Ett ögonblick kan åtminstone jag drabbas av tanken att Julia Caesars bekännelser skulle vara en strategisk manöver. Hon har varit tämligen anonym och funnits inom sin egen sektor. Hur skall man ta sig vidare? Då gäller att få fart på de officiella organen. Så blev det också och med besked. Hon lyckades reta upp några av de inblandade tillräckligt mycket för att man skulle ta till nu-skall-vi-ge-kärringen-en-rejäl-minnesbeta. I SvT:s kulturnyheterna oroade man sig för demokratin, att ”när de andra tar över har vi ingen demokrati längre”. Och lade till att hon agerar bland de högerextrema och rasistiska sajterna. Dessa epitet har sedan länge upphört att ha någon verkan. De delas ut med en ständigt ökande inflatorisk generositet.
Men, dock, jag tror inte att det var ett snilledrag. Oftast är det så att den spontana impulsen ger bättre utdelning. För bättre utdelning har Julia Caesar fått. Hon har fått sitt offentliga genombrott och kvalat in till en av dessa så eftersträvade ”storsnackisar”. Den pressetiska diskussion man för sedan Expressen bestämt sig för att avfyra sina vi-har-namnet-kanoner är huruvida hon befinner sig på den nivån att hon är ett intressant namn. Taktiskt sett hade det varit mera effektivt att berätta hennes historia utan namns nämnande. På Svenska Dagbladet höll man huvudet kallt.
De mordhot som nu har strömmat emot journalisterna är naturligtvis inte trevliga men det brukar handla om psykologisk skrämsel. Sådant har klimatet blivit. Jag minns själv mina tidiga dödshot som inte precis verkade uppmuntrande. Tills jag insåg att just det faktum att det var skrivet (eller telefonerat) betydde att det mest rörde sig om munväder. Den som verkligen har något annat i sinne kommer inte med förvarning. Det finns också ett mellanläge, fysiska trakasserier. Just nu har vi inga tecken på att de stackars journalisterna skall bli utsatta för något mer än den sedvanliga hatkampanjen. Däremot har Dan Park (som tidigare har blivit misshandlad) precis fått sin bostad vandaliserad. I det rådande sammanhanget blir en sådan händelse väldigt fel och det lär inte bli några etablerade medier som granskar den saken.
När vi är igång med hot och hat kan vi titta på det här nypublicerade exemplet från FB. Jag har sett på diskussionen och det ligger väl lite hat där men knappast mycket mer.
Men sker ett överskridande, är det inte längre lika säkert att betraktaren skapade verket. Jag tänker mig överskridandet processen där Innanvärld upplöses i omvärld. Sak samma gäller skapandet – var det verkligen jag som gjorde det?? Det kom liksom ”av sig själv” – alldeles utan möda.
Om JC ger ut sina bästa artiklar genom åren i bokform så kan det kanske bli ngt av en happening. Äldre artiklar som visat hur förutseende hon varit jämfört med förnekande gammelmedianska skriverier i samma expressiva stil. Finns mången etablerad skrivkulie som inte vill veta av illasinnad (hat) text de publicerat genom åren. Varumärket JC är nu etablerat så det kunde vara en god idé. Allt som förminskar gammelmedia är av godo!
Detta säger inte så mycket. De flesta konstnärer skulle hålla med om att konst är att innanvärld upplöses i omvärld. Och det är en konstschablon att skapandet sker av sig själv, ”det målar” som man brukar säga. Under alla omständigheter blir det ändå betraktarna som skapar verket för det skapade/överskridandet är en kommunikation och måste på något sätt uppfattas. Givetvis är också konstnären en av betraktarna.
Journalisterna verkar stå mer enade i synen på de hot som Orrenius och Hamrud lär ha fått mottaga än i synen på hoten mot Vilks.
Och efter dödsskjutningen på Charlie Hebdo ringer fortfarande Sveriges Radios Alice Petréns ord i mina öron: ”det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet ”
Beppo: Hon har gett ut så vitt jag vet tre böcker: ”Världsmästarna” och ”När Sverige blev mångkulturellt” samt ”Fler ministrar borde gråta.”
”schablon” i betydning klisjé? Jeg har googlet, men finner ingen oversettelse som gir mening.
