Del 468: Diskussionen om den förste konstnären

I den pågående diskussionen om vem som var den första konstnären i historien kom Yngve Rådberg med ett motbud på mitt förslag Courbet. Rådberg skriver

”Den förste konstnären i modern mening var snarare Francisco Goya, som på sitt sätt stakade ut precis vad konsten sedan dess varit upptagen av. Medan Friedrich kan ses som en illustratör till Kants estetik hänger Goya ihop med den franska upplysningen. Utifrån dess ideal och senare förfall drar han sina egna politiska och filosofiska slutsatser i sina kontroversiella etsningsserier.
/…/
Goya däremot formulerar i sina bilder ett fortfarande aktuellt dilemma: kampen mellan det upplysta förnuftet och de av förnuftet skapade demonerna. Och han är betydligt mer kompromisslös – han erbjuder ingen försoning.”

För att kunna tala om den första konstnären måste det också finnas en konstvärld som kan bekräfta denne. När det moderna konstbegreppet etableras uppstår också en konstvärld vars aktiviteter bestäms av de värderingar som hör samman med det. Dessa värderingar rör sig om konstens och konstnärens status, bildkonsten som en i det specifika systemet ”fine arts”, en sammanhållande estetisk identitet som har utvecklats från Kants filosofi. En ytterligare aspekt är den moderna synen på nyskapandets betydelse. I det tidiga 1800-talet var det alltjämt en förhärskande uppfattning att antikens klassiska ideal var en ouppnåelig förebild. Att det går att finna brottstycken av en modern uppfattning innebär inte att man kan tala om en etablerad institution, alltså en konstvärld som är bärkraftig och självklart synlig i sin samtid.

Man kan inte säga att det fanns någon bekräftande konstvärld i Spanien under Goyas tid. Men det är inte heller troligt att Goya (1746-1828) själv ägde en medvetenhet om det moderna konstbegreppet. Onekligen kan man tolka hans arbeten som i varje fall ansatser till en modern konstuppfattning, men ”bekräftelsen” kommer självfallet i efterhand.

Jag har tidigare föreslagit Caspar David Friedrich (1774-1840) som den första konstnären. Under hans tid finner man skribenter och kritiker som behandlar hans arbeten. Men det är ändå fråga om en ännu svagt utvecklad konstvärld i modern mening.

Ett ytterligare bud är Eugène Delacroix (1798-1863), som framträder som oppositionell konstnär i Paris något tidigare än Courbet.

Uppgiften att fastställa när konsten i modern mening uppstår är ett omfattande arbete som kräver genomgång av en lång rad skriftliga källor. Men jag tror att man kan vara säker på att ett rimligt svar är någonstans under 1800-talets första hälft.

Gote ställde en annan fråga i en kommentar till gårdagens text: ”Balansen mellan innehåll och form tror jag inte alls man kan se inom vetenskapen. Det borde väl kallas estetik, traditionellt modernistiska övningar?”

Även om socialkritiken får sägas sätta innehållet i första rummet är det lika självklart att det handlar mycket om form. Skulle inte innehållet mötas av den balanseringen skulle konsten alltför lätt hamna i den förbjudna illustrationen. Visas t ex video kan det handla om en omfattande installation med många projektorer och skärmar, videon kan vara egendomligt lång. Framställningsformen brukar påtagligt avvika från de reportage- eller dokumentärberättande framställningar som präglar sociala reportage utanför konsten. Det finns en stark medvetenhet och tradition i konsten som berör formen. Problemet återkommer ständigt: Vilken form skall man välja för att förmedla ett visst innehåll?

delacroiz-chios-1824lit.JPG
Möjlig första konstnär Delacroix
Massakern på Chios 1824

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

62 svar på Del 468: Diskussionen om den förste konstnären

  1. Gote skriver:

    Duchamps pissoir

    Ang Duchamps pissoir kommer jag att tänka på något jag läste om den (minns inte var), nämligen att Duchamps intentioner helt eller delvis skulle ha varit andra än de vi lärt oss genom konsthistorien. Hans avsikt skulle ha varit att visa de estetiska kvalitéerna i föremålet, snarare än att avslöja hur kontexten gör konst av vad som helst. Pissoiren skulle alltså inte ha varit vilket föremål som helst utan utvalt av D för sina estetiska kvalitéers skull.

