. Gamle Zizek kanske räknas som överanvänd men för dem som aldrig sett honom agera rekommenderar jag att ägna ett par minuter åt att följa en ”Zizek-show”. Han vet hur man gör – se här.

Nykapitalismen i Arabländerna går även i kulturens tecken. Några gånger har jag varit inne om Sharjah-biennalen, ni vet den om ekologi. Mest handlar det om att skapa ett överdimensionerat kulturbyggande och biennalens uppgift är närmast att utgöra ett litet symbolvärde för en öppenhet som knappast existerar. Läs mer. Mycket bygg och mindre kultur, ett fenomen som man kan följa i en liten video av konstnären Han op de Beeck (1335) från Belgien.

Konstens frammarsch sker just nu i en högst kuperad terräng.

Yael Bartana Wild Seeds 2005

John Currin installationsbild Gagosian New York