Del 503: Bakom galler i Iran

Yttrandefriheten är trots allt inte så dum att ha. På en del platser haltar det betänkligt med den saken. Det fria och demokratiska Iran är en sådan utpost. Yttrandefrihet? Släng dem i fängelse!

Afsaneh Vahdat från ex-muslimerna bad mig vidarebefordra detta meddelande:

”Under den senaste en och en halv månad har ett stort antal universitetsstuderande gripits på universitet runtom i Iran vars ”brott” har varit att försvara mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar genom att organisera eller delta i aktioner 7 december (studenternas dag). De är nu tillfångatagna och utsätts för våld. Under denna period har en del av deras föräldrar endast fått tillgång till ett kort besök med sina barn. De har även under den här tiden varit under ständig emotionell stress, medan de under tiden har ett antal gånger protesterat mot deras söners och döttrars tillfångatagande och krävt deras frihet.

Ändå, trots alla protester och krav att frige studenterna, är fortfarande ett stort antal kvarhållna i fångenskap under inhumana omständigheter. Några av dem har inte ens fått tillåtelse till att få träffa sina familjer, inte ens ett telefonsamtal.

Härmed ber vi dig frihetsälskande människa, i och utanför Iran, och alla institutioner och organisationer som försvarar frihet runtom i världen, att fortsätta med era aktioner och, vidare, att delta i den Internationella Veckan för att fria Studenterna i Iran (2 till 9 februari 2008), och aktivt demonstrera er protest mot studenternas tillfångatagande och misshandel. Att fira den nationella studentdagen är varje students rättighet, alla tillfångatagna studenter måste friges omedelbart och villkorslöst.”

Mer detaljer finns här.

En helt, men inte alldeles, annan sak är att jag skall delta i en utställning den 15 februari i Oslo på Galleri Lautom. ”Where a river runs north underground” curaterad av konstkritikern Tommy Olsson, den omdiskuterade svensken från Örebro i Norge. Han skriver bland annat i Morgenbladet och i nättidningen Kunstkritikk. Utställningen samlande inriktning är akvarell. Jag har redan varit flitig och har nyproducerad samling på ca 50 st. Formatet är mindre än små.

Nedan finns en nytagen bild av författaren. Jag vill särskilt framhålla min arbetsmössa vilken väckt större beundran än jag kunde föreställa mig.

dsc01213vilkskorrliten.JPG

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 23 kommentarer

Del 502: Konsten uppsöker den väska som betyder så mycket

Väskan har kommit för att stanna och fjolårets intensiva väskdebatt var ingen enskild svala. Alla dem som talat sig varma för konstens innerliga förening med design kan i detta intressanta ämne se hur utvecklingen fortskrider med positiva förtecken. Vi har klassikern från 2003,

vuitton-murakxversion.jpg
Louis Vuitton enligt Takashi Murakami (185):

Vår danske hjälte

vuittoneliassonxx2003b.JPG
Olafur Eliasson (22) tog hand om skyltfönstren 2006.

Nu är det dags att köa upp igen. Släppet kommer den 1 februari när Louis Vuitton enligt Richard Prince kommer med sista skrikets väskor. Förlåten i denna stora händelse rämnade på sista dagen av Prince soloshow på Guggenheimmuseet i New York.

vuitton-prince-nurses.jpg
De vanligtvis på duken målade Princesjuksköterskorna framträdde live med väskor och kunde bekräfta ännu en storartad cross-over i relationen konst & design.

vuitton-prince-joke-linemindr.JPG
Här är den populära väskan med ett av Prince joke

vuitton-prince-add-08xx.jpg
Ytterligare en av Princeväskorna med en marknadsföring som inte riktigt skulle passa i det svenska folkhemmet. Damens innehåll är inte kongruent med hennes väska. Ser man det ur konstens synpunkt är det givetvis en helt annan sak.

Konsten skall enligt sin tradition bjuda motstånd mot konventionalism och kapitalets styrning. De strategiska framgångarna i ämnet har hittills varit mikroskopiska varför man inte utan vidare kan avvisa denna cross-over. ”If you can’t beat them, join them”, heter det. Men så enkelt är det inte heller eftersom följdtesen inte ligger så långt bort: ”If you join them, you can’t beat them”.