De finns, de största offren, de viktigaste personerna, de som kamerablixtar ska riktas mot och artiklar handla om. De finns inom teater och media där publiken är viktig som aktör. Skådespelare vet hur man får uppmärksamhet. Man skrattar högst, man använder kroppspråk, avbryter och bara uppfyller rummet med sitt JAG. Man SYNS. Mediafolk söker i andra världar. De blir ”mordhotade”, ”förföljda”, får ”samtal”. Att ett verkligt offer samma dag fått NASSESVIN skrivet på sin dörr, innehållet i en brandsläckare tömd i brevlådan, tidigare fått sparkar i ansiktet och på njurarna och utslängd på gatan, är ingenting för media att skriva om. Det är mediafolket egna små hot som har företräde i mediavärlden. Ni är så genomskådade och samtidigt ökar det tysta föraktet från alla oss som inte låter sig imponeras av er betydelse för världen. Vi sörjer det liv Park och Vilks tvingas leva under. Vi avstår från era egna små bekymmer.
Det stämmer, kliché.
Vi lever i cyklopernas land
Om de flesta konstnärer skulle hålla med – har vi ju gåta att fördjupa oss i – men som vanligt blir det bara en ’konstschablon’ av allihop – case closed.
Överskridandetemat
är avhandlat i Dostojevskis Idioten. Där består överskridandet (såsom jag beskrivit det) av en välgörares överförande utav ett stycke från sin egen själ till sin nästa – och bidrager på så sätt till hela mänsklighetens utveckling … men samtidigt är dena kärlekshandling inför nästan (sin nästa) väsensskild från banalt sökande efter berömmelse – såsom mera brukligt ute på gatan.
”Ballen ga seg ikke, den bare ville inn i mål!”
Denne og lignende metaforer har jeg hørt flere ganger når det snakkes om fotball. Jeg kan ikke si noe om hvordan målet ble til, men får en ide om at noe helt spesielt har skjedd. Det blir nesten på samme måte som ”hole in one”.
Poenget mitt med dette er å si at noen hendelser krever spesielle metaforer for å få fram det ekstraordinære. Det er ikke nødvendigvis forbeholdt sportsfolk og kunstnere, men kanskje de bruker slike metaforer oftere enn andre. Jeg tror likevel slike hendelser er ganske kjent, altså tilstander hvor man blir revet med og får til noe man forundres over i etterkant.
Jeg kjenner en krimforfatter som under skriveprosessen oppdaget hvem morderen måtte være. Han ble svært overrasket fordi han hadde tiltenkt morderrollen til en annen av karakterene. Når slikt skjer er det kort vei til å si at karakterene lever sitt eget liv og tar over fortellingen.
At noe betegnes som en klisjé kan være ment nedsettende, og det er mulig at Lars har brukt utrykket i den mening. Men klisjeer kan også være beskrivende. Jeg lurer på om ”maleriet som maler seg selv” er en godt brukt metafor som beskriver skapelsesprosessen vi også kan kalle flow.
Jeg ser at du har åpnet saken igjen, Doktorn. I mellomtiden har jeg skrevet dette, det er fordi jeg har tenkt mye på dette du stadig snakker om med at inneverdenen oppløses i omverdenen. Du ser på slike hendelser som noe dypt åndelig og metafysisk. Jeg er mest tilbøyelig til å tenke på det som kognitive prosesser – altså at det handler om synapser og elektriske signaler i hjernen.
Men det var väl överskridandet i konsten som vi diskuterade?
Det är väl inte så märkligt att konstnärer och författare inte är klara över vad det skall bli för något med det man håller på med. Man kan, som jag gjorde en gång, börja med att göra en älg. Då detta inte visade sig vara någon bra idé förvandlade jag älgen till ett hotell vilket det blev till namnet men dock med obetydlig likhet.
Jag menar inte nedsättande med klichén om konsten som skapar liksom av sig själv, bara att det är vanligt förekommande och alls ingen överraskning.
Jo da, overskridende i kunsten var utgangspunktet. Mitt poeng er at slike hendelser også skjer utenom kunstverdenen – altså følelsen av å overskride sine evner (tydeligvis skjedde ikke dette for deg da elgen ble til et hotell:-)). Med fotball som eksempel tror jeg at vi, selv med et overraskelsesmoment, er mindre tilbøyelige til å trekke inn tanken om at det har skjedd noe mystisk, altså åndelig. I fotball er det i utgangspunktet klart at vi snakker i metaforer.
Kin,
Jag överskrider mig själv hela tiden i både konst och andra uttryck. Så visst sker det i allt och är för mig en naturlig del som jag inte heller upplever som något mystiskt.
