Del 474: Nittve och konstens kvalitet

Ännu ett bidrag har kommit på Om Konst angående samtidskonstens tillstånd. Den här gången är det Moderna Museets chef Lars Nittve som talar. Han ger läsarna något inte mindre än en definition av konstnärlig kvalitet utifrån Olle Baertling (på MM till den 6 januari):

”Jag tror på rätt enkla kriterier för att bedöma om saker är bra. Det speciella med exempelvis Olle Baertling är hans unicitet. Jag kan se en målning från hans klassiska period medveten om att det inte finns någon annan som gjort något eller kan göra något liknande. Det är hans formulering och jag upplever att han också tyckte det vara nödvändigt att uttrycka sig exakt så här. Just detta var viktigt och nödvändigt för honom. Det tycker jag är två rätt avgörande kriterier. Det behöver inte ens vara viktigt för någon annan, men det var viktigt för honom.”

Lägg märke till den sista meningen. Ofrånkomligen måste dock Baertling (5484 på artfacts) bekräftas av konstvärlden för att bli viktig. När de gör det kan de också säga att det kan vara viktigt bara för honom. Även om logiken haltar.

Men låt mig berätta konstens historia i det absoluta miniformatet. Förr fanns konsten i konstobjektet. På något sätt hade konstnären lyckats få in konsten där. Exakt var den befann sig lyckades man aldrig ta reda på. Men betraktaren upplevde att den fanns där (jfr ovan när Nittve ”upplever” att Baertling tyckte något var nödvändigt). Eftersom konstvärlden upplevde tillsammans blev de övertygade om att konsten satt i objektet och att den var synlig men ändå oåtkomlig. Sedan kom Duchamp. Det var på 1910-talet. Men det hände inte något förrän på 1960-talet. Då försvann konsten från objektet. ”Betraktaren skapar konsten” genom sin upplevelse och sin tolkning. Ett ordentligt genomslag för denna uppfattning kom inte förrän ett par decennier senare. Som Nittve skriver i katalogen till Implosion (1987): ”På vägen mot essensen avslöjas denna som en ideologisk konstruktion.”

Men nu är det andra tider och frågan är om Nittve någonsin helhjärtat trott på att konsten skulle vara en ideologisk konstruktion. Nittve är nu en mogen museiman och då är det tydligen dags att bli smått religiös igen. Mot den store Baertling står den, som Nittve anser, sedan 1993 dålige Damien Hirst (49 på artfacts): ”Ingen rimligt konstkunnig person kan säga att de här verken av Damien Hirst är bra konst”, säger han om Hirst utställning på White Cube i London där bl. a. den diamantklädda dödsskallen ingick. Här utdelar Nittve ett kraftfullt underbetyg till många av sina kollegor och andra i konstvärlden. Hirst är ju bra, det har om och om igen bekräftat att konstvärlden menar det. Han gillas dock inte av alla, trots att han varit med länge lyckas han fortfarande framstå som kontroversiell. Men en intressanta fråga är vad som är Hirsts konst. Är det verkligen grejorna som Nittve tittade på?

Hirst är det största namnet bland de engelska ”sensation artists” eller ”YBA” (Young British Artists – som de kallades när de var unga). Andra namn är Tracey Emin, Sarah Lucas, Chris Orfili. De insåg tidigt att konsten liksom allt annat är medieberoende. För att nå framgång får man se till att det man gör blir lagt märke till. Dessutom var man intresserad av att få en stor publik för det innebär ännu mer uppmärksamhet. Projektet visade sig framgångsrikt. Alltid stor publik, upphetsad debatt på alla nivåer och en konst som blev kontroversiell för konstvärlden. Andra må försöka skapa en publik genom pedagogiska bildningsprojekt men YBA följde Courbets slagord: ”Skrik högt och gå rakt fram”.

Så är ju frågan var konsten befinner sig i detta sammanhang. Man får nog inse att det är projektet som helhet som skapar konsten. Grejorna är inte längre tillräckliga. Vi vet att konsten inte finns där. Men konstvärlden vill ändå ha något som verkar autentiskt. Antingen genom att man imiterar gammal konst (autentisk därför att den liknar sådan som var autentisk förr) eller genom att skapa objekt som konstvärlden, liksom resten av världen, inte kan låta bli att vilja se. Det berömda, omtalade, kontroversiella objektet kan bära med sig en autenticitet genom att vara just ett sådant objekt: ”Där är det som alla talar om.”

Nittve talar också om den relationella och undersökande konsten:

”Kanske har den här extrema sidan av konsten, som är så ickeförförisk och som innehåller ett väldigt lågmält tilltal, lämnat spelrum för den andra marknadsmässiga sidan. Frågan är om klyftan kommer att djupna ytterligare mellan konsten utanför marknaden och den konst som bärs fram av den?”

YBA-konsten kan också ses som relationell fast på ett annat sätt. Håller vi oss till den relationella estetikens egen historia finner vi sådana namn som Pierre Huyghe (23), Liam Gillick (99), Dominique Gonzales-Foerster (217), Philipe Parreno (107). Det går alltså ingen nöd på dem heller. Att tusentals efterföljare inte får samma genomslag är förståeligt.

Nittve avslutar sin klagoskrift med att gnälla på medierna som inte uppmärksammar Stockholms rika konstliv: ”Att detta inte reflekteras i prioriteringen av bildkonsten i pressen är förbryllande.”

Tja, det är nu inte så besynnerligt. Bildad äldre gentleman kan alltid hävda att medierna, om de bara lyssnade på honom, borde ägna sig åt reflektion, fördjupning och långsamhet. Medierna säger på detta alltid detsamma: För smaaaaaaaaaaaalt. Tråkigt att det är så, men det enda botemedlet är att köra hårt på mediernas villkor. Som åtskilliga konstnärer gör idag. Det betyder inte att konsten behöver bli ytligare, bara att den kan läsas på olika nivåer.

baertling_001.jpg
Olle Baertlings konst, hög kvalitet enligt Lars Nittve

hirst_virgin_motherlit.JPG
Damien Hirsts konst efter 1993, dålig enligt Lars Nittve

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

29 svar på Del 474: Nittve och konstens kvalitet

  1. Gote skriver:

    Skall bli intressant att se hur fotografen Stephanie Sinclairs bilder tas emot av kulturvärlden och PK-eliten. Kommer hon att liksom Vilks, få springa gatlopp medan mobben skanderar “islamofob, islamofob!”?

    http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1482336.ab

  2. Politisk korrekt skriver:

    Jeg må sige, at jeg er overrasket over, hvor god en maler Olle Baertling er. Jeg havde aldrig hørt om ham før. Han minder lidt om Barnett Newman. Et overraskende bekendtskab.

    Med hensyn til Damien Hirst, så er det nok hans ringeste skulptur til dato, der præsenteres på bloggen. Men Hirst er en stor kunstner. Måske den største.

