Del 488: Och vad skall prioriteras?

Postat den 2008 7 januari av Lars Vilks

Riktigt klar blir jag inte med Sooreh Hera och hennes censurerade gaybilder i Amsterdam. Som vi har kunnat se i gårdagens kommentarer skrivs det flitigt om saken ute i Europa. Bland andra rapporterar Artforum saken.

Det är naturligtvis ett svårt fall för korrektheten. Å ena sidan det infekterade islam och å den andra de utsatta homosexuella. I Sverige väljer man nog islam, det är inte fullständigt orimligt att hysa en viss förståelse för att man avrättar homosexuella i Iran. Olika kulturer har sina traditioner. De homosexuella är dessutom inte uttalade motståndare till USA.

Jag skulle ändå tycka att Heras projekt borde vara acceptabelt. Det får väl sägas vara tämligen entydigt men eftersom saken är så känslig är det där kärnan ligger.

Det slog mig också att ledarskribenten på Nerikes Allehanda, Lars Ströman, gjorde ett intressant uttalande i debatten i Linköping i december. Han försvarade rondellhundsteckningens publicering med ett principiellt inlägg: Nästa gång, sade han, kan det gälla en muslimsk konstnär.

När jag hörde det föreföll det mig väl tillrättalagt. Och det föll också i god jord. Vi skall värna om muslimernas rätt och rondellhundspubliceringen var visserligen betänkligt islamofobisk men kanske i någon mån acceptabel. Jag letade i mitt sinne efter något tänkbart exempel. En muslim som angriper kristendomen, ja, det är ingen som bryr sig om det. Måhända ett antisemitiskt påhopp, men det var nog inte det som avsågs.

Ströman hade dock rätt. Nu har vi fallet Sooreh Hera och jag inväntar med stor spänning huruvida Nerikes Allehanda skall följa upp sin principiella linje.

Men kollisionerna mellan den muslimska världen och västvärlden betyder nog mer än ett tillfälligt problem. Förmodligen handlar det om svårigheterna att få kulturer att samsas. Grundtanken i dagens värld tycks vara en människosyn där de olika kulturerna i grund och botten skall ha en värdegemenskap. Eftersom denna värdegemenskap redan är given och västerländsk (demokrati, jämlikhet etc.) kommer det att handla om en svår anpassning.

Muslimska värderingar är bara en del av den globala ordningen. Kina är också intressant. Där skall man ha olympiska spel samtidigt som landet ägnar sig åt avrättningar, frihetsberövande och har ett mycket begränsat utrymme för yttrandefrihet. Även i övriga delar av Asien är man måttligt intresserad av obekväma beskrivningar av den rådande verkligheten. I konsten kan man konstatera detta genom att asiatiska biennaler alltid blir till festivaler eller åtminstone dämpade och interna arrangemang. Inga obanade eller obekväma stigar där inte.

Utställningen Forms of Resistance har precis avslutats på Van Abbemuseet i Eindhoven. Utställningen handlade om konsten som politiskt motstånd. Hal Foster skriver om den i Artforum. Han påpekar att det inte är längre så lätt för socialkritiken att ånga på. Om konstvärlden tänker sig att lämna ett bidrag till världens förbättring, vilken värld är det man tänker sig? Och hur skall det gå till där?

En god nyhet för alla som är drabbade av kränkningssyndromet. Våra politiker visar en klar tendens till att bli allt mindre kränkta under 2007 efter en tid av ständigt stegrad kränkningsupplevelse.

martin_john_the_eve_of_the_deluge1840lit.JPG
Undergångsstämningar är just nu populära i västvärlden.
John Martin, Syndaflodsaftonen, 1840

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m, Samtidskonst | 9 kommentarer

Del 487: Föregångaren i Slow Art

Postat den 2008 7 januari av Lars Vilks

Begreppet Slow Art har diskuterats en del, också här. Det betyder alltså att arbeta långsamt, omsorgsfullt och med en komplexitet som fordrar att även betraktaren får ge sig tid framför verket. Antagligen en omöjlig idé eftersom världen inte ser sådan ut. Men samtidigt ser den sådan ut eftersom människorna inget hellre önskar sig än ett lägre tempo; stress, hastverk, snabbmat står egentligen inte högt i kurs. Slow Art har därför i praktiken sin givna plats att lansera sig som snabbkonsumerbar långsamhet.

När sådana rörelser dyker upp brukar det visa sig att historien redan känner dem. Inte tal om annat än att pionjären inom Slow Art är konstnären Lars Vilks. Med sin formidabla ultrarapid har han utan att pinna på (ursäkta skämtet), men dock, lugnt och stadigt sysselsatt sig med Nimis i hittills 28 år. Säkert ett svenskt konstrekord, kanske världsrekord, i långsamhet. Till yttermera visso använder han sig av enkla naturmaterial.

