Del 476: Kvalitet enligt artfacts, subjektivt eller objektivt?

Yngve skriver i en kommentar:

”Artfacts mäter subjektiva uppfattningar om konstnärlig kvalitet. Även om man likt Lars Nittve hävdar att ens uppfattning har objektiv giltighet, kommer man inte ifrån att det inte finns något accepterat sätt att verifiera denna. Konstvärldens aktörer kan inte acceptera artfacts som en objektiv måttstock. Om de gjorde det skulle förutsättningen för de subjektiva uppfattningar som ligger till grund för Artfactsstatistiken försvinna.

Alltså, förutsättningen för att man ska kunna betrakta Artfacts som objektiv värdemätare är att man inte betraktar den så.”

Jag menar så här: Artfacts registrerar vad den kvalificerade konstvärlden (KK) väljer att ställa ut.

KK väljer kvalitet, det menar jag man kan utgå ifrån.

Den slutsats man kan dra av artfacts är: Eftersom KK väljer vissa konstnärer mer än andra kommer summan av valen att ge en bild av vad som för närvarande är den bästa kvaliteten.

Därmed kommer vi in på den väsentligaste invändningen mot den inst t. Varför väljer KK som de gör?

Är de val representanterna för KK gör subjektiva? När t ex Nittve ställer ut Paul McCarthy kan man säga att det är subjektivt såtillvida att det skulle kunna vara någon annan. Men varför väljer så många att ställa ut McCarthy? Och varför väljer ännu fler att ställa ut Gerhard Richter? Jag antar att det inte är svårt att svara på de frågorna.

Det är naturligtvis intressant att förfina parametrarna för valen. Jag kan inte göra det här på rak arm men låt oss t ex tänka på vad ett stort modernt museum gör och vill för något. Man visar konstnärer som har en solid placering i konsthistorien. Eller i samtiden. Det finns ett antal att välja bland men inte hur många som helst. Några av dessa blir mer valda än andra och det går att finna skäl till det. På Modern har man de senaste två åren visat (inom ramen för internationella utställningar) Rauschenberg (mycket solitt konsthistoriskt val), William Kentridge (mycket säkert kort i samtidens konsthistoria), Africa Remix (Afrika är högintressant för samtidsscenen). Går vi längre tillbaka i tiden kan det tilläggas: Munch, Meret Oppenheim, Man Ray, vilka samtliga får ses som verkligt säkra kort.

Andra, mindre utställningar och grupputställningar visar sådant som man är mindre säker på. Men även där visar det sig att man genomgående väljer bland det som andra också väljer.

Dessutom finns det ett nationellt perspektiv.

Det finns en del att beakta. Museerna tar t ex hänsyn till kön och geografi när man gör sina val, dessutom tänker man publikt. Poängen är att den synen delar man med praktiskt taget alla de andra. Med andra ord blir det inte mycket till övers för subjektiviteten.

En verkligt intressant fråga är om KK missar något väsentligt med denna ordning.

Till Gote som i en kommentar skriver att

”Den tolkning som leder till åsikten att konstvärlden endast fungerar enligt rundgångsprincipen, och därför inte är en giltig eller intressant faktor då det gäller bestämmandet av vad som är bra konst, beror på att man ser konstvärlden som en isolerad bubbla.
Tyvärr verkar konstvärlden ibland själv odla denna “bubblementalitet” (kanske av självbevarelsedrift?) och jag antar att det är det som kan sticka den utomstående i ögonen.”

Jag tror det är en ren och slarvig schablon att se KK som en isolerad bubbla. Dels är den stor, åtminstone består den av 10 000 verkligt inflytelserika aktörer jämte åtminstone 100 000 till i en fallande skala av inflytande, och dels befinner den sig i en intensiv kontakt med allt som sker i världen.

oppenheim-unt-bee-swarm-foto-1977.jpg
Meret Oppenheim Untitled (Bee Swarm) foto 1977

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

31 svar på Del 476: Kvalitet enligt artfacts, subjektivt eller objektivt?

  1. Gote skriver:

    L Vilks skriver:

    /Citat
    “Till Gote som i en kommentar skriver att

    ”Den tolkning som leder till åsikten att konstvärlden endast fungerar enligt rundgångsprincipen, och därför inte är en giltig eller intressant faktor då det gäller bestämmandet av vad som är bra konst, beror på att man ser konstvärlden som en isolerad bubbla.
    Tyvärr verkar konstvärlden ibland själv odla denna “bubblementalitet” (kanske av självbevarelsedrift?) och jag antar att det är det som kan sticka den utomstående i ögonen.”

    Jag tror det är en ren och slarvig schablon att se KK som en isolerad bubbla. Dels är den stor, åtminstone består den av 10 000 verkligt inflytelserika aktörer jämte åtminstone 100 000 till i en fallande skala av inflytande, och dels befinner den sig i en intensiv kontakt med allt som sker i världen. ”
    Slut citat/

    Ja det är att göra en ytlig analys att titta på konstvärlden och tro att den är ett slutet system som producerar kvalitetsomdömen utan att stoff tillförs utifrån.
    Konstvärlden stor, men än viktigare är nog kopplingarna ut mot övriga världar.

    Samtidskonstens natur borde kanske leda till att man frågar sig om det verkligen är möjligt att definiera en tydlig gräns mot omvärlden, och om det är meningsfullt att tala om konstvärlden. Här menar jag att självbevaresledriften hos konstvärldens aktörer går in och ser till att gränsen trots allt upprätthålls. Bra för konstbegreppets bevarande, men hämmande för samtidskonsten.

  2. BA AB skriver:

    TILLSTÅNDET I KONSTEN

    Kolla in en “DN-analys” – Ranking i konst… viktiga verk och händelser året 2007:
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=727093
    Kungspudeln Picasso omnämns i listan men inte Vilks rondellhund, och frågan är om man kan ta DN: s konstskribenter på allvar!

    “Inget objekt utan subjekt” (A. Schopenhauer).

  3. BA AB skriver:

    SATIRTECKNINGAR MED STOR VERKNINGSGRAD

    “Zapiros årsbok” skildras i en SVD artikel: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_710175.svd

    Det unga, det uppkäftiga och verkningsfulla i konstens namn, kanske i aktuell tid slår hårdast och bäst i de så kallade utvecklingsländerna. I polemik mot politiska skevheter som berör punkterna mänskliga rättigheter och yttrandefrihet… ja, ni vet! Tradition, tid, temperament… stil.

  4. Robin skriver:

    Någon som vill länka till artfacts sida?
    Tacksamt!