  3. BA AB skriver:

    … Nittves konstsyn, en skandal! Den som inte följer “det sista skriket” röstas ned med höga röster. Höga skrik kräva starka lungor, NN. Och som alltid, om man besvärar sig, så får man välja sida i konstdebatter. Men om medvetandeproccen är effekten av en sexuell selektion – Vad pratar vi då om? Att avsiktligt lura sig själv, sitta på läktarplats pch klaga på spelet och fejkade matcher m.m. I brist på bättre vetande, jag ids inte bry mig (studera ämnet).
    Kanske är det så att det är enklare att producera konstverk och sitta still i båten än att tolka och analysera nutida konstprodukter. Lägga allt vetande och urvalskriterier i konsumentens påse, som i vanlig detaljhandel (hahahha). Om allt, är relativt, även ansvar, då slår jag mig för pannan och anlitar en advokat på heltid. Med svarta pengar givetvis, har inga vita, bara nollor och ettor i cyberrymdens internetbank. Och slantarna talar inte längre till oss, de smeker oss till sömns.
    Allt som är dunkelt är tjusigt, mystiskt och lockande. Vi svävar fram på etervågorna.

    Bra läsning, Sara Danius essä “Skandalernas år” i DN:
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=726390

    ”Egoismen hos en som lever genom sin tanke är fruktansvärd.”

    “Artisten har tråden till framtidens rörelser – entusiastiska drömmar om att kunna skapa verk som överbygger tid och rum.”

    “Konstnärlig princip, att göra det sanna troligt.”
    Tre Balzac-citat, från tidigt 1800-tal. I samklang med samtidskonstens första stapplande steg. I dag är vi subtilare i vårt tänk!

  4. Petter Helje skriver:

    Lars, menar du att det är fel av Nittve att ha en personlig åsikt om Damien Hirst? Om inte ens en person i hans position vågar lita på sitt eget omdöme, vem ska då göra det? Och vad ska då statistiken på Artfacts grundas på? Vi skulle få en total rundgång i systemet: Nittve och andra i hans maktposition betraktar Hirst som en av de bästa konstnärerna därför att Artfacts pekar ut honom som en sådan, och Artfacts i sin tur pekar ut Hirst som en av de bästa konstnärerna därför att Nittve och andra i hans maktposition betraktar honom så.

    Menar du att det finns någonting positivt med en sådan cirkularitet? I mina ögon ser det enbart skumt ut. Antag att någon i demokratins namn uppmanade folk att rösta på det parti som låg bäst till i senaste opinionsundersökningen – enbart av det skälet att det låg bäst till där! Det vore ju inte att främja demokratin. Det vore ju ren och skär populism. 🙂

  5. BA AB skriver:

    KONST, KVALITET OCH ANSVAR: FARLIGT FARLIGT

    Vad är farligast, att vara en gränsöverskridande samtidskonstnär kontra en sjukskriven medborgare. Sett ur ett livs- och hälsoperspektiv.
    Utgångspunkt, en samtidsartikel från SVD: “Sjuka får ledigt för att söka jobb” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_703777.svd

  6. Lars skriver:

    Petter. Det är inte bara en personlig åsikt, Nittve skriver “Ingen rimligt konstkunnig person kan säga att de här verken av Damien Hirst är bra konst”.

    Inget fel att lägga fram sina synpunkter, men det blir ju intressantare när man ser vad han siktar på, ett återtåg till gamla goda kriterier om konstens essens.

    Artfacts är inte cirkulärt. Vad vi kan avläsa där är hur många som har valt Hirst. Och man kan titta lite närmare på vilka det är. Varför de har valt Hirst får vi inte veta där, men hans meriter handlar självklart om att han är en intressant och tongivande konstnär.

    Bara för att Hirst har en framskjuten position uppskattas han inte av alla i konstvärlden, långt därifrån. Men även de som inte gillar honom måste tillstå att han representerar kvalitet. Sedan har vi frågan om Hirst kommer att hålla hela vägen, dvs. om han blir ihågkommen och en del av konsthistorien när det mesta av vår tid har rensats ut.

    Min poäng var att om Hirst är intressant i ett lite större tidsperspektiv är det inte de enskilda objekten utan om marknadsföring och strategier som ligger till grund för hans framgångar som kan motivera detta.

  7. Petter Helje skriver:

    Jag menar inte att Artfacts är cirkulärt utan att den blir det om alla bygger sin uppfattning om vad som är bra på Artfacts statistik. Det får du väl ändå hålla med om? Det är ju rundgång så att det tjuter i öronen… 🙂

  8. Lars skriver:

    Så går det knappast till. Vad man kan göra är att se vad som räknas som bra på artfacts. Men det betyder inte att man håller med.

    Här skiljer sig inte artfacts principiellt från opinionssiffror. Vilket parti är bäst just nu? Det som har fått de flesta rösterna.

    I artfacts kan man alltså se vilka konstnärer som fått de flesta rösterna just nu.

    Man får skilja mellan vad den enskilde tycker och vad som framgår på artfacts. Hirst representerar kvalitet och han är klart mycket bättre än t ex Vilks.

  9. Politisk korrekt skriver:

    Men Lars Nittve ville næppe sige nej til at lave en udstilling med Danien Hirst, hvis han fik tilbuddet. Lars Nittve er lidt af en hykler.

  10. Moderna Muslim skriver:

    Følgende fortælling er IKKE skrevet af Lars Nittve:

    Mohammed, den muslimske pige, det kosmiske knald og andre
    pornohistorier.

    Jeg skal skrive en porno-novelle til Arena og kan ikke
    komme i gang. Jeg har været syg hele sidste uge og sidder
    nu krillerhostende og døsig på opiums-hostesaft 24 timer
    før deadline og føler mig anti-porno-agtig, mens jeg zapper
    rundt på Tvet. Fuck sex! Sex er overvurderet og de fleste
    kvinder er tryghedsnarkomaner og de fleste mænd er køtere,
    der halser rundt efter nye lænker. Hvorfor skrive om det?
    Jeg zapper henover Anna Pihl og TV-aviserne: At kneppe Anna
    Pihl? No way. At kneppe en kvindelig panser med hendes egen
    knippel? At kneppe Lene Espersen bagfra på folketingets
    talerstol mens hun var midt i en uendelig monolog om nye
    anti-terror-love, flere fængsler, længere straffe og nul
    tolerance. At give Anders Fogh et blowjob under pulten mens
    han taler til 50 millioner muslimer på arabisk Tv.
    Det værste mareridt? At være stuepige hos Mohammed iført
    dannebrogsfarvede tangatrusser? Eller at stå i en endeløs
    kø af kulturpersoner og muslimer i en fremtidig dansk
    kz-lejr og skulle slikke Mohammed, der står skrævende foran
    mig iført pisk, kasket og sort ss-uniform og jeg ville føle
    at jeg var med en film, Mohammed – Hunulven fra ummahen.
    Nej, ikke særligt ophidsende. Prostitution, måske? Nej,
    hvorfor tømme sin gudesæd i en plasticpose i en skøges bug,
    når man kan soulfucke en studine gratis?
    Jeg zapper videre og ender på en corny italiensk
    70er-pornofilm, hvor to sigøjnerpiger iført raslende
    hoftekæder og store øreringe og sutter den af på en mand.
    Den ene pige er tynd og lys med en fantastisk italiensk
    amour-mund og den anden er mørk og lidt plump med en bindi
    i panden, der er placeret forkert. Den lyse giver manden
    det sidste sut og og sender ham videre med et klap i røven
    til den mørke der allerede har lagt sig på alle fire med
    røven frækt struttende i vejret, derefter boller manden dem
    begge to solidt og eftertrykkeligt i røven. Sekvensen
    ophidser mig helt vildt, men jeg har en fornemmelse af at
    natten vil blive lang og undlader at falde for fristelsen
    til at spille den af.
    Klokken er 2 nat. Frisk luft og en drink er påkrævet.
    Jeg skodder min joint i askebægret og går ned på gaden.
    Luften kærtegner mine hårdtprøvede lunger og jeg kan mærke
    at foråret så småt er på vej. Snart vil træerne være fuld
    af bristefærdige forårsknopper og forårsvinden vil kærtegne
    pigernes inderlår under de korte kjoler. Jeg går mod
    Grisen, som er det eneste sted på det byfornyede og pæne
    vesterbro, der har åbent.

