Del 473: Konstnärens ansvar

Signaturen Carl har en reflektion (i gårdagens kommentarer):

”Anta att en konstnärs projekt diskuterar en fråga som är mörklagd eller tabuartad. Och att projektet utgör droppen för ett grundat hat, en fördom etc. Och att projektet blir startskottet för något katastrofalt, UTAN att konstnärens handling är moraliskt (principiellt) “fel”. Är det inte den mätbara olyckan som projektet orsakar som är betydande?
Kan man i alla lägen stå på sig och säga: “om jag inte hade gjort det skulle jag vara offer för ett förtryck”.?”

Om man i alla lägen skall säga att man är offer för ett förtryck får det nog handla om de principiellt grundläggande spelreglerna för ett västerländskt samhälle, alltså sådant som demokrati och mänskliga rättigheter. Visserligen kan man kanske försvara en pragmatisk hållning även till detta som man gjorde på 30-talet när den svenska regeringen ingrep mot kritik av Hitler. Där har vi väl ditt dilemma. Vi kan föreställa oss en konstnär som vid den här tiden startade en stor konstnärlig kampanj mot nazismen vilket möjligen skulle ha kunnat föra med sig att Sverige blivit invaderat. Har då konstnären handlat förkastligt?

De frågor som Martin Aagård diskuterar i SvD igår ligger inte så långt borta från denna. Aagård skriver:

”Jag mötte Lars Vilks för ett tag sedan för en intervju om det ofattbara genomslaget för hans muhammedteckning. Vilks var inte intresserad av vem som egentligen hotat honom och vad han lärt sig om muslimsk fundamentalism. Han hänvisade till ett fyndigt citat av Olafur Eliasson (”konsten ställer frågorna, designen ger svaren”) och upprepade att om konst försöker ge svar blir det bara dålig journalistik av det hela. Han litade dock fullständigt på att de ¬säkerhetspoliser som följer honom var gång han har en föreläsning hade ett bra svar på frågan om vem som egentligen hotar hans yttrandefrihet. Hans liv hänger ju på det.”

Jag får göra ett par korrigeringar här. Sannerligen är jag intresserad av vem som egentligen hotat mig. Nu skall vi ha klart för oss att jag i detta avseende är utlämnad till Säpos bedömningar. Men jag får inte veta någonting om vad dessa bedömningar handlar om. Att bilda sig en uppfattning om vilka hot som finns är därmed inte så enkelt. Efter hand har jag förstått att det nästan uteslutande handlar om propaganda och psykologi. Utöver det kan man inte fullständigt bortse ifrån att det finns någon enstaka galning. När medieexponering pågår och när det handlar om offentliga framträdanden i lite större skala är det därför inte omotiverat att man har någon form av säkerhet. Mer hänger inte mitt liv.

Aagård fortsätter, sedan han gjort en liten tur till Turkiet (där det råder lite andra förhållande angående yttrandefrihet):

”Frågan är bara vem som är den mest ståndaktige kämpen för yttrandefrihet: Den konstnär som hårdnackat vägrar diskutera sina bilders innehåll eller den som helt enkelt censurerar sig själv för att inte väcka onödig uppståndelse?
Om man tar verkliga risker som konstnär hamnar man ofrånkomligen i ett högst verkligt och farligt samtal med omgivningen. Ett samtal där man avkrävs svar. Om man har riktig otur av en domstol.
Och då tvingas man tala ur det profetiska konstnärsskägget. För visst finns det svar på många frågor om vad som är ett hot mot den konstnärliga yttrandefriheten. Att visa en bild på en muslim som har sex med ett får är bara kränkande för alla inblandade – turkiska poliser är minst lika religiösa som skånska. Turkiet har en bit kvar till verklig demokrati och det som skiljer den som slåss för verklig yttrandefrihet från den som mest vill ha uppmärksamhet är att den förstnämnda är så illa tvungen att försvara sin konst.”

Här är han tämligen orättvis. Jag har inte hårdnackat vägrat diskutera mina bilders innehåll. Min berättelse har lagts fram ett ändlöst antal gånger, svaret på frågan ”Varför gjorde du teckningarna?”
I en brutalare omgivning intresserar man sig inte för nyanser och inte heller för konst. Då rör det sig om att prestera förklaringar som passar frågeställaren. Att man har det på det sättet i Turkiet innebär dock inte att man i övriga Europa skall vara solidarisk med turkisk standard – och inte ens polsk eller grekisk. Vi har en långt mera tilltalande version av denna attityd i Sverige.

Jag har vid ett flertal tillfällen suttit i polisförhör eller suttit i domstolarna. Där vill man också ha klara svar. Och konstnären, som är kreativ, kan ständigt tillfredsställa de frågande. Endast fantasin sätter gränserna (vill ni veta mer om detta följ serien på Konstvilks)

Jag vet inte om Aagard missar något när han skriver meningen om ”det som skiljer den som slåss för verklig yttrandefrihet från den som mest vill ha uppmärksamhet är att den förstnämnda är så illa tvungen att försvara sin konst.”