  5. Joanna skriver:

    Det finns så klart paralleller mellan konst och annat vi konsumerar. Kvalitet hänger också ihop med hävstångseffekten, eller borde göra. Nytta ur ett brett perspektiv – hur konsten glädjer, läker, frågar, engagerar och är med och utvecklar civilisationen.

    Så här i juletid lanserar jag några riktlinjer för skapande av ett kvalitetsindex för all typ av konsumtion.

    Det som bör kunna sortera in under bra konsumtion är sådant som ger ringar på vattnet, kommer fler till del och ökar förädlingsvärdet någonstans. Om du skulle bestämma dig för en Mac som du skapar något stort med så har du skaffat ett verktyg med hävstångseffekt, till glädje för dig och andra, och som dessutom i tidigare led gett människor utkomst och uppgifter att växa med.

    En sorts motsats till förädlingsvärdesinköp är tröstshopping av döda ting vars främsta uppgift är att glänsa och glittra, och som inte först och främst indikerar vem man är, utan vem man skulle vilja vara.

    Det kan vara en balklänning i silver eller en mandarinfärgad Lamborghini, båda skjuter på svaret på den fråga som alla famlar efter ett svar på; Att ta reda på vad det här livet ska vara till och vilken plats som är min. Krom, blänk och glans är svar på en fråga som man rodnar av att ställa.

    Det känns angeläget att skilja på onödigt krimskrams och saker som har utökat värde genom sin hävstångseffekt. Typiska prylar med hävstångseffekt är kompasser, virknåarl, pennvässare, Macdatorer, utvalda rondellhundar, promenadkängor, gitarrer, kikare, brevpapper, vattenkikare och varför inte järnspett som mer än något annat illustrerar hävstångseffekten. Järnspettet är stryktåligt och krånglar sällan.

    Exempel på motsatsen kan vara ytterligare en uppsättning bestick, en tavla man tror man “bör ha” hemma eller ytterligare ett par gladiatorsandaler, men behöver inte vara det. Här måste man slå fast; det viktiga är inte vad som konsumeras utan varför, och vem som tar det beslutet.

    Verktyg och redskap i en vid betydelse är förutsättningar för skapande, förädling, utveckling och tillväxt – hävstångsprylar, anständiga att köpa och lämpliga att ge bort.

    God Jul
    joanna

  6. Emanuel Phoohl skriver:

    EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO
    Hej kära vänner! Vi behöver kosing! Det vi inte kan sno till oss från Allmänna arvsfonden, EU, STATEN osv. måste vi ha av dig. Du måste stödja vårt långsiktiga, antidemokratiska arbete med att bevaka och registrera grupper och enskilda som är invandringskritiska, som är anti-islamitiska och som försöker motverka islamiseringen av Sverige och Europa.
    EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO-EXPAZI-EXPO

    »För att det behövs någon som övervakar extremhögern, islamafobin och antisemitismen. Expo utför en otroligt viktig uppgift i demokratin – det är självklart att stödja det.«
    Gustav Fridolin, riksdagsledamot för Miljöpartiet

    Här följer en lista på orekorderliga, omdömeslösa och kanske rent av hjärndöda individer som understödjer vårt viktiga arbete och därigenom även bekostar vårt livsuppehälle.

    Martin Andreasson, riksdagsledamot. Luciano Astudillo, riksdagsledamot. Ulf Holm, riksdagsledamot. Agneta Klingspor, författare. Babben Larsson, artist. Nina Lekander, journalist. Cecilia Malmström, EU-parlamentariker. Ana-Maria Narti, riksdagsledamot. Karin Pilsäter, riksdagsledamot. Per Wästberg, författare och ledamot av Svenska Akademin. Göran Rosenberg, journalist. Yvonne Ruwaida, riksdagsledamot. Mona Sahlin, riksdagsledamot. Mikael Wiehe, musiker. Björn Asplind, frilansjournalist. Channa Bankier, konstnär. Marco Bardheim-Philip. Anders Bergmark. Tomas Bolme, skådespelare. Unni Brandeby, lärare/föreläsare. Fredrik Haglund, systemutvecklare. Kenth Hellqvist, ombudsman. Sylve Holmgren. Victor Estby, journalist och författare. Gustav Fridolin, riksdagsledamot. Björn Fries, kommunalråd. Anna Glantz. David Granditsky. Göran Gustafsson, civilingenjör. Ferenc Göndör, föreläsare. Jan Hammarlund, sångare. Bengt Held, försäljare. Christer Holm. Sylve Holmgren. Ulf Holm, fd EU-parlamentariker. Håkan Holmberg, utrikesred, UNT. Daniel Isaksson. Ina Jansson, ekonom. Nicke Johansson, TV-producent. Lars-Erik Jonsson, lärare. Mikael Kamras, civilekonom. Lena & Andreas Körösi. Jan-Erik Larsson. MaLou Lindholm, fd EU- parlam. Lundqvist Lars J, Arkivarie. Diana Mulinari, fil dr i sociologi. Monica och Gerald Nagler. Morton Narrowe, rabbin. Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot. Nils Ole Olsen, arbetssökande. Johan Ripås, journalist. Claes Tullbrink. Gabriel och Annika Urwitz. Stefan Wahlberg. Karin Wikman, undersköterska. Jon Voss, redaktör. Sioma Zubicki, journalist. Johan Hedström. Kimmy Lindholm. Lars Larsson. Gunilla & Bengt Wedding. Berner Lundgren, ombudsman IF Metall. Tord Lange, Herrgården i Andersfors. Lars Larsson. Uno Kenstam. Ted Goldberg, professor. Kathrin Glüer-Pagin, docent. Peter Pagin, professor. Björn Tufvesson. Andreas Arvidsson. Tina Olsén, civilekonom. Catarina Amnéus. Bengt Wågensjö. Mikael Sahlström, VD.

    Följande företag och organisationer stöder Expos plattform som värnar odemokrati och yttrandeförbud, samt rasistiska, vänsterextrema och totalitära tendenser i samhället:

    Barbro Osher Pro Suecia Foundation, San Francisco. Grön Ungdom. Göteborgs Socialdemokratiska Partidistrikt. Hela Sverige – Artister mot nazister. Immigranternas Centralförbund. John Hrons Insamlingsstiftelse. Liberala Ungdomsförbundet. LO-facken Strömsund. Miljöpartiet, Karlskrona. Moderata Ungdomsförbundet. RFSL. Förbundet Rädda Barnen. Skogs- och Träfacket. Socialdemokraterna, Timrå. Stockholm Pride. Studieförbundet Vuxenskolan. Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Svenska Hamnarbetarförbundet. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter (SHC).
    Svenska Kommittén Mot Antisemitism. Svenska PEN-klubben. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Svenska Transportarbetareförbundet. Ung Vänster. Ung Vänster, Storstockholm. Vårdförbundet. Vänsterpartiet. Åsele Frisksportklubb. Botrygg Michael Cocozza. Bygg AB. Timrå arbetarekommun.

