Del 494: Oh, Shit!

Postat den 2008 16 januari av Lars Vilks

I dessa dagar när undergångsstämningar brer ut sig, katastroferna som rycker allt närmare. Kort och gott det alla vet: Det ser inte bra ut. När det så är sagt kan man tillägga att allt det där har att göra med tidsandan. Skräcken blandar sig med glamour.

Lite konst kan pigga upp i ett sådant läge. Jag nämnde för några dagar sedan att Ben Lewis har gjort sitt konstprogram Art Safari om kända konstnärer och konsttrender. Två av dessa är Santiago Sierra och Wim Delvoye.

Hur det än är finns det ingen annan väg för konsten än att göra lite mer än vad det är tänkt. Precis så är det också tänkt i konstvärlden. Därtill kommer att konsten skall ha sitt socialkritiska innehåll och utmana makthavare vilket dock främst handlar om dem i konstvärlden.

Sierra finner praktiskt taget alltid fram till kontroversiella projekt, ofta så långt det är tänkbart att gå utan att förlora konstvärldens gunst. Kontroversiell är han eftersom han alltid retar en del. Samtidigt är han attraktiv emedan arrangörerna vet att han kommer att dra till sig uppmärksamhet.

2004 lät han i ett galleri i Madrid läsa upp namn från en israelisk telefonkatalog. Israelerna har segregerat de arabiska namnen till en egen katalog och det var alltså dessa som lästes upp. När han deltog i en utställning i Dubai var detta ett populärt inslag, den gången var namnen utskrivna och uppsatta på en vägg. Hans önskan var att vid invigningen med statscheferna skulle man också ha en performance, en uppläsning av namnen på de personer som dött i bombdådet i Madrid 2004. Men den blev inställd.

I ett område nära den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea fick han 2005 genomfört en utgrävning med maskiner. Två stora gropar grävdes. Jorden från den ena fylldes i den andra och vice versa.

Ett ytterligare projekt som nu visas på Lisson Gallery i London är modulskivor gjorda av mänsklig avföring, insamlade i Indien av lokala assistenter.

Avföring har sin lockelse och på den punkten finns det en föreningslänk mellan Sierra och belgaren Wim Delvoye. Hans mäktiga verk är Cloaca, en teknologiskt komplicerad matsmältningsapparat som producerar avföring. Produkterna förpackas och säljs. Försäljningen har gått lysande. Cloacas hemsida. Cloaca video.

Santiago Sierra och Wim Delvoye är socialkritiska aktörer men uppenbarligen på ett inom konstvärlden vinnande sätt. Sierra har idag ranking 171 och Delvoye 219.

sierramodullit-2005.JPG
Santiago Sierras moduler gjorda av mänsklig avföring 2005-2007

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 29 kommentarer

Del 493: Omar går i ringen medan Guillou tänker på sex

Postat den 2008 14 januari av Lars Vilks

Exegetiken lever än och levererar på sitt sätt tänkvärd underhållning. I Uppsala Nya Tidning pågår en exegetisk duell mellan Bengt Olof Dike (in the blue corner) och en som inte hyser översvallande känslor för herr Vilks, Mohamed Omar, svensk nationalskald, självutnämnd, (in the green corner).

Det är en regelrätt batalj mellan kristendom och islam, mellan NT och Koranen. Kategorin är Våld och de båda kombattanterna skall visa vilken skrift som är fredligast. Dike har utnyttjat sitt givna övertag, Koranen är genuint svavelosande, för att tränga in Omar i ringhörnet. Men Omar glider föredömligt undan genom att inte försöka med rallarsvingen GT; istället kontraboxar han med Matteus 10:34 (ej frid men svärd). Jag kan bara önska pugilisterna lycka till. Det dansar ännu många änglar på udden av ett svärd.

Mohamed Omar är en välmeriterad poet och en bildad herre. I min smak är han emellertid lite för religiös och dessutom utpräglat lättkränkt. Den 21 augusti 2007 präntade han paa Swensko, efter att ha blickat djupare i rondellen, de berömda orden på sin blogg:

”Tidigare skrev jag en debattartikel i Expressen där jag sade mig vara ”smått kränkt”. Då hade jag bara sett Vilks infama ’rondellhund’. Nu har jag via en journalistkollega fått titta närmare på en del andra av hans vidriga streckgubbar och blivit nödgad att revidera mitt uttalande. Jag är inte längre ”smått kränkt”. Jag är djupt äcklad och idignerad [sic].”

