Vilks.net

Det kan mycket väl vara så att Rondellhund Muhammed har passerat sin intresseklimax. Min enkla tes har varit att reaktionen som följde på de danska teckningarna svårligen kan upprepas. Ingen av de motstridiga sidorna vill dra genom ytterligare en sådan följd av händelser. Däremot är saken intressant att placera i bildkonsten. Redan har litteraturen sin symbolgestalt i Salman Rushdie. Men hans belägenhet blir inte litteratur eftersom litteraturen som konstart inte befinner sig i det utvidgade fältet. En annan sak är att Rushdies frispråkighet inte tilltalar sådana som Jan Myrdal: ”Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”, skrev Myrdal (Svenska Dagbladet 22/2 1990) efter ett besök i Iran som ayatollornas officiella gäst.” Se Expressen.

Bildkonsten, däremot, har länge befunnit sig i det utvidgade fältet. Mitt småskaliga bidrag kan utan vidare kallas för relationell estetik och t o m ge detta lätt ålderstigna arbetssätt förnyad energi. Relationell estetik innebär att konsten finns i de händelser och bland de deltagare som infinner sig till en handling som fortlöpande skapas. Det har skett i medierna och i kommentarerna till den här bloggen. Deltagarskarans sammansättning varierar starkt, från konstvärlden till fundamentala muslimer. Sådant är trevligt, konsten har alltid haft svårt att nå grupper vars konstintresse är svagt.

Somliga skräder inte på orden. Vad sägs om ”Dagens Mustafa”:

”Mina barn ber Gud varje dag innan de går och lägger sig att du må brinna i helvete så att hela helvetets invånare skulle känna din stinkande lukt.”

Mustafa passar också på att lägga ut sin teologi:

”Gud fördömer dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud och Han utestänger dem från Sin nåd i detta liv och i det kommande; Han har ett förnedrande straff i beredskap för dem (surat AL-AHZAB vers 57).”

Det känns väl igen som gammaltestamentligt. Gamle Jahve är förvillande lik Mustafas favorit. Den som läser GT inser snart att vi där har en gud som nästan alltid är på dåligt humör och dessutom lynnig. Blir han förbannad så raderar han utan vidare ut ett folkslag. Men det finns ett lätt sätt att undkomma dylika profetior. Man byter till en mera vänligt sinnad religion. Det finns många att välja bland och ingen är mycket bättre än någon annan. Vill man inte ha någon alls kan man bege sig till Michel Onfrays Université populaire de Caen.

Den gode Mustafa konkluderar med ett litet hot:

”Det är en tidsfråga till den dag du önskar att du var inte född, eller att önska att du var en hund.
Men hur mycket du kommer att önska så kommer Guds straff snart………………………..”

Även skribenten /anonym/ är inne på en hotbild:

”VARFÖR HAR NI GJORT KARIKATYRER AV PROFETEN MUHAMMED JAG FÖRSTÅR INTE FÖRST DANMARK SEN SVERIGE ERA IDIOTER MÅ NI BRINNA SAKTA I HELVETET.”

Jag tror inte man skall se allvarligt på det här. Saken är för liten för att dra till sig de stora hajarna. Generellt kan jag våga tesen: Konsten neutraliserar. Genom sin tröghet och omständlighet (vilket även skall ses som tillgångar).

Dagens bild är en målning, Ingens hundar, från 1958 av Staffan Hallström. Jag har tillåtit mig att tillägga följande Göteborgsvits: Ingens hundar, Allahs hundar

Konstvärlden tycker som bekant inte om Muhammadteckningar. I gårdagens skrivelse kunde vi se hur konstkritikern Mårten Arndtzén gav uttryck åt detta. Ett ännu tydligare exemplar finns att beskåda idag. Linda Fagerström ger sig hän åt en fullständig utskåpning i Helsingborgs Dagblad. Hon skriver att hon inte är provocerad vilket är just vad hon är. Vad hon inte riktigt förstått är att mitt huvudobjekt är konstvärldens representanter. Recensenten ger sig också på att rikta kritik mot teckningarna som hon aldrig har sett. Ett vanligt sätt att avfärda något nytt är att påstå att det inte är nytt.

Och konstvärldsrepresentanten är ett tacksamt mål. Like betingad som Pavlovs hundar följer hon alla de konventioner man kan förvänta sig. Min försynta tes om konstvärldens sätt att reagera visar sig hålla streck.

Från ett helt annat håll har det inkommit en skrivelse av Mohammad Talal Kamal:

”I och med att du på internet har en hemsida där du sprider falska bilder på profeten Mohammad så bryter du mot lagen om hets mot folkgrupp.
Jag och många muslimer med mig känner oss fruktansvärt kränkta av dessa bilder som du sprider ut till allmän beskådning.

Jag kräver att du omedelbart tar bort dessa bilder från din hemsida i annat fall så kommer jag att anmäla dig till Justitiekanslern. Denna anmälan kommer jag att lägga in måndagen den 30/7 tills dess hoppas jag att du tagit bort bilderna.”

