Tidigare har vi sett Rikard Ekholm i virtuell aktivitet som intervjuare av Vilks (del 217 m fl). Men nu har det blivit något verkligare och ni kan läsa ordväxlingen på SARTS.
När ni ändå är där skall ni inte missa den föregående intervjun med Power Ekroth. Hon kan sin samtidskonst. Allt ser hon och allt vet hon. Inte många som når upp till det.
Under min läsning av denna intressanta intervju noterade jag att Power har några starka konstupplevelser som hon gärna redovisar. Detta förde mig osökt över till Gregor Wrobleski. Han skriver på sin blogg om sin tid på Tensta konsthall:
”visades konstverk av Shirin Neshat, Eva Koch, Araya Rasdjarmrearnsook, Amar Kanwar, Magnus Wallin, bland många andra liknande. Och det hände ibland att besökarna grät av rörelse.”
Ja, det ser och hör man sällan, den gråtande konstvärlden framför verken. Jag har lite svårt att se någon av de ovannämnda som producenter av reguljära snyftare men säger han det så får vi väl tro det. Att konsten i så stor utsträckning flytt till videons famn hör samman med att filmen har mycket större emotionell kraft än oljemålningen och fotografiet. Men själva konsten gör att affektutlösningen blir klart sämre än vad en Hollywoodprodukt kan erbjuda. Eller, åtminstone förr, en svensk spelfilm som Barnen från Frostmofjället.
Kanske ändå bäst att konstnärerna gråter ställföreträdande för konstvärldsmedlemmarna. Den stora klassikern är naturligtvis Bas Jan Aders I’m too sad to tell you.
Vare det med det hur som haver, Power framhåller två skakande konstupplevelser, ”Børre Sæthres utställning ’My Private Sky’ 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning ”Simply Botiful” som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London.” som är
”helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen ”verklighet” efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.”
Jag själv är nog utestängd från dylika kokainkickar men jag kan se att något är intressant och bra. Børre Sæthre (3974), som var elev på skulpturavdelningen i Oslo under min tid där, var speciell. Han hade imponerat på den dåvarande professorn Steinar Christensen med ett egendomligt vattenprojekt och blivit antagen. Dock visade det sig att vattenprojektet torkade totalt ut och Børre hade inget mer. Men snart blev det desto bättre. När han gjorde en övertygande utställning på SAS-hotellet i Oslo började hans karriär på allvar. Han hyrde ett rum, plockade ut allting och gjorde sedan sin installation. Bjöd in till vernissage, det eleganta hotellet fylldes med konststudenter och annat löst folk. Efter vernissagen togs allt ner och det ursprungliga bohaget återinstallerades utan att någon kunde ana vad som skett.
Christoph Büchel (771) är en konstnär som gärna överlastar sina installationer – värre än Hirschhorn. Och lyckas väl med det. Därav Powers häpnad. Ni kan själv bese Simply Botiful.
Jag vill ändå framhärda i att de stora konstupplevelserna inte precis står som spön i backen. I den produktions- och visningshastighet vi haft under det senaste decenniet har nästan allt blivit uppenbarat. Och jag gnager vidare på min stora fråga: ”Vad är det som pågår?”
Och förresten, tagen och upplev: Det bjuds på konst ikväll och 48 timmar framöver. Hämta hem en Gilbert & George konstupplevelse – här – om det fungerar.
Børre Sæthre: från My Private Sky 2001