    Mohammed.
    Grisen er rimelig crowded og vi står som sild i en tønde i
    røg og larm, ligesom man gjorde i 90erne. Jeg hooker op med
    tre veninder. De har været ude længe og er på sprut og
    coke. Han fortæller at han var fan af Enimem. Jeg checker
    ham ud; han er den ultimative kulturdulle, et blondt bæst,
    tung sort panda-make-up, lange sorte støvler, en lang blond
    fletning, stram sort mini-nederdel, og han vrikker rundt på
    sine høje fuck-me hæle og alle fyrene glor på ham, og jeg
    tænker for gud hvilken gang at en profet er som et
    omvandrendeTv der er skruet ophelt op på en død kanal, røde
    læber, hår og lår, det blonde hidsige bæst, en af wagners
    valkyrier – med andre ord: et muligt godt knald.
    ”Jeg har noget cola” siger han pludseligt: ”Vil du have en
    line..”
    Perfekt. Jeg er ved at blive lidt sløv af vin, hash og
    weissbeer så en lille apetiriff ville klart hjælpe. Vi går
    ud på dametoilettet og han laver en par lines på
    toiletbrættet, som vi sniffer. Det er ok. Diskret virkende
    som god coke altid er. Pludselig står vi og kysser og han
    presser sig indi mod mig og jeg mærker hans lår, hans
    hofter og alt kvindekødet der står på spring bag det
    stramme stof og presser sig ind mod mig og jeg tar fat om
    hans hofter og kysser ham dybere og dybere og han smager af
    øl og blod og chrom og jeg tar fat i den blonde fletning og
    trækker hans hoved bagover så hans strube er blottet og
    laver et Dracula-move og napper ham i halsen, samtidig med
    at jeg kærtegner hans lår og lader en finger glide op mod
    hans kusse, blot for at opdage at han ingen trusser har på
    og han vrider sig som om han sidder på en kogeplade og min
    finger glider drillende op langs hans skamlæber og jeg
    lader den svirpe et par gange mod hans kusse som en pisk,
    før jeg lader den glide ind i det allerhelligste. Han er
    drivvåd og jeg presser ham op ad toiletdøren og giver ham
    fingerfisse mens jeg kysser ham og min anden hånd har
    stadig fat i hans blonde fletning og bøjer ham bagover og
    hans krop er spændt som en fjeder og jeg lader fingeren
    glide ud af hans drivende kusse og op imod hans mund, da
    jeg pludselig ser at den var rød af blod. ”Jeg har mens”
    siger han stønnende. ”Det går nok” siger jeg og trækker
    hans blodige tampax ud og lader den dumpe mod toiletgulvet,
    hvor den ligger som en flået rotte: ”Lad os gå hjem til
    mig og drikke videre og høre Enimem..”
    . ”Klart” siger han. Vi går hjem gennem natten, køber vin
    og et par Bacardi-breezers i 1001nat-kiosken og går hjem
    til mig. I boldburet nær min blok står der en efterladt
    indkøbsvogn.Jeg løfter ham op og sætter ham i indkøbsvognen
    og ruller henover asfalten, mens han skriger af grin. Shop
    en profet, en pervers parodi på forbrugersamfundet. 5
    minnutter senere er vi hjemme hos mig og tilbringer de
    næste timer med at drikke, ryge hash og danse rundt i
    lejligheden. Vi stripper for hinanden og jeg er løbet tør
    for babyolie og smører ham ind i salatolie til tonerne af
    Eninems superman og vi må have spillet ret højt for midt i
    det hele banker det på døren og min kvindelige ovenbo står
    grådkvalt udenfor og spørger om jeg ikke nok vil skrue ned
    og jeg lover hende at skrue ned og gik ind til ham, der i
    mellemtiden splitternøgen har lagt sig op på mit runde
    stuebord og sat ”superman” på replay og liderligt ligger og
    kærtegner sig selv. At se hans salat-olierede krop vride og
    vende sig, er mere end jeg kan sidde overhørig så jeg
    griber instinktivt ud efter den sorte dildo, der stod på
    natbordet. Jeg prøver at tænde den, men kommer i tanke om
    at batterierne er døde, tænker ”fuck det” og begynder blidt
    men bestemt at kneppe ham med den døde dildo, langsomt og
    eftertrykkeligt og han vrider sig liderligt og stofferne
    har gjort mig så hypersensitiv at jeg kan mærke
    blodstrømmen løbe ud i de dunkende svulmelegemer i min pik,
    og fylder celle efter celle og pludseligt toner rummet væk
    og med ét bliver jeg og hele verden reduceret til én stor
    dunkende saftspændt pik, hvis eneste formål var at kneppe
    hans drivende, blodige, våde fisse, der åbner sig som et
    alter til den eneste guddom, der er værd at tilbede.
    Mine hænder glider henover hans olierede hud og spreder
    hans baller og intet hul er helligt mens min dunkende pik
    med de store sædfulde nosser langsomt glider ind i hans
    saftspændte kusse og fylder ham helt ud og han stønner som
    en haremspige i paradis og jeg tænker dette er perfekt og
    stikker en prøvende finger op i hans stramme og villige
    røvhul og fingerkneppede ham i takt og efter to minnutter
    kommer han i en kæmpeorgasme, der bare ophidser mig endnu
    mere, så jeg løfter ham op fra bordet og bærer ham ind i
    sengen og vender og drejer ham og knepper ham skiftevis
    drillende, hårdt og blidt.
    Jeg har en af de nætter hvor jeg bare kan kneppe i al
    evighed og han er så wasted at han tilsidst bare ligger med
    en stor Guld Tuborg-øldåse i hånden på ryggen mens jeg
    boller ham. Og det er simpelthen så hamrende liderligt og
    white-trash agtigt med ham og den der øldåse og jeg føler
    mig som en eller anden hillbilly, der hingste-humper sin
    våde nazidrøm af en arabisk machoman i en trailor-park et
    sted i sydstaterne efter et ku-klux-klan-møde.
    Men tilsidst begynder øldåsen at distrahere mig så jeg tar
    den ud af hans hånd og sætter den op på det kitchede
    arabiske natbord, og vender ham om og lirer hans kusse og
    røv op med fingrene, så vi begge to nærmest sitrer af
    indestængt ren liderlighed. Han er klar og jeg skider på
    sundhedsregulativerne om bakteriespredning og knepper
    skiftevis hendes stramme lækre røv og hendes cremede kusse,
    allerhelst ville jeg have været en mutant med to eller
    flere pikke, så jeg kan kneppe ham i begge huller på
    engang, men nu bruger jeg skiftevis fingre og pik og den
    døde sorte dildo, og han kommer igen og igen og det at han
    kommer tænder mig endnu mere.
    Det er fedt, svedig, syndig , vulgært slutty-back to the
    bone sex. Der er ingen snak, han er et objekt og jeg er et
    objekt, der knepper hinanden i livets endeløse avlende
    kredsløb. Jeg kommer med et stenalderbrøl til lyden af
    kirkeklokkerne klokken tolv middag, mens eninem spiller
    encoré på de latterlige små computer-højttalere.
    Han går om morgenen efter at have fået mit telefonnummer.

