Vilks.net

Islam och muslimer är ett delikat ämne som synnerligt handlar om politisk korrekthet. Varje form av kritik får framföras med största försiktighet och med en hög grad av nyansering om man skall undgå att drivas in i den stora islamofobiska fållan. Det räcker med rykten och påståenden för att åka dit in.

En i detta sammanhang intressant grupp är Ex-muslimerna. Gruppen utgörs huvudsakligen av invandrare från Mellanöstern. Organisationen som också finns i Tyskland intar en kritisk hållning till politiskt orienterad Islam. I vanliga fall skulle hela gänget ha åkt in i den islamofobiska gränden men här blir det ett undantag. Inga påhopp från etablerade debattörer. De faller sannolikt under kategorin ”svag grupp” eftersom de är invandrare. Eftersom de tidigare varit muslimer får de också en särskilt rättighet att komma med kritik. Samtidigt är det ett besvärande faktum att de utövar sin kritiska inställning. Mot detta finns det ett effektivt medel: att visa dem ett uttalat ointresse. Det är verkligen synd eftersom de har många nog så centrala frågor om våld, tortyr, förtryck och så vidare att föra fram. Därför: Glöm dem inte!

Det har förekommit kritik mot benämningen ”ex-muslimer”. Då de inte längre är muslimer menar en del att namnet blir missvisande. Men det är snarare så att just den benämningen utgör styrkan, att man därigenom markerar att man har ett särskilt berättigande att kunna lägga fram kritik mot Islam. En kritik som den svenska debattfloran helt undviker att kommentera. Kanske man kan förstå det. Om en utomstående håller med Ex-muslimerna kan denne utomstående bli anklagad för islamofobi.

Artikeln om videon har kommit i SvD. Några av bloggkommentarerna menar att det är ett uttryck för islamofobin i SvD. Videon kan ju ha producerats av israeliska agenter eller några andra islamofober. Ja, vem vet?

Ikväll har jag också avverkat en intervju med egyptisk radio. I Egypten är man ordentligt kränkt vilket också intervjuarna särskilt framhöll. Mina förklaringar kunde inte förändra den inställningen. Ryktena om den kommande musikalen hade också nått detta fjärran land något som inte heller uppfattades som lovvärt. Helst önskade radiostationen att jag skulle vara bruten, djupt ångerköpt och med en diger försäkran att jag hade gått fel i livet. Reportern menade också att jag har skadat uppfattningen om européer och europeiska konstnärer. Hur som helst var det en intressant erfarenhet och ett betydande tillskott till den stora installationen.

Till Rondellhundsparlören skall vi föra det komparerade adjektivtet:

Islamofobisk, islamofobiskare, islamofobiskast

På biennalen i Istanbul har den franske konstnären med kinesisk bakgrund Huang Yong Ping (747) bidragit med ett av de få verken som tar upp något muslimskt tema. Construction Site, en minaret uppställd som en scudraket.

Den här dagen kan benämnas ”den indiska” eftersom min telefon haft en intensiv uppvaktning av samtal från detta land. Samtalsnivån har varierat från det kraftfullt invektiva till det civiliserade. I en av dessa konversationer förekom också ett hot: ”If you don’t remove the picture I will kill you” – textremsan skall läsas med den typiska indiska accenten. Efter ett antal fruktlösa försök att få mina interlokutörer nöjda kom jag slutligen på något som har fungerat väl: ”Well, if you don’t like the picture, don’t look at it. It has never been exhibited. It is spread by the media.”

Rondellhunden får sålunda löpa genom kontinent efter kontinent. Idag har det också kommit en video från USA med något ungefärligen ”Friends of Al Qaida in Sweden”. Morgondagens SvD skall nog ha mer detaljer. Så mycket vet jag att en kanadensisk flagga vajar i bakgrunden i en av scenerna. I morgon får jag äran av att medverka i egyptisk radio.

Värmlands Folkblad har prompt placerat mig en något oväntad omgivning, den som omfattar lite speciella fanatiker:

”Vi skildrar gärna fanatiker, oavsett om de heter Usama bin Ladin, Kim Jong Il eller Lars Vilks.”

Ja, det kan man kalla en färgstark utvidgning av konstprojektet.

I övrigt är det väl dags att efterlysa lite kreativitet i debatten. Charlotta Levay, forskare och krönikör tycker sig tydligen i Borås Tidning komma fram till en värdefull ståndpunkt när hon kommer fram till att vi skall sätta respekten i högsätet och tryckfriheten i lågsätet.