I så fall tillhör jag den första kategorin eftersom det inte råder någon tvekan om att jag ständigt måste försvara min konst. Just nu mot Aagard som i sin spalt kan sägas motsvara den turkiska polisen förvandlad till svensk konståklagare. Hela tiden får jag hålla på med ett sådant försvar, vilket är mycket utvecklande och kreativt. Och i detta försvar finns det tack och lov utrymme för nyanser. Konsten är en komplex historia och att uttrycket ”betraktaren skapar verket” blivit en kliché hänger närmast samman med att det inte tas på allvar. Betraktaren skapar faktiskt verket. Vill konstnären säga något är även det betraktarens synpunkt, konstnären som betraktare. Hur vet någon vad konstnären vill? Då det i konsten dessutom är fullt legitimt att komma med fiktiva synpunkter, har man all anledning att vara återhållsam med tilltron till vad konstnären påstår sig vara hans intentioner. I sista hand är det konstvärlden som bestämmer sig för något som sedan tillskrivs konstnären. Vilket denne kan gå med på eller förneka, det gör i regel detsamma. Louise Bourgeois t ex har till den 20 januari en utställning på Tate Modern i London. Utställningen innehåller mycket som handlar om hennes liv. Men det är sedan länge känt att i fallet Bourgeois är det inte lätt att veta vad som är verkligt eller fiktivt.

De som tror att försvaret av ett konstprojekt handlar om att en enkel förklaring, ”Så här är det. Detta är vad jag menade”, glömmer bort att konsten inte är någon entydig verksamhet. Det tillfogas praktiskt taget alltid en betydande dos av obegriplighet och obestämdhet i ett konstprojekt. Inget märkligt alls, konstnärerna lär sig detta och alla konstnärer av någon större betydelse ser det som självklart. Konsten är sådan.

Vad Aagård uppenbarligen har svårt att förstå är att hans kommentar, alltså hans upplevelse och reaktion är betydligt intressantare än om vi låter konstnären konstruera ”sin intention”.

Vilket ansvar har då konstnären får ett projekt? Självfallet finns det ett juridiskt ansvar. Om någon slår ihjäl en människa och utnämner det till ett konstverk hjälper detta inte stort. Det juridiska ansvaret kvarstår. Sedan finns det moraliskt ansvar. Skall t ex en författare namnge personer i en roman och dessutom skriva om deras privatliv?

Rondellhundsprojektet har som jag ser det inga större moraliska konsekvenser. Att människor blir kränkta av att det de betraktar som heligt ifrågasätts är knappast något större problem. Man kunde tillägga att om det hade funnits en dold politisk agenda bakom projektet skulle det moraliska ansvaret kunna diskuteras. Jag antar att det många har varit ute efter när man frågat mig om mina intentioner är just den saken. Men jag driver ingen specifik politisk linje utom att försvara konstens rätt att markera konventioner och gränser.

Åtskilliga skribenter vill påstå att rondellhundarna har ökat främlingsfientligheten och framkallat den alltmer utbredda åkomman islamofobi. Men det enda jag kan se är att det har varit och är en stor debatt och sådant skadar nog ingen. Har debatten varit snedvriden? Inte vad jag kan se. Närmast till hands är väl att säga att de som menar att kränkningen var okänslig och onödig är i flertal. Var finns då problemet? I det tysta folkdjupet? Om det skulle vara så kan man fråga sig om det är bättre att inte debattera på det att en debatt kan missförstås av det enfaldiga folket.

rondellhund-o-polis-07lit.JPG
Ingen rondellhund kan längre betraktas som oskyldig. Varje rondellhund omfattas av ett utbrett och oåterkalleligt undantagstillstånd. Rondellhundar må därför framdeles inneslutas i skottsäkra boxar och bevakas av ordningsmakten.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

41 svar på Del 473: Konstnärens ansvar

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Hallå Lars, har du sett att din namne Nittve kommer med något så ovanligt som ett kvalitetskriterium i sin essä på Om konst:

    “Jag tror på rätt enkla kriterier för att bedöma om saker är bra. Det speciella med exempelvis Olle Baertling är hans unicitet. Jag kan se en målning från hans klassiska period medveten om att det inte finns någon annan som gjort något eller kan göra något liknande. Det är hans formulering och jag upplever att han också tyckte det vara nödvändigt att uttrycka sig exakt så här. Just detta var viktigt och nödvändigt för honom. Det tycker jag är två rätt avgörande kriterier. Det behöver inte ens vara viktigt för någon annan, men det var viktigt för honom. Om man ser ur det perspektivet när man går runt på konstmässor, som Baselmässan, så framstår mycket som om det inte vore så viktigt eller nödvändigt. Verken representerar mer ett sätt att göra konst, som man tror kommer att fungera. Det är något helt annat.”

    (http://www.omkonst.se/07-tillstandet-nittve-lars.shtml)

    Vad sägs? Han tycks ha rört sig en bit bort från implosionen för 20 år sen.

    /Yngve

  2. Museum to exhibit Mohammed cartoons skriver:

    Museum to exhibit Mohammed cartoons

    By The Copenhagen Post

    Published 17.12.07 15:00

    A new exhibition will pay tribute to freedom of speech and display the Mohammed cartoons

    Human rights experts are enthused by the inclusion of Mohammed cartoons in a new exhibition, scheduled for autumn 2009, about freedom of speech at the Danish media museum in Odense.

    The exhibition will include a collection of approximately 40,000 letters, cartoons and newspaper clippings about the crisis precipitated by Jyllands-Posten newspaper publishing cartoons of the prophet Mohammed in September 2005.

    ‘The idea of having an exhibition about freedom of speech has been in the works for a while, and it’s not only because of the Mohammed cartoons that we’re going ahead with it,’ said Ervin Nielsen, director of Danmarks Mediemuseum.

    Morten Kjærum, the head of the Institute of Human Rights, said: ‘The exhibition is a very positive event and hopefully there will be a discussion about how to communicate on a global level.’

    Mehmet Ümit Necef, lecturer at Syddansk University, agreed.