    Vi tackar för era bidrag!

    Emanuel Phoohl
    Chefredaktör
    Tidskriften EXPAZI
    Tel: + 46 (0)8 650 23 23
    Mob: + 46 (0)762 388 016
    Fax: + 46 (0)8 652 52 04
    Box 8164
    104 20 Stockholm

    Stöd extremvänstern – stöd EXPO – stöd EXPAZI (expo+stasi+nazi; kärt barn osv…)

  7. Håkan W skriver:

    Kommentar till BA A: Det är uppenbart att Lars Vilks är en alltför het potatis för DN som man helst vill förtiga. En sökning ger vid handen att DN har skrivit något om Vilks 10 gånger från oktober och framåt, senast den 13 november. Motsvarande sökning hos SvD visar att Vilks omskrivits 20 gånger, senast den 17 december!

  8. Cecilia skriver:

    Lars skrev:
    —Det finns en del att beakta. Museerna tar t ex hänsyn till kön och geografi när man gör sina val, dessutom tänker man publikt. Poängen är att den synen delar man med praktiskt taget alla de andra. Med andra ord blir det inte mycket till övers för subjektiviteten.—

    Är inte samhället som helhet alltid subjektivt…

    Lars skrev också:
    —Jag tror det är en ren och slarvig schablon att se KK som en isolerad bubbla. Dels är den stor, åtminstone består den av 10 000 verkligt inflytelserika aktörer jämte åtminstone 100 000 till i en fallande skala av inflytande, och dels befinner den sig i en intensiv kontakt med allt som sker i världen.—

    Ja, i intensiv kontakt med allt som sker i världen…
    Eftersom konstvärlden tycks vara en accepterad kritikersfär inom samhället – åtminstone jämfört med de exempel som diskuterats tidigare, så tycker jag att Gotes “bubbla”-resonmang inte är helt oävet.
    Ah! och oh! finns det gott om – den socialt inlämmade konstvärlden förväntas väl kittla och utmana…
    Men rättegångar och moralisk ilska, lyser med sin frånvaro.
    Därför tycker jag så mycket om det som diskuteras här. För det går utanpå det accepterande, förstående nutida attityden… och visar på dess gränser.

    Så oavsett hur du Lars, än “försvarar” konstvärldens mångfald och eventuella insikt – hur man än vänder sig, så har man ändan bak.
    Man är utanför eller innanför samhällets gränser i hur man resonerar och verkar. Båda funktionerna är lika viktiga; de samverkar.

    Och när jag läser igenom det jag skrivit: Du har ju varit i rättegång. Och nu orsakar du moralisk indignation.
    För mig är du därmed nr 1 på min egen Artfact.

  9. Cecilia skriver:

    Klockan är snart 8 och allt är lugnt. Snart jul. Och lördag kväll.

    Men förresten – ska ni shoppa i morgon? Ska inte jag – avskyr att shoppa. Har alltid gjort. Men har full förståelse, för de “fallna”. Tror jag. 😉

  10. De hader Vesten skriver:

    “Vågn op! Vesten står for civilisation

    Den første gang jeg var til en forsamling som denne, var i november 2005 på Krasnapolskyhotellet i Amsterdam. Jeg var inviteret til en konference om mediedækning af islam, og i den forbindelse blev »Submission« vist. Submission er en kortfilm, jeg lavede med Theo van Gogh. Som mange af jer ved, blev han slået ihjel af en muslim på grund af filmen.

    Af Ayaan Hirsi Ali

    Fredag den 29. juni 2007, 03:30

    Jeg befandt mig i den sære situation at skulle forsvare ytringsfrihed, den frie presse og kvinders rettigheder over for arabisk-islamiske journalister og kommentatorer. Jeg fandt det sært, fordi netop de vestlige journalister, der var grundlag for konferencen, enten var stille, mumlede et eller andet om ytringsfrihed, eller henvendte sig efter sessionen og hviskede i mit øre, at jeg havde gjort et godt stykke arbejde. Jeg bemærkede den skam, de følte ved at forsvare netop den frihed, der ligger til grund for hele deres arbejde.

    Jeg bemærkede i begyndelsen af 2006 en lignende fornemmelse af ubehag blandt vestlige journalister, akademikere, politikere og kommentatorer ved, hvordan de skulle reagere på muhammedtegningerne i Danmark. Der var faktisk mange, der oprigtigt forsvarede det standpunkt, at Danmark skulle undskylde for tegningerne. Denne holdning blev gentaget i efteråret sidste år, da paven citerede en byzantinsk kejser, som skrev, at grundlæggeren af islam udbredte sin religion ved sværdets brug, og New York Times opfordrede paven til at give en undskyldning.

    Tony Blair, en leder jeg beundrer, beskrev i en artikel tidligere i år, at det, vi havde foran os som følge af 11. september, var en kamp om ideer og værdier. Blair begyndte sin artikel med skarpt at optegne den mest skelsættende konflikt i vor tid, men trak i land og erklærede, at Koranen er en fremragende bog, forud for sin tid og god for kvinder.

    Hvorfor er vesterlændinge så usikre på alt det der er så vidunderligt ved Vesten: Politisk frihed, fri presse, ytringsfrihed, ligeret for kvinder og mænd, homoseksuelle og heteroseksuelle, kritisk tænkning og styrken i kritisk tilgang til ideer og især tro.

    Det 21. århundrede begyndte med en kamp om ideer, og denne kamp handler om de vestlige værdier modsat de islamiske. Tony Blair og paven burde ikke skamme sig ved at sige det, og man bør stoppe selv-censuren. Islam og det frie demokrati er inkompatible; kulturer og religioner er ikke ligestillede. Og måske det allervigtigste, muslimer er ikke halvhjerner der kun kan reagere i form af voldshandlinger. Koranen er ikke en fremragende bog; den er reaktionær og fuld af kvindehad. Den byzantinske kejsers analyse af Muhammed var korrekt; Han udbredte sin religion ved sværdets brug.