Respekt är ingen stor sak i konsten. Tvärtom får man nog säga. Konstens historia visar oss en lång rad av respektlösa insatser och praktiskt taget varje gång har just bristen på respekt för god konstordning påtalats. Men jag är klar över att det uppstår en säregen situation när konsten löper amok långt utanför konsthallen och konstvärlden. En möjlig slutsats som kan dras av rondellhundsprojektet är att konsten bör undvika att hamna utanför gallerierna. För såvida att den inte har ett vänligt anslag. Som en av indierna föreslog mig, gör något vackert, naturen eller något som man tycker om och som befrämjar fred och samförstånd.

Serranos utställning i Lund fick idag påhälsning av fyra maskerade män som protesterade mot dagens moraliska förfall genom vandalisering. Sådant brukar betraktas med den givna frasen ”oacceptabelt” och det är tveksamt om man skall visa någon respekt för en marginell och utsatt grupp som tillgriper sådana metoder. Men det är däremot på sin plats att framföra ursäkter för utställningens innehåll när någon får för sig att klaga som kränkt. Helsingborgs Dagblad kan nog kamma hem årets Rondellhundspris i klassen överväldigande hänsynstagande till möjligen kränkta bildkonsumenter. Se Petter Larssons kommentar i Aftonbladet.

Upp på tåspetsarna och tassa försiktigt runt för att inte störa någon ordning. En oväntad rörelse, en fotsula som får golvkontakt och det föreligger akut kränkningsrisk.

Och, kanske någon undrar, hur går det med konsten? Ett stilla spörsmål om omfattningen ställs av konstkritikern Conny C-A Malmqvist:

”Bör man inte skilja mellan

1) Konstverket
2) Dess konsekvenser

Om det inte finns någon skillnad så kan exempelvis Nimis ha den egenskapen att Mr X har snubblat på en bräda och brutit lårbenshalsen. Visst är detta en konsekvens av verkets materiella bas? Det tillhör väl knappast verket?
eller ’Profeten Muhammed som rondellhund’ förde med sig ett gräl som slutade med att Muslim X slog sin smygateistiske son.
Eller att Muslim Y släppte en fis eftersom han var så upprörd över teckningen.
Jag vet ju att du gärna vill dra in hela världen i ditt konstverk, men rent logiskt håller det inte.”

Det är inte så komplicerat. På ungefär samma sätt som när man samlar material till en artikel eller ett större arbete fungerar ett processkonstverk. Det som sker kan konstnären med en readymadegest förvandla till konst. Man kan tro att man då får en ändlös inflation men saken är naturligtvis att inte allt kommer att användas i det fortsatta arbetet. De delar som kommer att bli intressanta att ställa samman är i slutändan en starkt begränsad del av tillgången. På någon tidpunkt kommer processverket att få sin historia och sina höjdpunkter men exakt vilka och på vilket sätt de skall föras samman kan man inte säkert veta. Det enda man kan vara övertygad om är att det mesta kommer att försvinna ut i fotnoter, i periferier och i intet.

Att man ”bör” skilja på konstverkets och dess konsekvenser kan jag inte hålla med om. Det är något man väljer. Alldenstund inget hindrar att konsekvenserna blir en del av konsten finns det inget som står i vägen för att de skall förvandlas till konst.

Det tål att upprepas: Betraktarna skapar verket (hur har icke detta besannats i fallet Rondellhunden), konstnären kan i någon mån kommentera, regissera och företa vissa kompositionella dispositioner. Slutligen måste konstverkets omfattning och tolkning accepteras av konstvärlden. Eller snarare skapas. Så ligger det till.

Här ser vi konstnären som försöker förbättra sitt skamfilade rykte genom att skänka världen en vitsippa. För fred, harmoni, samförstånd och respekt. (Diskurs: Deleuze, Rhizom, allt är lika centralt)

Låt mig börja med att hälsa Jonas Otterbeck välkommen. Ni kan läsa hans välskrivna inlägg under del 407. Han avslutar med den lilla ironiska touchen: ” Så nu är jag med i Vilks konstverk jag också men det är ju hela världen eller hur?”

