Del 458: Stigande kurser för svenska konstnärer

Postat den 2007 30 november av Lars Vilks

Hög tid att kasta fram listan, alltså Svensktoppen. Sedan den senaste publiceringen i september har det hänt en del. Sveriges överlägset främsta internationella namn, Ann-Sofie Sidén har ytterligare förstärkt sin position. Henrik Håkansson har lyckats med att klättra tillbaka till en stark andraplats. Stora vinnare är de båda Hausswolff. Carl Michael har gjort sig bekant på den här sidan som en sträng Vilkskritiker. Just nu aktuell på Göteborgs Konstmuseum i utställningen Switch to Darkness. Självfallet är jag den förste att gratulera till att han kapat åt sig närmare 700 placeringar vilket också råkar vara ungefär samma numerära storskutt som Annika lyckats med. Och äntligen har Felix Gmelin kommit in i värmen! Clay Ketter, som länge legat troget i toppen, har däremot och helt sonika åkt ut. Han får skylla sig själv, eftersom han bestämde sig för semester under hela sommaren.

Överhuvudtaget har det varit en mycket god period för svenskarna. Sverige har inget absolut toppnamn men har efter hand fått en stor kontingent med relativt framskjutna namn.

Alla är inte bekanta med konstens och artfacts ordningar och vår vän ”Fällkniven” Torssander är uppenbarligen en av dem. Han skriver:

“’Bekräftelse från konstvärlden’ är ett synnerligen borgerligt sätt att bedöma konstnärens eventuella storhet.
I fall konstnären själv har denna bekräftelse som målsättning för sin konst är det inte förvånande att det blir till porträtt av borgarklassens – och imperialismens – synnerligen diskreta charm. En bekräftelse i form av konstverk i stället för ett avslöjande av den borgerliga konstens av klasslojalitet uppställda gränser. Till exempel att konsten inte får kritisera det imperialistiska kriget.”
Vare sättet borgerligt eller ej, så bedöms konsten och något verkligt alternativ finns inte. Om inte konstvärlden skall bedöma vad som är bra konst vem skulle då göra det? Skulle man fråga Torssander? Självfallet krävs det insikt och kunskaper för att kunna bekräfta konst. Man kan t ex inte gärna vända sig till en lekman och fråga vad som är bra forskning.

Och eftersom Torssander tydligen inte vet något om samtidskonst skriver han i sista meningen att konsten inte får kritisera det imperialistiska kriget. Den får det. Och inte bara det. Kritiken av det imperialistiska kriget har varit ett favoritämne på otaliga utställningar under åtskilliga år. Det lär också fortsätta. Nog får vi förstå att kritiken av imperialistiska krig i första hand är en borgerlig affär.

Stefan Peterson undrar:

”Du säger ju att vi alla som på något sätt ”deltar här” är del av ditt konstverk.
Har vi därmed fått ”status” som KONSTVERK av konstvärlden ?
Eller är det bara din förhoppning att så är fallet ?”

Konstvärlden är den instans som bekräftar status. Det är nog inget problem att få den att gå med på att mitt konstprojekt är ett processverk på det sätt som jag konsekvent annonserat. Man kan se det i de recensioner som skrivits. Sakens kärna ligger dock inte där utan huruvida projektet är att betrakta som kvalitativt intressant. Lyckas inte detta blir hela saken, ur konstens synpunkt, en marginell affär. Men det återstår att se hur det går med den saken. Projektet har inte fått någon helhetspresentation ännu. Det kräver också tid, konstvärlden är tämligen långsam när det gäller att ta ställning till kontroversiella projekt särskilt om dess egna värderingsskalor kritiseras.

