I dagens GP har Sinziana Ravini skrivit om samtidens konstscen. Hon skriver om 2007 som konstskandalernas år i Sverige och uttrycker dessutom precis samma åsikt som jag själv har, nämligen att Vilks ”är och förblir en av vår tids viktigaste kommentatorer, hur fel eller rätt han än har”. Tack för den vänligheten!
Ett visst mod, onekligen, eftersom Vilks status i konstvärlden sedan en tid befunnit sig i starkt fallande konjunktur. Men nog om det, Ravini har fler saker som är värda att fundera på.
Hon var inte förtjust i Moskvabiennalens oförblommerade blandning av kommersiellt och principen att biennalerna skall stå någorlunda fria i detta avseende. Dock påpekar hon att konstvärlden hyllade
”Oleg Kuliks semireligiösa utställning I believe som förvandlade en gammal vinfabrik till en hednisk wunderkammare och drev med kyrkan, Putin och kapitalet.”
Den lilla stötestenen är att konstutställningar kan vara subversiva utan att det gör något. Förmodligen har trojkan kyrkan, Putin och kapitalet börjat förstå det. Låt dem hållas i konsten, ingen bryr sig – om inte det skulle vara så att det blev stor skandal. Men biennaler är så gott som befriade från stora skandaler. Däremot serverar de ett och annat subversivt projekt för konstvärlden. Så blir alla nöjda.
Ravini talar sig varm om Slow Art:
”Slow Art är ytterligare en rörelse som fötts ur denna riktning. Dess förespråkare talar om en tillbakagång till långsammare produktionsprocesser, om handens intelligens och naturtrogna material.”
Kan man tro på Slow Art? Jag tror inte det. Praktiskt taget all konst vi möter i nuet har kortvarig hållbarhet. För att något överhuvudtaget skall märkas får den locka med snabb konsumtion vilket oundvikligen hänger samman med kort produktionstid. Regeln är enkel: Fort in, fort ut, fort bort med konstant ta-det-stående konsumentanpassning.
Men det finns mer att säga om långsamheten. Först och främst att vi har rätt många etablerade sniglar, t ex Isaac Julien eller den möjligen djupsinnige James Coleman.
Kommer man in på känsliga ämnen bör konstnären tänka i de trögflytande vattnens domäner. Sooreh Heras censurerade film om att ta Muhammed till en gaybar skulle inte ha gjorts i det hetsiga tempo som blev fallet. Hon skulle ha segdragit hela äventyret och putsat materialet med perfektionism. I ett sådant fall är publiken mer än villig att offra lite tid på produkten. Samma sak kan sägas om den där konstnären med rondellhundarna. Han borde ha tecknat dem i Ingres stil för att sedan överföra dem till koppartryck. Därefter vänt på bladen för att låta betraktaren möta det grafiska elementets förnämsta långsamhet: baksidan. Så var det på grafikavdelningen på Statens Kunstakademi i Oslo, där började man (och vanligtvis avslutade) betraktandet.
För övrigt är konsten ändå långsam. Man kan lugnt räkna med att det tar från ett par månader och upp till ett par år innan konsten hinner upp dagsaktualiteterna. Vi kan se på Global Warming. Där har det ännu inte tänt till i konsten.
Ravini har också en tänkvärd tanke kring kapitalet:
”Men de som inte tror att det går att vara subversiv och rik samtidigt har bara att titta på Damien Hirsts diamantklädda dödskalle som kostar 680 miljoner. Vem vet, kanske kan den blommande konstmarknaden leda till en nyrenässans för konsten.”
Humm, humm, om Hirst kan man nog säga att han var subversiv, men det var länge sedan. Vem tror på allvar att han gör det han gör för att lura konstvärlden? Liksom, se jag tjänar miljoner men inte på riktigt. Och den blommande konstmarknaden har på effektivaste sätt skapat en nyrenässans för konsten. Säkert kommer man ihåg den, men inte lär den gå till historien.
Vidare kommer Ravini in på ett av mina favoritämnen:
”Konstvärlden måste liksom politiken återerövra publiken, men för detta måste den bli mer visionär. Det är först när du vet åt vilket håll du vill gå som du kan förvänta dig att få några med dig.”
Jag skulle vilja byta ut ”återerövra” mot ”erövra”; samtidskonsten har aldrig haft någon stor publik. Documenta i Kassel samlade på 100 dagar över 700 000 men dels är det fel publik och dock för lite. Inte var det bättre förr. Ingenting är lättare än att erövra en stor publik om det nu är det saken handlar om. Mitt eget förslag är att man skall inrikta sig på att vinna en bredare men kvalificerad publik.
Vart konsten vill gå (troligtvis är inte särskilt många intresserade av det) skall man akta sig för att bestämma. Vindarna blåser dit de önskar.
Slutligen:
”När allt kommer omkring, kan det inte vara lätt att vara konstnär idag. De som håller sig till konstens oskrivna regler anklagas för att vara för politiskt korrekta medan de som försöker bryta dem anklagas för att vara för kverulanter och sensationslystna och fast[n?]ar därmed i modernismens fälla.”
Jag tycker det är en bra ordning. Om konstnärerna är bekymrade över att bli anklagade för vad de gör kan de istället ägna sig åt att göra det som konstvärlden önskar. Dessutom brukar det vara fallet.
Långsamhetens lov: Isaac Julien, Western Union: Small Boats, 2007