Skribenten vet tydligen inte mycket om konstvärlden. Han förstår inte att en JK-anmälan tas emot med djupaste tacksamhet av en konstnär. Konstnärer lever som många andra av uppmärksamhet. Och i det här fallet är det fullständigt riskfritt.

Signaturen Samuel skriver några intressanta rader i ett inlägg till del 348:

”För en ortodox muslim är yttrandefriheten mindre viktigt än förbudet att avbilda Muhammed. ’Den bildade medelklassen i väst’ ser, liksom en ortodox muslim som sin plikt att försvara och missionera med sin ståndpunkt.”

Så kan det ligga till när två kulturer möts. Men frågan är vilken som är starkast. Jag vill mena att saken redan är avgjord även om det kan ta tid att verkställa detaljerna. Den bildade medelklassen i väst bestämmer ordningen och kräver att andra kulturer skall överta dess värderingar. Det är svårt att tänka sig något annat. Demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet etc etc. Det ger man inte upp. Allt är naturligtvis inte av ädlaste märke, de mottagande kulturerna får också ta emot (och där går det kanske lättare) kapitalism, utsugning, klassamhälle, reklam och konsumtion.

För att underlätta övergången har den bildade medelklassen i väst infört Cultural Studies som skall befrämja förståelsen mellan väst och andra kulturer. Eller med andra ord: Påskynda ”övergången”.

Signaturen Sveriges Muslimer har också skrivit ett litet brev:

”Hur länge ska vi stå ut med att ni förnedrar oss, provocerar oss, kränker oss och våran Profet.
Och kom inte och snacka om ytrandefrihet det ni sysslar med e frimureri; fördomsfrihet! Vad har vi eller våran Profet gjort dig.
Är vi inte oxå människor och vad vill du komma med detta!? Vill du skapa kaos i ditt eget samhälle??? Nu får det vara nog!!!
Eller va du påtänd eller full när du gjorde detta??? Behöver du behandling???
Jag föreslår att du går in på www.islamguiden.com och skaffar dig info om Islam innan du går ut igen i media och förnedrar oss och våran Profet!!!

Med upprörda hälsningar!”

Vad är det jag brukar citera? Jo, ”Allvar är den enfaldiges sköld.”

En skojig teckning av profeten som rondellhund som apporterar ett bombbälte

Konstvärlden har uttalat sig genom Expressens konstkritiker Mårten Arndtzén. Som jag tidigare skrivit finns det en konsensus i konstvärlden som handlar om att det är politiskt inkorrekt med kränkande teckningar av den store profeten. Arndtzen skriver:

”Vad ville Vilks egentligen med sina jyckar? Det är inte glasklart, men läser man hans blogg verkar det som att han vill diskutera yttrandefriheten. Jaha. Och på vilket sätt bidrar han då till den diskussionen?
På vilket sätt säger hans karikatyrer något nytt och annorlunda än Jyllands-Postens?
På inget sätt alls, så vitt jag kan se. Och vad är det då för mening med yttrandefriheten? Istället för att försvaras och fördjupas, trivialiseras den i en tom provokation vars djupaste syfte nog är att sätta strålkastarljuset på Vilks själv.”

Arndtzén vill att yttrandefriheten skall ”försvaras och fördjupas”. Och, frågar man sig, hur tänker han sig att det skall gå till? Genom ett seminarium på någon biennal?

Jyllandspostens teckningar var karikatyrteckningar. Den här gången hamnar teckningen i konstvärlden. Där blir den alltså inte relevant. Och här blir det därmed också intressant. Som jag tidigare skrivit vill jag kartlägga konstvärldens ideologiska grunder och dess fördomar. Arndtzén blir ett utmärkt exempel.

Mina små teckningar kan också bilda utgångspunkten för en analys av varför det gick som det gick med Jyllandspostens bidrag. De publicerades i september 2005 och väckte ingen särskild uppmärksamhet. Men det fanns ett led till, nämligen den propagandagrupp av extremister som såg till att ett halvår senare få igång hela maskinen sedan företaget förankrats i mellanöstern.

Ett enkelt sätt att hantera den situationen hade varit att teckningarna publicerats över allt och att de alltså spridits till alla möjliga nyhetsorgan i många länder. Den inflation som då uppstått hade gjort det omöjligt att peka ut den enskilde fienden. Men här vek sig yttrandefriheten och öppnade vägen för några få distinkta mål.

För det är väl självklart att det inte kan göras något undantag för kränkningar av profeten? Alla religioner får räkna med att drabbas av den västerländska synen på yttrandefriheten.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Vad vi har är en idé om hur den muslimska världen skall fostras in i det västerländska tänkandet. Och denna idé handlar tydligtvis om att de ännu inte är fullt mogna att stiga in i demokrati, jämställdhet, personlig utveckling, yttrandefrihet etc. Jag kan inte se att ett sådant dubbelspel är särskilt lyckat. Snarare rör det sig om översittarens perspektiv.

Profeten fast i rondellen