Är all samtidsbildkonst jämförbar? När jag igår talade med Marianne Lindberg de Geer (Kaninen kommer!) menade hon att den inte är det. Jag håller inte med om det. Tvärtom tänker jag mig att det är en enda stor arena och att man delar de grundläggande värderingarna och attityderna.
Se till exempel på några utställningar som pågår i Stockholm. Jag gick runt en tur och vägg i vägg finns Nordenhake och Andréhn-Schiptjenko med konstnärerna Christian Andersson respektive Olle Borg. En installatör och en målare. Utställningarna pågår t o m den 10 februari,
Christian Andersson arbetar med subtilt försvinnandets estetik och med identiteter. Subtilt och med ett nät av referenser. Andersson har varit med några år och är att räkna med. Kvalitetssäkrat och sparsmakat. Han har lärt sig hur slipstenen skall dras och det finns alltid något att upptäcka som man behöver lite tid att ta sig fram till. En internationell samtidskonst som ligger hyggligt bra till (3.264). Betraktaren kan kontemplera det återkommande ljusspåret efter den försvunna kopieringsapparaten. Nils Forsberg har recenserat i Expressen, Thomas Olsson i SvD.
Christian Andersson, Memo
Olle Borg är som sagt målare och med knapp nöd internationell (23.791). För övrigt är det ett gemensamt drag hos alla samtidskonstnärer att de är ”internationella”. Allt annat skulle vara synnerligen inkorrekt.
En målare har problemet med att vara målare och att nästan oundvikligen frambringa en produkt med dekorativa egenskaper. Konstnären känner faran och måste därför alltid se till att motverka risken att hamna i modernistfållan. Borg har därför sina talserier, linjal och det tidigare Humber Oil Companys färgskalor. Därmed rör han sig enligt den grammatik som Sol Lewitt gjorde sig känd med. Samma grundidé men ordentligt uppdaterad och kompletterad finner man hos t ex Sarah Morris.
Problemet för Borg är att han ändå ser lite för dekorativ ut. En text får markera skillnaden. Galleriets osignerade text är dock ingen höjdare. Där får vi veta att målningarna handlar om vårt behov av att söka efter mening ”In a way, the paintings may be elusive, as their narration describes our will to search for meaning”. Vi kan notera att Borg delar en högst väsentlig sak med Andersson: Pretention och djupsinne.
Här kunde man ha lagt ner lite mera arbete eftersom konceptualiseringen av de utställda föremålen får anses som nödvändiga för att betraktaren inte skall få för sig att det är något rent måleri. Riktigt illa är det när texten, tydligen i brist på ytterligare idéer, för fram att:
”The spectator is to see the painting as an object, in which meaning arises in the meeting with the observer.”
Betraktaren får med andra ord och galleriets välsignelse se på målningarna precis som man önskar. Jag antar att utställningen har en enklare kärna. Den vänder sig till en estetisk specialisering. För den som har smak för och hungrar efter färgytornas locktoner.
Olle Borg på konsten.net
Olle Borg this is not what I meant (flera varianter).
