Vilks.net

Det skall bli intressant att se hur kulturmötet med den egyptiske karikatyrtecknaren Ashraf Hamdi kommer att utvecklas. Ashraf visar ytterligare en tecknare, Abd Elrahman, som konterfejar konstnär Vilks:

Förtryckt av okunnighet och intolerans kladdar Vilks samman sina blasfemier. Ett imponerande bidrag till projektet. Jag kan bara böja mig för konstnärens kreativitet.

En hel kollektion av bilder kan man finna på Ashrafs hemsida. Och vår korrespondens kan man läsa på en av Ashraf nyöppnad blogg. Och han är fyndig, Ashraf, jag kan tänka mig att åtskilliga ledarskribenter och debattörer gärna skulle nicka instämmande till den bild, Riddare Baklänges, han lagt överst på sidan.

Jag tror på musikalen som en form för presentation av Rondellhundsprojektet. I dess första skede skall några av de givna huvudnumren skisseras och förses med text. Öppningsscenen är mer eller mindre given: Muhammad, Prophet, Superstar. Går inte med mindre, det här alldeles uppenbart att vi har att göra med en riktig Superstar.

Första scenen i musikalen (arbetsnamn Rondellhundar på vift). Profeten tar ton, gör mantelsvängar i synkoperna och får snart uppföljning av De Kränktas Kör. Storbandet till vänster.

För att motverka det rykte som Sune Nordgren spridit om min totala brist på humor skall jag göra en yttersta ansträngning för att vara lite rolig. Men inte alltför skojig. Musikalens ledmotiv skall, trots sin hejdlösa drift med religiösa symboler och seriösa debattörer, vara värdighet.

Ikväll blir det debatt om tryckfriheten i Köpenhamn.

Tröstlös är dock världen. I Burma skär diktaturen öronen av oppositionen. Och det i bästa fall. Vanligtvis skjuter man folk.

Ett konstprojekt behöver expressiva inslag. Idag var i detta avseende en glädjens dag. Roland Poirier Martinsson skrev ledare i SvD. Han avslutade med en mening vars sanningshalt han tydligen inte var helt medveten om:

”Att ha ett bultande hjärta behöver inte utesluta att man också använder hjärnan.”

Så riktigt, men i det närmaste omöjligt att klara av. Anmärkningen håller även för Pierre Schoris starkt konstnärliga bidrag till Rondellhundsprojektet. Jag inflikade då att man inte bör skriva när man befinner sig i affekt (alltså med ”bultande hjärta”). Om man gör det kommer man främst att glädja den som samlar bidrag till att utveckla ett konstverk. Martinsson har i rikaste mån lämnat stoff i den riktningen.

Martinsson är konservativ, troende och doktor i teoretisk filosof . Han har bl a skrivit den läsvärda boken Russells kalkon.* Men ack, vad sker när en teoretisk filosof ger sig in i konstteorin? Då tycks alla hämningar släppa och vad som springer fram är en ”arg skattebetalare”. Han inleder nämligen med att ta ställning för att Serranos Piss Christ skall bekostas av konstnären själv och inte staten. Bråket kring Serrano handlade inte om detta utan om det faktum att allmänna medel kan bli indragna i USA om konstinstitutionerna ställer ut ”fel” slags konst. Men det tycker tydligen Martinsson är en god ordning.

Nå, det var bara en uppvärmning, för sedan tar han sig an Vilks. Vi deltog i samma debattpanel på bokmässan där jag fick njuta av en samlad sång från en kör av debattörer som unisont hyllade kränkningsdoktrinen.

Martinsson menar att mina kommentarer till mitt projekt var huvudlösa. Hur kan ett projekt på samma gång vara ”tom provokation”, ”inte ha något mål”, sikta mot att göra något politiskt inkorrekt inom konstvärlden, påtala skiljelinjen mellan religion och politik? Sådant blir för mycket för en teoretisk filosof som känslomässigt har intagit rollen av ”arg skattebetalare”.

Men så är det. Konsten kan inte sägas ha något mål. Konstvärlden kan komma med förslag och tolkningar och till dessa kan konstnären också bidra. Så småningom brukar man kunna enas om en allmänt etablerad tolkning. Men det kan ta tid och särskilt i ett sådant fall som Rondellhunden eftersom den rör sig i konstvärldens utmarker och betraktas som tämligen suspekt. Hunden har dessutom tassat ut i terrängen utanför konstvärlden och där gett upphov åt många intressanta tankar, några kanske intressantare än andra.

Logiken är således inte så komplicerad och jag kan informera Martinsson om att min plan 2 utvecklar sig långt över förväntan. Får vi bara ännu fler debattinlägg av Martinssons kaliber är även underhållningsvärdet säkrat. En av de stora godbitarna i hans text är när Jesus talar genom Martinsson. Missa inte den, som de säger på TV.

* Kalkonen tror att den kan känna sig säkrare för varje dag som dess ägare serverar den mat. I själva verket är det tvärtom. Man kan reflektera över hur man skall förstå denna bild i det här sammanhanget.

Dagens kalkon kan oomtvistat överlämnas åt den skrivhand som styrs av det bultande hjärtat

Projektets författaravdelning har gjort vitala insatser under det senaste dygnet och man kan under olidlig spänning tjuvläsa delar av deckarversionen av Rondellhunden under gårdagens kommentarer. Ni kan vara övertygade att den så småningom kommer i bokform. Passar utmärkt med den rådande arbetsordningen eftersom min förläggare satt mig i utgivningskarantän under ett år. Men det gäller naturligtvis inte om andra författare griper in.

Och om ni har missat Norges stora bidrag till debatten se det här. (Från signaturen ”Rashid”)