Är det svårt att förstå konsten? Joanna Persman ställer ånyo frågan i SvD när hon ser Richard Aldrich (12.042) målningar på Roger Björkholmens Galleri i Stockholm. Persman ger sig inte så lätt, hon uppbjuder hela sin konsthistoriska kunskapsbank för att slå sin kritiska klor i detta, som det visar sig, svårfångade byte. Men det vill sig inte. Hon kan dock leverera en relevant fras för sina ansträngningar:
”För att tyda dess språk behövs lika delar koncentration och intuition. Var går gränsen mellan konstnärens medvetet framarbetade spår eller slumpens gåvor, när färgen söker sin egen väg in i duken?”
Översätter man detta till rakare svenska får man: ”Man skall inte ge sig i första taget. Och menar han något överhuvudtaget med sina färgfläckar?
Men dessförinnan har läsaren fått sig till livs det vi kan förvänta oss i jakten på förståelse. Det finns föregångare. Persman hämtar från den allmänna konsthistorien Kandinsky, Arp, Miró, Rothko och Poliakoff. Därmed har man kommit ett steg längre. Eftersom vi förstår dessa och Aldrich gör något liknande bör vi också kunna förstå Aldrich. Här kunde man avancerat ännu ett stycke genom att lägga till de mera omedelbara föregångarna och liknande fall: Sergej Jensen, Michael Krebber, Raoul de Keyser, Mark Grotjahn, Richard Tuttle, Milton Avery, Thomas Nozkowski, Forrest Bess, Joan Mitchell, Harriet Korman.
Då förstår vi ju betydligt bättre, han går långt ifrån ensam och flera av de nämnda är redan inskrivna som förstådda. Emedan avståndet till Aldrich inte är så långt är det inte att räkna med att han skulle ha en alldeles särskild ”svårförståelse” i bakfickan. Att förstå är att backa tills man finner föregångare som är väl inordnade i den konsthistoriska diskursen och sedan igen avancera framåt och notera att det inte läggs till något riktigt avgörande. Aldrich kan ju inte med fördel kopiera sina medspelare. Det går att sammanfatta: ”Många målare arbetar på det sättet, man behöver inte lägga någon vikt vid att försöka uttyda enskilda detaljer eftersom dessa är till för att skapa tolkningslust hos betraktaren.” Man skall emellertid inte undanhålla det allra viktigaste: Är konstvärlden tillräckligt intresserad av Aldrich för att ägna tid åt att ge honom en egen diskursnisch?
Persman fortsätter med att citera Dan Wolgers: ”Konst blir svår att förstå först när man försöker förstå den.” (Man tackar för att hon inte drog till med den outhärdliga Picassoklichén ”Kan man förstå fåglarnas sång?”)
Men har Wolgers rätt? Förståelse är det som konstvärlden kommer överens om efter mer eller mindre långvariga förhandlingar och försök. Ibland går det fort som attan och emellanåt kan det dra ut på tiden innan man bestämt sig. Vi förstår ju Monet och Picasso, liksom även Pollock och Richard Serra. Klart att man kan fråga om vi egentligen förstår det verkliga djupet och uttrycket, men då hamnar vi på studs; ”som man ropar i skogen”. Den frågan kommer att sikta på konstens essens nerlagd i verket av konstnären. Och vilken är den? Kan man förstå den? Till och med det bör vara en enkel match: Konsten betraktas alltjämt av konstvärlden som särskild och denna särskildhet är enligt konstvärlden inte möjlig att definiera och förstå. Men därigenom blir det också klart som korvspad. Ännu enklare blir det förstås om man plockar bort essensen och särskildheten och påpekar att det är något som konstvärlden har fått för sig.
Ingenting är alltså enklare än att förstå konst.
Richard Aldrich Bule Shape Painting 2006-2007 – Svår att förstå?