    ‘It can allow Danes and foreigners alike the opportunity to think over what happened during the cartoon crisis,’ he said. ‘Further, the exhibition will show that we must protect the concept of freedom of speech.’

    Neither Kjærum nor Necef believed that the exhibition would instigate another crisis.

    In addition to the cartoons and material associated with them, programmes, newspaper clippings and other texts, that have caused crises or challenged the press’s right to freedom of speech, will also be exhibited.

    Danmarks Mediemuseum documents printmaking, the history of the press and the electronic media and their recent development, as well as the role the media on Danish society.

  3. BA AB skriver:

    PENNA, PAPPER OCH PUBLIKT MOTTAGANDE

    Teckning som teckning, då som nu! Muhammedhund av Vilks. Kvinnan i månen, Audrey Beardsley 1894 (Bilden i länken nedan)
    http://www.victorianweb.org/art/illustration/beardsley/2.html

    ”Ursprunget av hans stil är engelskt – prerafaeliternas grafiska konst och William Morris linjeböljande ornamentik – med ett starkt inslag av japansk påverkan.” (H.W. Jansson, Konsten)

    Beardsleys ansågs vara en del av det dekadenta 1890-talets jugendestetik.

    Kvinnan i månen-bilden är omslagsbild till Oscar Wildes skådespel ”Salome”, alltså ett grafiskt tryck som tryckts i massupplagor.

    Teckningens publika mottagande är i modernismens inledningsfas, motivet uppskattades inte av det viktorianska borgerskapet. En nydanande bild med andra ord, och med ett tabubelagt motiv – i bilden ses tecknade nakna människor.

    Bilden representerar konstens grundläggande inre värden, så som fantasi och lust av konstnären till skarpa uttryck med små medel för, form & innehåll – budskap.

    I ett genusperspektiv, så är det kul att den manliga förebilden i månen i denna teckning är utbytt mot en kvinna, omvänd könsmaktsordning!

    Konst & illusion går hand i hand… och den eviga frågan, vem kan man man lita på, i och utanför konstvärldens domäner?
    Personligen så kan jag inte låta bli att se ett visst släktskap i konstnärsutövningen mellan Beardsley och Vilks teckningskonst och konsttillhörighet. Konstnärer (av sin tid) med civilkurage och samhällsengagemang, vilka i var sin tid, via sin konst “som medel”, vill påverka samhällsordningen till det bättre för sina medmänniskor med sina så kallade socialkritiska verk.

  4. Fred Torssander skriver:

    För att Vilks projekt skulle lyftas av en mediakampanj räckte givetvis inte teckningen. Teckningen i sig själv är inte på något sätt upprörande. I stället var det avgörande rubriken på verket som Lars Vilks försäkrade sig om genom att skriva in texten “Profeten Muhammed som rondellhund”. Att texten är nödvändig har medfört att Lars Vilks i många – kanske de flesta – engelskspråkiga sammanhang betecknas inte som “konstnären Lars Vilks” utan som cartoonist – serietecknare. Att texten sedan i efterhand av Vilks själv försvaras med någon slags engagemang från hans sida mot någon riktning inom islam – dock av allt att döma inte mot sådan som införs av kolonialadministrationerna under förespeglingar om civilisering – blir till ren politik. Närmare bestämt kolonialpolitk.

  5. Ulf skriver:

    Apropå några tidigare diskussioner om könet som en social konstruktion:

    OFFICIELLT GODKÄND, HELT KÖNSNEUTRAL JULKLAPP TILL ALLA SVENSKA BARN:

    http://www.malmgrenpaintings.se/1984_delsida.htm

    Hälsningar
    Queertomten

  6. Gote skriver:

    Rakel Chukri skriver i dagens (2007-12-19) Sydsvenska dagblad under rubriken “Skällandet fortsätter” om rondellhunden:

    Citerar en särskilt intressant del:

    /CITAT
    “…Babak Rahimi, svarar med att ”bilden av muslimer som kulturbarbarer som brinner av religiös fanatism är orientalismens verk. Den gagnar det koloniala projektet och bekräftar den islamistiska rörelsen.”
    Det är en viktig poäng. Att tala om muslimer som en kollektivt kränkt massa är förolämpande. Shora Esmailians syn på öst och väst som monoliter leder fram till den absurda slutsatsen att kritik mot islamism är kritik mot islam. ”
    SLUT CITAT/
    http://sydsvenskan.se/kultur/rakelchukri/article288354.ece

    En viktig komponent som ofta anförs då man skall förklara/försvara användningen av detta lögnaktiga eller åtminstone extremt problematiska begrepp, är följande:

    /CITAT
    “…den islamofobiska föreställningen om “islam” som ett enhetligt system utan inre utveckling, mångfald och dialog”
    SLUT CITAT/
    http://www.sverigemotrasism.nu/templates/svNormal____2551.asp

    En central idé då man skall motivera begreppet “islamofob(i)” verkar alltså att “islamofoben” gör ett generalfel i sin kritik av islams innehåll och effekterna av detta. Felet skall alltså bestå i att man generaliserar och behandlar islam/muslimer som en homogen ideologi/grupp utan idévariationer/åsiktsdelning.

