Del 318: I Hirstens tid

Damien Hirst (61) har som bekant varit med ett tag och räknas inte längre till den dagsaktuella konstens förebilder. Men han visar sig ständigt med nya och synnerligen uppmärksammade projekt. Frågan är om inte det senaste, For the Love of God är ett av hans allra intressantaste utspel. Knappast har det undgått någon att se bilder av den suggestiva dödsskallen fullsatt med diamanter. Tillverkningen har kostat 12 miljoner pund och priset för härligheten belöper sig till 50 miljoner pund. Priset blir självfallet en del av konsten. Bollandet med sådana belopp placerar Hirst i en egen kategori där han inte kan få några epigoner. Vi kan tala om en relationell estetik på en synnerligen avancerad nivå: Någon skall köpa, men vem kan hosta upp slantarna? Det kan man bekymra sig över vilket framgår av texten här. För en gång skull är inte Saatchi med i bilden. Det blir för dyrt även för den stenrike konsthandlaren.

Är det bra, frågar man sig? Inte passar det in i det samtida konstlivet. For the Love of God skulle sticka ut alldeles för mycket för att kunna visas i Venedig eller på Documenta. Inte heller konstmässan i Basel kan ta sig an en sådan sak. Den är i det sammanhanget plötsligt lite futtig.

Diamantskallen blir påpassligt den magiska punkten för en bred visning av Hirsts verk på de båda White Cube-gallerierna i London. Och vem vill inte se den? Hirst lyckas alltid dra stor publik och nu är den större än någonsin. Den som vill se får köpa tidsbiljett som medger högst 5 minuter framför skallen.

Hirst siktar på British Museum, en målsättning som återigen handlar om relationell estetik på ett högre plan.

Ofrånkomligt är att Hirst skapat en bild av den välgödda senkapitalismen, den tid då allt kan köpas och då intet pris är för högt. Den som önskar att köpa döden har nu fått ett gyllene tillfälle.

Blir han en del av konsthistorien när krutröken lagt sig och det mesta av det vi nu ser omkring oss spolats ner i tidens avlopp? Det förefaller ganska troligt att Hirst blir en av överlevarna. Jag skulle nog föredra att man skriver in honom som halvironisk spektakelmakare snarare än som en del av den traditionella konsthistorien dit Jonathan Jones vill få in honom. Han skriver konsthistoriskt beundrande och framkastar tanken att detta är det 21:a århundradets konst; ”vi måste köpa den”. Jag har mina dubier att det räcker så långt men det finns alltså en intressant tidsprägel i hans arbeten som nog kan nå in i den konsthistoriska kvalitetssektorn.

Var får han allt ifrån, den gode Hirst? Ja, han gör som vi andra, stjäl som en korp. Att hans primära inspirationskälla har varit skulptören Steven Gregory (enbart noterad på artfacts) är ingen hemlighet. Hirst är en beundrare av Gregory och samlar på hans konst. Och Gregory har inget att invända mot att bli en referenspunkt för Hirst

hirst-for-the-love-of-god-50-m-pund.jpg
For the Love of God: 700 miljoner kr

gregory-steven.jpg
Steven Gregory Skullduggery

PS: Så brann nästan hunden Trelle

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 318: I Hirstens tid

  1. JOEL SVENSSON skriver:

    Det är mycket pengar, 700 miljoner kr, men det finns rika personer, som betalar lika mycket för österrrikaren Gustav Klimt (1862-1918 ) !!!

  2. Rasmus West skriver:

    Ett intressant projekt, onekligen! Han vet hur slipstenen ska dras, den gode Hirst.

  3. Lars skriver:

    Joel, att det konsthistoriska utbudet är dyrt är vi vana vid. Men med Hirst och andra får vi en ny situation där helt nya verk går in i samma prisklass som de dyraste av de äldre. Det är en högst väsentlig skillnad.

  4. Joel Svensson skriver:

    Det stämmer. I Sverige närmar ju sig Lena Cronqvist och Cecilia Edefalk, de gamla konstnärerna Zorn och Carl Larsson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.