Del 334: Biennalen, fram till 2022

Biennalerna är många och företeelsen har länge börjat kännas ordentligt sliten. Just idag tar Jerry Saltz (kritiker i New York Magazine) till orda om biennalfenomenet. Han berättar att han tillsammans med Dan Cameron har funderat på att starta ett månadsmagasin med stadiga annonser om Jorge Pardo, Rirkrit Tiravanija, Liam Gillick, Pierre Huyghe och Pillippe Parreno (som är typiska biennallejon), en spalt om ”den här månadens relationella estetik”, topplista om ”röriga installationer i stora rum”, diskussioner med konstnärer om deras ingripande i det lokala och om deltagare med verk som är subversiva mot biennaler.

Saltz konstaterar att det är svårt att hinna se särskilt mycket på biennalerna i all trängsel på öppningsfesterna och mottagningarna. Men, bekänner han, det är trevligt att träffa de andra i konstvärlden.

Saltz menar också att det finns andra platser att visa sina verk förutom på biennaler. Här har vi själva knuten. En längre tid har biennalerna varit platserna där konsten visar upp sig, en konstnär som inte kommer med på biennaler är genast suspekt. Undantag är de gamle som gjort sitt i sådana sammanhang och som lever väl genom traditionella musei- och gallerivisningar. Men hur trötta vi än är på biennaler finns det inga synliga alternativ. Saltz meddelar att vi knappast kan ha det här systemet om 15 år.

Varför fick vi biennaleriet? Naturligtvis för att det skulle bli översiktlig ordning och reda i konstvärlden när den blev global. Fram till dess hände allting av betydelse i New York och då räckte det med att gå på vernissagefesterna där. Den övriga delen av världen hade inte mycket att sätta emot, vart femte år kom Documenta där man varje gång visade upp Joseph Beuys tillsammans med de ledande amerikanska konstnärerna. Biennalerna står för den ståtliga parollen ”en värld, en samtidskonst”. Trots all kritik kan man inte säga att biennalerna inte längre fungerar. Venedig, som just nu rullar, har genomgående fått gott betyg och ser man över de senaste årens biennaler är det bara att konstatera att åtminstone de större arrangemangen klarar sig väl. Alternativet skulle vara konstmässorna men ingen sann konstvärldsmedlem önskar att dessa skulle utgöra samtidskonstens absoluta toppunkter.

Inget överväldigande nytt har kunnat konstateras på biennalerna de senaste åren. Men inte heller någon annanstans. Vi har som sagt en liten kursändring i att socialkritiken inte längre annonserar sig som alltför angelägen och utforskande, men krig är populärt i Venedig och sociala missförhållande ger många stilpoäng i Kassel.

Utan biennaler i bagaget är en konstnär inte trovärdig. Och det är en speciell utställningsform eftersom den alldeles särskilt handlar om curatorerna som skall leverera sitt statement och eventuellt kunna kassera in den mervärdesvinst som utställningens helhet förmedlar. Biennalen är också det rimligaste svaret på det som konstvärlden mest av allt trängtar efter: tidsandan. Många konstnärer från många länder, och om de är den rätta samlingen, bör kunna säga något om tillståndet i konstvärlden (och i konstvärldens fantasi t o m om världens situation), betydligt mer än separatutställare och smärre grupputställningar (de senare kör nästan alltid med tema och har fått en alltmer biennallik struktur).

Vi får bara vänta på den stora profeten som skall träda fram och tala: ”Sannerligen skall jag säga Eder vad som skall komma när biennalernas tid är förbi.” Saltz gav alltså en lätt svävande tidsram som innebär att år 2022 skall det hela vara över.

kohpenisskulljust.JPG
Alla skall på biennal. Så också Terence Koh som deltar på Athenbiennalen i september.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.