    Förutom att detta resonemang är problematiskt eftersom det i princip omöjliggör all ideologisk/religiös kritik, så är det behäftat med ett annat allvarligt fel. Om man som Rakel Chukri i Sydsvenskaartikeln jag hänvisar till ovan, vänder på resonemanget, inser man att den som använder begreppet “islamofob”, gör sig skyldig till samma sak som han anklagar “islamofoben” för; Han förutsätter att alla muslimer känner sig kränkta då någon t.ex. helt korrekt påpekar att islam i sin rena form inte är förenligt med demokrati så som ordet definieras i den västerländska kultursfären. De muslimer som är medvetna om problemet med demokrati/islam och som föredrar demokrati framför teokrati och därmed är beredda att tolka islam på ett annat sätt, kan inte känna sig kränkta och utsatta för islamofobi. Lika lite kan den kristne prästen som accepterar homosexualitet, känna sig kränkt då någon påtalar att detta inte är tillåtet enligt bibeln.

    Hela resonemanget ovan bygger på en idé om att det går att anpassa och modifiera islam till insikterna från upplysningsarvet och demokratin. Starka islamska intressen verkar mot denna utveckling, både i Sverige och i andra länder. Det finns ingen naturlag som säger att det finns intressen för att den nödvändiga omvandlingen av islam skall ske eller att det skall lyckas, men å andra sidan finns det ingen naturlag som säger motsatsen. Dogmer finns på papper och i människors huvuden och kan alltid brytas.

    Vill till sist belysa den distinktion Babak Rahimi gör i Sydsvenskaartikeln jag citerar ovan:
    “…den absurda slutsatsen att kritik mot islamism är kritik mot islam”

    Här hävdar jag bestämt att Babak Rahimi resonerar fel och är inkonsekvent och kanske ohederlig. Skillnaden mellan islam och islamism finns endast om man vill att den skall finnas. Att avpolitisera islam är en aktiv handling och ett val, och inget som kommer naturligt då man tillämpar islam på “rätt” sätt. Begreppet “islamism” är alltså nästan lika ogiltigt och falskt som “islamofobi” då det förutsätter ett förhållningssätt som inte är självklart.

  7. js skriver:

    De reaktioner som främst kulturetablissemanget och kulturvänstern gav uttryck för
    mot Lars Vilks rondellhundar ger intrycket av att Vilks trampade in på tabubelagt område.

    Min åsikt är att hellre tala om ett ämne än att förtiga det.

    Lars Vilks skriver:
    “Om det skulle vara så kan man fråga sig om det är bättre att inte debattera på det att en debatt kan missförstås av det enfaldiga folket.”

    Precis som i gamla tider så vill eliten inte att vi “gräsrötter” ska diskutera vissa ämnen.
    Det kanske lockar fram vissa farliga åsikter. Farliga åsikter på bekostnad av en öppen diskussion.

    Konsten har i detta fall varit katalysatorn till denna debatt. Debatten fortsätter, vilket är
    överraskande. Jag trodde att kritikerna efter ett tag skulle tysta eller förtiga ämnet.
    Men de fortsätter.

    Det gäller för vissa att vänja sig vid att i Sverige kan du debattera, kritisera och göra satir av
    alla ämnen.

  8. Christer Eriksson skriver:

    “Åtskilliga skribenter vill påstå att rondellhundarna har ökat främlingsfientligheten och framkallat den alltmer utbredda åkomman islamofobi. Men det enda jag kan se är att det har varit och är en stor debatt och sådant skadar nog ingen. Har debatten varit snedvriden? Inte vad jag kan se. Närmast till hands är väl att säga att de som menar att kränkningen var okänslig och onödig är i flertal. Var finns då problemet? I det tysta folkdjupet? Om det skulle vara så kan man fråga sig om det är bättre att inte debattera på det att en debatt kan missförstås av det enfaldiga folket.”

    Det verkar som utgångspunkten för den debatten som har varit ligger i muslimernas reaktioner.
    Om modiga människor inte, på ett provokativt sätt, hade utmanat och ifrågasatt kyrkans reella makt över människor på 1700-talet så hade vi fortfarande lidit under dess dogmer.

    Om människor inte heller hade provocerat fram en debatt om den kvarlevande kristna etiken i synen på sex, så hade vi inte fått den sexuella revolutionen på 60-talet.

    Alla kan lätt se att det finns betydligt större anledning att först mynta begreppet “Kristenfobi” innan man börjar prata om “Islamofobi”.

    Vilks är på samma sätt en modig föregångsman när han idag provocerar fram en debatt om bildförbudet på profeten Muhammed inom Islam.

  9. Fred Torssander skriver:

    Det är skillnad på det mod som krävs för att kritisera den egna staten/kulturen/religionen och den opportunism som är det enda som krävs för att kritisera den egna statens/kulturens/religionens fiender. Det råder ingen tvekan om att araber/mulismer utgör fiender till den svenska staten. Vi skickar både vapen och soldater i krig mot muslimska/arabiska motståndare. I fallet Afghanistan är det klart uttalat att “Talibanerna” är den fiende som Sverige stöder NATO:s /Britternas/USA:s kamp mot. Och att “talibaner” också är fiender till den svenska kulturen framgår av ordets användning i politiska sammanhang – bland annat av Gudrun Schyman. Det som är mindre klart uttalat i Sveriges fall är att Islam är en fiende till den kristna gudstron. För att få klarspråk i det fallet får man vända sig till frifräsare som Livets Ord.

  10. carl skriver:

    Lars

    Din beskrivning (av ditt exempel) är långt ifrån verklig. Ditt exempel är dock mycket bra!