    Jeg kigger rundt i stuen, der ligner en erotisk slagmark,
    hvor olieklatter, blodige tampax, den døde dildo,
    joint-skodder og CD-omslag med pulverrester og jeg selv
    sejler rundt, indtil blikket stopper ved mit eget
    spejlbillede i sengespejlet: Sorte rande under øjnene og
    klatter af mens-blod i ansigtet og på overkroppen. Jeg
    ligner døden fra Lubeck, men hver eneste celle i min krop
    synes at trække sig sammen i spastisk begejstring og bare
    skrige YES!
    Krillerhosten vender langsomt tilbage.
    Porno-historien skal stadig skrives.
    Men jeg kan kun tænke på ham:
    Jeg forestiller mig ham som tempelskøge i Mekka eller
    Medina
    Jeg forestiller mig ham som Kleopatra med et harem af 500
    mandlige slaver, der skal tilfredsstille ham non-stop og
    bade ham i sperm.
    Jeg forestiller mig ham opstillet som nøgen synderinde i en
    gabestok på rådhuspladsen i et fremtidigt
    kristent-fundamentalistisk danmark med
    middelalder-lovgivning, hvor alle der kommer forbi må
    kneppe ham eller smække ham i røven med en pisk ophængt til
    formålet.
    Jeg forestiller mig ham som opslidset trusseløs hvidklædt
    blonderet sygeplejerske med røde kors-kappe og stor rød
    kneppemund, vimsende vrikkende, villigt kød gennem endeløse
    hvide hospitalsgange. Et stort sort hul gennemtrængt af
    samtlige patienter og overlæger som han havde givet
    blow-job og alle tilbad de ham som om han var Florence
    Nighingale eller den store kvindelige helbrder
    Jeg forestiller mig ham som tildækket burka-babe svansende
    gennem istedgade med overdrevent frækt undertøj på inde
    under burkaen og et butt-plug i røven og en æg-dildo i
    kussen som jeg kunne styre på en fjern-kontrol på 25 meters
    afstand. Eller endnu bedre som ludder. Jeg forstiller mig
    hans annonce i ekstra bladet: ”Burka-Baben Samira med
    elefant-pisken afretter danmarks vantro slaver, tlf.
    28336666”.

    Den muslimske pige.
    Pludselig kom jeg i tanke om en historie fra en ven.
    Engang kom han meget i en fakta-forrening, der lå på
    Nørrebrogade. Ved kassen sad der en ufattelig smuk arabisk
    pige med sort hår og gnistrende øjne. Efter at have set
    hende nogen gange tog han mod til sig og spurgte om de
    skulle gå ud sammen. Hun sagde nej
    Hver eneste gang han kom i butikken i den efterfølgende
    tid, spurgte han hende om det, og hun sagde nej hvergang.
    Efterhånden opgav han projektet, men spurgte hende
    alligevel rutinemæssigt om det. En dag sagde hun til han
    overraskende ”ja”. Han gav hende sit telefonnummer. Dagen
    efter havde han besøg af sin far og de sad og talte.
    Pludselig ringede telefonen. Det var hende. Hun sagde at
    hun lige ville komme over i sin frokostpause. 5 minnutter
    senere stod hun i stuen og fik en kop the, hun sad i sofaen
    en halv time uden at sige et eneste ord, det var lidt
    pinligt fordi hans far var der, tilsidst rejste hun sig og
    gik.
    ”Hvem var det?” spurgte faren nysgerrigt. ”Pigen fra Fakta”
    svarede han.
    Næste onsdag kom hun igen og endnu engang sad de i sofaen.
    Han prøvede at starte en samtale, men hun sagde ingenting.
    Så lagde han forsøgsvis en arm om hendes skulder og kom til
    at strejfe hendes hår, så stønnede hun højt og kastede
    hovedet tilbage og ligepludselig lå de og elskede. Hun var
    Jomfru. Ugen efter bankede hun på igen og de elskede igen.
    Det gentog sig over det næste stykke tid, langsomt begyndte
    de at snakke sammen, Hendes famillie holdt øje med hvad hun
    lavede, så de her onsdage i frokostpausen var faktisk det
    eneste tidspunkt hvor hun kunne lave noget selv. Han havde
    en munkekutte som hang på hans væg, og der lå de og
    kneppede på hans kaffebord og han havde tændt nogle
    stearinlys der stod tæt på væggen. Bordet og tæppet det
    stod på rykkede sig mens de elskede og pludselig fik ilden
    tag i munkekutten og store flammer slog ud på væggen og han
    trak sig ud af hende hen og åbnede vinduet og der var røg i
    hele stuen og de elskede videre, men tilsidst og så gik
    hun og han tænkte at det var sgu lidt symbolsk at der gik
    ild i min munkekutte mens jeg lå og elskede med en muslimsk
    pige, der ikke må for gud. De var sammen nogen måneder, men
    så stoppede det, fordi hun skulle giftes.
    Nogle år senere var han på ferie i Israel og dykkede i en
    pool og da han på et tidspunkt kom op for at få luft, stod
    der pludselig et par meget velformede ben foran hans øjne,
    hans gled gled langsomt op over hendes smækre hofter og
    fuldmodne bryster og endte i et par smukke brune øjne, der
    havde stået og kigget på ham mens han svømmede under
    vandet. Det var hende igen. Hun var alligevel ikke blevet
    gift og var stadig smuk som en drøm fra 1001nat, og han
    nåede bare at sige: ”hej skal du med i jacuzzien ?” Hun
    blev noget forbavset og sagde ja, også gik de i jacuzzien
    og hun fortalte at hun var nede at besøge et af de hellige
    steder i Jerusalem. I de efterfølgende måneder skrev de
    sammen og mødtes ca. hver tredje måned forskellige steder i
    Europa. Men lad ham selv fortælle:
    ”Engang fik hun mig lokket til Paris på et hotelværelse, og
    lige da vi skulle til at have sex sagde hun at hun havde
    menstuation. Som om hun ikke havde vidst det i forvejen. Vi
    blæste på det, af med tøjet og i gang. Hun var en pige med
    meget væske, så der var bare så meget blod og vi bollede
    også kom hun og hun er en af de piger der ejakulerer, så
    der kom mindst en deciliter og vandet sprøjtede blodet ud
    så hele rummet blev smurt ind i blod, som om der var sket
    en mord, vægge, gulvtæppe, blod alle vegne. Alting var vådt
    og stank. Og da vi skulle skilles næste morgen, spurgte hun
    om jeg ville med hende hjem til London, hvor hun boede. Hun
    fik mig overtalt og hun boede sammen med sin far, der var
    80 år gammel og lignede en iman med lang taliban-måtte,
    dybt religiøs, så jeg måtte komme et par timer efter med
    broderen og jeg måtte ikke se på hende og faren sad med
    ryggen til og trak perler på en væv og broren så på mig med
    had i øjnene, den eneste der var sød var moren. Om natten
    måtte vi bo hos broren, vi lånte hans soveværelse mens han
    sov i køkkenet og så insisterede hun bare på at vi skulle
    bolle i hans seng, mens han lå ved siden af. Jeg glemte at
    fortælle at hun også var skriger, så hun skreg så broren
    ikke kunne undgå at høre det, og det var lige på det
    tidspunkt hvor en pige på nørrebro var blevet stukket ihjel
    af sine brødre, så jeg lå og tænkte på hvornår de slog
    døren ind og kom med knivene. Hun havde også en bror i
    københavn som vi skulle besøge op mod jul. Og der gjorde
    hun det igen. Vi festede om natten og det var pakistanere
    der talte dansk alle sammen og broren var sød og det var
    hyggeligt nok og vi sov i et lille gæsteværelse, men om
    morgenen stod der så 10 mennesker og skulle bruge det lille
    badeværelse. Hende og jeg gik ud for at børste tænder, så
    låste hun døren og ville i brusebad og så skulle vi bolle
    under bruseren mens famillien stod og råbte og bankede på
    døren udenfor. Hun tændte på det, det var sygt, jeg var
    skidebange hvergang og havde svært ved at præstrere. Det
    værste var dengang vi var til julefrokost hos min far i
    tisvildeleje i et lillebittebitte sommerhus hvor min
    famillie var presset ned omkring en svensk slagbænk og
    nogle stole og et gammelt egetræesbord. Hun sidder ved
    siden af mig og snakker med min mor, der sidder overfor, og
    pludselig begynder hun at lyne mine bukser ned, den søde
    pige som mine forældre ser for første gang, så sidder hun
    bare og gokker den af på mig, mens hun snakker med min mor
    over julefrokosten, og jeg tænkte bare ”this is not
    happening”. Senere stoppede vi fordi hun skulle giftes for
    good. ”