    Set ud fra dette perspektiv står journalister, ligesom resten af os, i den ubehagelige situation at skulle vælge side eller miste sig selv i den gråzone man kan kalde »mellemvejen«. Den rolle de vestlige journalister, som forstår hvad denne kamp går ud på, må påtage sig er så, at oplyse deres publikum tilsvarende.

    Når jeg rejser fra land til land for at bevidne, at islamisk dogme skaber en dødskult, et bur til kvinder og en forbandelse overfor viden og oplysning, får jeg både støtte og modstand. Europæere og amerikanere spørger: Med hvad med den rare muslim, der bor ved siden af mig? Hvad med de forskellige retninger indenfor islam? Er der ingen forskel på indonesiske og somaliske muslimer eller saudiarabiske og tyrkiske muslimer? Kan man virkelig generalisere på en sådan måde? Hvad med de kvinder der frivilligt bærer tørklæde og burka og gerne opgiver den frihed, som deres tro kræver? Når vi giver katolikker, protestanter og jøder deres skoler og universiteter, er det så ikke kun retfærdigt at give det samme til muslimer? Hvis generationer af jøder, italienere og irere har tilpasset sig, er det så usandsynligt at muslimer også med tiden vil gøre det? Er det ikke mere bæredygtigt at tage diskussionen med din modpart og overbevise ham om, at han skal trække sin krigserklæring tilbage, end at angribe ham?

    Disse spørgsmål er legitime og fortjener seriøse svar. Lad os først påvise en moralsk forskel mellem islam og muslimer. Muslimer er forskellige. Nogle ønsker at reformere deres tro. Andre ønsker at sprede deres tro ved hjælp af overtalelse, vold, eller begge dele. Andre igen er apatiske og ligeglade med politik. Nogle ønsker at konvertere til den kristne tro eller blive ateist som mig.

    Islam i sin nuværende form, som et sæt af trosretninger, er fjendtlig over for alt vestligt. I et frit samfund, hvor jøder, protestanter og katolikker har deres egne skoler, bør muslimerne også have deres. Men hvor længe skal vi acceptere, at de muslimske skoler i vesten lærer børnene, at jøder er svin og hunde? Eller at de skal tage afstand til de vantro og at hellig krig er en dyd? Er det ikke slående, at overalt i Europa, hvor der er store muslimske organisationer, kræves det, at man ikke underviser børn i Holocaust?

    Og hvad med de muslimske lande, hvor jøder, katolikker og protestanter ikke kan have deres egne skoler, kirker eller gravpladser? Hvis muslimer kan lade sig omvende i Vatikanstaten, hvorfor kan kristne så ikke lade sig omvende i Mekka? Hvorfor accepterer vi dette? Hvis kristne, jøder og ateister går ud på gaderne i stort omfang for at protestere mod de regeringer, de selv har valgt, på grund af krigen i Irak og krigen mod terror, hvorfor går der så ikke en tilsvarende mængde muslimer på gaderne i protest mod halshugningen af vestlige nødhjælps-arbejdere? Hvorfor hjælper muslimer ikke hinanden? Hvorfor er det jøder, kristne og ateister, der kæmper mod folkemordene i Darfur? Hvorfor går det ubemærket hen, når shia- og sunnimuslimer slår hinanden ihjel tusindfold? Det stemmer ikke, gør det vel? Hvis man spørger mig, »Hvad er journalistikkens rolle i dag« vil jeg opfordre til, at man belyser netop disse spørgsmål.

    Da jeg er kvinde bosiddende i Vesten har jeg adgang til uddannelse. Jeg har et arbejde, og kan skifte mellem job som jeg vil. Jeg kan gifte mig med den mand jeg ønsker, eller vælge slet ikke at blive gift. Hvis naturen tillader det, kan jeg have så mange børn, jeg ønsker. Jeg kan manipulere naturen og få mine æg frosset ned. Jeg kan få en abort. Jeg kan besidde ejendom. Jeg kan rejse lige hvorhen, jeg vil. Jeg kan læse hvilken som helst bog, avis eller magasin, jeg ønsker. Jeg kan se en tilfældig film, og gå på det museum, jeg har valgt. Jeg kan have en mening om andres moralske valg og udtrykke min mening derom, endda udgive det på skrift. Og jeg kan ændre mening, som tiden går. Jeg kan etablere et politisk parti eller blive medlem af et allerede eksisterende. Jeg har frihed til at skifte mellem partier eller fratræde som medlem. Jeg kan stemme. Jeg kan vælge ikke at stemme. Jeg kan stille op til valg eller blive en del af det private arbejdsmarked.

    Alt dette er det, der gør Vesten så vidunderlig.

    I muslimske lande, med undtagelse af nogle få heldige personer, benægtes kvinder muligheden for en uddannelse, et arbejde, og tvinges ind i ægteskaber med fremmede mænd. I islams navn benægtes kvinder retten til deres egen krop; De kan ikke vælge, hvorvidt de skal have børn, eller hvor mange de skal have. De har ikke ret til abort, og det sker ofte at de dør i forsøget på at få en. De kan ikke eje noget, handle, eller rejse uden risiko for at blive røvet eller voldtaget. De fleste kvinder (og mænd) lever under konstant censur. Af de 57 muslimske nationer, der er medlemmer af OIC (Organisation of the Islamic Conference), er kun to demokratier. Begge er skrøbelige og korrupte, og begge risikerer at blive overtaget af agenter for ren islam. Tyrkiet har en sikkerhed i form af en hær, Indonesien har ingen. Ingen af disse lande tillader bortset fra de glansbilleder, de bruger til at narre vesten at kvinder skaber deres egne politiske partier, besidder en betydningsfuld rolle i et, stemmer eller stiller op til valg.

    Denne besættelse med at undertrykke kvinder er en af de ting, der gør islam så dårlig. Og de, der agiterer for islam fra Riyadh til Teheran, fra Islamabad til Kairo, ved, at en hvilken som helst forbedring af kvinders forhold vil lede til islams forfald og deres magt vil forsvinde. Dette er en af grundene til, hvorfor de så desperat søger at holde kvinder indespærret. Dette er også grunden til, at de hader Vesten.

    Hvis ikke vi forstår forskellen på islam og vesten, og hvis ikke vi gør modstand og vinder denne kamp om ideer for at bevare vores civiliserede samfund, så er der i mine øjne intet grundlag for hverken journalister eller debattører.

    Ayaan Hirsi Ali er forfatter, debattør og tidligere medlem af det hollandske parlament. I dag ansat i The American Enterprise Institute for Public Policy Research. Denne tale blev holdt for journalister i National Press Club i Washington.”