    Vi antar att en svensk konstnär, under kriget, lyckats med ett konstverk så till den grad att nazi-tyskland skulle invadera vårt land. Uppskatta den nivå av absurdhet i den situationen med tanke på vårt stöd till nazismen, våra vapen-affärer till nazisterna som vi tjänat på. De pengar vi tjänat, de ryktet vi har inom vapentillverkning. Skulle nazi-tyskland ockupera ett “neutralt” land (som för övrigt stödjer deras fortsatta krigsmakt) för att en svensk liten konstnär målat en tavla, tryckt en affisch eller visat hemska bilder från Treblinka?? Låter högst osannolikt att de skulle bryta alla avtal och affärer för det.

    Hursomhelst, låt oss anta!!!
    Denna absurda situation som lars beskriver skulle leda till ett stort minus för nazisterna då de helt plötsligt måste byta bana och invadera ett land för ett konstverks skull. Tror du, lars, inte att nazi-tyskland hade tappat ett antal sympatisörer om det helt plötsligt ska föra krig mot en affärsnation för prestige skull?
    Hallå!!..deras uppdrag var ju att förinta judar och bygga ett enväldigt “tredje rike”. Då behövs sympatisörer…många sådanna. Resurser går inte slösa för ett konstverks skull. Inte i detta uppdrag, det blir för dyrt. kanske senare när man lyckats med sitt romarrike.
    Detta skulle leda till minskade resurser på andra håll. Mer taktiska håll. Hitler var strateg. Denna situation skulle indirekt leda till dess fall. Om inte det så en blottat akilleshäl som alliansen sedan attackeras för at få nazi-tyskland på fall.

    Konstnärens utfall i denna hopkokade fiktion skulle vara mätbert positiv!!

  11. Lars skriver:

    Tack Yngve för påminnelsen om Nittve. En liten godbit.

  12. Lars skriver:

    Carl. Om jag förstod dig rätt var det konstnärens ansvar som var det intressanta och inte sannolikheten i att det skulle inträffa.

    Men om vi går vidare med ditt exempel. Om vi alltså antar att en konstnär bedriver en anti-nazistisk kampanj kommer en sådan i det läget inte att i första hand fungera som ett konstprojekt utan blir en del av den kritik som fanns på annat håll. Om dessa kritiska inslag bara skulle få hållas kunde det bli besvärande för nazisterna. De skulle naturligtvis inte invadera utan istället utöva diplomatiska påtryckningar (vilket också skedde med framgång). Skulle detta inte leda till några resultat, låt oss tänka oss att kampanjen istället intensifierades hade nazisterna att värdera vilken för dem skadlig effekt den kunde utöva. Jag håller med dig om att det inte är sannolikt att det skulle bli mer än påtryckningar eftersom man lugnt kan räkna med att ett pressat Sverige skulle sätta munkavel på de frispråkiga.

  13. carl skriver:

    Lars

    Jag har inte intagit några ståndpunkter för vad jag tycker. Det är din blogg där du skriver fritt vad du tycker. Jag liksom flera andra kommenterar dina inlägg. Jag ifrågasätter dina åsikter.

    Exemplet ovan är inte mitt, det är ditt. Det är ju skrivet som dagens diskussionsämne. Dessutom har jag ju just kritiserat dess förenkling.

    Först, när du ger exemplet, talar du om ett “invaderat Sverige”. Nu skriver du att du håller med mig om att “det inte är sannolikt att det skulle bli mer än påtryckningar…”

  14. Lars skriver:

    Carl. Nej, det är verkligen inte sannolikt att konsten skulle spela någon storpolitisk roll. Men om jag minns rätt var din frågeställning vilket ansvar en konstnär eventuellt skulle ha OM det osannolika skulle inträffa.

  15. carl skriver:

    Ansvar och ansvar.. Det får du gärna också svara på.

    Min fråga är främst vilken “typ” av moral man bör följa (principiell eller det som krävs för den specifika situationen) om människor kommer till skada, kanske dör, oavsett “ansvar”.

  16. Gote skriver:

    Christer Eriksson, jag har kanske missat sammanhanget ditt inlägg är en del av, så detta inlägg skall inte förstås som kritik på något sätt.

    Du skriver:
    “Alla kan lätt se att det finns betydligt större anledning att först mynta begreppet “Kristenfobi” innan man börjar prata om “Islamofobi”.”

    Begreppet “kristofobi” finns redan och används då och då, främst av kristna bloggare som skall ge sin egen lilla förklaring av vad religionskritiker som Sam Harris, Dawkins, Sturmark mfl sysslar med. Även klåpare som jag har fått smaka på kristofobipiskan några gånger och det känns lika skönt varje gång eftersom jag då vet att den religiöse inte har några verkliga argument kvar (om han nu haft några alls).
    Ordet ger 1 720 träffar då jag Googlar det 20071219 kl 18:43

    Så till något helt annat och lite off topic:

    VERNISSAGETIPSET – Rönnqvist och Rönnqvist i Malmö har vernissage för Carolina Gynning på fredag. En chans att uppleva hur kombinationen samtidsfenomen / konst kan te sig.

  17. mellis skriver:

    “Det är skillnad på det mod som krävs för att kritisera den egna staten/kulturen/religionen och den opportunism som är det enda som krävs för att kritisera den egna statens/kulturens/religionens fiender.” Torssander är helt otrolig. Visst är det skillnad på mod. Men åt andra hållet. För de egna besvarar kritik med en axelryckning eller okvädningar medans “de andra” – åtminstone några av dem – hotar med ritualmord.

    “Det råder ingen tvekan om att araber/mulismer utgör fiender till den svenska staten.” Jaså, varför har svenska staten då tagit emot och gett försörjning åt ett icke ringa antal araber/muslimer under senare tid?

