Han tenderar igen att bli riktigt besvärlig, Makode Linde, som 2012 stormade in i konstvärlden med sin tårta. Denna gång lägger han ytterligare börda på den hårt prövade kulturhuschefen Benny Fredriksson. Saken är redan het i medierna (DN) (Kulturnyheterna). Hans planerade utställningen i januari skall ha titeln ”Negerkungens återkomst”. Fredriksson kan inte acceptera detta som han menar är en kränkande rubrik, Linde parerar med att han vill appropriera uttrycket. Linde kan inte utan vidare avfärdas eftersom han tillhör den utsatta gruppens representanter. Andra representanter i samma grupp kommer med största sannolikhet att visa sig från sin strävaste sida.
En vän av beskyddande ordning, konstkritikern Clemens Poellinger, avvisar Lindes verk som ”ett simpelt trick”. Nackdelen med att ta fram sopkvasten med de orden är att man alltför väl känner igen dem från långa rader av konstnärliga framstötar. De provocerade brukar tillgripa sådant för att visa sin överlägsenhet, ”så simpla skulle aldrig vi vara”.
Antirasistentusiasterna är naturligtvis redan igång, kulturvetaren Araia Ghirmai Sebhatu (som med största omsorg följer alla ärenden som kan länkas till denna problematik). ”Frågan är om De Geer ska fullborda den koloniala cirkeln och som auktionsförrättare, i Kulturhuset, sälja Makode Linde till högstbjudande”, skriver han på FB.
Nå, allt detta är precis som det skall vara när bordet är dukat för ett litet konstäventyr. ”Konst skall vara som en knytnävslag i magen”, sade en tidigare Kulturhuschef, Beate Sydhoff, till mig en gång i tiden. Om hon verkligen menade det kan man undra, men nu har det hänt (igen) på den institution som deklarerar sig som havande högt i tak.
Rasistängsligheten har nått sådana formidabla höjder att det är hög tid att konsten sätter in sina estetiseringsinstrument för att avlocka den de skönaste kompositioner.
Makode Linde
Vad tror ni?
Kommer Marianne Lindberg De Geer att fega ur den här gången också?
”Fega ut” är orättvist. Hon kämpar ju verkligen för saker trots att hon drabbas av Kulturhusets missnöje. Och sedan är de inte hon som är chefen. Det är den figuren vi skall följa.
Jag måste ha missat med vilken kraft hon stod upp för Yttrandefriheten förra gången det begav sig.
Den gången var det inte hennes arbetsplats. Den som bestämmer vem som är välkommen till Kulturhuset och vem som får ställa ut är Storchefen. Hon skulle kunna välja att säga upp sig men då skulle det nog bli lättnad för huset att bli av med den besvärliga.
Ett tydligt strukturerat uttalande hade väl inte varit för mycket begärt ändå?
Makode föregår kanske bara vad många tänker och säger i enrum.
Tagna på sängen protesterar man högljutt.
Vad vet jag, det var bara en känsla.
Om vad?
Nu: om license to offend
Då: om license to offend
License to offend finns ju stipulerat i Europadomstolens rättspraxis som en förutsättning för ett pluralistiskt samhälle.
Skall det vara så förb.. svårt att läsa på och göra ett kort och enkelt statement?
https://www.youtube.com/watch?v=gciegyiLYtY
Det är för tidigt att kommentera situationen. Först måste det komma någon form av beslut från parterna. Och hur det ser ut när en mera omsorgsfull motivering blir framlagd. Innan dess får vi se om konstvärldens representanter har något att anföra utöver Poellinger.
Det är aldrig för tidigt att kommentera License to offend.
Särskilt inte om det kan påverka beslutet i en positiv riktning.
I det Makode Linde-fallet är ju License to offend själva fundamentet till varför han – om någon – har rätten att uttrycka sig så som han avser!
Benny Fredriksson bryter ju mot Europadomstolens (för mänskliga rättigheter) rekommendationer stipulerad i rättspraxis!