  11. Hvorfor vejer krænkelsen af de religiøse følelser så tungere end krænkelsen af de demokratiske følelser? skriver:

    “Den globale mundkurv ligger klar

    Under karikaturkrisen kom ytringsfriheden under pres på to fronter: voldstrusler fra religiøse ekstremister på den ene side og misforstået overtolerance af mener og hviser på den anden. Naser Khader frygter, at det samme er ved at ske nu, da adlingen af Salman Rushdie har sat de religiøse sind i kog. Hvorfor skal religiøse følelser nyde en særlig respekt og beskyttelse?

    Af Naser Khader – MF formand for Ny Alliance

    Tirsdag den 21. august 2007, 03:30

    »Hvis nogen udfører en selvmordbombning for at beskytte profeten Muhammeds ære, så er hans gerning retfærdiggjort.«

    Dette er ikke et af de mange citater fra karikaturkrisen sidste år. Sætningen gik verden rundt for to måneder siden, efter Pakistans minister for religiøse anliggender, Eijaz ul-Haq, den 18. juni var på talerstolen i parlamentet. Denne gang var det adlingen af Salman Rushdie, det gjaldt.

    Da den britiske regering bekendtgjorde adlingen den 16. juni 2007, bragte det de religiøse sind i kog i flere lande i Mellemøsten og Asien. Ophidsede folkemængder afbrændte flag og dukker på gaderne. Det var ikke Dannebrog og Anders Fogh-figurer, men Union Jack og dukker af dronning Elizabeth og Sir Salman, der stod i flammer.

    Optrinnene blev bakket op af flere officielle udmeldinger fra den muslimske verden. Det pakistanske parlament vedtog en resolution, som bl.a. slog følgende fast: »Den britiske regering og premierminister har ikke blot skuffet den pakistanske nation men også såret dens følelser. Dette parlament forlanger igen, at Storbritannien øjeblikkelig trækker titlen tilbage og undskylder«.

    Det pakistanske parlamentsmedlem Khawaja Saad Rafiq gav sin egen version: »Hvem som helst, der slår Rushdie ihjel, vil være en helt for muslimer«.

    Som prikken over iet valgte 2.000 islamiske lærde i det Pakistanske Ulema Råd at besvare Rushdies adling ved at tildele Osama bin Laden den hæderfulde titel Saifullah »Allahs Sværd«.

    Også i Iran udtalte parlament, regeringsmedlemmer og imamer voldsom fordømmelse af den britiske dronnings handling. Ayatollah Seyyed Ahmad Khatami gentog og bekræftede således ifølge Irans officielle presseagentur, IRNA, dødsfatwaen mod Salman Rushdie under fredagsbønnen på Teherans universitet den 22. juni.

    Det er begivenhedsforløbet under karikaturkrisen om igen.

    Dengang var det især tegningen af profeten med en bombe i turbanen, hvorpå den muslimske trosbekendelse, Al-shahada, var skrevet, der udløste vrede, fordi den antydede en sammenhæng mellem islam og krig eller terror.

    På Saudi-Arabiens flag står samme trosbekendelse i øvrigt oven over et sværd. Her sammenkobles trosbekendelse og våben altså også. Hertil bemærkede den dødstruede, algerisk-franske journalist Mohammed Sifaoui ganske tørt, at hvis Saudi-Arabiens flag blev udformet i dag, ville man nok sætte en bombe eller et maskingevær på det i stedet for et sværd.

    Dengang som nu er det ytringsfriheden, der er under angreb.

    Krænkede religiøse følelser mobiliserer gadens parlament, og så ser vi brændende flag og dukker i aften-nyhederne. I den globaliserede medieverden spredes sådanne begivenheder med lysets hast ud over hele kloden aktion følges straks af reaktion, og så skyller sagen frem og tilbage gennem mediekanalerne.

    Sidste gang førte det til brødebetyngede udmeldinger fra Vesten. De ophidsede røster fra Mellemøsten blev under karikaturkrisen suppleret af de mange hjemlige kommentatorer, der mistede fokus og proportionssans og strakte sig forbløffende langt for at imødekomme kravet om større respekt for de religiøse følelser. Under parolen »ytringsfrihed indebærer ikke ytringspligt« efterlyste et hav af avisspalter »den gode tone« bl.a. med henvisning til respekt for disse følelser.

    Under karikaturkrisen kom ytringsfriheden under pres på to fronter: voldstrusler fra religiøse ekstremister på den ene side og misforstået overtolerance på den anden.

    En problematik der beskrives præcist af Oxford-professoren Timothy Garton Ash: »Ytringsfriheden trues nu af mennesker som Mohammed Bouyeri [manden, der myrdede filminstruktøren Theo van Gogh], hvis budskab til mennesker som Ayaan Hirsi Ali er: Hvis du siger den slags, dræber jeg dig. Men ytringsfriheden er også truet af eftergivenhedspolitik hos skræmte europæiske regeringer, som forsøger at indføre censur begrundet i hensynet til harmonien mellem de forskellige (etniske) samfundsgrupper. Et foruroligende eksempel var den britiske regerings oprindelige forslag til en lov mod tilskyndelse til religiøst had. Dette er en særlig udgave af multikulturalismen, som lyder: Du respekterer mine tabuer, og så vil jeg respektere dine«.

    Spørgsmålet er, om angrebet på ytringsfriheden endnu en gang bliver dobbelt.

    Rushdies adling kunne let føre til overtolerante formaninger af samme type, som vi hørte under karikaturkrisen: »Den engelske dronning har (efter premierministerens indstilling) naturligvis ret til at adle hvem som helst men det indebærer jo ikke en pligt til at tildele en så kontroversiel og forhadt person som Salman Rushdie denne gunstbevisning«.

    Eller: »Det havde været bedre for den gode tone og fredelige sameksistens, hvis Blair havde fået gennemført sin lov mod tilskyndelse til religiøst had og undladt at lade en af de argeste kritikere af dette lovforslag Rushdie adle«.

    Det er mit inderlige håb, at vi har lært af vores fejltagelser. Men når vi ser på den offentlige debat om disse emner, er der desværre tegn på, at det ikke er tilfældet.

    Alt for mange er kun villige til at støtte ytringsfriheden under forbehold med mener og hviser. Over­tolerancen og den »eftergivenheds­politik«, som Ash refererer til, har længe fundet næring i den kulturrelativisme og multikulturalisme, der præger store dele af den værdipolitiske venstrefløj. Ifølge debattøren Torben Bramming har kultur­relativismen ført til »en tilstand, hvor selv grov kvinde­undertrykkelse, klanstyre og religiøs obskurantisme kan tolereres, for hver kultur har jo sine udtryk. Man ser det tydeligst på venstrefløjen, som er faldet fra hinanden i dele, der hylder ligeberettigelse, religionskritik og demokrati, og dem, der ud fra kultur­relativismen og multikulturalismens evangelium har forenet sig med autoritære, ja ligefrem islamistiske verdensanskuelser, bundet sammen alene af hadet til USA og kapitalismen«.

