Det slår mig när jag nu sitter på behörigt avstånd från händelsernas svenska centrum att rondellhundsprojektet har precis de kvaliteter som konstvärlden ständigt framhåller.
Konstnären tar risker. Det har vi hört otaliga gånger. I regel är det inga risker att tala om men i rondellhundsäventyret är det uppenbart så att konstnären tagit stora risker angående vad som anses lämpligt.
Konsten skall vara obekväm och ställa angelägna frågor samt starta en diskussion. Även dessa synpunkter har till fullo uppfyllts.
Institutionskritik är också en högoddsare i det här sammanhanget. Jodå, rondellhundarna har utmanat stora delar av konstvärlden och innebär därför ett förverkligande av institutionskritiken. Lägg märke till att den är så effektivt att institutionerna inte kan, som annars är brukligt, ta den till sig och visa den som ett exempel på hur toleranta och öppna man är inom konstinstitutionerna.
Ett konstprojekt som när utanför konstvärlden är också något som omhuldas. Att det faktiskt påverkar något inom ramen för det man kan kalla för social kritik i den värld som finns utanför konstinstitutionen.
Med andra ord, bör jag kunna luta mig tillbaka och invänta konstvärldens samlade beröm och applåder. När själva provokationen lagt sig och detta moment kan ses som det nödvändiga inslaget för att man skall kunna tala om effekt. Om inte konstvärlden reagerar med en negativ attityd har det inte egentligen hänt något.