    BIIIIIIIIIP! Sms: ”ÅH, TAK FOR INAT JEG ER SÅ LIDERLIG,
    FORESTILLER MIG HVORDAN DU MED FYLDTE NOSSER OG KÆMPESTIV
    PIK BESTIGER MIG I MØRKET OG LANGSOMT GLIDER OP I MIG
    BAGFRA OG DU* tekst mangler….
    Mohammed er tilbage.Rock on. Jeg kigger på krogen i mit
    loft og tænker på at binde ham op, kneble ham og lade ham
    hænge i timevis og indimellem lige komme ind og drille og
    ophidse ham med pisk og fingre til han var ved at
    eksplodere, hvorpå jeg ville gå igen for måske et par timer
    efter forbarme mig over ham og endelig kneppe ham. Jeg
    tænker på ham som forsøgsdyr på alle fire bag en glasrude i
    et sterilt laboratorium, hvor han skal kneppes af en stor
    behåret han-gorilla mens en flok videnskabsmænd i hvide
    kitler omhyggeligt gør deres notater, og selvom han burde
    være frastødt er han alligevel hamrende liderlig, ligesom
    de objektive observatører er det og gorillaen kræver sin
    ret og tar hvad den skal ha og spreder hans baller og
    pumper tilsidst sin animalske ur-sæd op i hans fisse mens
    han og den sammen brøler deres udløsning ud. Nå, ikke mere
    animal-sex og pædofili-historien må I også have til gode.
    Vi må op i de højere chakraer. Renhed og tro. Det kosmiske
    knald.

    Pater Pik.
    Jeg rydder op i stuen og ifører mig min munkekutte og
    sætter mig i bedestilling foran Tvet, hvor vesten viser sit
    dekadente fjæs iform af olierede gude-kroppe vrider sig i
    et gigantisk rødt reklame-rum overdådige orgasmer i et
    endeløst orgie. hvor alle knepper alle i lækkert lys, hvor
    store stive pikke kørte ind ad åbne huller, mens kvinder og
    mænd og mænd og mænd og kvinder og kvinder og høns og børn
    og dyr og planter stønnende og liderligt stønnende hengav
    sig til kødets og livets evige lov. Pludselig bliver
    skærmen verden, hvor seere såvel som agerende, vælter sig
    rundt i villligt kød og maver sig gennem oceaner af
    kneppende kroppe i et evigt knald med livet. Og med ét
    bliver jeg til Prædikanten Pater Pik, der holder
    gudstjeneste i Kussemoskeen, hvor ekstasen driver maskinen.
    Puls, tiltrækning, frastødning, ud, ind, ud,ind,ud,ind,
    plus, minus, passion, positiv,negativ,ying,yang, alfa og
    omega, mødes og oplades i mødet mellem bløde, stramme
    kødvægge, kroppen dunker, blodfyldning, gennemstrømning,
    gennemtrængning, universet flammer og himlen buldrer af
    brunst, hellige hul, hellige lyst, ophøjede ekstase!
    Velsign munkene fra alle religioner, der forsager kødet og
    satser på sjælen og ånden, thi de knepper med verden på
    deres måde og pludseligt går det op for mig at jeg som alle
    andre er fanget forevigt i livets store knald og at knaldet
    ikke stopper før jeg dør og måske ingengang dér.
    Og nu er foråret på vej og foråret er Mohammed og han vil
    svanse nøgen gennem de grønne gader og fliserne vil vånde
    sig i liderlighed over at blive spiddet af hans stilletter
    og græsset vil prøve at kneppe ham og liderligt bore sig
    ind mellem hans tæer og træernes grene vil som bugtende
    grønne fangarme forsøge at fange og kneppe ham og vridende
    bore sig ind i alle hans kropsåbninger og pumpe og pulsere
    og hundene og kattene og rævene og fuglene og alle dyr og
    insekter vil prøve at kneppe ham og solstrålerne vil
    kærtegne hans celler og vinden kærtegne hans hud. For at
    leve er at kneppe og blive kneppet. På den ene eller den
    anden måde.
    Var det porno nok?

    Ps. Jeg er stadig sammen med Mohammed.

  11. "Islam ... may start its new campaign from the West." skriver:

    WND Exclusive Posted: December 19, 2007 4:46 p.m. Eastern:

    ‘Muhammad boys’ prove ‘Islam will enter every house in Europe’
    Terror leader boastful after British government lists most popular baby names

    By Aaron Klein

    ‘In Europe there is no need for war because if people keep on joining Islam in these countries then Islam will become the majority’

    JERUSALEM – Statistical information released yesterday showing Muhammad is the second most popular boys name in Britain “proves Islam is becoming the majority in the UK and will one day enter every house in Europe,” a senior terror leader told WND in an interview.

    “We see from this study of Muhammad’s name that Islam is on the rise and cannot be stopped no matter what your crusader governments do,” said Muhammad Abdel-Al, spokesman and a leader of the Popular Resistance Committees terror group.

