Del 360: Mera plumpt

Kanske bäst att jag inleder med att citera ett konceptverk av On Kawara: I AM STILL ALIVE (citat från telegram avsänt från New York 19 februari 1971).

Några intressanta synpunkter har kommit från Petter Helje. Han skrev igår (och inleder med ett citat, med största sannolikhet från hans kära hatobjekt konstkritikern Lars O Ericson):

“Upplysningens ‘förnuft’ framstår alltmer som uttryck för ett totalitärt tänkande som kräver underkastelse av såväl människor som natur. Ingen tror längre på det ‘framåtskridande’ vetandets välsignelser, men likväl fortsätter man spelet.”

Och fortsätter:

”Man undrar vad författaren till dessa rader hade tänkt ersätta förnuftet med, särskilt om nu den postmoderna relativismen bara är ett simpelt konstaterande av att människor har olika uppfattningar om saker och ting.
Det gläder mig, Lars, att du för din del tar upplysningsarvet i försvar (det är inte en sommar för tidigt!).”

Problemet är att det inte är lätt att bestämma vad som skall ingå i upplysningsprojektet. Vi skall inte glömma att det förnuft som springer fram ur 1700-talets tankevärld också innehöll den vite mannens hegemoni och föreställningar om att detta förnuft kunde lösa alla problem i en ständigt positiv utvecklingslinje.

Svepande kan man säga om upplysningsprojektet: Att våga tänka själv utifrån ett kritiskt perspektiv och med fötterna på jorden. Och den utgångspunkten gäller även för postmodernismen. Däremot inte för fundamentalistiska religioner.

Helje menade följande om mitt sätt att föra fram upplysningsprojektet:

”Men jag måste erkänna att jag är tveksam till sättet du gör det på. Jag tycker det är plumpt och – faktiskt – onödigt.”

Ett svar som han bör ge som medlem i konstvärlden.

Signaturen TJ svarade påpassligt:

”Att Vilks konst i viss mening är plump är inget konstigt, all konst värd namnet är nånstans plump, vad ska den annars vara bra för? Det smakfulla kan inredningsarkitekter och vanliga hederliga politiker ägna sig åt.”

Han har rätt. Varje överskridande konstnärlig handling uppfattas som plump av konstvärlden. Det gäller, när det begav sig, för t ex Duchamp, Picasso, konceptkonstnärer och postmodernister. Kvalitetsstämpeln kommer senare. Men självfallet är inte varje plumphet kvalitetskonst.

Dock kan vi nog säga att det råder plumphetsbrist i konsten. Ser man t ex genom hela Documentautställningen i Kassel är det svårt att finna någon plumphet. Plumpheten är ju inte något som är givet genom det man ser utan snarare hur det presenteras och backas upp av konstvärlden. För den oinvigde kan kanske Hito Steyerls bondagefilm Lovely Andrea framstå som plump. Men diskurs och bakgrund tar bort alla sådana möjligheter. Men hur är det med följande målning av Juan Davila?:

davila-bring-our-boys-home-1993.jpg
Juan Davila: Bring Our Boys Home 1993

Man skulle måhända tycka att den är kränkande mot USA och dess befolkning. Så är dock inte fallet eftersom det är en lovlig (och rekommenderad) ”plumphet” som applåderas av konstvärlden. Amerikanska besökare känner sig kanske ändå kränkta varför chefen Buergel placerat en förklarande bildtext i Documentas bildbank på nätet – och att den inte reproduceras i katalogen.

Anbefalles därför i konsten: Mera plumphet i baljan boys. Det är inte onödigt.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 360: Mera plumpt

  1. Petter Helje skriver:

    “Varje överskridande konstnärlig handling uppfattas som plump av konstvärlden. Det gäller, när det begav sig, för t ex Duchamp, Picasso, konceptkonstnärer och postmodernister. Kvalitetsstämpeln kommer senare.”

    Jaha, jag tror jag förstår. Upplysning eller motupplysning – det spelar ingen roll så länge det gagnar dina syften och leder till det hägrande slutmålet. Och slutmålet är naturligtvis ingenting annat än det ERKÄNNANDE av konstvärlden som en kvalitetsstämpel innebär.

  2. Petter Helje skriver:

    Medan du väntar kan du ju alltid glädjas åt det stöd och erkännande som t.ex. “Nordman” så förtänksamt ger uttryck åt redan nu:

    “Lars! Vänligen meddela mig IP-numret för jihadisten ‘Shorm’ 2007/08/13 kl.21:30:40, så ska vi personligen ta hand om detta muslimska kräk.”

  3. Lars skriver:

    Petter, varför denna plötsliga grovhet? Överskridandets plumphet är väl någonting som vi är väl bekanta med. Ibland inordnas den som en del av historien. Att överskrida är alltid att göra något som inte kan fullt ut motiveras.

    Alla konstnärer strävar efter erkännande. Konstigt vore det annars.

    Och varför skulle jag glädjas åt extremernas stöd eller motstånd? Men allt detta finns även om konstvärlden inte vill ha med det att göra.

  4. Petter Helje skriver:

    Det var inte meningen att vara grov eller plump. Jag ber självklart om ursäkt om du uppfattade det så.

  5. Lars skriver:

    Tack för den kommentaren Petter. Vi brukar ju alltid ha en fair fight.

  6. Petter Helje skriver:

    Du ser ironin, Lars: Man uppskattar en fair fight, men vill samtidigt ha mera plumpt. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.