  18. Cecilia skriver:

    Jag hoppade också till inför samma påstående av Fred:
    — “Det är skillnad på det mod som krävs för att kritisera den egna staten/kulturen/religionen och den opportunism som är det enda som krävs för att kritisera den egna statens/kulturens/religionens fiender.”—

    Och är benägen att hålla med Siwert Öholm (!), som sade att det är lätt att spotta i medvind, t ex på Bush, men krävs mer mod att spotta på Muhammed. Ungefär.

    Fred – om du fick en chans att gör ett offentligt uttalande som alla i Sverige skulle höra – skulle du då kritisera Reinfeldt eller “talibanerna”?

  19. Christer Eriksson skriver:

    Torssander önskar att vårat sekulära samhälle ska ge upp sin yttrandefrihet och förbjuda blasfemiska uttryck, och därmed sviker han sina egna marxistiska ideal när han förespråkar religiösa dogmer.

    Marx ansåg tvärtom att religionen var en feodal konstruktion med uppgift att undertrycka människor, som ett “opium för folket”.

  20. Christer Eriksson skriver:

    Hej Gote

    Tack för info!
    Jag har bara inte hört begreppet “kristofobi” själv, och det visar väl att det trots allt inte är ett vedertaget begrepp bland media, vilka däremot använder begreppet “islamofobi” nästan varje dag!

  21. Fred Torssander skriver:

    mellis menar att det är något enastående att några av de andra hotar med ritualmord. Dock bedriver USA/Storbritannien folkmordspolitik utan några ritualer i både Afghanistan och Irak. När det gäller Afghanistan så marknadsförs kriget som människojakt – jakten på Talibaner.

    Cecilia undrar i fall jag skulle kritisera Reinfeld eller Talibanerna. Den frågan har jag egentligen redan besvarat i det radioinslag – debatten om Tryckfriheten i Uppsala – där jag kom med. Min kritik riktas givetvis i första hand mot den kolonialpolitik, den coallians som Sverige i strid med alliansfriheten deltar i, riktad mot det Afghanska folkets frihet och självbestämmande. Det är därför undertecknad inte kan påräkna något genomslag i form av presskampanjer utan bemöts med tystnad. (Lustigt nog kom DN:s ledarsida på ungefär samma sak dagen efter “Det är så att man frestas påminna Försvarsberedningen om att Sverige alltjämt är alliansfritt – på papperet.” se http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=721743 )

    Christer är ett roligt exempel på sådan “marxism” som Marx beskrev med uttrycket “Tout ce que je sais, c’est que je ne suis pas Marxiste”. Analysen av Sepoyupproret i Indien kan få tjäna som exempel på hur Marx själv bedömde den antikoloniala kampen. Se http://www.clarte.nu/grafik/cl053/cl053_11.htm

  22. Christer Eriksson skriver:

    Torssander kan som vanligt inte bemöta kritiken utan väljer inadvekata och lösryckta citat.

    “Tout ce que je sais, c’est que je ne suis pas Marxiste”. “Det enda jag vet är att jag inte är marxist.”

    Jag får nog hjälpa Torssander med svaret på varför han inte är en konsekvent Marxist!
    Ett konsekvent handlande förutsätter nämligen ett rationellt tänkande!

    Om Torssander däremot blir det lämpligare att hävda följande:

    “Tout ce que je sais, c’est que je ne suis pas capitaliste”

  23. mellis skriver:

    Ja ja Torssander. Alla pratar om folkmord nuförtiden trots att världen under Pax Americana blivit fredligare än någonsin. Skulle amerikanerna behöva nya soldater för att upprätthålla freden behöver de endast inrätta ett rekryteringskontor i Europa.

    Att föra den “antikoloniala” kampen för Afghanistan på en konstnärsblogg leder ingenvart; tusenpennor är pennfäkteri. Konstnär Vilks koloniala ambitioner synes begränsade till Ladonien.

  24. Christer Eriksson skriver:

    Torssander skriver: När det gäller Afghanistan så marknadsförs kriget som människojakt – jakten på Talibaner.”

    Här blir hans tankegång lättare att följa eftersom Torssander och Talibaner inte skiljer sig mycket åt, liksom dem hyser han ett ingrott hat mot dem västliga värdena, och liksom dem är han beväpnad!

  25. Fred Torssander skriver:

    Christer Eriksson påstår att undertecknad enbart använder lösryckta citat och inte bemöter kritiken. Möjligen är Christer inte så pass Internetkapabel att han kan följa klickbara länkar. Han kritik – i fall denna vore uttryckt som sådan – skulle möjligen kunna tänkas bestå i att en “äkta marxist” inte tar ställning i politiska frågor utgående från några andra uttalanden av Karl Marx än den enda att “Religionen är ett opium för folket”. Sådan dogmatisk marxism var givetvis helt främmande för Marx själv, liksom den är för dagens marxister. Karl Marx ställde sig konsekvent på den anti-koloniala kampens sida, obereonde av vilken ras/religion eller kultur kämparna tillhörde. Ett ytterligare exempel – för er som är kapabla följa länkar är: http://www.marxists.org/archive/marx/works/1858/09/25.htm

