Vilks.net

Signaturen ”Hmm” skriver i en kommentar:

”Det är skamligt att läsa de kommentarer som skrivs här, speciellt av all rasister och Islamifober. Vad tycker du Lars om det som skrivs här?”

Det finns gott om nattsvarta uttalanden men jag vill påstå att det också finns en balans genom att båda ytterkanterna ger sig tillkänna med grova tillmälen. Den som tålmodigt studerar dessa inlägg finner snart att det är ungefär samma fraser och invektiv som haglar fram ur passionerade sinnen. Men det finns en del som är villiga att försöka föra en nyanserad diskussion.

Emellertid är det ofrånkomligt att konstatera att med den ökande tillströmningen av besökare har också den intellektuella nivån på bloggkommentarerna minskat i samma takt. Den ändlösa massan av rappakalja har som jag ser det bara en användning: att bli ett konstnärligt material som består av onyanserade känslotillstånd och kaotiska resonemang. Jag skulle tro att det går att använda till någon kommande utställning.

Till alla dem som inte kan få nog av att kalla mig för en dålig eller undermålig eller ännu värre konstnär vill jag ge ett råd: Ju mer man kallar en konstnär för dålig desto bättre blir han. En dålig konstnär ignorerar man, en sådan är inte värd någon uppmärksamhet.

I en kommentar uttrycktes föraktfullt relationen mellan kränkningen av profeten och Förintelsen. Skribenten undrade varför man inte i yttrandefrihetens namn hade rätt att förneka Förintelsen eftersom man kan förneka profetens helighet.

Skillnaden är naturligtvis att profeten kommer med uppenbarelser och sådana anser man i västvärlden som otillräckliga sanningskriterier. Vill man tro på uppenbarelser är det en privat affär. Och ingen uppenbarelse är så helig att den inte kan kritiseras och kränkas. Förintelsen är emellertid inte någon uppenbarelse utan obestridligen ett faktum. Vi har helt enkelt ingen anledning att betvivla att Förintelsen ägt rum. Men det finns synnerligen kontroversiella tvivlare som förfäktar att den är ett falsarium. Ett välkänt exempel är Robert Faurisson. Denne litteraturhistoriker äger ingen trovärdighet men frågan är om han ändå skall ha rätt att publicera sina egendomliga åsikter.

Jag är klar över att många som besöker den här sidan har föga eller ingen vana vid samtidskonst. Exempelvis är det vanligt att man tror att teckningarna är konsten och att man därför fäller omdömen om dessa. Konsten befinner sig endast i helt obetydlig utsträckning i teckningarna. Den väsentliga tyngdpunkten finns i betraktarens upplevelse och reaktion. Vill man alltså ta ställning till konstprojektet kan man läsa sina egna inlägg eller andras och bedöma dessas konstnärliga värde.

Göteborgsbiennalen pågår i Göteborg och de första kommentarerna ger den klart godkänt. Det är en mainstreamutställning men som sådan alltså högst rimlig. Mikael Olofsson sammanfattar i GP innehållet på ett förträffligt sätt vilket samtidigt ger en överblick av vad man brukar finna i samtidskonsten:

”Krig, särbehandling, etniska och sexuella konflikter. Konst som politisk aktivism eller aktivism utanför politiken. Men här finns också traderad och omkontextualiserad saga och myt, orealiserbara ironisk-kritiska monument, soldatexcersis som koreografi.”

Det som försiggår här är visserligen en mindre vanlig form, men i övrigt passar den väl in bland recepten ovan. Det allt större relationsverket Muhammedteckningarna torde sortera under ”traderad och omkontextualiserad saga och myt”.

Två profeter

Igår var jag i Frölunda kulturhus och samtalade med Sven-Eric Liedman om yttrandefrihet och konst. Ni kan läsa en artikel om detta i GP. Skribenten, Daniel Levin, framkastar en intressant jämförelse mellan Roy Anderssons ”vår tids rädsla för allvar” gentemot mitt andra citat (det första är ”allting är en fördel”): ”allvar är den enfaldiges sköld”. Jag håller naturligtvis inte med Levin. I ett verkligt allvar står den yttersta grunden fram, och, som jag ser det, bildar just en sköld framför en sådan enfald. Men det betyder inte att allting är lika värt. Allting är inte lika bra eller lika dåligt.

I artikeln framgår att jag kallar mig för outsider. Artikelförfattaren vill inte riktigt tro på det. Kanske han har rätt. Jag är ingen renodlad outsider, den korrekta uppfattningen från konstvärldens sida är kuf (dokumenterad benämning).