Man kan säkert inte få Benny Fredriksson att inse detta, men man kan få Benny Fredrikssons omedelbara omvärld, den svenska konstvärlden, och Sverige i övrigt att förstå det!
Om konst skall vara ett knytnävslag i magen vore det lite trist för konstnären själv – han kan ju inte gärna uppleva sin egen jättefina konst.
Han får nöja sig med degradering till någon sorts ’aktivist’.
Småborgerlig ängslan är det adelsmärke som utmärker stora delar av det som slappt kallas kulturvänstern. Förmenta vänsterfloskler till trots så uppenbarar sig just småborgerlig ängslan tydligare nu som en effekt av pågående korridorsväng.
En flasktorkare är enbart en flasktorkare. Något annat visar sig ej när det handlar om hittepåkontexter. Glädjande!
Allt är bara ett enda skådespel från alla parter.
Det går alldeles utmärkt. Konstnären måste övervinna sina egna konventioner vilket inte är det enklast (som ett slag i magen). Men det är en metafor eftersom detta slag går att vänja sig vid och ganska snart hylla. T ex Picasso och Matisse.
Den här saken är betydligt mer komplicerad. Fredriksson kan säkert hålla ställningarna med att utställningstiteln är olämplig för Kulturhusets policy. Att hävda yttrandefriheten mot detta är inte någon omedelbar poäng. Linde kan ju yttra sig någon annanstans. Men Lindes verk är naturligtvis det här vi ser utspela sig och ju mera det kärvar desto bättre.
Det är synd att Dickie
inte var tillräckligt allmänbildad för att kunna ta med det kollektiva omedvetnas normgivande roll i sin konstteori. Termer som konventionsbrott och överskridande tillhör icke det omedvetnas vokabulär, utan filosofin i sitt vanmäktiga försök att finna en teori till allting. Om man i sällsynta fall lyckas tillbringa mer än 5 minuter i sitt eget sällskap – inser man att ”allting är helt annorlunda än man tänkt”. Det är då man överskuggas av sitt varande och inser att intet annat kan vara verkligare än detta. ” Ett slag i magen” är naturligtvis ett stort skämt. Varandet och konsten är mycket, mycket mer.
Du verkar helt ha missförstått Dickies uppgift som estetiker. Hans klassiska utgångläge är frågan om vad all konst kan tänkas ha gemensamt (som klassificering). Att ge sig in i det omedvetna betyder att man för in en parameter som finns också i allting annat.
Nu skall jag bänka mig för att se mitt favoritprogram om feminismens outgrundliga väsen
’Kvinnor som mördar’
Intrigen är alltid densamma
En fortfarande sexuellt aktiv och inte så pjokg kärring ränner ut på gatan i sitt välbeställda villaområde och skriker med spelad hysteri
”Hjälp!! Min min är skjuten!!”
Därmed Lars
begräsar sig Dickie.
Skall man anamma dristigheten att förklara konst och lämna det omedvetna därhän … jah, då förstår man inte så mycket vill jag invända. Både Du och jag vet vad det omedvetna och det kollektivt omedvetna är för något, så Ditt försvar av D. att att det omedvetna inte skulle duga till klassificering, eftersom det skulle något att säga om allting förefaller mig obegriplig. Så mycket värre blir D’s misstag. Nej, han tycks vara ännu en i raden av populistiska kändisar med faiblesse för genvägar till berömmelse (vilka media alltför ofta bistår dem med).
Vill du förklara Duchamp, konceptkonsten och politisk aktionskonst med det kollektivt omedvetna (som i sig inte är någon självklart accepterad teori)? Jag tror att du är dåligt insatt i vad estetikerna ägnar sig åt och hur problemen är formulerade. Det kollektivt omedvetna är en teori som kan tillämpas på mycket annat än konst. Det kan därför itne vara någon exklusiv parameter för just konst. Var det svårt att förstå?
