Om konst levererar ännu en artikel om konstens tillstånd. Den här gången är det redaktören själv, Susanna Slöör som lägger ut texten. Hon skriver så här om bildkonsten:
”Jag vill hävda att dess ’värde’ ligger i att man inte ställer några krav på varken värde eller nytta. Att man respekterar att den är absolut onödig, men oumbärlig för dem som väljer att delta i det spel eller den relation som konsten möjliggör. Denna relation skulle också kunna beskrivas som att konsten upprättar ett imaginärt rum för självreflektion utanför vardagens vaneseende. Ett andra liv, en utsiktspunkt för att utforska hur det känns att leva – för sig och i samspel med andra.”
Inte precis någon ny idé – och dessutom är nyttointressena uppenbara. Ett annat liv utanför vaneseendet är gefundenes fressen för t ex design- och modeindustrins utvecklingsarbete. Men man kan lika gärna tillägga att uttalandet gäller filosofin. Heidegger skulle nog skriva under på den menyn.
Slöör vill ha en stillsam konst; om provokationen säger hon:
”Rätt orkestrerad kan den vara en subversiv och förändrande kraft, som driver fram en kreativ och livgivande utveckling. Felaktigt tillämpad riskerar den att bli kontraproduktiv och/eller en meningslös upprepning.”
Hon vill alltså ha en ”rätt orkestrerad” provokation. Men provokationens betydelse ligger just i att den inte är det. En snäll provokation är ingen provokation alls. När den eventuellt kommer, kommer den att uppfattas som ”kontraproduktiv” och ”meningslös”. Det är naturligtvis inte så enkelt att en provokation är intressant bara för att den väcker ilska och oro. Men man kan vara lugn, för den inte med sig någon substans blir den snart bortglömd.
Slöör är inte någon mästare när det handlar om institutionell konstteori:
”…det man kallar konst är konst. En vidhängande fråga har sedan varit vem som har rätten att utföra denna magiska dopakt. Är det konstnären, betraktaren, eller institutionen? Den sistnämnda har vunnit dragkampen för tillfället.”
Jag tycker att det är bedrövligt att en rutinerad kritiker skall komma så fel. Själva dopakten kan vem som helst i konstvärlden stå för. Och den övriga konstvärlden har praktiskt taget aldrig något att invända. Saken är, och hur många gånger måste jag tjööööööööta om det, om det är ett bra konstverk eller ej. Inte heller den saken är problematisk, konstvärlden har sin agenda och väljer vissa sorters konst efter vissa gällande teman. Systemet är inte statiskt, det som väljs i nuet lever ett bräckligt kvalitetsliv och det mesta skattar åt förgängelsen. Konsten kommer också att omvärderas efter en tid.
Riktigt nog är det Institutionen som bestämmer. Men den har inte vunnit någon dragkamp, konstnären och konstbetraktaren är också en del av Konstinstitutionen där uppfattningarna formas och når sin giltighet genom ett stort antal aktörers sammantagna ansträngningar.
Sedan serverar hon följande, i dagens konst har:
”…intresset förskjutits från det som finns uttryckt i verket till en ren spekulation kring konstnärens
avsikter.”
Här tycks vi ha hamnat i tiden före konceptkonsten när konstvärlden fortfarande trodde på att det fanns något bestämt som uttrycktes i verket. Eftersom vi får förutsätta att man inte igen börjat bli smått religiöst troende på konsten är det alltid fråga om en ren spekulation kring ”konstnärens” avsikter. ”Konstnären” blir givetvis en imaginär gestalt som inte skall förväxlas med personen ifråga. Även personen konstnären kan spekulera i sina egna intentioner. Så har det alltid varit.
Och det kommer mera från Slöör:
”En gestaltad form, gest, uppvisning eller framställning som kräver ledsagare, i form av en text, är synnerligen svår att ta sig an ur konstkritikerns perspektiv. Hur skall man kritiskt värdera ett verk vars idé eller politiska hållning är strålande men länken till gesten, uttrycket eller utförandet är usel eller obefintlig.”
”Svår att ta sig an”, säger hon. Menar hon att konstnären, om denne vill ha det på det sättet, skall anpassa sin konst till konstkritikerns bekvämlighet? Och jag undrar stillsamt, eftersom konst med beledsagande texter är vanligare än vatten, hur tusentals kritiker klarar detta utan att klaga? Studera Slöör, studera mera, så skall du se att också du kan klara det.
Frågan hur man skall värdera ett verk som har ett angeläget ämne men ett svagt utförande är ingen större fråga, men den har en liten komplikation. När ett angeläget ämne är alldeles nytt och då verkligen kan ses som ”angeläget” (missbruket av termen ”angeläget” är fruktansvärt utbrett), kan konsten få med sig en kvalitet av själva innehållet i egenskap av pilotfall för en sådan uppmärksamhet. Hållbarheten brukar inte vara den bästa och konstvärldens självsanerande potential brukar efter en tid klara sådant utan svårigheter. När det inte längre är fråga om något nytt kommer en tillräckligt klarsynt kritiker att påtala diskrepansen. Vi har sett detta i konstkritiken en längre tid. Slöör skall inte underskatta (t ex) den svenska konstkritikerkåren. Så usel är den inte.
När Lisson Gallery i London öppnade en ny lokal 2002 svarade Santiago Sierra för utställningen. Det blev en korrugerad plåt som blockerade hela galleriet. Inga förklaringar gavs och det var naturligt nog en avsevärd provokation mot publiken. Är detta vad Slöör kallar för en ”rätt orkestrerad” provokation?
Ja, eftersom jag nu har visat mig så duktig och intresserad inför Om Konsts alla publiceringar om tillståndet i samtidskonsten borde jag vara en självskriven medverkande. Jag antar att en inbjudan snart är aktuell.