    Et lignende mønster gjorde sig gældende under karikaturkrisen.

    Mange på den værdipolitiske venstrefløj mistede fokus og proportionssans. Frem for at se krisen som en konflikt om ytringsfrihed, valgte man med valne og tvetydige kommentarer i stedet at gå efter den borgerlige og i nogles øjne reaktionære og fremmedfjendske avis der bragte tegningerne.

    Om folk vil det eller ej, bidrager sådanne forbehold disse mener og hviser til at indskrænke ytringsfriheden.

    En anden kilde til sådanne mener og hviser er med al ønskelig tydelighed blevet formuleret i Cairo Deklarationen om Menneskerettigheder i Islam, som blev vedtaget af de 57 stater i Organisationen for Den Islamiske Konference i august 1990.

    Deklarationen konkluderer, at alle rettigheder og friheder, som nævnes i den, er underlagt sharia den eneste autoritet, deklarationen anerkender. Det gælder også ytringsfriheden, hvorom det i artikel 22 hedder: »Enhver har ret til at udtrykke sin mening frit på en sådan måde, at det ikke er i modstrid med sharias principper«.

    Men vi kan ikke både have ytringsfrihed og lade os begrænse af hensyn til religiøse principper og følelser. Og uanset hvor forbeholdene kommer fra, har jeg endnu ikke fået nogen overbevisende forklaring på, hvorfor specielt religiøse følelser eller overbevisninger skulle kræve en særlig respekt, som bør afholde medier, kunstnere, politikere m.fl. fra at karikere, satirisere og ironisere over dem eller i hvert fald være ekstra forsigtige og taktfulde, når de gør det.

    Hvis vi endelig skal tale om respekt for følelser, hvorfor vejer krænkelsen af de religiøse følelser så tungere end krænkelsen af de demokratiske følelser? Kan politisk overbevisning ikke være lige så dybfølt, inderlig og respektkrævende som religiøs tro? For mig at se kan ingen følelser hævde nogen særstatus i forhold til ytringsfriheden.

    I en globaliseret verden, hvor lokale brud på religiøse tabuer med lynets hast forvandler sig til en internationale mediehistorier, bliver krav om respekt for religiøse følelser en omfattende affære.

    Lægger vi tabuer hos alle verdens kulturer sammen og begrænser vores ytringer enten i respekt for disse tabuer eller af angst for reaktionerne, så bliver der ikke meget tilbage at ytre sig frit om.

    Så er en af demokratiets vigtigste principper faldet, og den globale mundkurv er en realitet.

    Det må ikke ske.”

  12. For mange muslimer i Europa skriver:

    Kristeligt Dagblad 22. nov 2007:

    “Sarkozy: Der er for mange muslimer i Europa

    Frankrigs præsident rettede for nylig et skarpt angreb mod muslimer og mod tilhængere af Tyrkiets optagelse i EU, skriver fransk avis

    EU lukket land for Tyrkiet: Muslimer har vanskeligt ved at integrere sig og der er for mange af dem i Europa, lød det ifølge den franske avis Liberation fra landets præsident, Nicolas Sarkozy. – Foto: Scanpix

    Tobias Stern Johansen

    Under et møde med Sveriges statminister, Fredrik Reinfeldt, i Paris begav Frankrigs præsident, Nicolas Sarkozy, sig ud i en tyve minutter lang monolog, som ikke levnede mange pæne ord om muslimer.

    – Der er for mange mulismer i Europa, sagde Frankrigs præsident ifølge den franske avis Liberation.

    Sveriges statsminister uenig
    Efter besøget i det franske præsidentpalads sagde Sveriges statsminister til den svenske avis Aftonbladet:

    – Jeg forsvarede vores liberale syn på flygtninge og indvandring, og det fremgik klart, at Sverige og Frankrig har helt forskellige opfattelser af Tyrkiets plads i Europa.

    Sarkozy mod Tyrkiet
    Frankrigs præsident er stærkt imod Tyrkiets optagelse i EU. Det gjorde han også klart, da han for nogen tid siden mødtes med Irlands premierminister Bertie Ahern.

    Ifølge Liberation holdt præsidenten en meget forvirret monolog om emnet under sit møde med både Reinfeldt og Ahern.

    – Den franske præsident hengav sig til en næsten tyve minutter lang anti-muslimsk smædetale, skrev Liberation mandag.

    – Sproget var meget hårdt – faktisk chokerende, skrev avisen.

    Muslimer svære at integrere
    Nicolas Sarkozy kom med forvirrede udlægninger af civilisationernes sammenstød og skal også have sagt, at muslimer har vanskeligt ved at integrere sig. Ifølge Liberation for at understøtte sit syn på spørgsmålet om Tyrkiets EU-optagelse.

    – Jeg husker ikke, at præsidenten sagde, at der findes for mange muslimer i Europa. Men en del af diskussionen handlede afgjort om, hvordan forskellige civilisationer skal leve side om side, siger en svensk diplomat, som var til stede ved mødet.”

  13. Fred Torssander skriver:

    Engagemanget för yttrandefriheten i de imperialistiska länderna som till exempel Danmark och Sverige kan verka imponerande men är totalt missriktat. Det går självklart inte att upprätthålla demokratiska fri- och rättigheter under krig. Inte ens som små coallierade till USA/Storbritanniens avlägsna kolonialkrig. I Storbritannien har man avskaffat habeas corpus, vilken gällt sedan Magna Chartas tid. I USA gäller Homeland Security. Detta kan naturligtvis skyllas på den grymma arabisk/muslimska fienden. Fast egentligen beror kriget på att USA/Storbritanniens monopolkapitalister inte längre anser sig har råd att bjuda över alla andra köpare. Speciellt gäller detta oljetillgångarna i Mellanöstern.
    Förutsättningen för att inte terroristlagen och andra speciallagar ska komma att användas mot yttrandefriheten även här i Sverige är att vi överger kriget. Något som dock bland annat UNT (oberoende reaktionär) fasar för. Det var av allt att döma mest därför de gav Lars Vilks teckning med texten “Muhammed som rondellhund” spridning. Deras eventuella engagemang för yttrande och tryckfrihet har inte tagit några andra konkreta uttryck.