Jag tycker det verkar som det börjar hända saker i samtidskonsten och att det nya överskridandet är att utmana det politiskt korrekta.
Negerkungar har vita Pippi som döttrar
Om Kungsörnen helt plötsligt skulle få för sig att han var en blodigel eller en dödskallefjäril? Då skulle kommunistäcklen fira och naturen gå åt helvete.
Det är ju sjukt allting.
40-talisterna måste bort. TOM min folkpartistiska pappa bedrog min Mamma. De äckliga kommunistidealen spreds överallt och har aldrig egentligen klandrats för all skit de kom med. Näe det var bara Rock… 3Generationen som pajade allting. Nu vill ni ha islam som lag för era barn och barnbarn. Tack så mycket.
Se mig. Jag är en människa. Jag liknar inte dig. Imorgon är DU bakom galler.
”In your face” är nog vad Makode vill säga.
Åsa Linderborg gör ett försök att svänga i korridoren som hon så starkt bidragit med att skapa.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article21868850.ab
Makode Linde och Lars Vilks skulle kunna vara de konstnärer som verkligen betyder någonting för upplysta principer.
Deras hantering av dessa principer kommer att avgöra hur framtiden kommer att blicka tillbaka på dem.
Vad har hänt med Linderborg!?
Har hon kommit till insikt!?
Att konstvärldens representanter med Dickie i spetsen resonerar så – och att Du såsom teoriprofessor hakar på är ingalunda svårt att begripa. Men nu ställde jag inte någon devot fråga, utan framförde beklagan.
Ju mer man inskränker det gemensamt accepterade språket – även kallad konsensusverkligheten – desto längre avlägsnar man sig från ytterområdena bakom det uppställda stängslet osv.
.
Och låt mig tillägga en sak: aldrig i mitt liv hade jag väntat mig att Lars Vilks – av alla människor – skulle ta sin tillflykt till att ”saken är betydligt mer komplicerad”!
Men visst är det skillnad på att kritisera, driva med, skämta om och hetsa mot en religion jämfört med en folkgrupp, vilket ju enligt lag är förbjudet t.o.m.
Det går inte att jämföra Rondellhunden med Negerkungen och Operans affischbild rakt av trots många likheter.
Må så vara att det kan vara högre i tak i konsten än i övrigt men konst och pr /annonsering är ju inte samma sak.
Jag tyckte att negerbollsdebatten var löjlig och överdriven först för att för mig så betydde ordet neger helt enkelt svart afrikan.
Men i och med att det uppenbarligen uppfattas som nedvärderande, kränkande och rasistiskt av de svarta afrikanerna själva så måste de ges företrädesrätt att bestämma om n-ordet ska bort.
Krister
Men… nu vill ju Makode Linde använda just det ordet!
Ser du inte felslutet i ditt resonemang!?
Eftersom Linde är rasifierad är han i sin fulla rätt att använda n-ordet som han vill. Med samma logik är alltså BF rasist och skall dömas till att skriva en förklarande text under skylten.
Bland afroamerikaner är f.ö. ”nigger/nigga” ett vanligt skällsord.
Inte bara skällsord – det har antagit ett antal betydelser, som är situationsberoende, när det används av afroamerikaner.
Artist Makode Linde is a Confused Racist Mulatto
http://kenyastockholm.com/2012/04/21/artist-makode-linde-is-a-confused-racist-mulatto/
Även andra afrikaner kritiserar Linde: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/afrosvenskarna-devalverar-ordet-rasism/
BF kunde väl leja LV som kurator och på vernissagen ordnar man en paneldebatt tillsammans med ML, GL, Sabuni och lektorn i Malmö som tjänar pengar på DP.
Visst kompliceras det hela när Makode Linde själv tillhör den grupp han kränker och det är ju just det han utnyttjar för att kunna använda det förbjudna n-ordet utåt och ”trycka ordet ”negerkung” i ansiktet på alla och envar” i reklamsyfte.
