Vilks.net

Plinten på Trafalgar Square

Medan vi väntar på recessionen kan vi begrunda att Sotheby’s försäljning av konst under förra året uppgick till 3,1 miljarder dollar. Högsta pris för ett konstverk efter kriget klubbade man med Marc Rothkos White Center från 1950. Den gick för 72,8 miljoner dollar.

Marc Rothko White Center

Nu är det snart dags en ny upplaga av fjärde plinten på Trafalgar Square. Sedan länge är den tomma plinten ett utrymme för samtidskonsten.

Trafalgar Square med fjärde plinten 2005 och Marc Quinns skulptur av den gravida och handikappade Alison Lapper.

Just nu visas de nya förslagen på National Gallery. De engelska konstnärerna speglar tillsammans tämligen väl vad som rör sig i konstvärlden. Skall man göra sin egen gissning får den utgå ifrån vad man tror är mest korrekt att visa.

Jeremy Dellers (361) förslag är ett utbränt civilt fordon från Irak. Social kritik kring ett kärt ämne i samtidskonsten. Kommentar: Något känsligt och nog alltför lättförståeligt.

Tracey Emin (197) När det blir problem i det engelska samhället dyker det alltid upp filmer med surikater (små rara däggdjur) på TV, säger hon. Hon vill därför sätta upp en skulpturgrupp med sådana på plinten. Kommentar: Djurtrenden har avtagit under det senaste halvåret.

Antony Gormley (384) Hans idé är att placera levande människor stående på plinten (med en skyddszon omkring), dygnet runt, var och en får stå en timme. Enligt beräkningar skulle 8.760 deltagare få möjligheten under utställningstiden. Gormley hänger med i tiden. Hans konst har ofta haft publiken som medverkande. Kommentar: Eftersom interaktivitet för närvarande är mycket starkt har Gormley en hygglig chans.

Anish Kapoor (170) Med hjälp av speglar vill konstnären plocka ner himmeln till torget. Kommentar: Inom ramen för avdelningen spektakulära och väldesignade installationer är det tidsmässigt korrekt. Men det ser lite klumpigt ut.

Yinka Shonibare (273) vill skapa ett flaskskepp med Nelsons fullriggare. Och samtidigt hylla Londons mångkultur. Kommentar: Ett sätt att kommentera Trafalgar Square och den befintliga skulpturen av Nelson. Shonibare är en veteran inom genren postkolonialism och steg mot höjderna från Johannesburgsbiennalen 1992. Rolig sak men postkoloniala nedslag är lite bedagade. Men den skall inte räknas bort.

Bob & Roberta Smith (Patrick Bill) (1463) vill göra en stor installation med den lysande texten Make Art Not War. Energin skall hämtas från sol och vind. Kommentar: Tävlingens outsider. Texten är väl allmänt pedagogisk. Men här har vi ett av få exempel på samtidskonstens intresse för miljöproblemen. Jag tror inte riktigt på den.

Förslaget med bränd bil av Jeremy Deller

Antony Gormley plint för stående interaktivitet

Bob & Roberta Smith Make Art Not War

Börserna föll världen över under måndagen. Dåliga nyheter för de flesta men inte för konsten. Högkonjunkturen har hängt som en kvarnsten runt konstvärldens hals. Inte för att lidandet har varit stort, snarare tvärtom, men köttgrytorna har varit svåra att motstå. Olafur Eliasson framstår idag som den store underhållaren som alltid kan garantera överväldigande upplevelser inom en bred publikram. Ser man på prisutvecklingen av hans konst berättar den en sann historia om huvudfåran i 00-talets konstutveckling.

Här snackar vi kurva uppåt för Eliasson. Och han är inte ensam om den bravaden. Den helt överväldigande delen av samtidskonstens kontroversiella och okontroversiella konstnärer har gjort honom följe. Kanske ser vi vändpunkten i en snar framtid. Om det finns någon glädje med en lågkonjunktur skulle det vara att den gynnar konstens förnyelse.

Men håller vi oss till det vi ännu kan se eller skymta handlar det om en fortsatt variation av en stark trend. Från den relationella estetiken rätt oskyldiga prov på hur det (nästan) verkliga livet kan marschera in i konstrummen har vi kommit till interaktivitetens herradöme.

Biennalerna, vilka alltjämt håller ställningarna som konstens fyrbåkar, har svårt att hävda sig enbart genom den konst som tillhandahålls. Ompaketering, omdisposition. Vi har haft det länge, varje biennal är ett tema kring vilket konsten skall kretsa genom att ställa viktiga frågor. Men här finns mer att göra och i april får vi ta del av Berlinbiennalen som har det interaktiva temat dag och natt. Biennalen skall som vanligt ha sin konst till beskådande under dagtimmarna, men sedan fortsätter den genom publikt tillgängliga evenemang som föreläsningar performance, workshops, filmvisningar, presentationer.

Det tycks vara så att vi nu får det stora tillsammans; publiken och konstnärer, curatorer och andra ansvariga skall förenas i nattliga övningar.

Receptet kommer från de båda curatorerna Adam Szymczyk, direktör på konsthallen i Basel och den frilansande Elena Filipovic från Bryssel.