Vilks.net

Vad lär vi oss av fallet Torssander, den svenska vänsterns fällkniv? Hans drapor, som under en tid infallit bland kommentarerna, är något som spamfiltret hungrigt kastar sig över. Aldrig någonsin tidigare har jag befriat några kommentarer så många gånger som Torssanders.

Kanske är lärdomen välkänd, när man skriver med ett övertygat och brinnande inre struntar man i argumentationen och får sakerna att hänga samman genom att komma med tvärsäkra (och för den normalt funtade egendomliga) påståenden: Som att Muhammed som hund legitimerar USA:s krig i Mellanöstern eller att han ”misstänker” att Vilks menar att västs demokratiska överlägsenhet berättigar ockupationer och krig. Med sådana fiender kan Bushregimen andas ut.

Min förhoppning är dock att Torssander inte låter sig nedslås av kritiken. Jag vill gärna fortsätta att ta del av ”Dagens Torssander” och dessa passar utmärkt in i musikalen. Och jag lovar att jag envist skall rädda varje rad från det glupska filtret.

Stefan skriver:

”Dina senare verk är ju inte så fysiskt imponerande som de tidigare, men däremot så får man väl påstå att du slog an rätt strängar om du var ute efter konsekvenser.”

Skribenten korrigerar sig något i fortsättningen när han nämner alla de fysiska händelser som blivit följden av en tämligen liten arbetsinsats med några enkla teckningar. Det som dock saknas är framställningen av händelseförloppet. Här kommer musikalen in, den blir en möjlig form att samla händelserna. I motsats till vad som t ex inte är möjligt inom journalistiken eller traditionell dokumentation kan konsten mycket väl yttra sig med sång och musik.

Stefan har några ytterligare funderingar:

”Ta något så trivialt som pengar – finns det någon ekonomisk gräns för vad du anser att din konst får kosta, för en individ eller ett samhälle?

Eller låt säga att din konst skulle leda till att någon dog, skulle det på något vis påverka den aktuella konstens rätt till existens? Eller skulle en sådan tragedi bara understryka verkets betydelse?”

Nu är det inte jag som satsar pengar eller eventuellt medför död och förintelse. Ekvationen blir alltför enkel om man vill pålägga konstnären ansvaret för vad som kan tänkas ske med ett konstverk. Visserligen kan man säga att Rondellhunden är kontroversiell och med tanke på vad som skedde med de danska karikatyrteckningarna kan man också påpeka att det kan bli en utveckling i svårhanterlig galopp. Men det krävs andra krafters politiska beslut och intresse att sätta igång saker. Någon måste dirigera iväg en pöbel och den handlingen kan man inte lasta konstnären för.

Om det skulle vara så att teckningarna i alla dess konsekvenser skulle leda till dödsfall är det självklart att det inte är någon önskvärd utveckling. Enligt en god och vinnande tradition är konsten fiktion och bild även när den agerar som bild direkt i verkligheten.

Man kan tänka sig exemplet med en teaterpjäs där någon höjer en revolver för att skjuta ner någon. En åskådare rusar då upp på scenen och knivhugger skådespelaren till döds. Skulle denna händelse belastas pjäsförfattaren, regissören eller skådespelaren?

Se denna teater från Pakistan. Den levande teatern. Så länge man nöjer sig med att ropa ”Ner med Sverige” och ”Död åt Lars” är det en utmärkt föreställning.

Den förtätade veckan är till slut över. Efter att ha levererat en föreläsning i Skövde anlände jag till Örebro under fredagen:

Mina färder genom livet hade fört mig till att sitta under de ståtliga takkronorna på Hotel Elite i Örebro.

I sällskap med förläggaren på Nya Doxa, David Stansvik.

Under lördagen avverkade jag ett framträdande på konstskolan i Örebro och sedan var det dags att under söndagsförmiddagen debattera Rondellhundar och Islam på slottet där bokmässan pågick. Professor Jan Hjärpe, ledarskribent Lars Ströman och jag satt i panelen.

Och här är de ståtliga vakterna.

Intressantaste inslag var kommentarer från två muslimer vilka avkrävde konstnär Vilks en ursäkt för att han kränkt deras religion. ”Förlåtelseskulpturen” blev därmed ett bestående monument i konstprojektet.

Någon förlåtelse var naturligtvis inte aktuell. Lika lite som impressionisterna behövde be om förlåtelse för att de med sina suddiga bilder kränkt de akademiskt skolade salongsmålarna under 1870-talet.

Torssander vill inte förstå västs överlägsenhet. Skall jag dra det igen: Mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati, vetenskapligt baserad livssyn, klar skiljelinje mellan politik och religion osv. En helt annan sak är alla misslyckanden, övergrepp och egensinnigt maktutövande som kan skrivas på det västerländska kontot. Det senare ändrar inte att de förra principerna är den grundläggande vinsten och det faktum att vi inte kan finna någon annan kultur som presterat något sådant.

Efter en heroisk färd från Örebro till Lund kunde jag avsluta veckan med en föreläsning om konst och mat för Grandiosa Sällskapet.