Del 464: Konstens tillstånd, en debatt och dryga böter

Om Konst har en intressant artikelserie om samtidskonstens tillstånd. Senaste bidraget kommer från Sinziana Ravini (bland annat kritiker i GP och Paletten). Många diskussionsuppslag finns att hämta. Jag har några kommentarer till texten:

Ravini menar att ”Någon borde göra en biennal som lyfte fram det mest osedda, det sämsta och det allra minst betydande”.

Nej tack till det! Vad vi då skulle se är en massa epigoner; konceptkonst, socialkritik och nyexpressionism i tredje led. Vad skulle det tjäna till? Men jag förstår vad hon är ute efter, alternativ som slunkit genom konstvärldens fångstnät. Vi skall inte underskatta curatorerna. De har redan dammsugit allt som kan dammsugas – och det fortgår.

Så skriver hon: ”Då jag inte tror på en linjär konsthistorieskrivning utan på en cirkulär, där rörelser ständigt återkommer, vissa oftare än andra, vill jag istället betrakta konstfältet som ett ständigt expanderande fält som har sin begynnelse i ett oändligt antal tider och praktiker, och inte hos en tysk gammal man på 1700-talet vid namn Kant. Konsten är mycket vildare än vad en man vars grannar brukade ställa om klockan efter kan föreställa sig. Nej, istället får vi nog ta och ställa om klockorna efter alla de tider som löper parallellt med varandra, ty samtiden är en bunt samexisterande tider. Konsten kan med andra ord inte vara något annat än synkronistiskt.”

Det är det här som är problematiskt. Ravinia uppträder som en representant för konstvärlden ty där tror man på konstens allomfattande välsignelse, ”redan de gamla grottmålarna” och dylikt. Man brukar kunna vara överens om att konst ”i vår mening”, enligt det ”moderna konstbegreppet” inte finns före Kant. Men frågan är vad som fanns innan. Vad är ”konst som inte är konst i vår mening”? Man skall då komma ihåg att det är först under Kants tid som man något så när får ihop ”konsternas familj”, ”the fine arts”. Om man skall leta efter konst i den tid när man inte hade någon konstgruppering får man med allt som är gjort ”med konst”, alltså det som kräver någon form av teknik.

Men jag förstår att det hade varit bättre om man kunde åberopa en historieskrivning som inleds i människans gryning och som flödar fram och tillbaka i ett multikulturellt spektrum. Jag tror inte detta är möjligt, snarare ett problem för att kunna komma tillrätta med konstens nuvarande situation. Med utgångspunkten att konstens historia är kort och att den helt och hållet bestäms av den tradition som konstvärlden förordar får vi ett läge att diskutera vad hela denna egendomliga företeelse skall ha för plats i vår värld.

En av Ravinis svagheter är att hon emellanåt kan gripas av en förfärlig entusiasm:
”Tittar man på den explicita socialkritiken som konstnärer varit så noggranna med att skylta med, inte minst för att komma åt stipendier och ateljévistelser runt omkring världen, har den numera förflyttats in i akademierna i formen av konstnärlig forskning. Här har konsten möjligheten att arbeta karnevaliskt och vända upp och ner på humanioras, samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn. Ty inget är konsten främmande!”

Att vända upp och ner på samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn… Jojo, vi skall komma ihåg att konstforskning är ett marginellt B-stall som ingen bryr sig om utom konsthögskolorna och de studerande som i denna har en möjlighet att finansiera vissa projekt. Allra enklast när en konstnär kan överföra ett pågående konstprojekt till ett konstforskningsprojekt genom ett enkelt namnbyte, lite fotnoter och en litteraturlista. Konstforskningen är idag inget som helst alternativ. Det vi har kunnat urskilja är att det antingen är dessa överförda konstprojekt eller att man så gott man kan imiterar den befintliga forskningen. Om man på allvar skulle vilja ta upp kampen med den befästa forskningen (som finns till beskådande i otaliga skrifter ”Introduktion till vetenskapsteori”) måste man först minutiöst lära sig hur den giltiga forskningen fungerar. Och det är ett mäktigt arbete. Vill man syssla med konst har man inte tid med det.

Det här var några kritiska synpunkter vilket dock inte hindrar att artikeln är väl värd att läsa och begrunda.

Till en helt annan sak.

Debatten häromdagen i Uppsala. Ja, det var där den gode Torssander fällde sitt lätt märkliga yttrande: “Herregud, hade vi inte varit i Afghanistan hade ingen brytt sig ett ögonblick över den där karikatyren.” Den finns ett referat i UNT. Medverkande var idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi. Han har ett gott öga till mig och jag erinrar mig när han med harm avfärdade mina teckningar som dåliga och barnsliga. I Uppsala hävdade han att:

”Hade bara några muslimska svenska ståuppkomiker raljerat mot Vilks, eller hade muslimska konstnärer “svarat” och tagit udden av honom hade provokationen kommit av sig.”

En svår uppgift. Klarar ståuppkomiker av konsten? Vi kan nog utgå ifrån att Vilks skulle ha tagit emot raljeringar med jubel. Minnens den egyptiske karikatyrtecknaren som gjorde ett behjärtansvärt försök. Om en muslimsk konstnär skulle ha ”svarat”, då är vi inne i en mycket svår genre. Sådant bygger bara vidare på verket. Det finns ingen enkel desarmering beroende på att rondellhundsprojektet störtade fram i världen på medieböljorna. Jag tror att den bästa lösningen hade varit att be Vilks att själv motarbeta sitt projekt. En sådan utmaning hade han aldrig kunnat motstå. Men stoltheten förbjuder tyvärr sådana goda idéer.