    Signaturen cecilia flyttade upp ett av motinläggen mot min kritik av Sveriges kolonialkrig, så jag flyttar upp mitt svar. Dvs. i fall nu Lars Vilks godkänner det.

    Främst till Christer Eriksson:

    I fall det bara var att byta ut orden skulle det givetvis gå lika lätt att bara byta uniformerna. Men ockupationen av Afghanistan är icke ett FN-uppdrag. Den “inbjudan från Afghanistans demokratiskt valda regering” som den svenska kolonialarméns representanter hävdar är intet värd, då den aktuella regeringen tillsattes under att Afghanistan var ockuperat av främmande makt. Kravet på hemtagning av trypperna är redan tämligen omfattande. Se tex. http://www.aftonbladet.se/kultur/article406794.ab
    I Degefors 1:a maj var Jan Myrdal ännu tydligare:
    _____________

    Vi lever i de många krigens tid. Nu för imperialisterna åter öppna krig i Irak och Afghanistan. Det väntar flera krig. Krigsherrarna och damerna säger sig mörda och bränna och spränga i fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas intresse. Det är lika lustigt som när Rysslands tsar sade sig kämpa för de små europeiska folkens rätt. Alla vet vi ju att de för krig för råvaror, marknader och baser.

    I denna situation är Sverige som stat en liten internationell asätare vilken tassar i de stora rovdjurens spår. Det är till denna asätaruppgift det som förr var ett försvar för nationen omvandlats. Militärutgifterna i Sverige stiger men det som kallades Sveriges försvarsmakt har — också officiellt — blott blivit en legotrupp åt imperialismen. Arbetslösa ungdomar lockas med höga månadslöner att göra krigstjänst åt imperialismen.

    En direkt politisk uppgift är att med olika aktioner tvinga den svenska staten att ta hem sina legosoldater från kriget i Afghanistan. De svenskar som stupat där och de som kommer att där stupa dör på samma vanärans fält som de svenskar vilka som Hallberg-Cuula stupade vid Hangö eller på östfronten 1941 – 1945.

    Det är alltså också nödvändigt att åter — nu som då, lagar och förordningar till trots — även inom militären genomföra samma slags medvetandegörande agitation som inför Första världskriget.
    ______________

  14. Cecilia skriver:

    För många muslimer i Europa – äh! “De” får väl va’ varhelst de är?

    För lite egen integritet eller tilltro till den. Lite mindre PK och mer riktig integritet. Är kanske “it”?
    Eller vad säger panelen – hur är det ställt med den egna “integriteten”?
    Är den “äkta” eller bara “rädsla”?

    Tror ni på det samhälle “vi” byggt? Eller tvivlar ni på det egna åstadkommandet? Fegisar.. rädsla är det farligast, tycker jag.
    Precis som att möta polemik med polemik, så är det att möta fundamentalism med… fundamentalism; fajtas är lätt men inte särskilt varken moget eller framåtskridande.

    Boxas, nån?

  15. Profeten ønsker god jul hos Jihad i Malmö skriver:
  16. ln skriver:

    “För många muslimer i Europa – äh!

    “De” får väl va’ varhelst de är?”
    – – – – – – – – – – – – – – –
    – Du kanske rent av längtar efter det islamiska paradiset på jorden Cecilia – var bara lugn, det kommer… såvida vi andra inte gör något NU!
    Med dig kan man inte räkna, Cecilia — du är alldeles för intelligent för att förstå vad det handlar om. För dig är en ann’ lika god som en ann’. En muslim eller en dö’ kafir är samma skit för dig, eller…

    – Göra vadå, vi andra?

    För oss svenskar finns tillsvidare inget annat lagligt motmedel än att mangrant ställa upp för SD – det må bära eller brista, men alternativ saknas. Ditt liv, men framför allt dina efterkommandes liv står på spel. Fatta ditt livs viktigaste beslut NU, bli medlem i SD, överge alliansen, överge fjanten Ohly och de gröna, syssla inte med blankröstning och liknande dumheter.
    Du som tvekar, som inte vågar eller du som finner SD motbjudande — Du behöver inte älska SD – tag det inte som ett kärleksförhållande utan som att tills vidare ingå ett ‘resonemangsparti’¨eller (om du så vill) som att tvinga i dig en livsnödvändig men otäck medicin – dessutom, du bör ju rimligen redan ha fått nog av den avslagna, nästan sura sockerdrickan: ‘Fredrik, Maud, Göran et consortes’ med Mona som en nästan drunknad spyfluga fastklamrad vid flaskväggen.
    Teoretiskt sett kan situationen förändras endast med SD i maktposition. Det behövs en hävstång, ett spett, en bulldozer! Ogillar eller avskyr du SD finns utvägen att som medlem i partiet aktivt påverka. Det behövs en uppsjö av vettigt folk i partiet – typ Thoralf Alfsson, Kalmar – kanske även med stor tvekan sprattelgubbar av typ Samuel Älgeman. SD är ett demokratiskt och fullt trovärdigt politiskt parti — låt inte EXPO, AFA och extremvänsterns slödder eller sosse/moderat-pöbel bestämma dina åsikter – undersök SD, läs vad deras ledande personer skriver! Slå in SD på Google!
    I absolut värsta fallet måste du betrakta SD som ett livsnödvändigt ont.

    Våra landsförrädare, från Benkt Westerberg och framåt, måste först och främst BERÖVAS MAKTEN! Huruvida de sedan kan undslippa schavotten får bli en framtida fråga.

    Utan all annan jämförelse vill jag peka på en historisk parallell: Hitler var nödvändig 1933 fär att det totalt utblottade tyska folket överhuvudtaget skulle överleva och få bröd för dagen – hade Hitler avlidit 1936-37 (eller ännu hellre före 15.09.1935) hade han med rätta blivit betraktad som ALLA TIDERS störste statsman – tyvärr blev det därefter som att ha pissat på sig på vintern – Hitler blev en av mänsklighetens största katastrofer. En sådan utveckling måste inte upprepas – numera vet vi förhoppningsvis bättre.
    För att bryta PK-ismen och multikulturalismen av idag i Sverige är SD lika nödvändiga för oss – vilket – observera – inte är liktydigt med att vi pissar på’ OSS – snarare blir det på dem – vår “ELIT”.
    .
    Till ämnet för dagen:
    .
    Ayatollah Seyyed Ali Khamenei – Irans överste befallningshavare (www.khamenei.ir)
    med en befolkning av 70 miljoner mestadels sjiiter i ryggen och med klara kärnvapenambitioner har just låtit sin trogne talesman Rasul Jalilzadeh uttalat sig:

    “Inom ett dussintal år kommer Europa att vara en islamisk kontinent. Islamiseringen av den europeiska kontinenten är förestående, något som fördelaktigt verkar för Mahdins, dvs den 12:e imamens, återkomst.”

