Det har varit en paus i uppdateringarna på den här sidan. Men jag får sägas ha haft godtagbara ursäkter, nämligen Kortfilmsfestivalen i Grimstad, Norge. På fyra och en halv dag lyckades jag se närmare 100 filmer. Min uppgift var att ge en sammanfattning av den norska kortfilmen. Jag är inte särskilt kunnig i kortfilm men festivalen ville gärna ha en synpunkt från någon utomstående.
Mitt perspektiv är som bekant bildkonstens och kortfilmer är något som vanligtvis befinner sig ett stycke därifrån. Dokumentärerna är en helt annan affär eftersom de längre använts i konstutställningar där dokumentärfilmaren förvandlas till bildkonstnär, åtminstone för en tid.
Jag slogs av den uppenbara skillnaden mellan kortfilmen och konstvideon. Kortfilmen kommer nästan alltid fram till en punch line, den lämnar i regel inte mycket oklarhet efter sig. Teknik och metod är också viktiga beståndsdelar i bedömningen. Och med diskursen är det lite si och så, i regel är texterna som beledsagar filmerna bara kortfattade beskrivningar. Om det var en tillfällighet eller om det brukar vara så kan jag inte helt svara på, men det gick att sortera de flesta av de deltagande filmerna enligt samtidskonstens trender: neo-estetik, neo-fantasi och ”bare life”.
Tyvärr fick jag inte möjlighet att se det kanske intressantaste inslaget på festivalen, libanesisk och palestinsk kortfilm, sammanställt av Jim Quilty, en kanadensisk kulturjournalist som sedan många år bor i Beirut och Nat Muller från Rotterdam. En sak upptäckte jag, Emily Jacir (som deltar både i Venedig och på Documenta) har en lillasyster, Annemarie Jacir som är kortfilmare.
Festivaldeltagarna bänkar sig i Grimstad för att se kortfilm
Hej Lars! Vad innebär ”bare life” i konstsammanhang?
Hej David. ”Bare life” är sådant som handlar om hur det är i livet. Alltså inte som ett exempel på social kritik utan hur det faktiskt kan vara – och det kan vara på många sätt. Genom att konstens uppmärksamhet ligger till grund för detta ”bare life” blir det inte banalt eller självklart.