Det blir inflation i ”överskridande” när man börjar tala om saken i allmänhet. I konsten kan vi hålla lite ordning på det. Ett överskridande är inte mycket värt som en enkelt påstående t ex ”jag har överskridit” eller en kritiker som påstår att en konstnär har överskridit det ena eller det andra. Överskridandet måste bekräftas genom övertygande reaktioner. Skillnaden mellan konst och fotboll är naturligtvis att överskridandet i konsten är en grundläggande del av dess identitet medan så inte är fallet med fotboll. Konstens överskridande är också förenat med högdiskurs, det blir diskuterat på en hög nivå, vanligtvis inom ramen för den estetiska filosofin. Så sker förstås inte inom fotboll.
Klart att överskridande i allmänhet är ovidkommande när överskridandet i konsten diskuteras.
Men det kan ju ändå jämföras (som en parentes).
’Överskridandet’
är ett av alla de diffusa begrepp man möter i den presenterade konstvetenskapen. Jag trodde denna dimbank kunde ha något med innanvärldens och omvärldens sammanflytande att göra – vilket sker om parapsykologiska experiment lyckas och Kins fotbollsexempel är en utmärkt iakttagelse därtill. När man låter sin vilja engagera omvärlden och möter sina egna intentioner återkastade från ’universums djup’ FÖRSTÅR man något. Men man måste först titta efter. Sammanflytandet måste erfaras. Likaledes – en synchronicitet blir meningsfull endast för den vars sinne fick en gest återkastad från ’universums djup’. Sålunda gjorde jag omfattande undersökningar och fick mycket höga odds mot slump i mitt antagande att vilja och varande är en ’högre intelligens’ – lämplig att beakta i ’kreativa’ sammanhang.
Det är en sällsam erfarenhet att se omvärlden gå ihop med innanvärlden. Den är omvälvande. Det finns boklärdom och det finns kunskaper man endast aktivt och praktiskt kommer åt. Praktisk erfarenhet är mycket konkret.
Är det inte tre olika fenomen som blandas ihop lite här?
– Konstens överskridande av sina gränser som definierar vad konst är.
– Konstens komplexitet som kräver att betraktaren blir medskapare.
– ”Den kreativa musan” som tar över och sätter den skapande individens medvetande på autopilot
Överskridandet är inget diffust konstvetenskaplig begrepp. Ta t ex Duchamps Fountain. Att den överskrider det rådande konstbegreppet är inget mysterium. Och det finns hur många exempel som helst.
I ljuset av Julia Caesars psykiatriska amalgambesvär.
Måste jag framkasta frågan, om inte Danne Parken vore betjänt av att sanera munhålan…?
Många amalgamfyllningar Lars?
Sorry kompis…
Många amalgamfyllningar mohammad?
En ryddig oversikt, Krister!
Många amalgamfyllningar Inge?
Hehe, Mohammad är i gasen idag.
Är det nån elöverkänslighet som triggat igång det?
Bara lugn, Krister
Det är fredag.
Han kommer att logga på igen klockan 03:00 inatt och snyfta om ”no hard feelings”
Det får vi hoppas, mohammad är alltid kul att läsa oavsett tillstånd
Ja
Han är ett av prismorna i kaleidoskopet
Jodå Mäster Lars,
men att pissoiren skulle representera odödlig ”konst” har konstvärlden med eget skön bestämt – alltså är aktuella konstöverskridelse en ytterst diffus historia!
Hela konstvärlden
har tagit pissoiren på största allvar, även om den kunde varit tänkt som ett skämt. Bara att möjligheten existerar ökar ytterligare dimtätheten vid navigering i konstsammanhang.
Naturligtvis är det konstvärldens bedömning som har något värde. Sakkunskapen finns bara där. Det finns goda argument för readymades. Fountain var dessutom inte Duchamps första, flasktorkaren hade utnämnts några år tidigare. Om det fanns något skämtsamt med i bilden var det i så fall ett allvarligt menat skämt. Läs t ex Duchamps egna texter. Förloppet är väl dokumenterat. Readymades av Duchamp är en långt mer komplex historia än att han testade konstvärldens tolerans. Så kan man ju säga att det alltid måste finnas något diffust i ett konstöverskridande eftersom det förs in något som inte fanns där tidigare. Det är den nyskapande potentialen.
Mycket bra,
Duchamp skämtade inte. Han var bara seriös. Men inte heller detta kan frälsa konstvärlden. Dess problem är dess historia. Den upptar inte likt Zen-mästaren Nuet. Det är där varandet och viljan – vår högre intelligens möter upp.
I Dickies teori är den pretentiöse bocken satt till trädgårdsmästare med alla dråpliga förvecklingar detta kan leda till. Din blogg föreslår Dig en ny och bättre teori.