    Självklart gör detta ingen skillnad för oss. De psykologiska och praktiska effekterna av verket blev som de blev, och här står vi nu. En skillnad i förståelsen av själva verket bör dock finnas om man å ena sidan väljer att betrakta det som att Duchamp ville:
    A. Visa att man kan förvandla skit till guld med hjälp av gallerirummet, eller om han
    B. Ville synliggöra guldet i skiten med hjälp av gallerirummet.
    I det sistnämnda fallet framstår inte Duchamp som en lika renodlad konceptualist, och med det förhållningssättet skulle han lika gärna kunna ställa ut pissoiren på ett designgalleri och då kalla det “god vardagsvara” eller något liknande, istället för konst.

    Konstnär som titel

    Då det gäller att skaffa en titel är det få område där det är så lätt, och samtidigt så svårt, som inom som konstområdet. Konstnär är inte en skyddad titel och vem som helst får kalla sig det. Detta tycker väl de flesta inte är så allvarligt eftersom konstnären sällan kan skada någon genom bristande yrkeskunskaper. Det konstiga är att jag tror att tex arkitekt inte heller är en skyddad titel (om man inte ändrat det på senare tid). Så här resonerar man på Sveriges Arkitekters hemsida:

    “Vi måste slå vakt om kompetensen

    Det är riktigt, vem som helst får kalla sig arkitekt. Precis som vem som helst får kalla sig byggnadsingenjör. Det är inga skyddade titlar.

    För Sveriges Arkitekter är det angeläget att se till att begreppet arkitekt inte börjar användas av alla och envar. Vi måste slå vakt om kompetensen. Förvisso existerar det personer som är lika duktiga arkitekter utan att ha formell utbildning. Flera sådana finns som förtroendeinvalda i Sveriges Arkitekter. Men det finns också andra som kallar sig arkitekt utan att ha de kvalifikationer som krävs för att bli medlem i Sveriges Arkitekter. I nyhetsartikeln fick producenten kommentera att den som ritat huset i programmet inte var utbildad arkitekt.

    För övrigt förlorar begreppet “arkitektritat” all mening, om man resonerar som du, att alla som ritat ett hus med fog kan kalla sig arkitekt. Då skulle alla hus per definition bli arkitektritade.

    Beträffande vad du ska kalla dig när du är klar så måste svaret från vår sida bli: Om dina kvalifikationer räcker för att bli medlem i Sveriges Arkitekter, så kan du kalla dig arkitekt. Då tycker vi förstås att du också bör bli medlem. Om kvalifikationerna inte räcker för medlemskap i Sveriges Arkitekter bör du inte kalla dig arkitekt. Men titeln är, som sagt, fri.

    Per Lander

    Uppdaterad
    2005-08-29″

    Man verkar alltså liksom då det gäller konsten förlita sig till att ett slags skrå håller reda på titelns värde och betydelse, och i förlängningen borde det betyda att man också försöker skydda arkitektens verk, arkitekturen. På samma sätt söker kanske konstskrået skydda den riktiga konstnärens konst från att sammanblandas med ickekonst (hötorg, konsthantverk, kitschmodernism etc).

    Wikipedia exempel på skyddade titlar

    * Advokat
    * Apotekare
    * Auktoriserad revisor
    * Auktoriserad translator
    * Godkänd revisor
    * Läkare
    * Sjuksköterska
    * Dietist
    * Civilingenjör
    * Fil kand
    * Fil mag
    * Fil doktor
    * Jur kand
    * Officer
    * Polis
    * Psykolog
    * Psykoterapeut

    Oskyddade titlar
    Dessa är vanligt förekommande men saknar skydd:

    * Akupunktör
    * Arkitekt
    * Biolog
    * Civilekonom
    * Fysiker
    * Journalist
    * Jurist
    * Matematiker
    * Revisor
    * Fastighetsmäklare

  2. Lars skriver:

    Gote, du har nog fått fel för dig om Duchamps egna intentioner. Redan vid den tiden då han genomförde sin readymade uttalade han sig mycket klart att det var just det estetiska han vände sig mot. Han ville göra något som var precis motsatsen.

    Långt senare har det av en del tolkare gjorts försök att få den att framstå som ett estetiskt tilltalande objekt. Duchamp var mycket missnöjd med det och han sade ungefär: “Jag kastade den i deras ansikten och nu vill de kalla den för vacker.”

