Vilks.net

Så var det den 30:e dagen för hundarna att springa runt i rondellen. Snart borde det vara färdigsprunget. Verkligheten är ju det som visar sig i medierna och intet nyhetsvärde är evigt. Sannolikt kommer hela saken att stilla försvinna ut i fjärran. Fast inte riktigt ännu. Idag har det skrivits flitigt i pressen. Saken har hamnat på en principiell nivå och även om konstvärlden förfäktar att teckningarna absolut inte har något nytt med sig och att konstnären inte tycks vilja något annat än att vara bokstavligt brutal, så sker det som nästan aldrig brukar ske med konsten. Konsten, som vi har den sedan tidigt 1990-tal, rör sig i den sociala kritiken och praktiskt taget varje konstverk vill starta en diskussion som ingen vill fortsätta. Men när det sker som i mitt fall är det fel. Fel diskussion och på fel sätt. Jag säger inte emot. Jag kan tillräckligt om konstvärlden för att inse att den ur ett konstvärldsperspektiv har helt rätt. Som samtidskonst är mitt projekt felgjort.

I Expressen skriver idag Sakine Madon om kränkningens problem. Synpunkterna är intressanta och jag håller med henne. En het potatis måste friläggas och debatteras utan låsta positioner.

I GP tar panelen sig an veckans ämnen. Mycket riktigt är rondellhunden på tapeten. Den eljest alerte Staffan Mossenmark måste tydligen ha fått en släng av konstvärldsmentalitet när han börjar yra om konstnären (det skall tydligen vara jag det) som försöker vara Ûbermensch och ”tror att allt går att säga eller göra i konstens namn”. Hur många gånger har man inte konstaterat detta? Och inte vill han väl mena att mina små teckningar skulle vara så märkvärdiga och egendomliga? Mossenmarks slutknorr är:

”Gerlesborgsskolan har som producent all rätt att avgöra vad de vill visa eller inte.”

Mossenmark glömmer att jag var inbjuden att ställa ut och att det inte angavs några restriktioner. Dessutom har skolan sagt att det inte rör sig om ett avgörande om vad man vill visa utan att man inte vågar visa det man annars skulle vilja. Kanske hade Mossenmark en dålig dag. Dessa fredagar…

Ännu är inte allting frid och fröjd, jag avslutar dagens lilla betraktelse med dagens hotbrev från Meliah Abazovic som anlände 23:42:

”Bismillah

Lars , jag har redan kontaktat mina bröder vad har du gjort
Om jag får tillfälle skulle jag inshAllah slakta dig och du skulle skrika som en gris och , du är en gris
Lars , vi är rädda bara för Allah Subhanehu we Te´ala och jag har ära att medela dig att du hamnar i helvete
Jag blir nöjd bara när din huvud rullas inshAllah
Lars , jag lovar dig vid Allah , du kommer att dö en hemskt död och du är inte säker i min närhet
Jag vet hur du ser ut
Att rita min Profet Muhammed sallAllahu ´alejhi we selleme som en hund gick du över gränsen där finns ingen återvändå
Vänta bara tills mina bröder från Al Qaida får veta vad har du gjort”

Det verkar inte överdrivet kärleksfullt. Men nog är det så att även islam handlar om att älska sin nästa.

Profeten Muhammed som Übermensch

En fråga som debatterats en del är mina Muhammedteckningars konstnärliga värde. När en sådan bedömning görs får man först bestämma vilken kategori de befinner sig i. I varje fall kan man tänka sig tre: 1. Karikatyrteckningar (ej konst) 2. Modernistiska karikatyrteckningar och 3. Internationell samtidskonst.

