Vilks.net

Här följer en sammanfattning av händelserna kring teckningarna. Som det framgår är det många krokiga vägar och tillfälligheter som spelat in.

Den 11 juni fick jag en inbjudan att delta i en utställning på temat ”Hund” anordnad av Konstföreningen i Ulvsundstrakten. Utställningen skulle äga rum på hembygdsgården i Tällerud i Värmland. I inbjudan fick jag också veta att konstnären Robert Jäppinen hade medverkat i två tidigare utställningar på temat ”Katt” resp. ”Boningar” med kritik mot Bush.

Jag blev då intresserad av att göra något som man inte är vanligt i samtidskonsten, nämligen att ställa ut en Muhammedbild. Vid den tiden deltog jag redan med andra Muhammedbilder på en utställning i Vestfossen, Norge (tema ”Oh, My God”). De hade inte väckt någon uppmärksamhet. Vad jag förväntade mig var att mitt bidrag skulle bli en lokal händelse. Något hinder verkade inte förelägga eftersom arrangörerna förklarade sig mer än nöjda med mitt bidrag

Saken tog en helt annan vändning den 20 juli. Jag fick då veta av tidningen NWT att tecknarna censurerats av säkerhetsskäl. De blev då en intressant nyhet. Under några dagar gick saken runt i de svenska medierna. Den 23 juli visades en teckning i Aktuellt. Det var en av skisserna eftersom jag ännu inte fått tillbaka originalen.

Den 28 juli publicerade jag rondellhundsteckningen på nätet i Herald News.

Gerlesborgsskolan hade bjudit in mig till en utställning för skolans lärare. Det var ganska självklart att jag beslöt att delta med de censurerade teckningarna. Den intressanta frågan var om skolan skulle acceptera dem. Jag var tämligen övertygad om att så skulle ske.

Den 8 augusti publicerades en av teckningarna i Jyllandsposten.

Den 13 augusti kom beskedet att Gerlesborgsskolan av säkerhetsskäl avvisat teckningarna. Hela saken fick då större dimensioner och det förde med sig en bred täckning genom medierna. Några dagar senare kom förslaget från Sekulära Muslimer och tidskriften Minaret att ordna en utställning och debatt. Den 21 augusti ändrades detta till att Minaret skulle sköta debatten och Sekulära Muslimer skulle visa teckningarna. Och den 23 augusti, efter att teckningen ”Judesuggan” publicerats på min blogg, drog sig båda ur.

Den 15 augusti föreslog jag Moderna Museet att ställa ut teckningarna. Jag fick aldrig något svar men genom media meddelades att de inte var intresserade.

Nerikes Allehanda hade publicerat en av teckningarna i samband med en ledare som skrevs den 19 augusti. Flera andra tidningar hade eller kom att publicera dem: Barometern, DN, Expressen, Aftonbladet, UNT. Den 24 augusti genomfördes en demonstration mot Nerikes Allehanda i Örebro. Den 27 augusti protesterade Irans regering mot teckningarna och igår, den 28 kommenterade Irans president Ahmadinejad dem.

Saken har fått en viss spridning utomlands. Se t ex den här tyskspråkiga notisen med en bild av en medeltida judesugga i taz

Så ser händelserna ut i korthet. Vilken plan kan man föreställa sig att jag har haft? Vilken är min avsikt med teckningarna? Rimligtvis kan man nog förstå att planer och intentioner har kommit att förändras genom händelseutvecklingen.

Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod (?)
En utgångspunkt. När jag talade med arrangören i Tällerud förklarade jag att allt det skett efter de danska teckningarnas publicering är något som är förbi. Det krävdes många aktiva krafter för att rulla igång den dansk-muslimska tragedin. Och som man kanske minns, den satte igång med närmare ett halvt års eftersläpning i förhållande till publiceringen. Ingen torde ha något större intresse av att det upprepas (Däremot har det visat sig att skräcken för en upprepning lever kvar). Så här långt verkar det som om teorin stämmer (första gången tragedi, andra gången en fars).

Konstvärldens gränser?
I konsten påstås att det inte längre finns några gränser att överskrida. Jag har starkt betvivlat att så är fallet. Omständigheterna kring de små teckningarna gjorde det möjligt att påvisa att det onekligen existerar gränser. Muhammedteckningarna är starkt kontroversiella i konsten. Egentligen inte av de skäl som de båda censurerande institutionerna angav, säkerheten och hotbilden, utan på grund av risken att kränka en svag folkgrupp med dåligt självförtroende – som det heter.

Varför skall just islam undantas från kritik av kränkande karaktär?
Även den aspekten fanns med från början. Men här var jag naiv och trodde alltså att det var överspelat enligt ”inget att bry sig om”. Fel, frågan var synnerligen aktuell och är det än.

Frågor om religion, integration och demokratiska regler
Genom händelseutvecklingen kom ett stort antal frågor i omlopp. Jag tror själv att den diskussion som har satts igång är av godo. Att uppträda politiskt korrekt i skrift och tal medan det muttras i skrymslena tror jag inte. Debattlavinen, även när den är full av invektiv och annat känslomässigt gods, är att föredra. Att formulera ståndpunkter och oförenligheter är en del av förståelsearbetet.

