I den här artikeln i Norrköpings Tidningar visar en del av problemet. Principer och realpolitik. Hänsyn och respekt.
På söndag förmiddag 25, skall jag debattera med prof Hjärpe på bokmässan i Örebro slott. Tyvärr var det tydligen inte möjligt att undvika säkerhetsfrågan. Polisens föreskrifter förordar två vakter. Och det är inte billigt – för bokmässan. Vilks är ingen direkt önskegäst.
Fred ”Swiss Army Knife” Torssander tror sig tydligen sitta inne med den fulla sanningen om det mesta. Så här går han ut i enkommentar:
”Lars Vilks har all anledning att för “konstprojektets” skull undvika att uttala sin egen åsikt om de frågor där hans konst används som slagträ.
Till exempel bör han – med tanke på den verkliga borgerliga konsten, försörjningen – undvika att svara på frågor om ifall han faktiskt anser att muhammedaner och/eller araber på något vis är underlägsna och om dessa i så fall förtjänar att behandlas som hundar – jagas, bombas, sättas i burar osv.
Dock borde herr konstnären kunna uttala sig om ifall han anser sig i sin egenskap sådan sakna varje ansvar för den övriga mänskligheten. I fall den högsta konsten är företagsledarnas och politikernas totala hänsynslöshet – ofta benämnd psykopati.”
Jag undrar, här på FRANZ bokkafé i Örebro, varför han använder sig av en sådan erbarmlig debatteknik. Vem menar han behandlar muslimer som hundar? Att enskilda kan råka ut för sådant innebär knappast att det är ett generellt problem. Skall vi se på situationen i Sverige är det väl inte den frågan som är på tapeten.
Frågan om vilket ansvar en konstnär har för sitt verk har jag behandlat tidigare. Eftersom uppenbara avsikter och hemhörighet inte på något sätt är självklara i mitt projekt får publiken ansvara för vad de vill lägga in i det och hur man vill använda verket. Man kan dock lugnt säga att ingen hets har skapats i Sverige. Tvärtom, debatten som utlösts visar en stor bredd och det finns minst lika många motståndare och anhängare. En debatt är ytterst sällan skadlig.
Sedan var det saken med överlägsna kulturer. Väst har en överlägsen kultur på grundläggande punkter. I den muslimska världen har Koranen och vidhängande skrifter en basal betydelse. Varje gång något skall bestämmas måste man slå i skrifterna för att få det bekräftat. Den sortens sammanblandning av religion och politik anser åtminstone jag vara ett nedslående faktum i förhållande till hur vi hanterar sådana frågor i västerländska sammanhang. Och självklart kan man se övriga svårigheter som den muslimska kulturen har med mänskliga rättigheter, kvinnosyn, demokrati. Jo, visst är väst överlägset. Men inte skall vi jaga muslmer för den sakens skull, bara klart tala om för dem vad som gäller. Det sistnämna är också det som min förläggare uttalade sent i gårkväll efter sin kvällsöl (vilken han egentligen inte skall ta, då han nu ligger i systematisk träning för en sundare livsstil). Han har för övrigt uppfattningen att man bör ha obegränsad invandring.
Elisabet är otålig och vill tydligen påskynda mina planerade utläggningar om debattens mening. Svårt att göra något åt det under de kommande dagarna. Liksom de föregående kan jag inte mycket annat göra än att fara hit och dit. Men det kommer i nästa vecka. Och inte skall Elisabet vara syrlig för att kommentatorerna diskuterar drinkar. Sådana samtal passar alldeles utmärkt in i ett relationellt konstprojekt.
Torssander vill veta vad jag anser om kriget mot terrorismen. Ledande fråga, antar jag, det är givet att det inte framstår som någon entydig höjdare. Men jag driver inga bestämda politiska ståndpunkter i mitt konstprojekt. Konsten bör nogsamt akta sig för sådant.
Olofmartin framför att jag inte är benägen att kritisera den västerländska kulturens svagheter. Men vi känner allt detta mer än väl. Likafullt vet vi också vad som gäller. Världen skall anpassa sig till den västerländska kulturens grunder. Även om det finns stora brister finns det inget rimligt alternativ.
Här är omslaget till tidskriften Konstnären.
Skriften innehåller en längre intervju med konstnär Vilks. Jag får säga att intervjun framstår som tämligen svårgripbar, men att skriva av bandspelaren är ju också ett stilgrepp. Däremot vill jag dementera påståendet om att jag inte sköter mina åliggande i arbetet med Nimis. Och det är helt felaktigt att jag skulle ha gått miste om ett stort virkesklipp. Tvärtom, det har jag redan till stora delar säkrat och även inlett det dryga och tunga transportarbetet.
Hur skall det gå med Hornsleths konstprojekt? Bra eller dåligt? Dagens DN framför sina kritiska synpunkter.