Frågan är om jag (och andra) numera kan lita på den religiöst lagde Mohammad Fazlhashemi. Han sitter i Kulturrådets sakkunnighetsgrupp som ger stöd åt utgivning av facklitteratur. Kan det bli problem för Nya Doxa när de skall publicera Vilks? Och hittills har förlaget nekats stöd för utgivningen av filosofen Michel Onfrays ateistiska skrifter.

caution-religion.JPG
Moskva 2003: utställningen Caution! Religion vandaliseras. Arrangörerna döms till dryga böter.

Se vidare här

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

69 svar på Del 464: Konstens tillstånd, en debatt och dryga böter

  1. Christer Eriksson skriver:

    Politisk korrekt

    “For islamisterne betyder respekt underkastelse.
    Og den eneste respekt, som islamisterne grundlæggende er interesseret i, er, at de sekulære europæere underkaster sig islam.”

    Just därför är jag skeptisk till om vi kommer att ha ett sekulärt samhälle i morgon, eller kanske vara i krig med den muslimska världen.

    Ps. Jag tror detta efter att ha bedömt dem fakta som ligger på bordet och inte för att jag önskar krig och är krigshetsare eller kulturimperialist, Ds.

  2. Tapani skriver:

    En liten detalj, a propos Saddam som nämndes ovan: Namnet Saddam betyder “Han som krossar”, “Förstöraren”. Den som har en Bibel kan slå upp Relevations 9:11 (!) och läsa där. Har ingen Bibel? Nejvisst. I Upp 9:11 står det: “Över sig har (avgrundsänglarna) en kung, avgrundens ängel; hans namn på hebreiska är Abaddon och på grekiska heter han Apollyon.” Not: Apóllyon betyder “förstörare”.

  3. Fred Torssander skriver:

    Att idag använda Saddams tidigare skräckvälde i Irak som försvar för USA/Storbritanniens nuvarande skräckvälde framstår knappast som aktuellt. Bara som en redan från början dålig ursäkt, vilken numera faktiskt riskerar att vändas till sin motsats. Förhoppningsvis kommer dock befrielserörelserna att upprätta en sekulariserad stat av liknande typ som 1958 när USA/Storbritannien kastas ut. Vad gäller kurderna är det givetvis möjligt att kolonialmakterna lyckas utnyttja deras separatism till att skapa ett Kuwait även i Iraks norra olje-område. Något som då skulle göra kurderna till rasistiska imperieförsvarare liknande judarna i Israel. Inte något att se fram emot precis.

  4. Fundamental flaw of baying for blood skriver:

    The Courier Mail (Australia) December 6, 2007 Thursday:

    “Fundamental flaw of baying for blood

    Christopher Bantick

    This was no teddy bear’s picnic, writes Christopher Bantick

    COMMON sense has prevailed. The pardoning of the British teacher Gillian Gibbons, who was jailed for 15 days in Sudan for allowing her students to name a teddy bear Mohammed, thereby offending the Prophet, is overdue.

    It should not have been necessary that an appeal from two of Britain’s leading Muslims, Baroness Warsi and Lord Ahmed to President Omar Hassan al-Bashir resulted in her early release for purportedly insulting Islam. It should never have reached this level.

    Mind you, her pardon is hardly going to quell the over-zealous behaviour of machete-wielding Sudanese who a few days ago were baying for blood. Their calls for Gibbons’s death were an appalling example of religious belief being distorted for the satisfaction of summary justice.

    Gibbons, pictured, may be pardoned, but it is worth remembering that the influential Sudanese Council of Muslim Scholars had urged the Government not to pardon her. But while the Sudanese reaction was disproportionate to the ”crime” — a reality recognised by the greater majority of Muslims within Sudan and elsewhere — her arrest and incarceration, not to mention the threat of 40 lashes, underscores the lack of tolerance Muslim religious fanatics have for any view other than their own.

    In September, an Al-Qaeda associated organisation in Iraq offered rewards for anyone who killed two Swedes who were responsible for a newspaper cartoon showing the Prophet Mohammed as a dog.

    A bounty of $100,000 was placed on the head of cartoonist Lars Vilks, and $50,000 for the killing of Ulf Johansson, editor-in-chief of the newspaper which originally published the cartoons. Moreover, the reward for the murder of Lars Vilks would be increased to $150,000 ”if his throat is slit”, according to Islamic State of Iraq’s leader, Sheik Abu Omar Baghdadi.

    What has to be faced is that some Muslims have a hair trigger where Mohammed is concerned. It defies reason and is a severe embarrassment to moderate Muslims who are not only respectful of the right of others to have an opinion, but to be free to express it.

    As a measure of how easily offended some Muslims are, when Salman Rushdie was made a knight in June, predictably as a hangover from the 1989 fatwah on Rushdie for his novel The Satanic Verses, Union Jacks were burned in Pakistan and Rushdie was condemned.

    But it is not just some Muslims who see an opportunity for protest and take it. In August, Aboriginal elders called for the removal of golliwog dolls, sold as gifts from the Royal Brisbane Hospital pharmacy. A situation which led Aboriginal elder and spokesman Sam Watson to say: ”This is absolutely appalling and an enormous insult . . . the people responsible for them should be sacked immediately.”

    Like the overreaction by Muslims to the naming of a teddy bear, this is a clear case of a particular group attempting to force a view on others because they see a doll as offensive. It would be laughable if it wasn’t so serious.

    What is not questioned, and it should be, is that where no offence was intended, then such fierce reactions are grossly inappropriate.

    A free society does not call for blood over an opinion, burn flags or condemn individuals for a particular view. What the entirely wrong action of the jailing of Gibbons illustrated was how intolerance and intransigence can be a dangerous cocktail. Her pardon shows that the rest of the world, including magnanimous Muslims, thinks so as well.

