Del 315: Kärntruppen på plats i Kassel

Redan har det hörts jämmer från konstvärlden: ”Klarar vi att åka på fler biennaler och mässor efter den här sommaren?” Har konstvärlden drabbats av den stora inflationen? Det kan ligga någonting i det eftersom den konst som kommer att visas inte bär på några stora nyheter. Men det finns andra perspektiv. I den stora mängden av rätt likartade produkter kan man ändå plocka ut några favoriter kring vilka man också kan enas. Av ganska tillfällig art, men det räcker. Och vad är dessa biennaler utan en anstormande konstvärld? Intet, skall jag säga, ty först när konstvärlden har skrivit samman en biennal existerar den. Så är uppdraget, men ett annat uppdrag är koordinera sig med de andra medlemmarna för att se till att normer och standard stadgas. Över allt detta glänser festandet och minglandet vilket är förutsättningen för att uppdragen skall kunna genomföras och det i en positiv anda. Finns det någon som tvivlar på att biennalerna är platsen där det sker i samtidskonsten? Någon kan grymta, men det verkar inte alltför övertygande, läs Bob Nickas jeremiader på Art World Salon.

Den 10 juni öppnar alltså Venedig och den 16 Documenta. Documenta är väl det vi ser fram emot med särskilt intresse. Det är den första Documenta som fört en strategisk marknadsföringspolitik i verkligt stor omfattning. Buergel har gång på gång kunnat komma med utspel och överraskat medierna. Just nu rullar den senaste trailern: Ett utsnitt ur Mark Lewis Rush Hour från 2005. Här.
Kanadensaren Mark Lewis (500) arbetar huvudsakligen med film och intresserar sig för Baudelaire och Manet.

Gissningsvis kommer den smarta lanseringen att föra med sig ett nytt besöksrekord, det rådande rekordet från 2002 är 650 000.

Roger Buergel och Astrid Noack har mobiliserat sina kärntrupper, dvs. de konstnärer som de arbetat med tidigare. De kan komma att spela en avsevärd roll för bedömningen av utställningen. Här är de, 8 flickor och 8 gossar.

Ibon Aranberri, f. 1969 Spanien 7293
Maja Bajevi?, * f. 1966 Bosnien (Paris) 1568
James Coleman, f. 1941 Irland 596
Alice Creischer, * f. 1960 USA 2099
Danica Daki?, * f. 1962 Bosnien (utan placering)
Ines Doujak, * f. 1959 Österrike 5699
Harun Farocki, f. 1944 Tjeckien 507
Peter Friedl, f. 1960 Österrike 387
Andrea Geyer, * f.1971 Tyskland 3518
Sanja Ivekovi?, * f. 1949 Kroatien 1066
Dierk Schmidt, f. 1965 Tyskland 2357
Allan Sekula, f. 1951 USA 603
Andreas Siekmann, f. 1961 Tyskland 1751
Hito Steyerl, * f. 1966 Tyskland 3096
Imogen Stidworthy * f. 1963 England 5373
Jürgen Stollhans, f. 1962 Tyskland 8503

Redan nu kan man säga att kritikerna kommer att uppskatta Allan Sekula och James Coleman. Lågmälda och duktiga arbetare i konstens tjänst. Men välkända. Harun Farocki har jag haft uppe här tidigare. Imogen Stidworthy är antagligen lite för speciell, Peter Friedl en aning för välbekant; Hito Steyerl har redan bränt sina skepp med den bondagevideo som rullade ut från Documenta för ett par veckor sedan, Sanja Ivekovic är välkänd veteran och har redan gjort sin vallmoplantering framför Fridericianum. Men resten är tämligen oskrivna blad (i Sverige kanske någon har lagt märke till Iaspis-stipendiaten Aranberri). På det hela taget är det ett socialkritiskt gäng, men inte mera uppbundna vid sina varumärken än att de kan vrida sig rätt i den nya trendvinden. Man skall hålla ögonen på dessa – som alla hör till Centraleuropa jämte någon amerikan. Danica Dakic från Bosnien (Düsseldorf) är t ex ett tämligen nytt namn får många. Artfacts har här gjort en miss, hon har en lång rad utställningar bakom sig som borde ha placerat henne på i varje fall plats 4000-5000. Låt oss kompensera denna glömska genom att se hennes Diary.

Skall Buergel lyckas med att övertyga konstvärlden om betydelsen av ”blotta livet” i konsten?

Framför Fridericianum skall vallmofältet kortvarigt blomma