LISTAN

1(1) Ann-Sofi Sidén 466 (500)
2(3) Henrik Håkansson 564 (733)
3(4) Nathalie Djurberg 619 (773)
4(2) Johanna Billing 675 (694)
5(5) Annika Larsson 731 (845)
6(14) Carl Michael von Hausswolff 749 (1419)
7(16) Annika von Hausswolff 842 (1511)
8(6) Annika Eriksson 889 (955)
9(9) Jonas Dahlberg 927 (1110)
10(7) Miriam Bäckström 929 (1033)
11(12) J. Tobias Anderson 981 (1352)
12(8) Magnus Wallin 969 (1060)
13(13) Tobias Bernstrup 1105 (1410)
14(11) Anneè Olofsson 1136 (1346)
15(-) Felix Gmelin 1175
16(18) Karin Mamma Andersson 1183 (1794)
17(-) Maria Friberg 1342
18(15) Cecilia Lundqvist 1486 (1502)
19(-) Leif Elggren 1503
20(19) Cecilia Edefalk 1555 (1893)

hakansson-skylark-2002.jpg
hakansson-skylark-2002.jpg
hakansson-skylark-2002.jpg
Henrik Håkansson stärker sin position på artfacts. Skylark, 2002

För den som vill se lite television från Linköpingsdrabbningen kan man klicka här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m, Samtidskonst | 61 kommentarer

Del 457: Konstens syfte

Postat den 2007 29 november av Lars Vilks

För några dagar sedan skrev Christer Eriksson en kommentar där han undrade hur det var med konstens syfte. Han hänvisade då bland annat till den grekiska tragedin.

Saken är att konsten (i vår mening) inte har någon lång historia. Först runt 1800 betraktar man en grupp verksamheter (Fine Arts) som hemvist för Konsten. Teknikerna bestämmer ändå inte om det är konst, för att så skall vara fallet krävs att det skall vara en särskild form av estetiskt uttryck. Denna ”särskildhet” definieras aldrig och har därför kvarhållit ett mysterium om vad som är konst. Alltså: Vissa målningar är konst, de flesta inte, viss litteratur är konst, det mesta inte etc.

Historien börjar med Kant som tilldelar konsten egenskapen att kunna visa att förnuft och moral hänger samman. Konsten kan, enligt Kant, sålunda med skönheten (särskild) visa världens harmoni (1). Kant befäster också det konstnärliga geniet som har den kapacitet.

I nästa led spekuleras kring ett ännu större mål för konsten: Att nå det Absoluta (2). Filosofin kan inte göra detta eftersom den är begränsad till tanke och språk. Med filosofin som avfyringsramp föreställer sig filosofer som Schlegel och Schelling att konsten skulle kunna göra språnget till den totala kunskapen och erfarenheten av världen.

Som man kan ana visar sig detta vara en väl stor uppgift. Istället ägnar sig det romantiska geniet åt den estetiska revolutionen (3), alltså att förändra konsten genom ständig förnyelse. I denna förnyelse är det tänkt att geniets inre skall uttryckas liksom tidsandan.

För ett halvsekel sedan tillkom ytterligare en möjlighet för konsten: att kritisera sin egen konstteori, alltså att agera i frågan ”Vad är konst?” (4) För att sedan leverera svaret att det kan vara vad som helst. När allt detta var gjort sökte sig konsten till socialkritiken (5). Där står den ännu och vi frågar oss nu vad den kan åstadkomma där.

Ser man lite närmare på denna tämligen korta historia (att det finns en väldig konsthistoria som sträcker sig över hela mänsklighetens levnadsöde är en sen konstruktion och kan beskrivas som en annektering – eftersom allting kan vara konst kan man också lägga till allt man önskar i konsthistorien) kan man dra den enkla slutsatsen att det inte finns någon ”naturgiven” substans. Däremot har det skapats en stark och ambitiös tradition.

Mitt lilla rondellhundsprojekt var från början tänkt att engagera sig i (4). Att allting kan vara konst betyder inte att allting i praktiken är möjligt. Var går gränserna? Men nu blev det som det blev och rondellhundarna fick en betydligt större uppgift inom ramen för (5).