    Christopher Bantick is a writer and social commentator”

  5. "The most bizarre is Lars Vilks's Republic of Ladonia" skriver:

    New York Times: “The most bizarre is Lars Vilks’s Republic of Ladonia.”

    See article:

    The New York Times December 7, 2007 Friday:

    “By THE NEW YORK TIMES

    PAUL MCCARTHY’S

    Chocolate Factory

    Maccarone Gallery

    630 Greenwich Street, West Village

    Through Dec. 24

    The Los Angeles artist Paul McCarthy is not a sentimentalist. In performances in the 1990s he turned Santa Claus into a filthy old man, nose running and face bloodied, as he smeared his white-trimmed red costume with food and various fluids. Christmas wasn’t a holiday; it was a psychotic episode. The spirit of giving was just a nice term for compulsive acting out.

    A decade later Mr. McCarthy, like everyone else in the art world, has appeared to put childish rebelliousness aside, cleaned up his act and gone into business. He used to make a mess; now he’s making product, specifically a line of expensive chocolate Santa Clauses for the holiday season under the name Peter Paul Chocolates LLC.

    To this end, he has temporarily transformed his gallery, Maccarone, into a factory outlet, which wasn’t so easy to do; the plumbing and electrical systems had to be overhauled to meet city codes before kitchen hardware could be brought in. Then, because no one really knew the confectionary ropes, Peter P. Greweling of the Culinary Institute of America was enlisted to supervise the whole affair.

    The results are worth the hassle. The figures of Santa carrying a Christmas tree — 10 inches high and made of top-of-the-line semisweet Guittard chocolate — are being smoothly turned out in gift wrapping at a rate of 1,000 a day. Cost: $100 a figure, not including a shipping and handling fee. The retail office is open and taking orders on the gallery premises seven days a week. (The work is also available on the Web at peterpaulchocolates.com.) And even if you don’t want to buy, you can watch the fully staffed factory, enclosed in glass, in operation.

    It’s all so great: art as the cottage-industry enterprise everybody wants it to be, turning out a line of cute cash-and-carry luxury objects, consumerist totems for the holiday shopping countdown. Of course none of this would bear the McCarthy stamp unless there were some spoiler element. In this case the tree the Santa carries is modeled on a commercial sex toy. You may not see this at first, but once you do, you keep seeing it.

    But that’s great art for you: It may give you a sugar high, but it has dirty little secrets. HOLLAND COTTER

    KONRAD KLAPHECK

    Paintings

    Zwirner & Wirth

    32 East 69th Street, Manhattan

    Through Dec. 22

    Any painter knows it’s not so much what you paint as how you paint it. For most of his career the German painter Konrad Klapheck, born in 1935, has made images of furniture, machines, plumbing and appliances using a carefully distorted realist technique that he has characterized as a rejection of Tachisme, the European equivalent of Abstract Expressionism.

    It is a world of smoothly shaded forms, familiar yet strange, that combine architectural scale with a fleshlike soft glow and intimations of sexual entanglements. Mr. Klapheck’s first New York show since his debut at the Sidney Janis Gallery in 1969 has 17 paintings and one large drawing dating from 1958 to 1998; they attest to the constancy of his style.

    Mr. Klapheck endows consumer goods with the displaced desires that drive consumerism, often by emphasizing the contrast of soft and hard, flexible and rigid, sinuous and straight. In ”The Capitulation” (1966) some kind of black tubular appliance and its orange ringlet cord are draped over a stolid wood side chair like a spent body. A similar relationship is enacted in ”Amorousness” (1969) by an old but pale-colored telephone and a tubular chair whose conflicting styles bring to mind the tensions of Germany in the 1920s and ’30s.

    In other paintings single forms are rendered with a staunch blockiness that can only be called parental. The ominous gray adding machine called ”The Emperor” of 1966 resembles an armored vehicle, while ”Inquisition” (1971) gives a sewing machine the forceful snub nose of a diesel engine.

    This tendency reaches its apex and calms down a bit in ”Maturity” (1986), a wonderfully satisfying image of a boxy red adding machine. Its crooked arm and keys suggest a bemedaled marionette on parade, while its too-thin roll of paper hints at a pea-size brain. ROBERTA SMITH

    ELAINE LUSTIG COHEN

    The Geometry of Seeing

    Pavel Zoubok Gallery

    533 West 23rd Street, Chelsea

    Through Dec. 21

    Julie Saul Gallery

    535 West 22nd Street, Chelsea

    Through Jan. 12

    If you don’t know Elaine Lustig Cohen’s name, probably it’s because she was never a single-minded careerist. Ms. Lustig Cohen, now 80, had a successful career as a graphic designer before turning to painting in the mid-1960s. Her first solo gallery show was in 1970, and in 1979 she was the first woman to have a one-person exhibition at Mary Boone Gallery. From 1972 to 1998 she operated the Upper East Side bookstore and gallery Ex Libris.

    This two-gallery retrospective of works dating from 1965 to the present reveals a history of restless, playful variation founded on a finely tuned formalist sensibility. It includes geometric school-of-Mondrian paintings and lively Cubist compositions of jumbled triangular and rhomboid shapes. Functional wooden boxes have exterior surfaces covered by bands and blocks of color, and a sewing kit she designed could be mistaken for the work of a Jazz Age Art Deco master.

    Ms. Lustig Cohen has wedded abstraction and eroticism by painting geometric lines and shapes over vintage nude photographs, and she has created tightly compacted, vividly colored collages from scraps of election posters torn off walls in Majorca, Spain, where she lives part time.