Tänker man efter inser man snart att mitt intresse ligger i kategori 3. Placerade i denna är det inte avgörande hur de ser ut. Det är inte likgiltigt men underordnat. Man skall också lägga till att relationen till kategori 3 har förstärkts under teckningarnas resa. I Värmland kan omgivningen beskrivas som modernistisk och mitt bidrag var då ett smärre sabotage. Men sabotaget blev större än jag förväntat och jag kunde därför skruva upp ambitionerna. Som om manus redan var skrivet kunde teckningarna vandra vidare till en institution som var betydligt bättre rustad för att möta samtidskonst: Gerlesborgsskolan.

Som ni vet avvisade skolan teckningarna med hänvisning till säkerheten. Styrelsen underströk samtidigt att man inte har gjort någon konstnärlig värdering av teckningarna. Men det är precis vad man gjorde. Samtidskonsten har under det senaste decenniet i första hand handlat om innehåll. Mitt konstverk handlar alltså om vad som är politiskt korrekt och vad som kan vara farligt. Det är det som skolan tar ställning till, men styrelsen förstår inte verket på det sättet utan tror i modernistisk anda att det konstnärliga värdet handlar om bildens komposition och uttryck.

Men även med en modernistisk utgångspunkt brukar man ändå låta konsten segra. Men det gjorde man inte och därmed blir saken ännu intressantare. Vad får man och vad får man inte? Väl att märka att Gerlesborgsskolans styrelse inte skjuter fram ”kränkning av svag folkgrupp” vilket man kunde ha gjort. Då hade man följt en försvarbar konvention i den internationella samtidskonsten där det är absolut olämpligt att visa bilder av profeten.

Genom uppmärksamheten från medierna och genom den principiella diskussionen vinner teckningarna större konstnärligt värde.

I dagens SDS skriver Rakel Chukri på kulturredaktionen:

”För varje avslag som enbart motiveras med eventuella hot får teckningarna också ett konstnärligt värde som de faktiskt inte lever upp till.”

Den första delen av meningen är korrekt, den andra är en personlig uppfattning. Åtminstone tills vidare. Chukri skriver vidare:

”Vilks verkar dock ha fått storhetsvansinne och tolkar censuren av hans teckningar som att islam inte får kritiseras.”

Vad jag har framhållit är att man inte får ställa ut och offentlig publicera satiriska bilder av profeten Muhammed. Det är en utbredd uppfattning från officiellt och kulturellt håll att så är fallet. Islam har därvid en särställning bland religionerna. Jag är naturligtvis klar över att det går att kritisera islam. Men jag är också klar över att det är vissa regler som gäller.

Men hur är det med det konstnärliga värdet som ökat genom resans gång? Kvalitet är det som den relevanta delen av samtidskonstvärden betraktar som kvalitet. Utan vidare kan man konstatera att teckningsprojektet bemötts med stor skepsis från de två kritiker som tagit upp det (och möjligen kan man också inkludera Chukri). Tillkommer också Moderna Museet och Lars Nittve som säger nej. Han agerar korrekt, MM bör representera den politiska uppfattning som råder i konstvärlden. Teckningarna är behäftade med innehållsliga (diskursiva) fel och har inte någon som helst konstinstitutionell uppbackning.

Med andra ord är kvaliteten på verket inte särskilt hög. Man kan nog inte säga att teckningarna bedömts som usla, men klart under medelmåttan.

Däremot har projektet kommit att ta sig in i världen utanför konstvärlden. När det sker är det inte särskilt bra för verkets kvalitet. Det vilar alltid något suspekt över verk som får en stor och blandad publik. Konstvärldens (i och för sig berättigade) misstänksamhet siktar oftast in sig på att det antingen är fråga om sensation, konstnärens begär efter uppmärksamhet eller simpel populism.

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast att mitt projekt inte står starkt i konstvärldens ögon. Å andra sidan är det för tidigt att dra långtgående slutsatser. Konsten opererar alltid långsamt och det kommer att ta tid innan man får en slutgiltig uppfattning fastslagen. Vad som skulle krävas för att förändra omständigheterna är att konstvärlden omvärderar sin uppfattning om konstens förhållande till islam och det man kallar utsatta folkgrupper med svagt självförtroende. Men det är en stor omsvängning som knappast kan äga rum inom den närmaste framtiden.