  3. stefan peterson skriver:

    Nej nej Christer Eriksson
    ““Vad visste Kant om “rondellhundar” och liknande provokationer ?””
    Är ingen kritik av Lars Vilks eller av hans konst, den gillar jag starkt, Religion i alla former skall alltid kritiseras och provoceras. MEN DET SKALL OCKSÅ KONSTVÄRLDEN.
    Vad jag menar är att Kant på 1700 talet knappast kunde förutse att konsten (konstnärer)
    skulle våga eller ens vilja kritisera religionen. Den tanken fanns knappast i 1700 Europa.
    Rätta mig gärna om jag har fel, men inte finns det många “kritiska” konstverk från tiden före eller samtida med Kant ??
    Det jag försöker få Lars att KANSKE lite lite acceptera, är att TROLIGEN skiljer sig inte vårt sätt
    att tänka och uttrycka oss speciellt mycket från hur människor i tidigare kulturer tänk om det vi idag kallar Konst, som dom kanske skulle ha kallat konstigt.
    Men jag får väl bara acceptera att vi har helt olika uppfattningar i denna sak.
    “”Din syn på dessa kulturers möjligheter tycks vara betingat av din egen tid, du tänker dig att de skulle tänka som vi.””

  4. Lars skriver:

    Stefan, med risk att bli tjatig: Kant är en stillsam begynnelse. Han nöjer sig med att säga att det konstnärliga geniet skapar sina egna regler. Men, som jag skrev tidigare, efter Kant tog andra vid och bättrade på Kant intill oigenkännlighet. Medan det tidiga konstnärliga geniet var en som återgav det som man tänkte sig redan fanns i naturen och världen – och utan att medvetet sikta på överskridanden, blev detta geni snart betraktat som aktivt provocerande. Man kan följa utvecklingen i Paris där Gericault och Delacroix mötte hård kritik för sina målningar som provocerade den goda smaken och idealen. Och det blev bara värre.

  5. Lars skriver:

    Yngve. Jag förstår vad du menar och det är säkert också en korrekt iakttagelse. Naturligtvis blev det väsentligt att finna historiska förebilder för att kunna säga att geniet alltid hade funnits. Men de är inte så lätta att hitta, men några är möjliga, däribland Goya.

  6. Fred Torssander skriver:

    Ursäkta, debatten om konsten kanske egentligen är begränsad till bildkonst. Men om man även räknar teater som en konstform? Teatern var var redan då den skapades “aktivt provocerande”. Den provocerade mot lagen, mot överheten och till och med mot den egna statens pågående krig (Lysistrate). Är det “nya” som särskiljer DIS-konsten från tidigare bildkonst att den blivit teater?

  7. Christer Eriksson skriver:

    stefan peterson

    “Det jag försöker få Lars att KANSKE lite lite acceptera, är att TROLIGEN skiljer sig inte vårt sätt
    att tänka och uttrycka oss speciellt mycket från hur människor i tidigare kulturer tänk om det vi idag kallar Konst, som dom kanske skulle ha kallat konstigt.
    Men jag får väl bara acceptera att vi har helt olika uppfattningar i denna sak.
    “”Din syn på dessa kulturers möjligheter tycks vara betingat av din egen tid, du tänker dig att de skulle tänka som vi.””

    I detta fallet är jag benägen att hålla med dig eftersom jag gillar att läsa fornhistoria.

    Läste ett 7000 års gammalt fragment om hur en mor frågade sin son var han skulle gå när han lämnade huset?

    Modern: Vart ska du?

    Sonen: Jag ska ut!

    Modern: När kommer du tillbaka?

    Sonen: Vet inte!

    Känns detta igen?

    Jag håller alltså fullständigt med dig om att det finns likheter mellan folk i forntiden och oss.
    Däremot finns det också stora olikheter i tänkandet, emedan vi har lärt oss att vara rationella.

    Ett sånt exempel kan nämnas att när Alexander den stores soldater ville åka hem till Grekland och Makedonien så visade dem istället ett stort emotionellt engagemang, där dessa stridbara män öppet grät vid avskedet med sin stora härförare.

    Detta visar kanske att ett rationellt tänkande som vi är vana vid, sedan upplysningstiden, inte är samma sak som det emotionella tänkandet som var brukligt i den forntida världen.

  8. Lars skriver:

    Fred. Nejdå, debatten är inte begränsad till bildkonst. Men saken är att vi får det moderna konstbegreppet och det moderna konstsystemet på ett bräde. I detta ingår teatern. Att det framförs kritik genom olika institutioner är inget som gör det till konst.