    Lately Ms. Lustig Cohen has been designing alphabets. One example has fine, perfectly rounded white letters and numbers, each occupying a square of a red-and-black checkerboard. A spirit of sensual grace and Modernist optimism infuses all of this work. Don’t call her a postmodernist; she’s a neo-Classicist. KEN JOHNSON

    THOMAS DEMAND

    Yellowcake

    303 Gallery

    525 West 22nd Street, Chelsea

    Through Dec. 22

    The large, somber color photographs of the German artist Thomas Demand isolate the innocuous places where history starts to happen. Translating images of these places into paper constructions that he then photographs, he imbues them with a measure of gravity, deliberation and unsettling opacity that makes you stop and look for clues.

    Lately Mr. Demand has had a surfeit of shady locales to choose from. He has made images, for example, of some of the ballots and chads at issue in the 2000 presidential election in Florida. Now comes a series of images of the modest apartment that serves as Niger’s embassy in Rome. Stationery and stamps taken from its offices figured in the forged dossier used as evidence that Saddam Hussein had tried to buy the uranium concentrate known as ”yellowcake” from Niger; the dossier helped precipitate the invasion of Iraq.

    Since no photographs of this eventually notorious location were published, Mr. Demand worked for the first time from images he took himself, on the sly, with his cellphone during visits to the embassy. Printed in different sizes and installed in a space that has its own architectural divisions, the photographs create a kind of airbrushed, stop-action tracking shot. From the Niger flag mounted on the building’s exterior, they move inside and up the stairs to the embassy’s door and through it. Then comes another flag, another heavy door and, finally, an office whose messy, paper-strewn desks could indicate either a break-in or extreme disorganization.

    The idea that history’s triggers are often as unknowable as their repercussions are inalterable is of a piece with the counterfeit reality of Mr. Demand’s art. It recreates the lost times and banal places where things might have worked out differently, but didn’t.

    ROBERTA SMITH

    LAND GRAB

    Apexart

    291 Church Street, TriBeCa

    Through Dec. 22

    The artists in this real estate-inspired group show are conceptual squatters in the spirit of Gordon Matta-Clark. Most of their projects exist mainly as maps, deeds and photographic documentation, at least within this nonprofit gallery’s tiny footprint.

    The mostly European artists treat land as political, not economic, currency. In his project ”The Appropriation (of Land) Committee” (1991), the Romanian artist Dan Perjovschi sells a square meter of his country in small packs of soil as a comment on the privatization of land encouraged by the neo-Communist government. The Danish-born artist Jens Haaning proposes a time-share estate on the site of a former German concentration camp.

    Other pieces tweak national boundaries in the name of artistic expression. The most bizarre is Lars Vilks’s Republic of Ladonia, a square meter of land designated by Mr. Vilks as an independent nation in response to a dispute with the Swedish government over the location of one of his sculptures.

    Visual statements are scarce. Leyla Cardenas creates a maplike floor piece with peeling paint from ruins in her native Bogota, Colombia. Katrin Sigurdardottir puts a charming twist on Duchamp’s ”Boite en Valise” with a suitcase that unfolds to reveal models of parks and nature reserves near the artist’s far-flung former homes.

    New Yorkers will be most responsive to John Hawke’s modified Bedford-Stuyvesant, Brooklyn, bus shelter and to Michael Smith and Joshua White’s video ”Open House” (1999), in which Mr. Smith gives a tour of the SoHo loft and studio he occupied for 20 years.

    ”Loft living isn’t for everyone,” he advises, a warning that barely registers in the current housing market. KAREN ROSENBERG

    LOOKING BACK

    The White Columns Annual

    White Columns

    320 West 13th Street, West Village

    Through Dec. 21

    The art world acquired a welcome new tradition when Matthew Higgs inaugurated the White Columns Annual last year. The second installment of this idiosyncratic year-end roundup has been organized by Clarissa Dalrymple, an independent curator, consultant and art world personality. With fewer than 20 artists, most culled from Chelsea, it is hardly comprehensive — but then, the Whitney Biennial is only a few months away.

    The Annual requires only that the art have been seen in New York in the past year. To jog your memory, a bulletin board near the entrance holds cards from some of the shows that made an impression on Ms. Dalrymple — among them, ”Just Kick It Till It Breaks,” at the Kitchen in Chelsea, and a Blinky Palermo survey at Zwirner & Wirth on the Upper East Side.

    Ms. Dalrymple favors the muted abstract paintings of Julian Lethbridge, Mark Barrow and Paul Bloodgood. The subdued, even gloomy atmosphere extends into other mediums: Shannon Ebner’s black, white and gray streetscapes; Adam Helms’s wall of photographs of dead insurgents; and an engrossing Beckettian video by Richard Maxwell (better known for his theatrical work). Dave McKenzie’s dangling aluminum letters, which spell out ”Tomorrow Will Be Better,” end the year on a more optimistic note.

    In any case the Annual is less about trend forecasting than playing catch-up. If you missed Andrew Lord’s ceramics at Gladstone, for instance, or Sadie Benning’s videos at Orchard, you’ll be grateful for the second chance. KAREN ROSENBERG

    TARA DONOVAN

    Metropolitan Museum of Art

    Through April 27

    Tara Donovan’s last show at PaceWildenstein was a marvel of mundane accumulation, with three million plastic cups stacked to create an otherworldly sculptural landscape. Several years ago, at Ace in Los Angeles, thousands of glued-together Styrofoam cups hovered like a post-Minimalist cloud over the gallery floor. In other of Ms. Donovan’s works, drinking straws, pencils, tape and other prosaic materials have been configured into suggestively organic topographies.

    The current show, which occupies a dismal zone of art real estate — a low-ceilinged mezzanine gallery at the Met — suggests that Ms. Donovan is more successful in wide-open spaces like Pace and Ace. To be fair, she does a better-than-average job of making this nook off the stairwell look good. (The German painter Neo Rauch’s neo-Social Realist-Surrealist paintings felt diminished in the same space this year.)