Jag tror ändå att jag är inne på en riktig linje. När man definierar muslimer som svaga och med dåligt självförtroende skapar man en verklighet med ”vi tycker synd om dem” och med ”klapp på huvudet”. Man definierar en grupp människor till svaga. Förmodligen är det bättre att göra precis tvärtom. Jag har den uppfattningen att den utsatta folkgruppen är stark nog att bli tagen på allvar och att den är kapabel att försvara sig i en saklig debatt.

Halil Altindere: Dêngbejs, video 2007, Documenta, Kassel

Idag har konstvärlden hört av sig genom Ulrika Stahre i Aftonbladet. Hon skriver bland annat:

”Exakt vad Vilks vill, vad han karikerar och kommenterar – fenomenet rondellhund, det danska Muhammeddebaclet efter Jyllands-Postens publiceringar – är inte helt lätt att förstå. Man tänker sig naivt att det måste finnas någon annan tanke än ett test av yttrandefriheten. Men i Vilks fall är det knappast så. Hans konstnärskap har gått ut på att frilägga demokratiska brister, ofta genom att ställa sig över konstruktioner som kvalitet och angelägenhet.”

Som bekant är det ofta svårt att veta vad en konstnär menar. Detta beror på att, per definition, konsten alltid är något annat och mer än vad som tydligt kan framkomma. I varje fall vill jag hålla med Stahre om att jag suveränt sätter mig över sådant som ”kvalitet och angelägenhet”, alltså i konsten. För här ligger det till på följande sätt. Det som är kvalitet i konsten är det som konstvärlden anser vara kvalitet just nu. Efter någon tid kommer man att inse att det inte var på det sättet utan istället hade vi exempel på den stora massan av medelmåttighet som av helt naturliga skäl måste vara den konstnärliga normen. Banbrytande nyheter kan inte komma varje dag eller ens varje månad. Konstvärlden sysselsätter sig också med ”ställa angelägna frågor” som det brukar skrivas i pressreleaser. Om dessa kan man kort säga att angelägenhetsgraden är något som knyts till konstvärldens normbildning. Sådana frågor upplyser konstvärlden om att konsten är politiskt korrekt enligt de uppfattningar som gäller i konstvärlden. De når praktiskt taget aldrig längre.

Eftersom jag har ett alldeles särskilt intresse av att kartlägga konstvärldens uppfattningar och gränsdragningar ser jag något intressant i den här meningen:

”Karikatyrer är den maktlöses verktyg: liksom skrattet, karnevalen, burleskeriet fyller de en funktion dels som en ansats till uppror – dels som kittet som gör ojämlikheten uthärdlig. Vilks karikatyrer har knappast tillkommit i ett underläge.”

Kritik skall, för att vara korrekt i konstvärldens mening, komma från ett underläge. Det bekräftar det jag hela tiden sagt. Konstvärlden har en vänsterfunktion som enligt gamla normer innebär att man aldrig skall angripa den som definieras som svag. Svag är den som inte innehar den kapitalistiska makten och som antingen företräder ett motstånd mot kapitalismen eller är kapitalismens fiende. Att man i en sådan synpunkt får in fundamentala krafter kan inte hjälpas. Därav får även fundamentalismen en viss grad av förståelse. Alltså: Fiendens fiende är att föredra framför fienden.