    Ett aktuellt krig där odlingen av opium sprids som en del av koloniseringen är Afghanistan. Detta land som nu efter att det åter inlemmats i “civilisationen” producerar 90 procent av väldens opium.
    “In 2007, Afghanistan cultivated 193,000 hectares of opium poppies, an
    increase of 17% over last year. The amount of Afghan land used for opium is now
    larger than the corresponding total for coca cultivation in Latin America (Colombia,
    Peru and Bolivia combined).” Senare i texten framgår att även Talibanerna nu tvingats återgå till en opiumbaserad ekonomi. “Taliban are again using opium to suit their interests. Between 1996
    and 2000, in Taliban-controlled areas 15,000 tons of opium were produced and
    exported – the regime’s sole source of foreign exchange at that time. In July 2000,
    the Taliban leader, Mullah Omar, argued that opium was against Islam and banned its
    cultivation (but not its export). In recent months, the Taliban have reversed their
    position once again and started to extract from the drug economy resources for arms,
    logistics and militia pay.” (http://www.unodc.org/pdf/research/AFG07_ExSum_web.pdf )

  26. Hans skriver:

    Debatten fortsätter på http://www.utpost.org. Erik Berggren har skrivit ett svar på Max Uwe Jensens artikel.

  27. mellis skriver:

    http://www.uf.studorg.liu.se/utpost.php?article=143

    Direktlänk till Berggrens poänglösa utbrott. Utbrottet kommer sig kanske av att våra pk-media så sakteliga börjar svänga skutan. “I går var det full rulle vid Stora moskén på Söder” för att citera dagens SvD, sid 8. Även bilden från förmiddagen i moskén talade ett språk. Skolor eller arbete var uppenbarligen inget som prioriterades bland de 3000 som trängdes en vardagförmiddag i moskén.

  28. mellis skriver:

    Även primitiva debattörer som Erik Berggren har väl rätt att ogilla samhällsutvecklingen. Men att göra Lars Vilks ansvarig för den är bara dumt. Inte ens Hitler var speciellt ansvarig för det tidiga nazityskland. Rörelsen fick sin dynamik från betingelser som inte var personanknutna.

  29. Christer Eriksson skriver:

    Kamrat Torssander

    “Möjligen är Christer inte så pass Internetkapabel att han kan följa klickbara länkar.”

    Din link gick till Marx’s analys om den antikoloniala kampen i Indien? och gav just inte något konkret svar på frågan varför du inte följer Marx’s lära på ett konsekvent sätt….!

  30. Christer Eriksson skriver:

    mellis

    “Även primitiva debattörer som Erik Berggren har väl rätt att ogilla samhällsutvecklingen.”

    Ja, han har till och med uppfunnit ett nytt ord: “Yttrandefrihetsfundamentalister”..!!!

  31. mellis skriver:

    Christer

    Nja, det tror jag är att överskatta Berggren. 🙂

    http://www.google.se/search?hl=sv&q=Yttrandefrihetsfundamentalist&meta=

  32. Fred Torssander skriver:

    Christer Eriksson hävdar att undertecknad inte skulle “Marx’s lära på ett konsekvent sätt….!” Dock gör han försiktigtvis detta utan att försöka komma med någon närmare förklaring på vad “ett konsekvent sätt” skulle innebära och dessutom utan något citat eller ens någon hänvisning till något undertecknad gjort eller skrivit. Vilket faktiskt måste uppfattas som att han mot sin vilja tvingas ge mig väl godkänt som marxist betraktad.

  33. Christer Eriksson skriver:

    mellis

    Nåväl, jag blir ändå stolt av hans klassifikation av oss på den här bloggen, inte ofta man får en sådan hedersbetygelse! 🙂

  34. Christer Eriksson skriver:

    Torssander

    Du har åtskilliga gånger kritiserat Vilks för hans provocerande teckning mot en religion, Islam, och du väljer att se det som en krigshetsning mot muslimer med utgångspunkt att vi har soldater i Afghanistan, och att Sverige därmed skulle befinna sig i krig.
    Du tycks därmed inte acceptera det faktum att det rör sig om trupper under FN-flagg med ett fredsbevarande syfte.

    Det faktum att du värnar om en religions rätt att slippa religionskritik betraktar jag som motsägelsefullt och reaktionärt, dels med tanke på dina marxistiska ideal där t.ex. Sovjetunionen och Kina helt förbjöd religionerna, men också utifrån vårt eget upplysningsarv med sekulära värderingar.
    Det förefaller därför att du försvarar religionen som samhällets fundament och kulturbärare.

    Det du inte har fått med dig är att distinktionen mellan muslimer och araber utgör samma skillnad som när man pratar om kristna och svenskar. Om Vilks provocerar en religion, Islam, så är det en väsentlig skillnad att stöta sig med muslimska värderingar och å andra sidan provocera araber som folkgrupp. På samma sätt var konstverket Ecco-Homo inte en kränkning av svenskar som folkgrupp, även om många kristna kände sig kränkta, utan riktades mot en religion för att ifrågasätta dess dogmer och “sanningar”, alltså religionskritik!

  35. Fred Torssander skriver:

    Den svenska truppen i Afghanistan uppträder givetvis inte under FN-flagg. Eller i FN-uniform. Man letar förgäves efter de blå hjälmarna i bildmaterialen. På NATO:s hemsida finns en klar deklaration varför:

    ____________

    Who is in charge?
    The political direction and co-ordination for the mission is provided by NATO’s principal decision-making body, the North Atlantic Council. Based on the political guidance from the Council, strategic command and control is exercised by NATO’s top operational headquarters, Supreme Headquarters Allied Powers in Europe (SHAPE) in Mons, Belgium.