    Ms. Donovan has curled Mylar tape into hundreds of little loops, installed them in clusters on the gallery walls and illuminated the whole thing with spotlights to create an effect like shimmering droplets or ice formations drifting across the wall.

    The upside of seeing this at the Met is that you can then wander through other precincts and find many objects that rhyme associatively and perceptually with Ms. Donovan’s installation: vegetal patterns in the European tapestries; the beaded surfaces of Assyrian wall reliefs; and, particularly, depictions of snow, clouds or blossoms in Asian screens and scrolls.

    It is not as rewarding as seeing one of Ms. Donovan’s more ingenious, ambitious works, but it offers some compensation.

    MARTHA SCHWENDENER”

  6. mellis skriver:

    “… rasistiska imperieförsvarare liknande judarna i Israel.”

    Tröttsamme Torssander gjorde många och långa inlägg innan vi delgavs kärnan i hans budskap. Att det israeliska “imperiet” är mindre än Småland bekommer honom inte.

  7. Lars skriver:

    Fred, du kan ibland överträffa dig själv: “Att idag använda Saddams tidigare skräckvälde i Irak som försvar för USA/Storbritanniens nuvarande skräckvälde framstår knappast som aktuellt. Bara som en redan från början dålig ursäkt, vilken numera faktiskt riskerar att vändas till sin motsats.”

    Det här är en välkänd vänsterjargong. Man minns hur vänstern försvarade Stalin, i Sovjet var det bra, betydligt bättre än i det ökända kapitalistlandet USA.

  8. Salem skriver:

    Mordet

    SALEM DEN 9 DECEMBER ÅR 2000. Klockan har nyligen passerat midnatt när ett mångetniskt förortsgäng på ett femtontal individer, närmar sig en ensam svensk pojke vid busshållplatsen på Säbytorgsvägen. Pojken är kortvuxen och ganska mager och tycks vara något berusad.
    ­ Jävla rasse! skriker gänget som anförs av en blond tjej med långt hår, en svensk tjej men med påtaglig utländsk brytning. Jävla rasse, stanna om du vågar, är du rädd!

    Sedan ett par veckor tillbaka har massmedia bedrivit en uppviglingskampanj mot patrioter. Bland annat har det påståtts, fullständigt grundlöst, att “högerextremister” skulle ha mördat en 6-årig främlingspojke i Tyskland.
    ­ Slå ihjäl den där! fräser en tjej på så kallad Botkyrkasvenska, i en överflödig uppmaning till den aggressiva pöbeln, som redan fått upp vittringen av ett lovligt villebråd.

    Gänget vet att det är mer än tillåtet att angripa misstänkta rasister. Bara några dagar tidigare har de fått klartecken från högsta ort. Göran Persson skrev då, tillsammans med några kumpaner, en debattartikel som hävdade att rasister måste “krossas”. Förortsgänget är denna kväll fast beslutet att ta honom på orden.

    När misshandeln påbörjas inser pojken omedelbart sin utsatta belägenhet ­ ensam mot en blodtörstig pöbel beväpnad med plankor och andra tillhyggen. Han söker sin räddning till en förbipasserande bil, vars motorhuv han kastar sig upp på och klamrar sig fast vid vindrutetorkarna. Han tittar vädjande på personerna i bilen och säger, “Snälla ni, hjälp mig härifrån”, i förhoppningen att bilen ska köra vidare, med honom på motorhuven. En av gängmedlemmarna skriker någonting ohörbart till bilföraren, varvid bilen försöker skaka av sig pojken genom att upprepade gånger backa och köra framåt igen. Emedan offret lyckas kramla sig fast, sliter gänget ner honom från motorhuven handgripligen, varefter bilen kör vidare och misshandeln fortsätter.

    Nu inleds en intensiv misshandel av den till marken nedslagne pojken, med upprepade sparkar och slag med plankor mot offrets huvud och kropp. Efter en stund kan pojken knappt röra sig och ligger stilla och jämrar sig nere i ett dike dit han har förflyttats av den brutala misshandeln. Då tar en av angriparna en 1,5 meter lång planka och slår upprepade slag mot pojkens huvud och slutar inte förrän ett ögonvittne, en tonårsflicka, skriker hysteriskt åt honom att sluta. Han har då utdelat fem slag mot offrets huvud med dubbelhandsfattning. En av de medverkande tjejerna skriker åt den unga protesterande kvinnan att “rassen” förtjänat det han utsätts för och gärningsmannen med plankan höjer tillhygget i en hotfull gest mot vittnet innan han slänger det ifrån sig.

    En av gängmedlemmarna återvänder i detta skede till platsen, efter att ha varit hemma och hämtat sin äldre bror. Han får syn på den näst intill livlösa kroppen i diket och hoppar jämfota på pojkens huvud och nacke. Den äldre brodern, som förväntansfull följt med till platsen för att ta hand om en av dessa förhatliga rasister som mördar småbarn och är ett hot mot demokratin, känner hur hatet väller upp inom honom, mycket hat. “Rasist i min storlek”, tänker han, och “skitfolk som man kan klara av”.
    ­ Flytta er, jag har kniv! skriker han upphetsat medan han rusar fram mot den illa tilltygade kroppen, med en förskärare i högsta hugg. De andra i gänget viker undan och lämnar ivrigt plats åt Khaled Odeh som sätter sig gränsle över pojkens rygg. Han höjer den stora kökskniven gång på gång. Efter åtminstone fyra knivhugg i ryggen har knivbladet gått av på mitten. Khaled tar tag i pojkens huvud med sin vänstra hand och viker det bakåt.

