Vilks.net

Mohamed Omar har skrivit en artikel i Expressen om dessa hundar. Han intar följande position:

”Verket plockades bort efter att de ansvariga fattat vad det var frågan om.
Enligt min mening ett korrekt beslut. Inte för att Vilks inte får rita det han vill. Jag är tvärtom en benhård försvarare av den konstnärliga friheten. Jag kompromissar inte en tum. Det är i stället säkerhetsaspekten som gör mig orolig. Konsten existerar inte i ett vakuum.”

Ett tidstypiskt yttrande. Vi lever numera i säkerhetssamhället. Där är det många problem som måste åtgärdas. Vi har just fått lära oss att lågutbildade, arbetslösa och socialfall löper större risk för olyckor än andra. Dessutom äter vi för mycket kött vilket bidrar till växthuseffekten. Hoten haglar över oss och då vore det väl om konsten kunde utgöra en frizon där vi slapp att tänka på säkerheten. Den store Friedrich Schiller föreställde sig att konsten kunde vara ett sätt att pröva verkligheten i fiktiv form. Han menade att det varit fördelaktigt att genomföra den franska revolutionen som konst istället för att den skulle verkställas i verkligheten. Konsten är en fiktion och ett område där tycke och smak kan diskuteras. Sådana diskussioner kan understundom bli upprörda och häftiga. Ändå är det inte mycket man riskerar inom den här institutionen.

Det enda tillfälle det blir verkliga problem i konsten är i diktaturer. I sådana är varje yttring, fiktiv eller ej, en kränkning av den givna ordningen. Främst är det poeter och författare som kan mista livet eller hamna inom lås och bom. En och annan bildkonstnär har väl också råkat ut för detta. Men annars handlar konsten mest om att skapa debattunderlag. Fast inte ens det är särskilt vanligt. Det allra vanligaste är att konsten bekräftar det publiken tycker om. Den domineras sålunda av att nästan alltid vara snäll och trevlig.

Jag kan medge att bildkonst kan missförstås. I det fall som uppstått med mina teckningar kan man tänka sig att oupplysta konsumenter inte förstår att det är konstteckningar. Det borde därför kraftigt understrykas: Detta är konst, alltså fiktion!

Vi kan sedan diskutera den intressanta frågan om religioner är fiktiva eller verkliga. Och om vilken som är den bästa. Vad vi verkligen behöver är kravmärkta religioner som är stötsäkra och försedda med krockkuddar.

Det händer någon gång att konsten för storhetsvansinne och försöker träda ut ur sin fiktiva gestalt. Ni kan läsa en snutt om det här i Dan Jönssons artikel om situationismen i DN. Inte gick det något vidare, men hädelse var vardagsmat. Situationisterna blandade sig i revolten 1968 i Paris. Men då var alla konstnärer utkörda från föreningen. Även här blev slutresultatet fredligt.

Guy Debord, situationismen fader och storhädare

Idag tänkte jag inleda med lite folkbildning. Den obildade allmänheten har ofta svårigheter med att orientera sig i konsten. Så här skriver signaturen ”Mänskligheten talar” (onekligen en imponerande signatur):

”Fick du så lite up(p)märksamhet när du var liten? Så att du söker mer nu när du är vuxen. Bilden som du kallar konst ser ut som om en liten 5 åring har ritat den.”

Lägg här märke till den inledande argumentationstekniken. Konstnären fick inte tillräcklig uppmärksamhet när han var barn och måste kompensera sig. Om konstnären skulle invända att han fick mycket uppmärksamhet som liten, blir förstås fortsättningen att han därför kräver ännu mer. I den andra meningen påtalas att teckningen är dålig. En mycket vanlig invändning från den som är fientligt inställd. Men man kan fråga sig hur det skulle bli om konstnären såg till att göra en teckning av Muhammed som hund i bländande teknik. Skulle det då plötsligt vara acceptabelt? Det slår mig att vi i detta exempel finner tillämpningen av Robert Storrs tema för den pågående Venedigbiennalen: ”Think with the senses, feel with the mind”.

Signaturen ”Mattias” anstränger sin inbillningskraft för att frammana en motprovokation:

”Vi kanske ska gräva upp liket av din mamma och göra en uts(t)ällning av resterna? Bara det är konst så…”

Vi får anta att det var det värsta han kunde komma på. Men lär sig han Mattias något: Konst blir det hur lätt som helst. Men för att bli intressant skall det (1) bli bra konst och för att kunna bli det är det nödvändigt att finna (2) en relevant förklaring om vad saken handlar om.

Avslutningsvis visas här en teckning med text som ställdes ut på Galleri 21 i Malmö 2001:

Profeten ser på bandy. Bilden visar oss profeten Muhammed som tillsammans med andra åskådare ser hemmalaget Kalix-Nyborg (Kalix, kommun i Norrbottens län, bestående av församlingarna Nederkalix och Töre. 19 200 inv. Handels- och industriorten Kalix vid Kalix älvs mynning och skärgård i Bottenviken är centralort i kommunen, 7 800 inv. Metall-, verkstads- och träindustri. Sjukhus. Lotsplats. Folkhögskola. Kyrka från 1400-talet.) spela bandy mot Vänersborg (Vänersborg är närmaste förebild för ”Lilla Paris” i Birger Sjöbergs diktning; i parken Skräcklan finns sedan 1955 en Fridaskulptur.). Muhammed arbetade på 500-talet som kameldrivare för köpmansänkan Kadidja. Hon var femton år äldre, de gifte sig och levde samman till Kadidjas död 24 år senare. Muhammed gifte sedan om sig med 9 kvinnor. I 40-årsåldern började han få sina profetiska visioner som han skrev ner och som finns utgivna i hans mest kända (och för övrigt enda) bok Koranen. Muhammed flydde från Mecka till Medina 622 och med det årtalet börjar den muhammedanska tideräkningen. Profeten lovar de rättrogna att ta del av paradisets håvor vars höjdpunkt är att dricka källvatten som blandats med ingefära (Zingiber officinale, meterhög ört inom familjen ingefärsväxter. Växtens tjocka, pärlbandslika jordstammar ger kryddan ingefära. Den odlas allmänt i tropikerna.) och som serveras i pokaler som är gjorda av tunt och genomskinligt silver. Pokalens storlek är står i direkt proportion till gärningarnas mått. Man sitter på höga kuddar och plockar gärna frukter som hänger inom bekvämt avstånd. Detta pågår utan slut och utan det minsta hänsynstagande till den genom drickandet och ätandet ökande entropin.