I varje fall är det nu en förhoppning i vissa konstkretsar att det skall gå som det alltid går med de fruktansvärt dyra Louis Vuitton-väskorna: Förfalskningar och piratkopior. Om detta sker med Princeväskorna skapar Prince konst för (nästan) folket.

Murakami har redan gjort det.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 12 kommentarer

Del 501: Flaskpost i hamnbassängen

“…var hoppet att få fram en flaskpost tvärs genom det inbrytande barbariets flodvåg,” skriver Adorno 1947 i Minima Moralia. Ett uttalande som passar till varje tid. Ty i varje tid försvinner alltför lätt det som inte strömlinjeformat följer med tidens vågor.

Flaskpostmetaforen kan måhända användas i samtidskonsten. Föga, för att inte säga intet, når utanför konstvärldens barriärer. Men i alla fall, flaskposterna finns där för den som eventuellt, någon gång, vill plocka upp dem.

Den lågmälda konsten, den som kräver tid, ansträngning och inlevelse, är alltid framhållen i konstvärlden, men har i praktiken svårt att hävda sig. Undantag finns och ännu några dagar kan den som vill ta del av det långsamma göra ett besök i Lunds konsthall för att se Fiona Tan. Konstnären (från Indonesien, Australien, Holland – en imponerande och kvalitetsgivande blandning) arbetar med video, foto och fotoprojektioner. Hennes huvudämne är identitet och hur denna hänger samman med kultur och plats.

Fiona Tan är framgångsrik och håller en, med tanke på sin långsamma estetik, mycket meriterande plats 380 på artfacts. Konstvärlden ser med välvilja på konstnären. Man kan förstå det, hon är den som gör saker på rätt sätt. Långsamhet, de angelägna frågorna, utrymme för det estetiska, tvetydigheter och osäkerhet smyger sig i hennes produktion. Hon blir därför något man kan kalla för en ”utfyllnadskvalitet”. Alltför tempofattig och krävande för att bli ett slagkraftigt utställningsnummer, men samtidigt det som behövs för att uppfylla kravet på fördjupning. Hon är med andra ord en flaskpost som flyter runt i konstvärldens hamnbassäng och som mycket ofta blir upplockad.

Man uttalar sig inte negativt om Fiona Tan. Eftersom hennes konst ställer krav på betraktaren är hon en tillgång för samtidskritikern som ges möjlighet att visa sin känslighet. Läser man ett antal recensioner finner man hur väl detta stämmer. Jelena Zetterström (”tid för eftertanke”, ”en utställning man inte bör rusa genom”) i SDS, Sinziana Ravini i Aftonbladet (”med kärlek in i mörkrets hjärta”, ”Visst är denna konst farlig eftersom den spelar på orientalismens strängar”). Också Karin Westeman i Helsingborgs Dagblad stämmer in i den poetiskt lovprisande kören: ”Den kräver tid och eftertanke men det är den absolut värd.”

Lena Karlsson i Konsten.net är mindre lyriskt sentimental och ser mera strikt socialkritiskt på den: ”En av verkets förtjänster är att västerländska fördomar om asiater där alla individer kategoriskt klumpas ihop till ett kollektiv får sig en behövlig törn. Tankarna kan också gå till kontroversiella frågor om biologisk och kulturell tillhörighet kopplad till adoption”.

Bocken i örtagården är Isac Nordberg i Kristianstadbladet, men då har vi också hamnat ute i landsorten. Nordberg, som huvudsakligen tycks vara musik- och filmkritiker, förstår tydligen inte det fina i konstvärldens kråksång:

”Fiona Tans konst är poetisk, litterär och estetisk men också pretentiös och den når sällan under den fladdrande ytan.
Utställningen rinner av mig och något besviken lämnar jag konsthallens mörker för att stiga ut i ett annat, det verkliga.”

Så seglar Fiona Tans flaskpost också ut i världshaven. Frågan är om den i framtiden kommer att kunna väcka något intresse.

tan-f-down-side-up-vid-2002.jpg
Fiona Tan, Down Side Up, 2002

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 5 kommentarer