    Han känner ett bottenlöst och kallt hat mot den allvarligt skadade pojken; en pojke som han vet hotar demokratin; som han vet mördar småbarn ­ som han vet måste krossas. Så bestämmer han sig:
    ­ Jag ska döda honom, tänker han, varpå han hugger det som är kvar av kniven i offrets hals och skär av honom halspulsådern.

    Nöjd över sitt värv, över att ha befriat sitt samhälle från en rasist, reser han sig upprymd på fötter. Blodet som dränkt in hans händer är fortfarande varmt. Han ser sig omkring och skriker till alla runtomkring att ingen har sett honom på platsen. Sedan springer han därifrån åtföljd av sin bror. De övriga gängmedlemmarna skingras och försvinner in i skuggorna.
    ­ Krossa rasismen! skriker någon utifrån mörkret.

    Men Khaled Odeh har setts på platsen. Den svenska flickan som bevittnat det brutala överfallet närmar sig tårögd den misshandlade pojken som försöker resa sitt huvud, vilket är honom övermäktigt. Hans kläder är indränkta av blod. Blodet pumpas stötvis ut ur den avskurna halspulsådern. Pojken försöker kippa efter andan, ur halsen hörs ett rosslande ljud, huvudet faller tillbaka mot marken i det kalla diket. Livet ebbar ur Daniel Wretström medan flickan förtvivlat försöker rädda honom.

  9. Salem skriver:

    De rättsliga efterspelen

    Den 31januari hölls den första rättegångsdagen av sammanlagt tre mot de inblandade i mordet på Daniel. Ett antal arga svenskar hade samlats för att bevittna rättegången och se Daniels mördare i ögonen. Förhandlingarna hade flyttats till Stockholms säkerhetssal där lyckta dörrar utlystes. Det innebar att allmänheten inte fick närvara och med egna sinnen beskåda rättegången. Detta väckte ont blod hos de samlade patrioterna som hade bestämt sig för att stanna kvar utanför säkerhetssalen för möta upp mördarna när de anlände till tingsrätten.

    Stämningen var spänd när de åtalade och dess fäder kom till platsen. Mördarna och dess familjer visade inga tecken på skuld eller dåligt samvete, tvärtom så var de stolta över vad deras söner åstadkommit. Efter en häftig ordväxling utbröt handgemäng där ett par främlingar slogs till marken. Under tumultet kunde polis gripa två patrioter. Under ett stort polispådrag eskorterades mördarna till och från Stockholms säkerhetssal för att undvika den förargade folkmassan.

    Straffen som utdömdes till mördarna är i det närmaste att betrakta som ett stort skämt. Ur en pöbel på över 10 personer åtalades inte mer än sju personer. Sex personer åtalades för misshandel och grov misshandel. Den sjunde personen åtalades för mord. För sex av mördarna tilldelade rättvisan böter, alternativt samhällstjänst, som påföljd för att de har slagit ihjäl en ung svensk pojke. För den sjunde personen, som erkänt ett flertal knivhugg mot Daniel, blev straffet vård. Flera personer som erkänt delaktighet i lynchningen undkom straffpåföljder helt och hållet.

    I Skogås, utanför Stockholm, nyårsnatten till 2 000 hamnade glada nyårsfirande svenskar i en svår situation. De blev attackerade av främlingar utan anledning, slagsmål utbröt då främlingarna började slå och sparka på de nyårsfirande svenskarna. En av främlingarna tar strupgrepp på en av kvinnorna i sällskapet varvid dennes pojkvän drar kniv och hugger ihjäl invandraren som våldförde sig på hans flickvän. En häxjakt inleds med media som anförare. Svensken grips sedermera och åtal väcks. Åtalspunkten var dråp och svensken dömdes till 9 års fängelse. Daniels mördare åtalades för mord och dömdes till vård. Resterande tillerkändes böter.

    I Vårberg, utanför Stockholm, samlades två invandrargäng vid en biljardhall. Ett av invandrargängen hade en hund med sig till platsen, när en person ur det andra invandrargänget började ofreda hunden uppstod bråk som senare ledde till att hunden knivhöggs av en gängmedlem. Hundens ägare och hans gäng attackerade det andra gänget. Knivmannen jagades en längre bit när han så slutligen ramlade omkull angreps han av de efterföljande invandrarna som slog och sparkade besinningslöst på den liggande immigranten.

    Träpåkar och järnrör användes som tillhyggen mot mannen, som vid detta skede hade tappat sin kniv som han hade huggit hunden med. Hundens ägare tog upp kniven och högg knivmannen i ryggen med kniven. Invandraren dog innan han hunnits att färdas till sjukhus. Fem invandrare greps och åtalades. Åtalspunkterna var mord och medhjälp till mord. Hundägaren dömdes för mord till 10 års fängelse. De andra delaktiga dömdes för medhjälp till mord till 3 års fängelse. Daniels mördare åtalades för mord och dömdes till vård. Resterande tillerkändes böter.

  10. Salem skriver:

    Manifestation i Salem till minne av Daniel Wretström

    Den 9 december år 2000 mördades den 17-årige Daniel Wretström av ett mångkulturellt gäng, enbart för att han var svensk. Mordet föregicks av en utdragen och brutal misshandel och avslutades med att Khaled Odeh, som Sverige generöst erbjudit uppehälle, skar halsen av Daniel med en kökskniv.

    Innan mordet hade en hetskampanj drivits mot svenskar som vågar vara stolta över sitt ursprung. “Vi ska krossa dem”, lovade Göran Persson, Mona Sahlin och Thomas Bodström i Expressen en vecka innan mordet. Dessförinnan hade massmedia hängt ut Sverigevänner och andra regimkritiker med både namn och bild.