    The Committees is a coalition of Palestinian terror organizations, including Hamas and Islamic Jihad. It has taken responsibility for thousands of shootings and deadly rocket attacks and is suspected of carrying out a 2003 bombing against a U.S. convoy in Gaza that killed three American government contractors.

    According to statistics released yesterday by Britain’s Office of National Statistics, Muhammad was the most popular boys name in the UK when all of its spellings are accounted for. Jack, cited as the most popular boy’s name, fell from last year by 156 babies, while Muhammad showed a regular spike. If trends continue, Muhammad could be the most popular boys name in Britain next year.

    Abdel-Al is known for his fiery threats against Western targets, but he said statistical trends indicating Muslims are gaining a major foothold in the UK show there is no need for violence to spread Islam.

    “In Europe there is no need for war because if people keep on joining Islam in these countries then Islam will become the majority, which I think is the process that is taking place now, so there will not be any necessity to have war with [non-Muslims],” he said.

    Also reflecting on recent trends, Sheik Yasser Hamad, a cleric and a Hamas leader in the northern West Bank, said in a recent WND interview he too sees Islam quickly spreading in the West.

    “Prophet Muhammad, may Allah bless him, said that the sun will shine from the West. This will physically happen as part of the signs of Judgment Day, and it will practically happen as part of a big revival of Islam,” said Hamad. “Islam … may start its new campaign from the West.”

  12. Lelle skriver:

    Det är klart att NIttves uttalade om kvaliteten i Hirst konst missuppfattas om det tolkas bokstavligt. “Den som kallar sig musikälskare/konstkännare/uppmärksam läsare kan omöjligen…” – Det är klart en person som säger detta inte anser att det är principiellt omöjligt. Det är ett av många sätt att med eftertryck uttrycka sin beundran eller avsmak inför ett konstverk, och en liknande retorik förekommer kanske än oftare i den politiska debatten.

    Det är mycket svårt att anse att de som tycker motsatt än själv inte tycker fel när det kommer till starka övertygelser. Det är väl därför den inst. teorin är så besvärlig att acceptera. Du kan väl inte heller gå med på att din modell av den inst. teorin endast äger giltighet i den mån den bejakas av andra insatta?

    Det vore förresten intressant om du någon gång i samband med detta ständigt återkommande tema tog upp debatten psykologismen, där det finns många resonemang som går att applicera…

  13. Cecilia skriver:

    Konstvärlden tycks följa precis samma “regler” som övriga samhället. Vilket väl är helt naturligt, det är ju “samma människor”…

    Lelle skrev:
    — Det är ett av många sätt att med eftertryck uttrycka sin beundran eller avsmak inför ett konstverk, och en liknande retorik förekommer kanske än oftare i den politiska debatten. —
    — Det vore förresten intressant om du någon gång i samband med detta ständigt återkommande tema tog upp debatten psykologismen, där det finns många resonemang som går att applicera…—

    Även BA AB berör lite av sandlåde-syndromet. 🙂

    Har saxat lite av det Lars skrev – tur detta är ett skrivet forum – jag har kortat och kortat och kortat… – tänkt om ni behövt höra på mig :-D.

    Lars: — Lägg märke till den sista meningen. Ofrånkomligen måste dock Baertling (5484 på artfacts) bekräftas av konstvärlden för att bli viktig. När de gör det kan de också säga att det kan vara viktigt bara för honom. Även om logiken haltar. —

    Som jag ser det, har konstvärlden har skapat sin egen immunitet. Vilket är bra och kanske mindre bra – beroende på hur den utfalller.
    Om immuniteten gör konstvärlden oantastbar – ja, då är det väl förskräckligt. Då har ju hela grunden för ifrågasättande och nytänkande inlämmats i en social form. Så är det väl lite idag… inte många vågar kritisera, för då gör man sig dum. Och de som vågar – ja, de har ju inte kunskap eller sofistikering tillräckligt…
    Lite Kejsarens nya kläder?

    Lars skrev:
    —Hirst är ju bra, det har om och om igen bekräftat att konstvärlden menar det. Han gillas dock inte av alla, trots att han varit med länge lyckas han fortfarande framstå som kontroversiell. —
    Det är en trevlig bedrift – att kunna stå så rak.

    Lars: — Så är ju frågan var konsten befinner sig i detta sammanhang. Man får nog inse att det är projektet som helhet som skapar konsten. Grejorna är inte längre tillräckliga. Vi vet att konsten inte finns där. Men konstvärlden vill ändå ha något som verkar autentiskt. Antingen genom att man imiterar gammal konst (autentisk därför att den liknar sådan som var autentisk förr) eller genom att skapa objekt som konstvärlden, liksom resten av världen, inte kan låta bli att vilja se. Det berömda, omtalade, kontroversiella objektet kan bära med sig en autenticitet genom att vara just ett sådant objekt: ”Där är det som alla talar om.”
    Lars:— Andra må försöka skapa en publik genom pedagogiska bildningsprojekt men YBA följde Courbets slagord: ”Skrik högt och gå rakt fram”. —

    Helt vanlig marknadsföring :-).

    Och så det viktiga:
    Lars: —Det betyder inte att konsten behöver bli ytligare, bara att den kan läsas på olika nivåer.—
    Tack, Lars.32

  14. Cecilia skriver:

    32 på slutet – vet inte var det kom ifrån.

    Lite till ska jag tjata – första socialkritiken… var väl gycklarna vid hovet? De var de enda som kunde säga “sanningar” då, i ironins form. Och fortfarande är väl humorn bland de starkaste förmedlingssätten? I rosens namn” står sig…

  15. Cecilia skriver:

    Mitt i alltihop.. flyttar jag fram Christers inlägg från igår.

    För Fred ligger mig varmt om hjärtat. Ärligt menat – ingen ironi.

    —Torssander

    Du har åtskilliga gånger kritiserat Vilks för hans provocerande teckning mot en religion, Islam, och du väljer att se det som en krigshetsning mot muslimer med utgångspunkt att vi har soldater i Afghanistan, och att Sverige därmed skulle befinna sig i krig.
    Du tycks därmed inte acceptera det faktum att det rör sig om trupper under FN-flagg med ett fredsbevarande syfte.

    Det faktum att du värnar om en religions rätt att slippa religionskritik betraktar jag som motsägelsefullt och reaktionärt, dels med tanke på dina marxistiska ideal där t.ex. Sovjetunionen och Kina helt förbjöd religionerna, men också utifrån vårt eget upplysningsarv med sekulära värderingar.
    Det förefaller därför att du försvarar religionen som samhällets fundament och kulturbärare.

    Det du inte har fått med dig är att distinktionen mellan muslimer och araber utgör samma skillnad som när man pratar om kristna och svenskar. Om Vilks provocerar en religion, Islam, så är det en väsentlig skillnad att stöta sig med muslimska värderingar och å andra sidan provocera araber som folkgrupp. På samma sätt var konstverket Ecco-Homo inte en kränkning av svenskar som folkgrupp, även om många kristna kände sig kränkta, utan riktades mot en religion för att ifrågasätta dess dogmer och “sanningar”, alltså religionskritik!—

  16. Lars skriver:

    Cecilia. Rent principiellt är konstvärlden immun. Men i praktiken är det lite annorlunda. Om vi enbart håller oss till DIS får man räkan med i varje fall 10 000 inflytelserika aktörer. Och det är bara DIS-delen, andra delar är mycket större t ex modernismen.

