Går världen under inom en snar framtid? Och hur är det med konsten? Är den också på fallrepet?
Ulrika von Bahr skrev följande kommentar igår:
”D12 är början på alltings upplösande. Det är ett obehag! Har Documenta överlevt sig själv? Är obehaget i sig manifestet? Tidsanden! Orienteringslös. Eller behöver jag andra verktyg för att förklara vad jag ser – göra det uthärdligt. Nya ögon och nya ord, har jag överlevt mig själv. Vi står mitt i en långsam men större förändring och på något sätt formulerar vi fortfarande felaktiga frågor; och visst har Roger misslyckats, är min första tanke, eller har vi alla misslyckats?”
Som om det inte var nog spädde Pontus Raud på med följande:
”Det har varit nöjsamt att ta del av dina recensioner över sommarens konsthändelser. Det ligger dock en dystopisk ton över alltihopa. Speciellt den förra artikeln där konsten blir en tunn soppa i globaliseringen. Vill bara spä på detta med att nämna Dr James Hansen, från dagens DN, menar att jorden går under om 10 år. Kanske får man uppleva tankeexperimentet, ’om jag var den enda på jorden – finns det konst då’?”
Säga vad man vill men Pontus tar Hansens profetia (han är amerikansk fysiker och nedräkningen på de 10 åren började 2006) med behärskning och svarar med en filosofisk betraktelse. Den är helt i biskop Berkeleys anda: Om ett träd faller i skogen och ingen ser det, har det då hänt? Nu skall vi tydligen tänka oss en enda mänsklig varelse, kanske Pontus, som mirakulöst har överlevt växthusgaskatastrofen och sitter i värmen och funderar över om konst inte längre finns. Med ett litet halmstrå kan man argumentera för att konsten klarat sig. Pontus är en representant för konstvärlden och kan då slå fast att han ser saker som konst.
Ulrika von Bahrs uttalande kan tolkas på flera sätt. Antingen att det är konsten som kommer att upplösas eller att Documenta 12 är ett tecken på ”alltings upplösande”.
Om vi nöjer oss med konsten tänker jag mig att man inte skall överdriva problemen med Documenta. De tyska och engelska kritikerna var hårda medan de svenska och norska var huvudsakligen välvilliga. Summerar man kan man se att gnället gäller förnyelsen. Documenta visar inte någon ny trend, påstår inget om det kommande. T ex skriver Pontus Kyander i SDS: ”Men ett Documenta som inte vill hävda något mer bestämt, sant eller falskt, på gott eller ont, blir bara en stor utställning i mängden.”
På det kan man svara att Roger Buergel precis har velat det, alltså att visa det som råder just nu. Men att hävda något mer bestämt är ingen lätt uppgift. Det var så mycket enklare för Okwui Enwezor 2002 som kunde följa den socialkritiska trenden och maximera postkolonialismen. Relativt lätt även för Cahterine David 1997 som även hon tryckte på socialkritik och globalisering. Värre var det för Jan Hoet 1992 när tiden var trendlös, hängande mitt emellan postmodernismen och den socialkritik som skulle komma.
Buergel har noterat att estetiken har fått en förstärkning. Men han inser också att konsten en gång för alla tycks ha försvurit sig åt att på ett direkt sätt ägna sig åt politiska motiv. Buergel har också gått in för konstpedagogiken. Men det blev ingen riktigt bra utställning vilket nog hänger samman med att han dels arbetar utan ett team som Enwezor och dels för att han är tämligen oerfaren som curator. Konstpedogiken var lovvärd men tycks ha blivit ett meddelande från den bildade medelklassen till folket.
Ändå är Documenta det intressantaste på Grand Tour. De övriga utställningarna har hamnat i mainstream. Robert Storrs Venedigbiennal gick hem hos kritikerna, det var mycket krig, vilket de gillar sedan åtskilliga år (konstnärerna tar ansvar i angelägna frågor) och sedan Münster som var både trevlig och med visst socialt innehåll.
Det finns inga tendenser till konstens upplösning. Documenta är lite rörig men i övrigt är konstvärlden i huvudsak nöjd. Med fördel kan man jämföra konstvärlden med Marknaden. Liksom den kan konstvärlden bli missnöjd och osäker. En skillnad är att Marknaden är mer benägen att ta risker. Konstvärlden är inte glad för okontrollerade förändringar utan är i huvudsak konservativ. Förståeligt eftersom konstvärldens främsta uppgift är att definiera standard och medelmåttighet. Utan dessa begrepp i ordning kan inget avvikande framträda.
Därför kan man lakoniskt sammanfatta konstbörsen efter sommarens stora aktieemissioner:
Ingen dager synes än och stjärnorna på konsthimmeln de lysa
En del av de deltagande documentakonstnärerna. Huvudsakligen spelare i andra och tredje divisionerna och med få framtidshopp. Domen är entydig, trots en del goda individuella prestationer räckte de inte till för att övertyga konstvärlden/Marknaden.