    Makthavarnas svenskfientliga hållning illustreras inte minst av att mördarna inte dömdes till mer än böter, alternativt samhällstjänst, och för Khaled Odeh själv, som erkänt flera knivhugg mot Daniel, blev straffet vård. Flera personer som erkänt delaktighet i lynchningen undkom straffpåföljder helt och hållet. Detta kan jämföras med nyårsnatten år 2000, då firande svenska ungdomar överfölls av ett invandrargäng i Skogås i södra Stockholm. En av svenskarna fredar sin flickvän med kniv från invandrargänget, varvid han hugger en invandrare så att denne sedan avlider. Svensken åtalades för dråp och fick nio års fängelse.

    Mordet på Daniel Wretström har kommit att bli en symbol för det rasistiska våld mot svenskarna som kommit att prägla dagens Sverige. Sedan år 2000 har manifestationer anordnats av Salemfonden som kommit att bli en kraftfull protest mot det svenskfientliga våldet.

    Nationaldemokraterna stödjer Salemfondens arbete för att levandehålla minnet av Daniel Wretström och har tidigare anordnat transport till manifestationen, delat ut informationsmaterial om mordet till svenska hushåll och bidragit ekonomiskt till arbetet.

    På grund av att manifestationen på senare år fått en politisk profil som Nationaldemokraterna inte kunnat ställa sig bakom valde partiet att inte aktivt delta i 2004 års Salemmanifestation.

    Nationaldemokraterna har dock alltid värnat och värnar givetvis tanken bakom manifestation. ND kämpar för att det som hänt Daniel aldrig skall glömmas. Partiet vill samtidigt ge en verklig eloge till arrangörerna, som under flera års tid kämpat mot en ökad partipolitisering av manifestationen. Nationaldemokraterna förnekar inte heller sin egen skuld i partipolitisering av manifestationen.

    Partiet deltar dock inte i organisationsbundna arrangemang med en politisk profil som skiljer sig från Nationaldemokraternas egen. Därför deltog heller inte partiet i det arrangemang som kallades Folkets marsch den 6 juni i år. Partiet anordnar och deltar endast i evenemang som stämmer överens med partiets politiska linje.

    Salemmanifestationen mot det svenskfientliga våldet 2005 har glädjande nog en utformning som närmar sig Nationaldemokraternas ståndpunkt om att Salemfondens frontkaraktär ska dominera och att partipolitiken ska tonas ned. Organisationstalen kommer i år vara kortare och på så vis utgöra en mindre dominerande del av arrangemanget. Salemfondens målsättning i år är också att samtliga talare ska belysa de gemensamma tankarna runt manifestationen, mordet på Daniel och det svenskfientliga våldet i samhället, istället för att profilera sina organisationer. Därför kommer all enskild partipolitik utelämnas enligt arrangören, vilket vi till fullo stödjer. Kraven för deltagande skall vara lika för alla och allt skall godkännas av Salemfonden.

    Även om ND har ytterligare förslag på åtgärder så ser partiet positivt på utvecklingen och stödjer Salemfonden i dess strävan att utforma manifestation så att den i framtiden ska kunna samla alla svenskar som börjat reagera mot det svenskfientliga våldet. Därmed kan manifestationen få en möjlighet att utvecklas till en verkligt folklig och kraftfull protest.

    Årets Salemmanifestation kommer att hållas den 10 december, samling kl 16.00 vid Rönninge pendeltågstation. Alla som önskar delta kan ta kontakt med sin lokala NDU-avdelning eller NDU Riks som kommer att hjälpa till med att samordna resandet till Salem.

  11. Salem skriver:

    B.T.

    Derfor marcherer højre-ekstremisterne i Salem

    Af Henrik Gregersen

    9. december 2000 blev den 17-årige formodede højreekstremist Daniel Wretström myrdet af en gruppe indvandrere ved en busholdeplads i Salem . Under mishandlingen forsøger Wretström at flygte ved at kaste sig op på køleren af en bil – men chaufføren bakker og kører frem flere gange i et forsøg på at ryste ham af. Til sidst bliver han indhentet af gruppen og hevet ned af kølerhjelmen, hvorpå han bliver han slået adskillige gange i hovedet med en 1,5 meter lang træstolpe, inden én af de unge sætter sig overskrævs på hans ryg og hugger en kniv i ryggen på Wretström og slutter med at skære halsen over på ham. Seks af overfaldsmændene blev idømt bøder og samfundstjeneste for vold, mens den syvende – der blev erklæret sindssyg – blev idømt en behandlingsdom for mordet. heg

  12. mellis skriver:

    Mer perspektiv på Salem här.

    http://oskorei.motpol.nu/?p=598

  13. Tapani skriver:

    A propos “skräckvälde” i Irak idag 09:33:58 skulle man kanske kunna nämna vad Dick Erixon skriver 4/11, i ett citat från London Times: “I Irak verkar goda nyheter vara dömda att bli inga nyheter. Där har slående framgångar uppnåtts de senaste månaderna i strävan att stärka säkerheten, besegra al-Qaida och skapa en politisk mijö i vilken överenskommelser mellan shia- och sunnimuslimska grupperingar kan uppnås.”

    Irakiern Kanan Makiya (shia-muslim) berättade i boken Cruelty and Silence 1993 om bl.a. Anfal-kampanjen 1988 mot kurderna i gränstrakterna. Saddamisterna tillämpade bl.a. metoden från Litauen 1942 – ställ upp dom framför en stor nygrävd grop, och elda så på med kulsprutor och gevär.