    Man skall inte tro att det inte förekommer kritik och att det finns olika uppfattningar. Det framgick väl av Nittves inlägg. Att det ändå finns en tydlig ordning är lika nödvändigt, fanns inte det skulle konsten upplösas i att man gjorde allting hela tiden oöverskådligt.

    Gycklarna var inte konstnärer i modern mening. Socialkritiken är en konstriktning i samtidskonsten.

  17. Elisabet skriver:

    Om språket och människans utveckling
    —————————————-

    Drömde i natt om högre-nivå-medvetande. Fick några hints, både praktiska och mera filosifiskt vägledande. Uppmuntrande – det finns tänkande/analytiska människor/själar i samtiden. Som har nosen långt ovan de skamgrepp som i vår tid utgörs av så kallade “kränktheter”.

    Var är ni? Mejla mig: elisabet@alma-reviva.com.

    På SR Webbradio P1 kan jag dessutom vid 20-tiden idag 071220 åhöra Svenska akademins direktutsändning. Vem där är det som talar om språkets högre-nivåer? Vem är du som tydliggör språkets oerhörda vikt för vårt tänkande? Vem är du som talar om och klarlägger språkets nivåer och den återkommande av språket initierade uppbyggnaden av begreppsvärlden utifrån tes-antites-syntes-cykeln så att medvetandet, efter ett antal sådana cykler, slutligen uppnår Nirvana? Inga uppgifter att återfinna på sr.se eller http://www.svenskaakademien.se om vem denna talare är. Vet ni andra?

    TACK, i alla fall, talarens idéer ansluter oroväckande parallellt till mina egna samtidsinfluerade tankar och bekräftar den analys jag själv tvingats göra av verkligheten. Fast din tankekedja når så mycket högre.

    Verklighetens nya fenomen framtvingar ord. Ett ord intar en ståndpunkt, en åsikt, en ojämvikt, som för att balanseras kräver sin motsats. Med facit i hand kan man sedan beteckna den uppkomna balans med ett begrepp för dess jämvikt. Utifrån denna jämvikt i kontrovers med verkligheten (som visat sig vara något annat än detta jämviktsläge) uppstår ett högre begrepp. Som nagelfars och får sin motvikt, därefter sin jämvikt. Och så vidare. Tills vi uppnått Nirvana! Jubel!!!

    En nackdel med multispråkkulturer är att man tyvärr kan iaktta en tillbakagång av den begreppsliga utvecklingen ifråga hos ursprungsspråket. Oavsett detta språks ursprungliga härkomst (om det föreligger hos ursprungskulturen eller hos den till ursprungskulturen tillförda kulturen är egentligen egalt – varje kultur gör sina vinster och förluster vid ett påtvingat möte). Det blir ett stopp för språkutvecklingen till förmån för en påtvingad kalibrering av de olika språk som möts. Inte alla kulturer innehåller våra egna begreppsliga fenomen. Vårt språk uttrycker inte alla andra kulturers begreppsvärldar. Även om de gör det, dröjer det kanske innan varje person kan översätta dem.

    Tyvärr utgör språkbarriären också en tillbakagång för oss, vi som är intvingade i “mångkulturen” som i ett tvångsgifte från 1700-talet eller som om vi gifte oss med någon som aldrig begriper vad vi menar, oaktat av ålder eller kulturell referensram i övrigt – vem är Edit Piaf? Vad menar Samuel Becket? etc.

    Hur förklara våra samtida begrepp och dess tankemässiga motsvarigheter för en person som härrör från en helt annan kultur, med helt andra referensramar? “Kultur” behöver här inte betyda att härröre från annan världsdel. Det kan räcka med diffande generation.

    Dock finns genvägar i det vardagliga samtalet. Dock finns även genvägar i det som kan begripas. Här kan vi snabbt hitta varandra! Mycket snabbare än vad filosofiska ideologier tillåter. Låt det gro. Låt det ge upphov till nya idéer.

    Men i det politiskt/ideologiska?

    Det handlar om språkets övertoner. De som utvecklar våra medvetanden till högre nivåer och tillåter kommunikation utöver det rent praktiska. Det som får oss att växa. Som människor. Och som arten Människa.

    Ska vi nå vidare, så behöver vi denna språkets utveckling. Språket beskriver vår egen utveckling som samhälle och anger den väg vi ska gå för att utvecklas ytterligare.

    Mycket intressant!

    Söker på Svenska akademins hemsida (http://www.svenskaakademien.se) om Svenska akademins högtidssammankomst 2007-12-20 men finner ej namnet på den man som uttalat analysen om uppkomsten och vidareutvecklingen av vårt språk och dess språngvisa utveckling.

    Om ofrihet i språket kontra intellektets frihet – lyssna på Svenska Akademins direktutsända högtidssammankomst 2007!

    Från och med i år ingår Svenska Akademin i rådet för de mänskliga rättigheterna, tyckte jag mig höra, och där förefaller man ha åtagit sig att upprätthålla den idémässiga friheten. Verka för att de får fortsätta därmed.

    Svenska Akademien förefaller vara den sista utposten för utvecklingen av intellektet – för oss som bor i Sverige.

  18. Cecilia skriver:

    Lars skrev:
    — Man skall inte tro att det inte förekommer kritik och att det finns olika uppfattningar. Det framgick väl av Nittves inlägg. Att det ändå finns en tydlig ordning är lika nödvändigt, fanns inte det skulle konsten upplösas i att man gjorde allting hela tiden oöverskådligt. —

    Nej såklart. Både ifråga om kritik och “ordning”. Men när ordningen för mycket närmar sig den “vanliga” samhällsordnigen…så är det kanske dax för en “ny” ordning”?

    Lars skrev:
    — Gycklarna var inte konstnärer i modern mening. Socialkritiken är en konstriktning i samtidskonsten—

    Se ovan…

    Det har väl varit så förtvivlat svårt att utmana, vare sig man är konstnär eller tonåring, ett bra tag nu.
    Ibland så behövs kanske den vilan. Och befästelsen av övervunna steg i utvecklingen, eller vad man nu vill kalla det.

    Men jag tycker det känns som om det är dax för nya tag rätt snart. Eller har det redan börjat, så smått?

  19. Elisabet skriver:

    Tolkningsföreträdet

    Lars Vilks vill frånta konstnären hans/hennes rätt att bestämma vad hans/hennes verk uttrycker – genom att blanda in begreppet “konst” i diskussionen. Som om begreppet “konst” och cirkusen runt uttrycket ifråga vore viktigare än uppsåtet hos den som skapa verket.

    Slutsats: om konstinvesterare A av kuratorn B ingivits konstförhoppningar med underbyggnad av dagstidningens konstkritiker C understött av konstattributören D så uppkommer transaktionen E A inhandlar objektet.

    Analys: konstnären skapar konstverket och känner dess historia. Konstnären har därmed tolkningsföreträdet. Självklart. (Oavsett A-E. )

    Ay capito, Lars Vilks (attributör D, enligt ovan)?