    How did this operation evolve?
    ISAF was created in accordance with the Bonn Conference, in December 2001, after the ousting of the Taliban regime. Afghan opposition leaders attending the conference began the process of reconstructing their country, by setting up a new government structure, namely the Afghan Transitional Authority.
    (från http://www.nato.int/issues/isaf/index.html )

    ___________________

    Till och med Dagens Nyheters ledarskribenter visar större insikt i vad som pågår än Christer Eriksson:
    “Mer krasst uttryckt handlar det om att Sverige genom att bidra till operationer i fjärran länder tillsammans i Nato/EU-regi betalar en försäkringspremie för ett skydd från stormakterna, främst USA, som vi tror oss kunna behöva. Som bonus får vi en hygglig ställning i världssamfundet och en möjlighet att upprätthålla vår vapenindustri.” (se http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=573&a=721743 )

    UNT:s ledarredaktion är krigsaktivistisk. Det har framgått i många olika sammanhang och var den grundläggande orsaken till demonstrationen mot deras lansering av Lars Vilks. Att UNT oroar sig över att kriget mot Afghanistan inte är tillräckligt populärt framgår tydligt i “Talibanerna får inte segra i Afghanistan” Där står bland annat att “I de flesta inblandade Natoländer finns det en latent folklig opinion mot kriget.” och att det är viktigt att man “förklarar varför det är nödvändigt att stå emot talibanerna och att en reträtt innebär en uppmuntran till den internationella terrorismen” (se http://193.44.241.229/avd/1,1786,MC=25-AV_ID=672352,00.html?from=sectionlinks25 )

    Slutligen skulle jag vilja be Christer Eriksson om något som uppenbarligen är intelektuell överkurs. Att försöka se vad Marx inte angriper hos motståndrörelserna mot kolonialismen i Indien och Kina – de exempel jag tidigare länkat till, men dock hos de brittiska kolonialisterna.

  36. Christer Eriksson skriver:

    Torssander

    Beklagar mitt olyckliga val av ord, men du kan bara byta ut ordet FN-flagg emot FN-resolution.

    Detta står nämligen på försvarsmaktens hemsidor:

    “Tidigare i Bosnien och nu i Kosovo deltar Sverige i egenskap av PFP-land, Partnerskap för fred, ett samarbetsavtal för icke-Natoländer. I Afghanistan deltar vi som FN-medlem, där PFP-samarbetet bidragit till att lägga en grund för deltagandet. Även om mandaten i Kosovo och Afghanistan grundar sig på en FN-resolution så uppträder soldaterna i den här typen av styrkor inte under FN-flagg. I mediarapporteringen används ändå ibland beteckningen FN-soldater, vilket kan sägas vara sakligt korrekt även om soldaterna inte har de traditionellt vita fordonen och blå baskrar eller hjälmar.

    Insatsen i Afghanistan regleras genom den grundläggande FN-resolutionen 1386 från 2001. I denna är det tydligt utsagt att ISAF-styrkans mandat grundar sig i FN-stadgans kapitel 7. Det finns även en inbjudan från Afghanistans demokratiskt valda regering för närvaron av en internationell fredsstyrka.”

    http://www.mil.se/index.php?c=news&id=36231

  37. mellis skriver:

    http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.975979/irak-ar-en-maffiastat

    Intressant att både Aftonbladet (Johanne Hildebrandt) och Expressen (Anna Dahlberg) har kvinnor som reportrar i Irak. Man blir påmind om att kvinnor är de som har mest att förlora på islams utbredning.

  38. Fred Torssander skriver:

    I fall det bara var att byta ut orden skulle det givetvis gå lika lätt att bara byta uniformerna. Men ockupationen av Afghanistan är icke ett FN-uppdrag. Den “inbjudan från Afghanistans demokratiskt valda regering” som den svenska kolonialarméns representanter hävdar är intet värd, då den aktuella regeringen tillsattes under att Afghanistan var ockuperat av främmande makt. Kravet på hemtagning av trypperna är redan tämligen omfattande. Se tex. http://www.aftonbladet.se/kultur/article406794.ab
    I Degefors 1:a maj var Jan Myrdal ännu tydligare:
    _____________

    Vi lever i de många krigens tid. Nu för imperialisterna åter öppna krig i Irak och Afghanistan. Det väntar flera krig. Krigsherrarna och damerna säger sig mörda och bränna och spränga i fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas intresse. Det är lika lustigt som när Rysslands tsar sade sig kämpa för de små europeiska folkens rätt. Alla vet vi ju att de för krig för råvaror, marknader och baser.

    I denna situation är Sverige som stat en liten internationell asätare vilken tassar i de stora rovdjurens spår. Det är till denna asätaruppgift det som förr var ett försvar för nationen omvandlats. Militärutgifterna i Sverige stiger men det som kallades Sveriges försvarsmakt har — också officiellt — blott blivit en legotrupp åt imperialismen. Arbetslösa ungdomar lockas med höga månadslöner att göra krigstjänst åt imperialismen.

    En direkt politisk uppgift är att med olika aktioner tvinga den svenska staten att ta hem sina legosoldater från kriget i Afghanistan. De svenskar som stupat där och de som kommer att där stupa dör på samma vanärans fält som de svenskar vilka som Hallberg-Cuula stupade vid Hangö eller på östfronten 1941 – 1945.

    Det är alltså också nödvändigt att åter — nu som då, lagar och förordningar till trots — även inom militären genomföra samma slags medvetandegörande agitation som inför Första världskriget.
    ______________

  39. mellis skriver:

    http://www.spiegel.de/international/germany/0,1518,524739,00.html

    “… there are currently around 32,000 Islamists in Germany who pose a potential security threat.” Vem är ansvarig konstnär? 😉

  40. Pingback: Humans Resources Societies

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.