Men vi befinner oss nu i det mångkulturella Sverige och Muhammed som inte bara tagit ett avsevärt tidskliv har också velat förstå den svenska norrlänningens sätt att se på livet. Profeten blev förtjust i vad han såg och detta gav honom inspiration till att göra ett smärre tillägg till Koranen, nämligen Bandyspelarnas sura ur vilken följande citat kan hämtas:

”Vindsnabbt ilar/ Kalix bandyspelarskaror/ med gäll och fröjdefull fnysning/ som stampar gnistor av eld/ som i kapp med varandra/ stormar mot fienden loss/ river isen i vädret/ bryter genom fiendeskaran/.

Profeten är lätt igenkännbar på sin klädsel med turban och snabelskor. I motsats till andra åskådare på ståplats behöver han inte motverka kylan genom att stå på medhavd planka. Han är Muhammed och Vänersborg förlorade med 115 – 0 emedan Koranen innehåller 114 suror jämte den nyskrivna.

Metaperspektiv: Det Andra kan fördrivas genom att rikta tanken mot det. Genom att inte låta tanken styra sinnet återkommer det. Men det låter sig inte fångas när tanken är riktad mot det. Det Andra visar sig i otaliga former, många av dem är märkliga, men inte tillräckligt märkliga.

Mötet mellan västvärlden och den muslimska är något av det mest framträdande i samtidshistorien. Svårligen kan man tänka sig några andra kulturkollisioner med samma angelägenhetsgrad. Det som skapar problem för väst är att den muslimska kulturen i helt överväldigande utsträckning är inlemmad i diktaturstater där religiösa påbud spelar en stor roll. Dessutom finns det stora grupper av obildade muslimer som är svårbemästrade för väst. Jag kan tänka mig att den litteraturdocent jag talade med igår ger uttryck åt en vanlig uppfattning om läget i den muslimska världen. Han sade att han var emot Jyllandspostens publicering av karikatyrerna. Men hans argument var att man retade upp människor som levde i en värld som för oss motsvarar 1000-talet. Problemet ligger nog här, det handlar om att uppfostra dem som ännu inte förstått och som därför och tills vidare kan beskrivas som otillräckliga och svaga. Men dessutom i sin fanatism farliga.

Yngve Rådberg (kommentar del 350) berör ett helt annat problem, nämligen om det är institutionellt möjligt att placera en muhammedhädelse i konstvärlden:

”Beträffande det estetiska kan jag blott alltför väl känna igen den unheimliga (för)smaken av det förbjudna. Visst pirrar det att häda – inte Muhammed – men konstvärldens heliga normer. Frågan som väntar på sitt svar är vad som är INSTITUTIONELLT möjligt. Är ”Rondellmuhammed” en verklig hädelse, ja då är den omöjlig som konst. Men är den möjlig som konst, då är det inte (längre) någon hädelse.”

Här skall man förstå att det inte alls är ”inne” att göra muhammedbilder. Man kan lätt få för sig att det sensationella är något positivt i konstvärlden om man inte känner till hur den fungerar. Som signaturen ”Aila” (kommentar del 350):

”Det räcker alltså att hastigt rita Muhammed som hund, svin eller självmordsbombare och då är man inne igen och alla tidningar skriver om en!”

Så inte. Det är opassande, politiskt inkorrekt. Visserligen kan det rendera uppmärksamhet men det för samtidigt med sig konstvärldens avståndstagande (vilket den som följt diskussionen redan har sett).

Rådbergs argument är att om det är en verklig hädelse blir det omöjligt som konst. Den håller sig då utanför konsten eftersom det i första hand kommer att handla om hädelse. Så var det med Jyllandspostens bilder. De kom inte in i konsten och det var heller aldrig aktuellt. Men kommer mina teckningar in i konsten är de inte längre någon hädelse, skriver Rådberg vidare. Detta på grund av att hädelser inte accepteras i den internationella samtidskonsten. Skulle mina teckningar halka in får konstvärlden ge dem en diskurs som visar att de inte handlar om hädelse.

Men någon ytterligare justering av finmekanismen kan man göra. Självklart är mina teckningar konst. De mottogs ju av konstföreningen i Tällerud. Saken är nu inte om de är konst eller ej utan vilken kvalitetsnivå de kan landa på. Skulle det vara så att de går in på en hög kvalitetsnivå i den internationella samtidskonsten, då blir de omedelbart avskrivna både som hädelse och institutionskritik av konstvärldens heliga normer.

Tydligen är det så att en institutionskritik alltid måste befinna sig innanför institutionen*. Men det finns olika kvalitetsnivåer. Möjligheten till intern kritik kan nog bara vara möjlig utifrån en outsiderposition i förhållande till den kvalitetsnorm som råder.

*Se den klassiska texten av Fraser, Andrea: “From the Critique of Institutions to an Institution of Critique,” Artforum, September 2005, pp. 278-283.

Här är en av de refuserade teckningarna, för första gången publicerad