Robert Jäppinen i Tällerud med söndersprängt Vita Huset i utställningen ”Boningar”

Här är ett exempel på kränkning av katolicismen i Polen. Dorota Nieznalskas installation från 2002.

Domstolen som dömde henne till 6 månaders samhällstjänst

Som kanske någon lagt märke till har sidan utsatts för en Internetattack och under några timmar varit satt ur spel.

Känd för att uttala sig tvärsäkert i alla ämnen var det inte förvånande att Irans president Mahmoud Ahmadinejad också tar på sig rollen som konstrecensent. Han uppehöll sig framför allt vid tolkningen. Summa summarum fastslog han utan någon längre argumentation att det var sionisterna som låg bakom. Tydligtvis skulle dessa ha tagit kontroll över Nerikes Allehanda.

Bakom ett sådant uttalande kan man känna igen en inte oäven politiker som inte vill ha någon ”dansk tragedi”. ”Sionister” betyder enbart att den givne fienden blir utpekad. Ur Iransk synpunkt är det väl aldrig fel och resten av världen kan sucka som den önskar. Betydligt olyckligare blir Örebrodemonstranternas situation. Plötsligt blir de regimens förlängda arm i kampen mot sionister i Sverige. Under sådana omständigheter bör de avbryta sina vidare aktiviteter eller deklarera sitt avståndstagande från Förintelseförnekaren Ahmadinejad.

Jan Hjärpe manar till besinning i Aftonbladet. Professorn och islamologen har bland annat skrivit den högst läsvärda Sharia Gudomlig lag i en värld av förändring. Han menar att flertalet muslimer inte bryr sig om den beramade rondellhunden. Det verkar betryggande, har han rätt är det något som kan och bör uppmärksammas. Muslimer är inte några inflexibla varelser. Även om de inte direkt är förtjusta över sarkasmen över deras profet kan de enligt Hjärpe stå ut med den på samma sätt som andra religionsutövare får göra.

Som konstprojekt är det många som missförstår saken. Särskilt vanligt är att man ser teckningarna som konsten. Nu handlar det rätt lite om teckningarna och desto mer om mobil skulptur. President Mahmoud Ahmadinejad är onekligen en praktfull pjäs som både rör sig och talar. En skulpturdel som utför sitt förutsägbara rollparti som representant för den totala sanningen. Det är inte alltid lätt att få med sådana skådespelare.

Rondellhunden profeten Muhammed har tagit intryck av demonstrationsintresset och driver sin egen kampanj: Den goda viljan.

Här är den misslyckade fotbollen som släpptes ner till Afghanska barn. Man kan inte sparka på en fotboll som innehåller profetens emblem (självklart är den israeliska flaggan tillagd i efterhand, den sionistiska fienden kan inte vara med på läderkulan).

Från Tällerud i Värmland till Teheran i Iran. Om det undgått någon har den iranska regeringen visat ett oväntat stort intresse för relationell samtidskonst. För allt i världen, det var ingen stor gest, blott en diplomatisk not. Jag håller fortfarande på min teori om Napoleons återkomst (se Del 373). Först kom alltså den store kejsaren och erövrade nästan hela världen vilket ändade med en tragedi. Därefter kom en som försökte bli stor kejsare men slutade i en fars.

Och om min teori håller har vi kommit ett steg närmare godmodigheten. Jodå, jag märker att salvorna briserar på båda flyglarna men det är något vi redan vet. Diametrala ståndpunkter finns och de är välkomna. Ordkriget är att föredra. Eller teckningskriget. Vid den danska drabbningen levererade Iran en moteld med sina egna tecknare. Till vår synnerliga besvikelse blev det inte danskarna som drabbades utan judarna och USA. Den missen kan man bättre på den här gången med att låta svenskarna drabbas av iranska ritstift. Skall jag ödmjukt föreslå svensken som svin bökande i sin sandlåda eller kackel i den svenska hönsgården? Det kunde bli fina teckningar. Frågan är naturligtvis om svensken skulle bli kränkt.

I debatten Svensken och muslimen är det ofrånkomligt att det finns grupperingar som betraktar den andre som fientlig. Kränkning, åk hem, slå på den svage, rasist, islamofobi är några vanliga uttryck som används i den mera onyanserade debatten. Och vi lär oss följande: Intensiv kan människan vara.

En i detta sammanhang stor förlorare är under alla omständigheter hunden. Koranen brännmärker inte detta djur vilket är omnämnt endast tre gånger i denna skrift. Det finns dock försvarare av hundens muslimska tillvaro.

När vi samlas för att tala om de yttersta tingen, om människans försök att bringa mening i sitt kantiga liv, om religioner, om döden och kärleken har vi förmodligen alla samma mål. Men det formuleras olika och understundom med glödande sinnelag.

Har en hund Buddhanatur? – Muh!.

Dagens teckning visar för omväxlings skulle en svensk. Denne har tagit på sig lösskägg och turban med tofs samt maskerat sig till profeten Muhammed som rondellhund.