    Det “nya” med DIS är att allting har blivit möjligt för bildkonsten. Den kan alltså också vara teater. I och för sig är det inte nytt. Redan när det moderna konstbegreppet grundlades i början av 1800-talet uppfattades det som möjligt att konst kunde framträda i vilket medium som helst. Men det var på ett teoretiskt plan, först i vår tid fick vi något som kan kallas för “konst i allmänhet” – i bildkonsten. Litteraturen och musiken har inte samma inställning.

  9. Lars skriver:

    Christer. Jag är helt med på att många grundläggande beteenden mellan vår tid och avlägnsa tidevarv har mycket gemensamt. Vad som däremot inte är gemensamt är allt som kommit att bli starkt specialiserat. Praktiskt taget all teknologi hör dit, det är naturligtvis ofattbart för forna tiders människor att förstå television, mobiltelefoner, datorer. Men även specialiserade begrepp hör dit. Tanken på människan som en individ och att varje individ skall vara lika mycket värd är en sådan specialiserad tanke. Och den har i sin tur lett till en lång rad beslut och beteenden.

  10. Fred Torssander skriver:

    Teatern har – såvitt jag vet – alltid utnyttjat samtliga tillgängliga konstnärliga uttryckssätt. Redan från början litteratur, posei, musik, bildkonst, skulptur, arkitektur, skådespeleri, sång osv. till att idag även inkorporera sådant som film och video. För att inte tala om teatermaskineriets mobila skulpturverkan och den närmast magiska ljussättningen.

    Projektet “Profeten Muhammed som rondellhund” kan beskrivas som en typ av enmansteater där DIS är hela den avsedda publiken. Medan den övriga mänskligheten i den mån den uppträder är bifigurer eller bara rekvisita. På samma sätt som präster – vilka också lever på enmansteater – håller sig dock DIS-aktörerna för goda för att kalla sig skådespelare. De senares uppdrag är visserligen icke av Jahve eller Allah utan av DIS. En instutition vilken i att deras dom över människors verk inte följer annat än sina egna oförutsägbara regler påminner mycket om en gudom. En tredje grupp av liknande enmansskådespelare är för övrigt yrkespolitiker och tanktänkare. Snake Oil doctors.

  11. Lars skriver:

    Fred. Mycket riktigt håller sig teatern med ett antal traditionellt konstnärliga uttryck, men kan dock inte renodla något av dem. En skådespelare skriver t ex inte en bok och kallar detta för teater. Bildkonsten har däremot blivit en konst i allmänhet vilket innebär att allting kan användas alltså även annat än traditionellt konstnärliga uttryck.

    Rondellhundsprojektet vill jag inte kalla för enmansteater med tanke på de oöverskådliga skaror som deltar i föreställningen. Om jag möjligen kan pekas ut som regissör är mina insatser i denna roll begränsade till att välja vilka avsnitt som särskilt skall markeras. Och det är inte nödvändigt för de medverkande att kalla sig för eller ens uppfattas som skådespelare. De bästa insatserna görs av dem som inte tänker på teatern.

  12. mellis skriver:

    “I Sovjet går det rätt bra att se hur intelligentian blev till en klass för sig, nomenklaturan, och dessa sedan gick vidare till att bli gangsterkapitalister vid den kapitalistiska restaurationen.” Men Fred, varför utelämna den förklarande upplysningen att allesammans var israeliter eller deras handgångne? 😉

    Allas vår Fred verkar lite frustrerad. Trots att vi nu lever i det klasslösa samhälle som följde på de socialistiska proletära diktaturerna Tyskland och Sovjet. Tack vare det klasslösa samhället har nu alla som vill kraft över att ägna sig åt sköna konster. Särskilt krigskonsten ser ut att kunna ha en ljus framtid. Vår konst eller “de andras”. Har kanske krigskorrespondenten Robert D. Kaplan bättre pejling på nuet och framtiden än gamle Marx? http://www.the-american-interest.com/ai2/article.cfm?Id=289&MId=14

    Ser att Fred börjat föreställa sig balladen kring rondellhunden som en enmansteater. Som tidigare huvudrollsinnehavare (enligt Fred) http://www.tusenpennor.se/Fred_Torssander/TexterFT5/VilksBlogHets.htm är jag besviken över att nu inte ens få vara med som statist. 😡

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.