Idag var det, efter insamlandet av några nya dödshot, dags att debattera hos Axess i Stockholm under Lennart Perssons ledning. Det blev knappast någon djupdykning i frågan. Mats Gellerfelt, en trött kämpe, var min utsedde kritiker, och han menade att muhammedteckningarna var en tom provokation. Som motsats nämnde han Duchamps pissoar från 1917 som sålunda skulle vara ett exempel på en icke-tom provokation. Till det senare får sägas att det tog mycket lång tid innan den blev uppfattad som en seriös provokation. Från början kan man ju se den som fullständigt tom eftersom den förnekar allt; Konst är vad betraktaren gör med den. Flyttar man detta resonemang till mina små teckningar kan man säga att utfyllnaden gått mycket snabbt och att det numera finns ett synnerligen fylligt material skapat av i det närmaste en hel världs synpunkter.

Vi fick idag också se den brinnande svenska flaggan. Om det berodde på kunskapsbrist eller att man inte hade tillgång till alla färger är inte lätt att säga, men flaggan den var grön och gul och hemmagjord. Men man förstår vad de menar.

Ännu ingen fara med det. De svenska muslimerna har hittills visat att de känner sig solidariska med sitt hemland och inte med en onyanserad muslimsk nation. För en god debatt och en konstruktiv utveckling kan vi än så länge tacka initiativet i Örebro.

Det har blivit en fråga om vem som publicerade först. Nerikes publicering var den 19 augusti. Men det var inte den första. Barometern Oskarshamns-tidningen publicerade redan den 15 augusti. I rättvisans namn borde också ett demonstrationståg marschera i Kalmar.

Ett rykte spreds med vindens hastighet i Jönköping med omnejd: Teckningarna skulle ställas ut på museet. Men det var inte fallet. På ett seminarium nästa vecka om folkkonst, om rondellhundar, och även om en Friggebod som jag uppförde år 2000 på museets gård, är det tänkt att visa utskrifter för seminariedeltagarna av rondellhundsteckningarna. Men ryktet var tillräckligt för att skapa en ihärdig hotbild för museet. Polisen avråder konstnär Vilks från att framträda på detta seminarium. Men eftersom den utlösande faktorn var en anka har nog hotbilden drivit förbi till dess.

Kvarstår faktum att det inte är praktiskt möjligt att visa teckningarna på någon institution i det här landet. Originalen är därför ännu osedda men det har inte hindrat att de snart nått alla världens hörn.

Maria Schottenius (DN:s kulturchef) sade i dagens debatt i Axess att hon började bli trött på att bli kränkt och på alla som var kränkta. Ett utmärkt hälsotecken: Kränk tillräckligt mycket och ofta och det blir så småningom färdigkränkt. Utan att världen gick under.

Flaggan brann, statsminister likaså och den till Larish döpte konstnären önskades inte välgång i livet.

PS: För dem som skriver kommentarer och blir spammade. Skriv bara, hjälp kommer så snart som möjligt, kommentarerna hämtas från spamsamlingen och återställs. Tyvärr finns det inget man kan göra mer än så.

Medan jag lyssnar på en aldrig sinande ström av upprörda muslimska kvinnor som ringer till mig för att diskutera kränkning av den helige profeten skrev jag samtidigt ner några funderingar på konstvärldens syn på det hela:

I frågan om projekt Muhammedteckningarna går det att redovisa hur konstvärlden grupperar sig. Den överväldigande delen är emot projektet och anser att det är innehållslöst och ointressant. Teckningarna betraktas som dåliga, alltså med föga ”konstnärligt” värde. Den senare är naturligtvis en felbedömning eftersom det inte är teckningarna som är konstens huvudobjekt utan (inom ramen för konstvärlden) kritikerna själva och deras uppfattningar. De skall bekräfta min ståndpunkt angående gränserna för det tillåtna i konsten just nu.

Så här ser översikten ut:

Längst ut på den konservativa flygeln finner vi Susanna Slöör i ”Om konst”. Hon tar gärna varje chans att visa sin fientlighet mot konceptuell konst och föra fram sina förhoppningar om det gamla hederliga måleriets återkomst.
Den moderata delen av konservatismen representeras av Linda Fagerström som på alla sätt meddelar att konstvärldens korrekthet måste vara rättesnöret. Detta lägger hon fram i Helsingborgs Dagblad.
I centerfåran återfinnes Ulrika Stahre på Aftonbladet och Mårten Arndtzén i Expressen. De har en viss förståelse för delar av projektet men avvisar det som helhet. Främst åberopas otillräckligt kvalitetskriterium.
På den liberala flygeln återfinns Dan Jönsson i DN och Nils Forsberg i Expressen. Båda dessa menar att konstprojektet är väsentligt och att det dels har visat konstens gränsdragning samt startat en intressant debatt.

(Beklagar att jag av tidsbrist inte hinner med att leta fram länkarna)