Läs dem med eftertanke, Omar har rensat ut Vilks från sin blog. Inget att bråka om, har man sin religiösa övertygelse kan man inte vimsa runt i kompromisser. Ty Omar hyser åsikten:

”Profeten Muhammed är skapelsens krona, skillnaden mellan honom och övriga människor är liksom skillnaden mellan en juvel och vantliga stenar. /…/ Så hög är profetens ställning hos Allah att det enligt vissa traditioner är för hans skull allena som världsalltet kommit till.” (text till boken Ivan Aguéli, Atlantis/Prins Eugens Waldermarsudde, 2006)

Jag förstår utmärkt att en sådan inte i allas ögon gör sig som rondellhund.

I lördagens Berlingske Tidende fick man sig till livs en av Jan Guillous saftigaste intervjuer (min översättning):

”I samma tidning som denna intervju finns en artikel av Pia Kjærsgaard där hon skriver ’Idag är konstens största dogm ångesten för islam’. Är det sant?

’Nej. Konsten i Europa har nog så riktigt ett stort problem, men det handlar om hur man skall yttra sig kvalificerat i ett samhälle där konst är en vara. Där kommersiell framgång avgör vilka yttringar som kommer fram. Efter karikatyrteckningarna har vi tvärtom fått dogmen om att yttrandefriheten bara kan testas genom att utmana islam. Det sägs att en modig konstnär är en som kan säga något kontroversiellt om muslimer eller islam. Det är inte bara enfaldigt. Det är också rent hyckleri.’

Men vi har ju inga problem med att förlöjliga eller göra grovkornig satir om Jesus och kristendomens Gud. Det är närmast bara en smula tröttkört när någon gör det.

’Om vi säger att avsikten är att provocera, så kan vi låtsas att det utannonseras en satirtävling i Jyllands-Posten. Motivet skall vara: Jesus Kristus våldtas framifrån av George Bush och bakifrån av Anders Fogh Rasmussen.
Den som tecknar den bästa och roligaste versionen av detta motiv, vinner tävlingen. Därefter blir den danska kyrkan vansinnig. Det skulle vara att testa yttrandefriheten i Danmark, i motsats till att testa en av de svagaste grupperna.’

Vad som särskilt imponerar på mig är den homoerotiska fantasi med starka vänstersvängar som Guillou hänger sig åt. Arnskrivaren är ofta en smart debattör, men här har tydligen känslorna tagit överhand. Nästa gång drar han nog Förintelsekortet vilket Mohamed Omar inte kunde hålla sig för att göra i den försvunna artikeln:

”De s k ”liberaler” som nu under hysteriska hurrarop insisterar på att ställa ut och publicera de anti-muslimska nidbilderna var knäpptysta när en iransk tidning i februari 2006 anordnade en tävling för att häckla Förintelsens offer. Var var hurraropen då?”

jesustillsammans.jpg
I vänsterns tecken: Jan Guillou sexfantasi

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 70 kommentarer

Del 492: Interaktiviteten, interaktiviteten

Postat den 2008 13 januari av Lars Vilks

Relationell estetik, hur var det nu med den? Sådan konstnärlig verksamhet handlar om att låta en interaktiv händelse vara konstverket. Den har funnits med sedan mitten av 1990-talet och när Anders Olofsson i Om Konst skriver sin årskrönika berör han ämnet:

”Men säg det konstår som inte bjudit på minst en dödförklaring och en återkomst? 2007 handlade dödförklaringen om den relationella estetiken, som plötsligt ansågs vara på väg till historiens sophög.”

Och han fortsätter:

”Förmodligen förhåller det sig på samma sätt med den relationella estetiken som med måleriet: den överlever genom att smälta samman med, infiltrera och annektera andra konstnärliga uttryck.”

Men riktigt så enkelt är det nog inte. Jacob Dahlgren, som representerade Sverige på Venedigbiennalen i somras visade med I, the world, things, life, ett utpräglat relationellt arbete. Ni kan följa verket här. Även i en lite större skala frodas den relationella estetiken oförblommerat. På Marian Goodman i New York har Tino Sehgals utställning This Situation precis avslutats. Där fanns en grupp människor som hälsade på besökare med ”Welcome to this situation!” för att sedan föra diskussioner i skilda ämnen och röra sig enligt en koreografisk plan.

