Ett sådant elände det är med konsten! Just när vi behöver den som bäst; konsten kan med all säkerhet rädda oss från miljöhot och terrorism då dessa främst äger rum i den mänskliga fantasin. Det enda vi får ta på allvar och där konsten står lika maktlös som andra instanser, är överviktsproblemen, alltså att vi äter för mycket och för osunt. Ett ännu värre hot existerar dock; att var och en av oss med största sannolikhet riskerar att försvinna från jordens yta inom mindre än ett sekel. Mot den senare bakgrunden kan vi därför vara tacksamma att medierna låter oss engageras av yttre faror.
Konsten kan säkert vara bra att ha. Numera är det osäkert till vad oaktat detta inte behöver vara något hinder för kvalitet. Nicolas Hansson har funderat över konstens problem i den serie som man sedan en tid kan följa på Om Konst. Hans text är ett utmärkt debattinlägg (rondellhundar löper hastigt förbi i början av texten och de avvisas som sig bör av konstvärldsrepresentanten, tack för det bidraget). Han skriver följande:
”En bil från idag och en bil från förra seklets begynnelse skiljer sig åt rent utseendemässigt men den har fyra hjul, motor och samma syfte nu som då. Det fungerar alldeles utmärkt att sätta T-Forden och Volvo årsmodell 2007 i samma rum och de kan ingå i samma diskurs.
Plockar man fram några exempel från konstfamiljen och visar Venus från Willendorf, Gauguins cypresser, Olafur Eliassons artificiella sol och Tobias Bernstrups datorsimulationer får man en brokig familj i vilken det är svårt att se blodsband.”
Den förra delen är en inte helt lyckad bild. T-Forden kom 1908. Skulle vi ge konsten samma chans fick vi som motsvarande T-Ford dra fram Picassos Flickorna från Avignon från 1907.
Inledningen till kubismen 1907, Picasso Flickorna i Avignon
Här får man nog säga att det inte känns alltför avlägset. Skulle Hanssons jämförelse byggas ut en smula borde bilbegreppet få vidare mening. När har vi den första bilen? Ja, i staden Ur när det första hjulet dök upp för 3 000 år sedan.
I den andra delen, där Hansson roar sig med att räkna upp exempel från konsthistorien har han svårt att se blodsbanden. Men det finns enkla sammanhållande egenskaper. Väsentligast är den som inte syns, den konstspecifika diskursbildningen. Konstvärlden har sina heliga teoretiska texter som löper från Platon till Rancière och dessa måste till för att möta konstens storhet. Som jag dock har påpekat många gånger är det dags att förenkla hela denna teaterföreställning som kallas för konsthistoria och inse att det inte finns någon annan substans som håller ihop komplexet än den som konstvärlden på egen hand skapar. Förmodligen är det så att den operationen är den stora förändring som konsten väntar på. Vi får dock vänta ett tag till, konstvärlden, trög och ovillig som vanligt, kan inte bestämma sig och har dessutom investerat alltför mycket prestige i den konsthistoriska traditionen.
Hansson minns också Maria Lind:
”Jag minns ett uttalande av Maria Lind när hon tillträdde som chef för Iaspis för ett par år sedan. Det gick i runda drag ut på att konsten kan erbjuda alternativ och deltagande i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin – och därmed vara angelägen.”
Maria Lind var inte ensam om detta. Man får nog tänka sig att konstvärlden trodde på ett sådant företag när den sparkade igång socialkritiken och den relationella estetiken. Vad var det som hängde upp sig? Publiken naturligtvis. Konsten kunde erbjuda ett svårsmält alternativ med mycket diskursläsning. Ett sådant fanns redan hos den intellektuella eliten som aldrig varit särskilt intresserad av bildkonst.
När Hansson fortsätter:
”Angelägenheten och spänsten hittar jag numera hos kusinerna design, arkitektur, hantverk och mode – men inte i konsten.”
…ja, då är vi där igen. Kusinerna är ytligare och anpassade. Begränsat utrymme för tyngd och reflektion. Men skulle konsten kasta av sig detta har den sålt sin själ. Medan kusinerna inte behöver bry sig särskilt om varför marknaden uppskattar deras produkter har konsten ett annat läge, helt utan Agamben det nog inte går. Krav på diskurskomplexiteten. Och man skall stå fast vid detta krav. När Hansson skriver: ”Giorgo Agambens Homo Sacer är den nya IKEA-katalogen för konstfolk. Gårdagens katalog var länge Tusen Platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari.” Ja, där har vi det. Hur gärna IKEA än skulle vilja (men det vill de naturligtvis inte) kan man inte byta katalog med konsten. Julhandeln skulle gå trögt. Man kan se det framför sig: IKEA-personal i röda luvor som försöker förklara för kunderna på vilket sätt bokhyllan Billy handlar om det permanenta undantagstillståndet och det hegemoniska uteslutandet.
Författaren kommer också med ett förslag:
”Jag tror däremot att det är hög tid att skrota nuvarande nihilistiska konstbegrepp och ersätta den med en idé om ett gemensamt och övergripande integrationsprojekt där forskning, teknologi, ekonomi och konst med flera skulle kunna samverka.”
Nej tack, hur kan han vara så säker på att konstbegreppet är nihilistiskt? Duktiga integrationsprojekt är något som den statligt organiserade konstforskningen kan ägna sig åt. Däremot tror jag att den väsentligaste uppgiften för samtidskonsten och den omedelbara framtiden är att producera stora mängder medelmåttig standardkonst. Och då menar jag god standard, alltså det som uppfattas som bra i det omedelbara nuet. Med den spridning och kvantitativa överproduktion som konsten idag representerar – och dessutom i en global geografi – är det av största vikt att bibehålla dess grundläggande enhet. Några få saker kommer att sticka ut som intressanta i ett lite längre perspektiv. Det är mer än tillräckligt.
Behov av lite julstämning? Uppleva lite konst som till synes är diskursbefriad? Tag en historisk tur till Eslöv.
Tack för tipset PerOla Axelsson. Carl Johan de Geer ser lite längre och skarpare än konstvärldens ängsliga vaktpersonal. SvD.