    Makiya hamnade av andra skäl i en rejäl akademisk fejd med Edward Said, men denne inte ens antydde att det här skulle vara överdrift eller osanning…

  14. Fred Torssander skriver:

    Det är rätt fantastiskt att som USA/Storbritanniens eftersägare försöka försvara en ockupation som nu pågått i mer än fyra år, vilken gjort en avsevärd del av landets tidigare befolkning till flyktingar, kostat miljoner i dödade och lemlästade och som fortfarande möter omfattande folkligt motstånd med enbart den tidigare bristen på demokrati i landet. Ordet demokrati har fått ersätta ordet civilisation, vilket var det som tidigare brukade användas för att motivera pacifiseringskampanjerna mot de koloniserade ländernas folk. Förra gången det gällde att ockupera Irak (“Mesopotamien”) talade Churchill klartext om att terrorisera vildarna – givetvis för att bibringa dem civilisation.
    Det verkar dock finnas en viss konsekvens i den svenska borgarpolitiken. Dagens Nyheter kräver på ledraplats “Väck med värnplikten” (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=722370 ) Inte heller Sverigse folk ska ges möjligheten att försvara sig utgående från som det förr stod i telefonkatalogerna att “varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt”. http://www.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Kultur%20allts%C3%A5!&e=e004&DocumentId=41&Avdelning=016&Meny=034

  15. stefan peterson skriver:

    Ingen likhet inför lagen, eller fel forum för anmälan ?
    http://www.expressen.se/1.958704

    Det hade varit mycket intressantare om kvinnorna hävdat “Religiösa” skäl för att vis brösten offentligt.
    Då hade vi kunnat få en intressant debatt om likhet inför lagen, mellan olika religiösa
    och kulturella rättigheter i Sverige.
    Vi är tvingade att acceptera Muslimska kvinnor som “måste” visa sin religiösa tillhörighet genom att täcka huvudet/ansiktet med slöjor, i det offentliga rummet. Trots att dom Inte passar in i vår kulturella miljö. Men det är helt omöjligt för dessa kvinnor att bada offentligt utan BH, vilket borde vara fullt naturligt.
    Kanske skulle även “nudister” kunna hävda religiösa skäl för att få bada hel näck ?
    Det är helt accepterat att man bara får visa vissa religiösa symboler och attribut, men inte andra,
    tex så är det lagligt för Faling Gong anhängare att ha “Svastikan” på en orange T-skirt men inte för “Skinnskallar” att ha samma symbol på en grön T-shirt. Idioti, symbol som symbol eller ?
    Vitsen med ett “mångkulturellt” samhälle är väl att ALLA har samma rättigheter att visa upp/eller INTE
    visa upp sin kulturella tillhörighet, eller ?
    Om nu någon (mot förmodan) skulle dö av att se ett par vanliga kvinnobröst i en simhall, och därför
    kräva FÖRBUD mot detta, då har vi väl ingen yttrandefrihet heller, Man kan ju “yttra sig” på många olika sätt, inte bara genom talö och skrift.
    UTAN NAKNA KVINNOKROPPAR VORE KONSTEN DÖD, stendöd ! Att på olika sätt avbilda den nakna människokroppen är väl själva grunden i konstutbildningen. Finns det något “vackrare” att visa upp ?
    så är det i vartfall INTE kvinnor i slöja och burka !

  16. mellis skriver:

    Tröttsamme Torssander fortsätter med sitt struntprat om ockupation av Irak som “kostat miljoner i dödade och lemlästade” (utan källa förstås). Trupperna från USA/Storbritannien har snarare förhindrat blodspillan genom att Irak inte längre blivit i stånd att angripa sina grannar. Enbart kriget mellan Irak och Iran ledde till “body counts” på bortåt miljonen. http://en.wikipedia.org/wiki/Iran-Iraq_War

  17. Fred Torssander skriver:

    mellis kräver källor. Fast jag tror förståss inte att signaturen vill veta av några. Ett referat av den senaste undersökningen finns i Washington post http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/10/10/AR2006101001442.html
    Denna undersökning kommer fram till 655,000 estimated “excess deaths,”. På varje dödad går det flera skadade och lemlästade. De många olika siffror som uppges av olkia undersökningar finns redovisade på http://en.wikipedia.org/wiki/Iraq_casualties
    Förutom dessa omedelbara dödstal visar undersökningar av effekterna av den ekonomiska blockaden som förberedde kriget att ca 500 000 barn dog. http://en.wikipedia.org/wiki/Iraq_sanctions
    Om vi sedan går vidare till levande, vilka mellis anser bör hållas kvar inom det folkets fängelse som ockupationen gjort irak till, så finns där ett par miljoner internflyktingar – dvs. helt i enlighet med mellis preferenser. Plus ett par miljoner som lyckats fly till grannländerna. http://en.wikipedia.org/wiki/Refugees_of_Iraq
    Sverige omnämns givetvis icke, då det enbart är i Sverige som den svenska flyktingmottagningen kan beskrivs som världsbäst.

  18. mellis skriver:

    Torssander, finns tydligen inga gränser för naiviteten. Studien som rapporterades i Washington Post utfördes av åtta irakiska läkare som påstås ha besökt “1,849 randomly selected households”. Om jag vore irakisk läkare hade jag haft mer givande arbetsuppgifter än att åka runt och intervjua pöbeln. Särskilt som hela “undersökningen” endast kostade $50,000. Blev inte mycket utrymme för arvode där. Om man å andra sidan tänker sig att läkarna verkligen besökt 1849 okända hushåll så kan läget i Irak orimligen vara outhärdligt och motivera en flyktingström. Eller hade läkarna kanske en armada av livvakter med sig? Har du fått intrycket att det finns en massa lättlurade människor här på forumet?

    Berätta något intressant för oss. Exempelvis hur du tycker näste USA-president ska förhålla sig i Irak.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.