Riktigt. Det kan förefalla som om konstverkets utbredning inte är något annat än tom inflation. Men så enkelt är det inte. Verket kommer i praktiken att bli starkt begränsat. Det handlar om hur de mångskiftande bidragen skall komponeras vidare, återanvändas och visas. Det är alltså inte så att allt bara skall ske och bli liggande som utnämnt till konst. Den sociala plastiken skall ges nya former.

Dialog har jag under det senaste haft per telefon med några egyptier. Korthuggen och entydig: ”Motherfucker”, ”Go fuck your mother”. Vi måste börja någonstans. Och all vår dialogiska början bliver svår.

Andra uttryckssätt finns också. Idag meddelade Computer Sweden att 1600 svenska sajter raderats:

”Angreppen har spårats till ip-adresser i Kanada och Turkiet, men visar i övrigt inga likheter med vågen av angrepp mot svenska webbplatser med kopplingar till kontroversen kring Lars Vilks rondellhund.”

Jag misstänker starkt att det trots allt rör sig om rondellhunden som igen är ute och rör på sig. I Kanada har det publicerats 67 artiklar, många av dem helt nyligen. I Turkiet rör det sig om 151 och därtill kommer att turkisk teve gjorde ett reportage med mig den 28 september. Dessutom tillkom idag en intressant utveckling av projektet: Norska hästar.

Norska travsällskapets hemsida blev hackad av turkiska inbrytare. På hemsidan placerades följande bild:

Satan själv

Och med följande text:
SHAMEFUL and DOG FELLOW(Lars Vilks)
AND
SHAMEFUL THE NEWSPAPER
(The Partizan of Nerikes Allehanda Sweden Of The Newspaper)
ISLAMA YAPILAN IGRENC SALDIRI
??te al?n size her konuda örnek olmak istedi?iniz Avrupa ve medeniyet ölçüleri.
Hiç bir Müslümandan Hz.Musa yada Hz.?sa hakk?nda hakaret duydunuzmu bizim kitab?m?zda onlar?nda ALLAH (cc) elçileri olduklar? yaz?yor ve sayg? gerektiriyor ama onlar?n de?i?tirilmi? kitaplar?nda papazlar böyle bir?ey yazmay? dü?ünmemi?ler.

Varför valde man Norska travsällskapet? Mera sofistikerat hade varit Kennelklubben. Men det ligger nog både begränsade geografikunskaper bakom valet och att man fann en sida med relativt svag säkerhet.

Så har jag ett brev från läsekretsen, ”Muhammed” skriver:

”Kränk inte oss
Vi kom till Sverige för att vi var kränkande och förtrycka. Vi kom till Sverige för att vi visste att svenskarna har respekt för alla människor. Vi undrar vad profeten Muhammed har görat till Lars Vilks. Att rita nånting det är lätt men bör visa hänsyn och respekt till andra människor. Om vi förlorar respekten och moralen så blir livet som helvete. Vi tror att vi blev kränkande av Lars Vilks. Alla svenska muslimer och de andra tror så. Därför ber vi er att beskydda våra känslor och vår heliga profet. Vi vet att det finns dåliga och elaka muslimer men också det finns bra och snälla muslimer. Det är samma i alla religioner. Det finns elaka kristen och det finns också snälla kristna. Vi behöver leva i lugn och ro. Vi behöver leva i respekt och moralsamhälle.”

Tack Muhammed. Jag menar att bara det att du skriver gör sakerna bättre. Fastän profeten behandlats en smula respektlöst har just det varit förutsättningen för att vi skall kunna diskutera sakernas tillstånd. Jag är övertygad om att ni kommer att vinna mer respekt ju mer ni gör er synliga med era åsikter.

Som jag utlovade igår, en kort rapport från arbetet med musikalen: Den första versionen blir engelskspråkig. Den inledande delen, Muhammad Prophet Superstar kommer att spegla hans liv. Eftersom det måste finnas en kärlekshistoria i varje musikal har jag valt att låta den omdiskuterade Aisha bli ett, visserligen anakronistiskt, men här passionerat inslag i profetens liv. Däremot skall det inte handla om pedofili vilket islamofober ofta kastar fram som anklagelse mot profeten. Det var säkert inte fråga om det. I musikalen kommer hon att få rollen av en ung kvinna för att kunna motsvara händelseförloppet i Jesus Christ Superstar.

Betraktaren skapar verket. Och ännu bättre kan det bli om upphovsmannen är observant. Det här tillskottet kom oväntat av okända medarbetare den 24 augusti.