Som jag åtskilliga gånger framhållit är ett av de stora problemen med socialkritiken att den inte når utanför galleriväggarna. När den någon gång gör det kan man räkna med problem. Först måste man inse att orsaken till att det blir en större publik är att det finns ett kontroversiellt inslag som kan engagera även icke konstintresserade. Dessa kan, när de blir provocerade, förlora all respekt för såväl den framsprungna konsten som upphovsmannen.

Jag vill naturligt nog inte att mitt projekt skall bli något som uppslukas av politiken. Det är därför jag envetet framhåller dess fiktiva karaktär. När jag t ex under en pågående debatt påtalar att debatten och de debatterande är en konstinstallation är det för att understryka just detta. På ett sätt sker det som sker ”på riktigt”. Men samtidigt sker det som konst som fiktion, en teaterföreställning där inläggen blir repliker i ett drama.

wagnermonkorr.jpg
Richard Wagner gjorde tappra försök att med Allkonstverket nå det Absoluta. Här ses han som rondellhund i Berlin 1903. Målning av Anton von Werner 1908.

PS: Man kan läsa om gårdagens debatt i Corren.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 20 kommentarer

Del 456: En gång i Rondellhundarnas stad

Postat den 2007 29 november av Lars Vilks

En nyinkommen kommentar till del 415 ger denna propå:

”visste ni att lars vilks han dog igår 071127 hans hus bränn … allahu akbar allahu akbar… danmark vill inte säge not om d här han dog han dog ….. allahu akbar”

Ja, hur var det med Vilks? Är han inte död? Men… han rör ju på sig. Fast egentligen var det inte han som rörde sig mest utan X2000 från och till Linköping. Som det kanske är bekant föddes rondellhunden i Linköping. Med detta språng är vi vid onsdagskvällens storstilade föreställning på universitetet anordnad av FLiNS:

publlit.JPG
Fullsatt salong

modvaskberglit.JPG
Här är moderatorn Ingemar Nordin. I bakgrunden väskberget som byggts av säkerhetsskäl.

tvlit.JPG
Intervju med Noureddine Moussaoui, Linköpingspolisen bevakar.

Nå hur gick det? Moussaoui gick hårt ut och anklagade konstnären för att ägna sig åt att bli känd och det med ett dåligt konstverk. Men bortsett från detta utbrott av harm förde imamen en konversabel diskussion och menade att rondellhunden ändå fört med sig en god debatt. Han hävdade dessutom att om profeten själv varit närvarande skulle han utan vidare skakat hand med konstnären.

Priset som meste dräparen gick obetingat till Erik Berggren. Han drog samma vals som Moussaoui om konstprojektets uselhet och tillade att konstnären spekulerat eftersom det var lätt att räkna ut vad som skulle hända. Hans intressantaste ståndpunkt var dock att han menade att yttrandefriheten i förekommande fall kan begränsas. Varje publicering av rondellhundsbilden var i hans ögon oberättigat.

Lars Ströman försvarade Nerikes publicering. Skall man skriva den ledare som han skrev ”Rätten att kränka en religion” får man också publicera bilden.

Det har gjorts åtskilliga försök att deklassera Nerikes genom att tilldela tidningen en islamofobisk agenda. Uppenbarligen är detta helt taget ur luften. Ströman beklagade sig också över att de som skrivit ner hans ledare inte ens brytt sig om att läsa den.

Ja, och i vanlig ordning blev hela tillställningen en konstinstallation. Vår vän Torssander behöver, enligt hans senaste kommentar, en lektion i hur något blir konst. Här är ett exempel. Konstnär Vilks säger att hela debatten är ett konstverk och se, så blir det. Svårare än så är det inte.

bergrenaktlit.JPG
Engagerad debattör: Erik Berggren, i bakgrunden Lars Ströman

mousslit.JPG
Engagerad debattör Noureddine Moussaoui

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 49 kommentarer