Verket går vidare, för närvarande ägnar han sig åt att transportera ca 500 delar av honom själv uppsågade trädstammar till platsen. De bärs ner och varje transporttillfälle kommer 2-3 objekt ner till stranden. Materialet skall huvudsakligen användas till att förstärka Vindarnas torn. Vem kan säga annat än att vi har att göra med en imponerande saktfärdighet?

Idag genomförde han sin 6.369:e marsch. I runda siffror betyder varje besök ca 3 km. Sålunda har Vilks snart konstförflyttat sig 20 000 km.

Publiken har inget val, Nimis kan endast konsumeras som Slow Art. Lång dags färd mot Långsamhetens Lov. Att ta sig genom och runt och upp i är också tidskrävande men det tycks som om de flesta är mer än villiga att underkasta sig detta. När betraktarna skall återvända blir kliven uppför bokstavligen sävliga.

vilks-barlit.JPG
Här en bild som visar konstnären utöva Slow Art. Han bär sitt virke och aktar ej att stanna upp under transportmarschen för att i lugn och ro samtala med besökare.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Nimis | 13 kommentarer

Del 486: Krönikor om konsten 2007

Postat den 2008 6 januari av Lars Vilks

Vad skedde i konsten under 2007? Om man ser till vad som framkommit i årskrönikorna som publicerats ibland annat DN, SvD och konsten.net var det bästa som hände i Sverige William Kentridges två installationer på Moderna i början på året. Den hade så att säga ”allt” vilket sammanfattas av Ingela Lind:

”en ballad om kolonialismen i vårt västerländska modernistiska arv. Enastående genom sin musikalitet och sitt polyfona bildspråk (video, skulptur, rytm, skuggspel, teckningar). Men också politiskt skarpt.”

Och inte tu tal om att annat än att Kentridge lyckades. Men likaväl kan man säga att det handlar om en solid bekräftelse av kvalitet. Fint och lagom politiskt. Ingen protesterar, inga traditionsbrott och ett evenemang för konstvärldens eget bruk.

Eftersom 2007 inte kunde prestera mycket mer än nya rekordpriser på konstmarknaden är det förståeligt att man blickade bakåt. Venedigbiennalens huvudutställning curaterades av Robert Storr vars hjärta främst befinner sig i modernismen. Skulpturutställningen i Münster hade också retrodrag och i övrigt kunde också den bekräfta det som konstvärlden bar med sig i tiden. Praktiskt taget alla som var där var mer än belåtna. När så sker kan man vara säker på att det inte sker så mycket.

Mest problematisk och utskälld var Documenta 12. Där gjorde Roger Buergel ett stort upplagt försök att ge modernismens motorer en nystart. Denna gigantiska och estetiskt inriktade Wunderkammer var troligen årets intressantaste bidrag. Inte för att den var bra utan för att man ser svårigheterna med att estetikens återkomst. Visserligen är dagens estetiska återkomster för att överhuvudtaget vara trovärdiga och giltiga alltid försedda med en socialkritisk ramberättelse men den politiska kraften övertygar inte längre. Nu är det naturligtvis så att konstens politiska kraft i de stora utställningarna inte har spelat någon som helst roll för världen men konstvärlden har trott på det. Nu vacklar denna tro och kombinerad med granna installationer och färgade väggar kommer man farligt nära parodin på Den Stora Biennalen.

Med andra ord är vägen tillbaka till modernismen effektivt spärrad. Samtidskonstvärlden sniffar att det ligger något unket i den luften. Och tills vidare kan de utfordras med bekräftelser och konsthistoria.

Anders Olofsson (konsten.net) skriver i sin krönika om dessa utställningar:

”karaktären av showcase för nästa generations unga stjärnskott på den internationella konsthimlen var mindre framträdande än på många år.”

Münster och Documenta brukar inte vara några Showcase, men vi får ändå räkna med att Buergel av personliga skäl levererade ett bidrag när han satte in sitt eget relativt lågrankade konstnärsstall. Dem ser vi redan mer av. Nästa generations unga stjärnskott har det dessutom inte alldeles lätt. Vad skall de leverera? Hade det funnits något nytt att kasta in kan man lugnt räkna med att curatorerna hade visat sin effektivitet. Nej, de unga får tills vidare harva i gamla spår och tröska vidare med bekräftelserna. Knappast kan man tala om någon generationsmotsättning. Man delar det man har och det är på samma gång både lite och mycket, lite nytt, men mycket säljbar bekräftelse.

Årskrönikan i New York Times går i samma stil. Paul Chans uppsättning av I väntan på Godot och Terence Kohs utställning på Whitney är vad man har att redovisa av nyheter.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst | 8 kommentarer