Att relationell estetik är integrerat kan man ändå säga. Dock frågar man sig vad det är integrerat i. Då blir det självklara svaret att det är i verket, en del av dess helhet. Men om vad handlar denna helhet? I samtidskonsten är den sociala kritiken en grundläggande ram, men en annan och kanske ännu centralare är kommunikation och interaktivitet. En lite oväntad slutsats blir att det snarast är övriga konstnärliga uttrycken och metoderna vilka integrerats i den relationella estetiken.

Men begreppet är slitet. Det låter inte bra att säga att man sysslar med relationell estetik. Filmaren Ben Lewis har i sin Konstsafari gjort ett program (2003) om relationell estetik. Det visades i dansk TV (DR 2) för någon dag sedan. Lewis var dåligt informerad, för honom var det något nytt och okänt. Trots den utgångspunkten blev det ett sevärt inslag. Lewis ville ta reda på om relationell estetik var en ism, alltså en i raden av konströrelser. Han sökte därför upp de nu väletablerade representanterna för rörelsen. Han fick dock erfara att inte alla ville låta sig intervjuas. Liam Gillick lade t ex högdraget på luren eftersom han menade att Lewis frågor var alltför ytliga.

Filmaren fick också möta trendens store teoretiker Nicolas Bourriaud. Bourriaud har en verklig poäng när han menar att kontexten till den relationella estetiken är att dagens samhälle rör sig om kommunikation (“a set of artistic practices which take as their theoretical and practical point of departure the whole of human relations and their social context, rather than an independent and private space”).

Så även i konsten kräver publiken interaktivitet. Den äldre konsten är sådan man står och tittar på men den ensidigheten har förändrats genom modern museiteknik. Kravet på konstens kommunikation och interaktivitet kommer både utifrån och inifrån. Att göra konst för den egna kretsens interna konsumtion är inte längre en tillräcklig målsättning. Och den konst som görs skall dessutom ha med sig något av den verkliga tillvaron. Därför den stora glädje att få kasta pilar på Dahlgrens tavlor eller att få ta del av Tiravinijas nylagade utskänkningar. Och inte minst att konsten, men i praktiken enbart för konstvärldens medlemmar, skapar mötesplatser, kommunikationsrum. Spridningen av interaktiviteten kan spåras i hela konstvärlden (och samma gäller för den övriga världen). De brittiska YBA med Damien Hirst & Co aktiverade skandalen och sensationen som fördes ut genom kvällspressen och den sjudande konstmarknaden blir också ett exempel på ett interaktivt rum där konsten fungerar som orsak att samlas – liksom biennaler och konstmässor.

Förlusten av den traditionella lokala mötesplatsen är välkänd och diskuterad sedan länge. Exempelvis i Zygmunt Baumans bok från 1998 Globalisering. Och man skall naturligtvis inte glömma att t ex bloggskrivandet är ett av samtidens uttryck för mötesplats och interaktivitet.

Ben Lewis film avslutas med att han besöker pionjären Rirkriti Tiravanija vid en måltid där han sitter med sina konstelever. Tiravanijas konstnärliga verksamhet firar som bekant sina höjdpunkter när han serverar mat i konstvärlden men den här scenen var inte någon konstsituation. Tiravanija får se ett projekt som Lewis gjorde med mat och publik i Cambridge på 80-talet. Tiravanija kan inte se annat än att Lewis var först. Men, som konstnären påtalar, det är inte lönt att göra något sådant i Cambridge. Att vara på rätt tid och göra det vid rätt tidpunkt är det väsentliga för att kunna bli först på riktigt.

Så, trots att den relationella estetiken blivit gammal i gården är den fortfarande dagens lösen. Problemet i konsten är att det inte blir så mycket mer än interna rum. Och då får vi en konstriktning, en ism till konsthistorien. Relationell estetik som tar fart utanför konstrummen blir, som vi vet, bannlyst av konstvärlden.

basel-art-fair.jpg
Storskalig relationell estetik för konstvärlden: konstmässan i Basel

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 27 kommentarer