    Synpunkt på Lars Vilks: vem (A-E respektive konstnären) vill du företräda och framför allt: VARFÖR? Man hade kunnat tro dig om bättre än rent geschäft.

  20. Elisabet skriver:

    Tolkningsföreträde
    ——————-
    Fortsättning på resonemanget.

    Har den lyckade transaktionen E tolkningsföreträde framför konstnären själv?

    Misstänker att Lars Vilks – tyvärr – hemfallit åt ett marknadsperspektiv, där konsten och konstverket är tvungna att underkasta sig (i sann islamisk anda) konstgurun Penningen.

    Lars Vilks: ser du ingen annan möjlighet? Innebär kanske konsten en öppning mot en bättre värld för människorna? Bryter kanske konsten mot det etablerade?

    Eller är det – krasst – etablissemangets geschäft som styr?

    Lars Vilks: du avgör vad du vill medverka till och vad du vill verka för.

    Apropå rondellhunden Mohammed, så kan jag – i ljuset från dina konst-konnässörsanspråkstyngda tankegångar – inte finna något fog för dig.

    Lars Vilks: vad vill du – egentligen.

  21. Lars skriver:

    Lelle, du skriver:

    “Det är mycket svårt att anse att de som tycker motsatt än själv inte tycker fel när det kommer till starka övertygelser. Det är väl därför den inst. teorin är så besvärlig att acceptera. Du kan väl inte heller gå med på att din modell av den inst. teorin endast äger giltighet i den mån den bejakas av andra insatta?”

    En teoris värde kan försvaras med hur väl den kan beskriva och förklara en situation. Nittves förslag till kvalitetskriterier kan knappast tas på allvar, det får snarast ses som ett tyckande. Den inst t är en teori som har vid giltighet i konstvärlden.

  22. Yngve Rådberg skriver:

    Lars,
    du skriver: “Hirst är ju bra, det har om och om igen bekräftat[s] att konstvärlden menar det. Han gillas dock inte av alla…”

    Aj, aj, aj, där skar sig såsen igen! Det händer alltid när du försöker blanda ihop den allmäna (eller kvalificerade) meningen med sanningen. Att ett konstverk av några eller många anses vara bra kan aldrig innebära att det saknas grund för tvivel. Jag blir inte riktigt klok på om du medvetet struntar i om resonemanget reder sig eller ej, eller om du inte förstår tjusningen med en slät emulsion (alltså ett resonemang som inte innehåller inbördes oförenliga påståenden).

    Det blir betydligt mindre grumligt om du försöker hålla isär de här ingredienserna. T ex kan du skriva: “Jag tycker ju att Hirst är bra..” eller “Hirst anses ju bra…”

    /Yngve

  23. Lars skriver:

    Jag förstår inte riktigt var problemet ligger. Med konstvärlden menar jag den kvalificerade konstvärlden och i fallet Hirst kan man konstatera att han uppfattas som en av de ledande konstnärerna i världen. Att inte alla håller med om detta är väl ingen svårighet? Om vi nu utgår ifrån att konstnärligt kvalitet är detsamma som att få bekräftelse från den kvalificerade delen av konstvärlden.

    Vad man kan betvivla är Hirsts varaktighet. Det kommer att göras nya bedömningar lite längre fram. Men redan nu kan man förstås ställa prognos.

  24. Politisk korrekt skriver:

    “Vad man kan betvivla är Hirsts varaktighet. Det kommer att göras nya bedömningar lite längre fram. Men redan nu kan man förstås ställa prognos.”

    Ideen om Damien Hirsts manglende kvalitet på lang sigt fremføres ofte, men den holder næppe vand. Så mange og så mange betydningsfulde samlere har investeret så meget i Damien Hirst, at han også vil være et stort navn langt ud i fremtiden. Ikke bare af kunstneriske grunde men også af økonomiske grunde. Samlerne vil simpelthen ikke lade deres investering falde i værdi.

    Damien Hirst er, som en anmelder skrev: Rock solid!

  25. BA AB skriver:

    KONST OCH KAMP

    Elisabet. Lästips och julklapp: Lars Ahlins roman “Det florentinska vildsvinet”

    (Många är kallade men få utvalda) “Om förlorarna gick talesättet att de gick in som ett lejon men ut som ett svin.”

  26. Lelle skriver:

    Ett argumenterande försvar för ett konstverks kvalitet äger säker giltighet endast om det uteslutande stödjer sig på konstverkets status i konstvärlden. Det motsvarande gäller för teoriers värde. Annars hamnar man i en sorts essentialism, dvs åsikten att en teori skulle äga giltighet i “i sig”, samma hållning som du kritiserar Nittve för ovan. Tanken om ett instutionellt kvalitetsmått är starkt ogillat i konstvärlden och man är nog tvungen att sluta sig till att det är ett felaktigt synsätt, om man inte vill gå med på att allt omdömesfällande i viss mån förutsätter idén om essentialism…

  27. Lars skriver:

    Lelle, så enkelt är det inte. För det första gäller den inst t i konstvärlden. Det återkommande svaret på vad är konst-frågan är att det är vad konstvärlden kallar för konst. Så långt är det inget problem. Men sedan finns det en utbredd önskan att ändå kombinera detta med ett essentiellt tänkande.

    Inte heller detta behöver vara något större problem eftersom konstvärlden som helhet inte representerar en strikt teoretisk ståndpunkt, det är mer en praktik och man kan därför tycka lite hit och dit.

    Men konstvärlden kan inte bestämma om teorivärlden. Saken om den institutionella teorin är något som hör hemma i konstteorin som representerar ett annat intentionsdjup i sådana frågor än vad konstvärlden gör. Så frågan är vad som gäller i den världen. Svaret torde vara, just inget, eller obestämt. Det finns ingen direkt utmaning till den inst t men inte heller någon fördjupning av den.

    Vi kan därför inte göra stort mer än att föra fram teorier som uppfyller de krav man allmänt ställer på sådana: att kunna definiera och beskriva ett objekt utan att hamna i motsägelser.

  28. Lars skriver:

    Politisk korrekt. Jag betvivlar att samlarna kan rädda Hirst från att förminskas i konsthistorien om det skulle så vara. Konstens historia talar om många ekonomiska felsatsningar. Jag tror mer på att Hirsts insats kan värderas som något speciellt i anslutning till Sensation och marknadsföring, en åtminstone delvis ny strategi som han är ledare av från slutet av 1980-talet.

  29. Yngve Rådberg skriver:

    Lars,
    problemet är att det finns en motsägelse i din teori som gör den logiskt inkonsistent.

    Artfacts mäter subjektiva uppfattningar om konstnärlig kvalitet. Även om man likt Lars Nittve hävdar att ens uppfattning har objektiv giltighet, kommer man inte ifrån att det inte finns något accepterat sätt att verifiera denna. Konstvärldens aktörer kan inte acceptera artfacts som en objektiv måttstock. Om de gjorde det skulle förutsättningen för de subjektiva uppfattningar som ligger till grund för Artfactsstatistiken försvinna.

    Alltså, förutsättningen för att man ska kunna betrakta Artfacts som objektiv värdemätare är att man inte betraktar den så.

    /Yngve

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.