Del 362: Än slant hon hit och än slant hon dit

Här har vi brevet från Gerlesborgsskolans styrelse:

brev-gerlesborglit.JPG

Det går knappast att förstå detta brev på annat sätt än att det är styrelsen bedömning att man saknar resurser för säkerheten. När styrelsen menar att man har problem vore det naturligt att man kontaktat polismyndigheten i Uddevalla (eller var man har den), inrikesdepartementet eller eventuellt SÄPO. Då hade man fått ett svar angående hotbilden och kunnat följa deras rekommendationer. Under alla omständigheter hade ansvaret då lagts på myndigheterna och det är precis där det skall befinna sig. Inte i en skolstyrelses fantasier om möjliga bomber och mord.

Hur som helst ser vi ett exempel på hur demokratin ryggar tillbaka för ett utomparlamentariskt hot. Svårligen kan man se detta på annat sätt än som en klar framgång för skapare av dylika hotbilder: Hota på, det lönar sig, vi böjer oss.

Fortfarande råder förvirring i tidningsspalterna. De tidningar som kontaktat mig, och det är rätt många, har i de flesta fall inte kunnat svara på frågan om de kan publicera bilder eller ej.

Vad man sålunda åstadkommer är att isolera ett bestämt hotobjekt: Konstnären blir den enskilda och avskurna roten till det onda. På den vägen hjälper man mörkermännens framfart: Eliminerar man konstnären blir man av med hela problemet. Och om det inte skulle gå så långt kan man försöka skrämma honom till tystnad och reträtt.

Kan man kalla detta för något annat än EN VACKLANDE DEMOKRATI?

Mina tre outställda teckningar har blivit laddade med en kraft som de egentligen inte förtjänar. Som det ser ut nu finns det ingen konstinstitution som vågar visa dem. Rädslan har blivit epidemisk. Naturligtvis är det så att om de visas kommer man inte att tycka att det var något märkvärdigt, inga svenska flaggor och ambassader kommer att brännas. Inget inbördeskrig kommer att utbryta. Endast det sker som vi känner från det tidigare mötet mellan kristendomens helighetskrav och det moderna samhällets sekularisering.

aaamaxemindre.JPG
Max Ernst: The Virgin Chastising the Infant Jesus Before Three Witnesses: A.B., P.E., and the Painter, olja på duk, 1926

På sin tid blev det här för mycket för kyrkan som lyckades få utställningen stängd.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 21 kommentarer

Del 361: Censur: Av rädsla är du kommen

Den 26 juli skrive Expressens konstkritiker Mårten Arndtzén:

”Nu vill han visa sina hundar på en konstskola i Hamburgsund.
Jag hoppas innerligt att de har modet att ta emot dem.
Och att hans bilder sedan får det bemötande och den kritik de förtjänar. Inshallah!”

Konstskolan i Hamburgsund är den ganska välkända Gerlesborgsskolan. Utställningen på skolan öppnar den 18 augusti och visar arbeten av konstnärer som undervisat på skolan. Resultatet av skolans möte med mina tre Muhammedteckningarna har just offentliggjorts. Skolan väljer att inte visa dem av säkerhetsskäl. Med andra ord böjer man sig för hot och rädsla.

Den 27 juli skrev Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad:

”Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007.”

Tydligen var detta en högst personlig upplevelse. Övriga inblandade känner hotbilden mullra, bomberna regna, knivarna blänka, blodfläckarna bre ut sig. Ja, det är ett liv och ett kiv.

muh-hund-original-rondellliten.JPG
Den farliga teckningen som ingen tycks våga ställa ut: Profeten som rondellhund

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 116 kommentarer

Del 360: Mera plumpt

Kanske bäst att jag inleder med att citera ett konceptverk av On Kawara: I AM STILL ALIVE (citat från telegram avsänt från New York 19 februari 1971).

Några intressanta synpunkter har kommit från Petter Helje. Han skrev igår (och inleder med ett citat, med största sannolikhet från hans kära hatobjekt konstkritikern Lars O Ericson):

”Upplysningens ’förnuft’ framstår alltmer som uttryck för ett totalitärt tänkande som kräver underkastelse av såväl människor som natur. Ingen tror längre på det ’framåtskridande’ vetandets välsignelser, men likväl fortsätter man spelet.”

Och fortsätter:

”Man undrar vad författaren till dessa rader hade tänkt ersätta förnuftet med, särskilt om nu den postmoderna relativismen bara är ett simpelt konstaterande av att människor har olika uppfattningar om saker och ting.
Det gläder mig, Lars, att du för din del tar upplysningsarvet i försvar (det är inte en sommar för tidigt!).”

Problemet är att det inte är lätt att bestämma vad som skall ingå i upplysningsprojektet. Vi skall inte glömma att det förnuft som springer fram ur 1700-talets tankevärld också innehöll den vite mannens hegemoni och föreställningar om att detta förnuft kunde lösa alla problem i en ständigt positiv utvecklingslinje.

Svepande kan man säga om upplysningsprojektet: Att våga tänka själv utifrån ett kritiskt perspektiv och med fötterna på jorden. Och den utgångspunkten gäller även för postmodernismen. Däremot inte för fundamentalistiska religioner.

Helje menade följande om mitt sätt att föra fram upplysningsprojektet:

”Men jag måste erkänna att jag är tveksam till sättet du gör det på. Jag tycker det är plumpt och – faktiskt – onödigt.”

Ett svar som han bör ge som medlem i konstvärlden.

Signaturen TJ svarade påpassligt:

”Att Vilks konst i viss mening är plump är inget konstigt, all konst värd namnet är nånstans plump, vad ska den annars vara bra för? Det smakfulla kan inredningsarkitekter och vanliga hederliga politiker ägna sig åt.”

Han har rätt. Varje överskridande konstnärlig handling uppfattas som plump av konstvärlden. Det gäller, när det begav sig, för t ex Duchamp, Picasso, konceptkonstnärer och postmodernister. Kvalitetsstämpeln kommer senare. Men självfallet är inte varje plumphet kvalitetskonst.

Dock kan vi nog säga att det råder plumphetsbrist i konsten. Ser man t ex genom hela Documentautställningen i Kassel är det svårt att finna någon plumphet. Plumpheten är ju inte något som är givet genom det man ser utan snarare hur det presenteras och backas upp av konstvärlden. För den oinvigde kan kanske Hito Steyerls bondagefilm Lovely Andrea framstå som plump. Men diskurs och bakgrund tar bort alla sådana möjligheter. Men hur är det med följande målning av Juan Davila?:

davila-bring-our-boys-home-1993.jpg
Juan Davila: Bring Our Boys Home 1993

Man skulle måhända tycka att den är kränkande mot USA och dess befolkning. Så är dock inte fallet eftersom det är en lovlig (och rekommenderad) ”plumphet” som applåderas av konstvärlden. Amerikanska besökare känner sig kanske ändå kränkta varför chefen Buergel placerat en förklarande bildtext i Documentas bildbank på nätet – och att den inte reproduceras i katalogen.

Anbefalles därför i konsten: Mera plumphet i baljan boys. Det är inte onödigt.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m | 6 kommentarer