Inne i utställningen fick han ju lov att använda det.
Jag tycker också numera att det är helt riktigt att ta bort ordet negerkung i den nya upplagan av Pippi Långstrump.
Där har jag ändrat åsikt.
Krister
Jag vänder mig starkt emot att andra tillskriver Makode Linde, Dan Park och Lars Vilks avsikter.
Vi kan ju omöjligt veta Makode Lindes avsikter med att använda ordet, om han inte är explicit med det.
”Reklamsyfte”?
Makode Linde kanske vill problematisera och/eller ironisera över ett problematiskt språkbruk.
Självklart är han ju ett PR-geni också; men att tillskriva honom detta som enda avsikt, anser jag är en mycket vansklig väg att gå.
Nej en konstnärs avsikter är ju alltid en tolkningsfråga och det är lätt att tolka det som ett pr-trick när han vill använda ett laddat,’förbjudet’ ord utåt i en utställningstitel.
Han hade ju som sagt tillåtelse att använda uttrycket inne i utställningen, i den kontexten.
Om man tolkar kulturchefens avsikter så har jag viss förståelse för det beslutet.
Om man nu ska tillåta sig att anse något så anser jag att man får ta hela paketet eller inget.
Exakt
Och det är just den vattendelaren som CeDe nämner som fått mig att föredra den amerikanska yttrandefrihetsskolan över den europeiska.
Den amerikanska är fri från censur och godtycke
Den europeiska traditionen är redan inne på ett slutande plan.
Jag förstår inte vad som är märkligt med det. I Lindes projekt ingår att lägga press på Kulturhusets tolerans genom att ställa dem inför en situation han är väl medveten om som problematisk. Kulturhuset har sin policy, och den går att försvara, och det blir då denna mot den konstnärliga friheten. Vilket skall väga tyngst? Dessutom: Vad gagnar projektet mest?
Så har Marianne kommit med sitt statement: http://www.dn.se/kultur-noje/makode-linde-och-kulturhuset-i-namnstrid/
Och en utmärkt statement också!
Här är Lindberg De Geers syn på saken: http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/intern-titelfejd-om-negerkungens-aterkomst-pa-kulturhuset/
Hon har definitivt en poäng när hon säger:
– Det här har utvecklats till en fars, en svart fars. Rötterna hittar vi i den svenska kränkthetsnormen, som håller på att tysta det här landet. Vi blir ett DDR. Det behövs inga diktaturfasoner i vårt land: vi tystar så snällt varandra. Men det som inte sägs öppet går inte heller att diskutera. Demokrati utan yttrandefrihet är ingen demokrati.
Det håller jag med till 100% när det gäller, religion, politik, ideologi men inte alltid när det gäller folkgrupper i det offentliga rummet.
Ska man ha hela paketet så får vi lägga tillbaka negerbollen också.
Jag tycker kulturchefen gjorde en rimlig kompromiss i det här fallet. Konstnärens budskap var ju orört inne i utställningen.
Men som sagt det är komplicerat.
Det finns ingen yttrandefrihet.
Skulle den försvaras i något specifikt fall – är det något skumt i görningen. Jag visade detta här på bloggen i våras. Yttrandefriheten hämmas dels av konkreta myndighetsbeslut – men mest av publicums ingrodda åsikter om det ena eller det andra man ansett den bör ha indoktrinerats med – vilket är enkelt eftersom media (läroböcker, tidningar, bio och TV) kontrolleras av en enda politisk part.
I föreliggande fall vågar Benny Fredrikssom – med ett ganska litet förstånd – inte gå emot det man tutat i just honom – att aldrig nångonsin säga ’neger’ – vare sig man avsett ’boll’ eller ’blåneger’. ’Negerkungens återkomst ’ var en bra titel – men icke för Benny F. Det är den typen av begåvningar makten gillar och tillsätter så ofta den bara kan.