    Stämmer bra med vad Khadafi och andra förståsigpåare redan har uttalat!
    – – – – –
    Gå till källorna – skaffa dig insikt och en uppfattning – det presumtiva helvetet står faktiskt för dörren.
    http://gatewaypundit.blogspot.com/2007/12/iran-europe-will-become-muslim.html#links
    http://eye-on-the-world.blogspot.com/2007/12/europe-will-become-muslim-continent.html
    http://gatesofvienna.blogspot.com/2007/12/europe-will-be-muslim-continent.html
    http://unverdaechtigerschweinestall.blogspot.com/
    http://fredalanmedforth.blogspot.com/
    http://www.rferl.org/newsline/2007/11/6-SWA/swa-071107.asp
    http://www.iranian.ws/cgi-bin/iran_news/exec/view.cgi/13/10945

  17. Cecilia skriver:

    Men käre In – du låter som om du inte riktigt levt och varit med om vad kniven på strupen ger i ödmjukhet. Och inte är det undfallenhet. Inte heller dogma… rädsla…

    Har du sett döden i vitögat någon gång – det har jag. Ett par. Intressant är det. 🙂
    Åsså lärorikt me’.

    Att fajtas för vårt samhälle och vad vi vunnit – för det behövs vi nog alla, så olika vi är, eller hur? Tror vi är på samma sida ändå. Vi ser bara lite olika på verkligheten.
    Mångfald har många ansikten och funktioner, eller hur.

  18. Lelle skriver:

    “Eftersom KK väljer vissa konstnärer mer än andra kommer summan av valen att ge en bild av vad som för närvarande är den bästa kvaliteten.” – Utställningsbarhet är inte synonymt med kvalitet, men samtidigt en starkt utslagsgivande faktor för vad KK väljer att ställa ut. En omröstning i KK om konstnärers kvalitet skulle resultera i en annorlunda lista än Artfacts (förvisso kanske med ungefär samma 500 namn i topp, men med väsentliga skillnader i placering.)

  19. stefan peterson skriver:

    Politisk korret konst ?

    http://sydsvenskan.se/malmo/article288941.ece
    http://sydsvenskan.se/kultur/article289060.ece
    http://www.gunillamann.se/butik/jpg/olja100.jpg

    Det som betrakataren anser var konst det ÄR konst
    Det som Politiker anser vara konst ÄR absolut konst
    om man är beredd att betala 1/4 mille för färgen ?

    GOD JUL ALLA
    stefan

  20. anna skriver:

    Håkan W söker du på Ernst Billgren får du ännu större skillnad mellan DN och SVD.

  21. anna skriver:

    For mange muslimer i Europa vet du att det är för många Norskar i Sverige med enligt vissa.

  22. Christer Eriksson skriver:

    Cecila

    Finner du uttrycket svårt att ett argument ska mötas med argument och våld ska mötas med våld?

    Är man inte konsekvent om man uttrycker sig på det sättet?

  23. Christer Eriksson skriver:

    anna

    Låt norrmännen vara ifred..dem är våra vänner!

  24. BA AB skriver:

    SKRÅMENTALITETEN BREDER UT SIG

    Vi och dem… hit och dit, (genrer och skilda konstuttryck), kanske är det så illa som vissa sociologer hävdar att samhället allmer tenderar till att uppdelas i stamtillhörigheter/by-gemenskaper.
    När Gud blir gammal antar han djävulens gestalt. I morse uttalade “den gode” kristdemokraten Alf Svensson, svidande kritik till sina stambröder i alliansen att de nya förslagen om hur sjukförsäkringen för individen ska tillämpas är osolidariska, och så vidare. Att Nittve misstror konstkritikernas roll i konstspelet är inte heller så roligt!

  25. Cecilia skriver:

    Christer skrev:

    — Cecila

    Finner du uttrycket svårt att ett argument ska mötas med argument och våld ska mötas med våld?

    Är man inte konsekvent om man uttrycker sig på det sättet?—

    Jodå. Men man kan göra det på olika sätt…

  26. Christer Eriksson skriver:

    Cecilia

    “Precis som att möta polemik med polemik, så är det att möta fundamentalism med… fundamentalism; fajtas är lätt men inte särskilt varken moget eller framåtskridande.”

    Ps. Ville bara kommentera kommentaren från kommentatorn Ds. 🙂

    God Jul

  27. BA AB skriver:

    Cecilia, en artikel-kommentar till dina senaste inlägg! http://www.corren.se/archive/2007/12/21/jightz7t1xzsry0.xml

  28. Kurdisk Flykting från Qanaquin skriver:

    Fred Torssander
    utgjuter sig vitt och brett om allt och alla, dock med ett undantag…
    Han undviker totalt att tala om kurdfrågan!
    Kurdfrågan är ett irriterande HÅL i Fred Torssanders hjärna!

    GOD JUL!

  29. Cecilia skriver:

    Tack BA AB 🙂 !

    Kurdisk flykting:
    Jodå. Fred har skrivit om kurderna också. Att de fått saker lite om bakfoten. Ungefär. Som jag minns det – och inte var det långt inte… och bara en försiktig gång.
    Ja. Det är nog en svår fråga för Fred.

  30. Cecilia skriver:

    Fred skrev/citerade:


    I Degefors 1:a maj var Jan Myrdal ännu tydligare:
    _____________

    Vi lever i de många krigens tid—

    Jan M har tydligen missat att att enligt FN:s statistik så är det färre krig nu än förr.
    Mer specifika. Men färre…
    Så att vi skulle leva i de många krigens tid – “låter bra”, men är kanske bara åsiktsmässig marknadsföring?

  31. Fred Torssander skriver:

    Cecilias avfärdande kommentar är allt bra lättvindig. Hon verkar lika lite som den Europeiska arbetarrörelsen i 1900-talets början klarade att föreställa sig hur omfattande slakten på dem skulle bli i “The Great War” kunna föreställa sig att någon för henne betydelsefull del av mänskligheten kan komma att drabbas av det nu inledda omfördelningskriget. Även fast vi idag kan iaktta hur “The scramble for oil” visar klara likheter med “The scramble for Africa”, väljer åter de som tror sig förnuftiga barbari i stället för socialism.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.