Doktorn tycks ha väldigt svårt att fatta att Dickies teori är en beskrivning av konstvärlden. Den tjänsten gör den utomordentligt väl. Var har du fått det ifrån att ”frälsa” konstvärlden? Konstvärlden är som den är. Zenvärlden är som den är. Zen har inspirerat konsten, främst den abstrakta expressionismen som också var starkt knuten till Jungs teorier. Men det har ändå inte särskilt mycket att göra med vare sig Zen eller Jung.
Doktorns föreställningar om ”vår högre intelligens” är, i varje fall tills vidare, högst privata funderingar. Jag kan inte se att de har någon förbindelse med konsten.
Just det Lars,
upptäcken av denna intelligens Du inte kan finna någon annanstans än hos Dig själv skiljer oss åt.
Känner du till någon som besitter denna intelligens eller är det bara du som har nått så långt?
Orrenius version:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-om-motet-med-julia-caesar/
Lite mer sansad och saklig än Hamruds.
Och:
”Fotnot: Mot bakgrund av den senaste veckans upptrissade och giftiga debattklimat, med hatkampanjer och flera hot, har DN valt att inte namnge personen bakom pseudonymen Julia Caesar.”
Och för de som inte vill ge Orrenius klick:
http://unvis.it/dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-om-motet-med-julia-caesar/
Orrenius är djupt ohederlig
Graven
Du vet att du gör precis samma sak som The Piratebay när du använder ”unvisit” länkar. Jag fick för mig att du inte tycker om nätpirater, men nu är ju du också en pirat, dvs du skor dig på andras arbete.
Pöbeln,
Mig veterligt så finns det inte någon som inte på ett eller annat vis skor sig på andras arbete. Det är liksom inbyggt i hela systemet. Änglar finns inte.
Pöbeln
DN har lagt ut artikeln på nätet själva till allmänt beskådande.
Jag skulle tänka mig för om jag var du om du vill gå en match i immaterialrätt med mig.
Pöbeln
Pirate Bay länkar till torrentfiler som gjorts tillgängliga utan upphovsmännens tillstånd, och i många fall emot deras explicita vilja.
Du förstår skillnaden, hoppas jag?
Det finns fler skillnader – men för stunden räcker detta
Hehe. Så du menar att Unvisit är okontroversiellt ur immaterialrättslig synpunkt? DN har lagt ut sin artikel med förbehåll att du donerar klick samt ser på reklam. Inte att du får återpublicera artikeln utan medgivande.
Från unvis.it egen hemsida:
FAQ:
Is this legal? Probably not.
OK, Pöbeln, diskuterar vi kontroversiellt/okontroversiellt eller immaterialrätt?
Saken kan snabbt klaras upp om du länkar till DN’s förbehåll.
Greve von Graven tar sin vana trogen på sig den liberala regnrocken när vindarna blåser i rätt riktning.
Jag håller inte med om att Orrenius är djupt ohederlig. Han skildrar den alternativa mediebubblan på ett ganska bra sätt. Hade såklart varit bra att ha någon sansad röst som är för Caesar, men i det stora hela fångar han ganska väl vad som håller på att ske i Sverige: en mediesituation där olika sidor enbart häller vatten på sina egna kvarnar.
Det är ju uppenbart att Julia Caesar har blivit tokig och helt okritisk i den mediesituation hon har verkat i… hon har tappat allt omdöme och, där hon kanske en gång faktiskt hade en poäng i sin tolkning av vart Sverige är på väg, nu har blivit helt bananas och utan att blinka häver ur sig saker som att folk från andra länder har lägre IQ och sånt skit.
Jag håller med om att debattklimatet är inskränkt och att det är synd att man inte kan prata mer öppet om saker, men att kräva att diskussionen ska vara på en sådan oanständig nivå som hos Julia Caesar tycker jag är befängt. Det är ingen rättighet att få komma till tals i t ex DN om du inte kan diskutera på ett sakligt och lugnt sätt.
Tacka vet jag vilks.net, här får båda sidor komma till tals!
Från dn.se
Allt material i Dagens Nyheter skyddas av upphovsrättslagen. Det innebär att man inte i publiceringssyfte får lagra, kopiera, överföra, visa, framföra, överlåta, sälja och på andra sätt utnyttja artiklar, bilder, illustrationer, grafik eller annat material. Skyddet gäller alla Dagens Nyheters produkter såsom papperstidningen, DN.se, pastan.nu och mobil.DN.se.