Stahre citerar sin kollega Arndtzén på Expressen:

”Som Mårten Arndtzén skrev i Expressen när det begav sig tidigare i somras: ’På vilket sätt säger hans karikatyrer något nytt och annorlunda än Jyllands-Postens? På inget sätt alls, så vitt jag kan se. Och vad är det då för mening med yttrandefriheten? Istället för att försvaras och fördjupas, trivialiseras den i en tom provokation vars djupaste syfte nog är att sätta strålkastarljuset på Vilks själv.’ ”

Båda vill gärna bli av med den här saken utifrån motivet att det är ingenting nytt. Men det är nytt eftersom Jyllands-Posten-dramat aldrig drabbade Sverige. Elegant gled man med tystnad ur problemet och lät danskarna klara sig bäst de kunde. Nu har vi situationen i Sverige men i ett mycket mildare format eftersom de stora bataljerna redan är avklarade. Hur skall det vara med yttrandefrihet och publicering av religiösa karikatyrer? Skall det göras undantag?

Ett fängslande svar som förts fram under rubriceringen ”onödigt” innebär att man inte bör ta upp frågan. Om man undviker att pröva den blir alla passivt nöjda. Yttrandefriheten finns då som självklar men utnyttjas inte och därmed respekteras också den känsliga frågan om den särskilda omsorgen av islam.

Idag kan vi konstatera att Barometern vågade publicera en av teckningarna. Skall dess redaktion stormas inatt?

YTTERLIGARE NYTT: I dag sände jag följande brev till Moderna Museet:

Förmodligen känner ni något till mina tre teckningar av profeten Muhammed som hund. Teckningarna har alltså avvisat på två utställningsplatser, först i juli i konstföreningen i Tällerud i Värmland och sedan i augusti på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. I båda fallen var skälet att man inte kunde garantera säkerheten, att hotbilden var överhängande. Yttrandefriheten har fått vika för rädsla för våldskonsekvenser.

Frågan är således om det är möjligt att visa dessa teckningar på någon institution i Sverige. Saken bör vara av principiellt intresse, i vilken mån kan man försvara yttrandefriheten på konstens institutioner? Är det rimligt att som skäl för att inte genomföra en utställning åberopa att vårt demokratiska samhälle inte kan bemästra en möjlig hotbild?

Teckningarna kan inordnas i den tradition som sedan länge finns i det västliga debattklimatet; ifrågasättandet av religiösa symboler och föreställningar om okränkbar helighet.

Alldenstund Moderna Museet må sägas representera landets högsta ordning för samtidskonsten och hur denna kan och skall försvaras ber jag museet att genomföra en utställning av teckningarna.

Jag är införstådd med att Moderna Museet har ett strikt utställningsprogram och att ett sådant inte kan brytas. Därför har jag följande förslag till utställning: De tre teckningarna kan hängas upp var som helst i museet. Upphängningen behöver bara genomföras och dokumenteras, därefter kan de tas ned igen. Som jag ser det är den väsentliga gesten att museet kan visa dem och stå emot eventuella hot mot säkerheten, att man inte böjer sig för utomparlamentariska krafter. Med denna handling avlastar man den isolering som jag kommit att hamna i. Eftersom ingen vågar ställa ut dem och ytterst få tidningar publicerar bilder har jag kommit att axla praktiskt taget hela situationen. Den hotbild som trots allt finns har därigenom kommit att uppmuntras och problemet har ur denna synpunkt reducerats till den enskilde konstnärens ansvar.

Denna form för utställning, alltså arbeten som ställs ut för att nästan omedelbart tas ned igen, har skett förr. Exempelvis blev ett antal Picassomålningar upphängda i Louvren 1947. Under museidirektören Georges Salles ledning fick Picasso se sina dukar placerade bredvid kända mästerverk.

De tre teckningar som är aktuella är följande:

Profeten Muhammed som rondellhund
Profeten Muhammed som hund
Profeten Muhammed som mullahund

Hälsningar

Lars Vilks

Svaret har medierna redan fått: Moderna Museet avvisar förslaget med motiveringen att det inte är deras uppgift att visa provocerande verk (jag har inte den exakta formuleringen). Tre gånger har konstnären avvisats under sin vandring genom den svenska konstens hierarki.

Nej, sa Nittve till Vilks