1994: Svårt med yttrandefriheten och en recension

Ett lite bisarrt men också pedagogiskt exempel på yttrandefrihet har dykt upp med den så omtalade unge danske diktaren Yahya Hassan. Han har lagt ut en bild på en politiker i naziuniform och kommit med nedsättande kommentarer gentemot andra. Detaljerna kan man t ex se i Berlingske. Gesten skall vara ett försvar för det gamla ”respekt”. Han har dock inte fått några hotfulla kommentarer vilket har gjort experimentet inte har fått fram något av betydelse.

Även yttrandefriheten kan bestämmas med hjälp av institutionell teori. Yttrandefrihet är de som yttringar som inte strider mot lagen. Naturligtvis under förutsättning att yttringarna har en sådan karaktär att frågan kan väckas. Men det säger inget om kvaliteten. Dock, som i konstvärlden så i världen: Kvalitet i kontroversiella yttringar är sådant som uppfattas som kvalitet av en representation för världen. Det blir alltså en fråga om var sådant publiceras, vem som skriver och stödjer det osv. Alla behöver inte vara positiva, precis som i konstvärlden kan kontroversiella utspel få en kvalitetsstämpel.

När det handlar om kvantitet och då sådant som tämligen oproblematiskt kan avvisas är det i regel inte heller några svårigheter att göra bedömningar. Det mesta som folk vräker ur sig eller som läggs fram i undermåliga resonemang faller helt naturligt bort. Detta är givetvis en form av censur men i regel så självklar att man hellre vill tala om t ex redaktionell bortsortering.

Någonstans i systemet blir emellertid ”censur” ett levande begrepp och det är var man skall dra gränserna och vilka politiska normer som skall gälla. Hassans utfall rör inte vid något sådant. Det tycks vara ett juvenilt utfall.

Röda Sten i Göteborg visas en utställning av colombianen Carlos Motta. En konstnär på uppgång (852). Den presenteras på det lite tröttande sättet som man har hört till leda: ”Genom att betona självrepresentation som handling skapar Motta verk som ifrågasätter historieskrivning, konstruktionen av politiskt minne och de normativa diskurser som omger sexualitet och genus. Motta argumenterar därmed för att demokrati inte kan existera enbart genom tolerans och integration, men att sann jämlikhet och frihet kräver systemförändringar som möjliggör olika former for självstyre. Att vara människa innebär att existera bortom parametrar – bortom kön, genus, etnicitet, rasmässiga eller sociala begränsningar. Men hur kan detta ideal uppnås?”

Som jag ser det är diskursbildningarna förödande för samtidskonsten möjlighet att bli något annat än en representation av samtidskonst för den inre kretsen i konstvärlden samt för specialintresserade organisationer och akademiker. Det är klart att man kan förbinda texten med samtidens politiska intressen men det fungerar som vanligt inte. Jag har inte sett utställningen så jag skall inte uttala mig om den. Vi vet i alla fall inom vilken given ram den skall läsas.

Sedan skall det också skrivas recension och det kan göras med samma språk som ingångstexten. Dock är i regel recensionen, om den skrivs av rätt elitkritiker, mera avancerad. Framför allt kan recensenten demonstrera sin förmåga att behärska det intrikata konstspråket. Och det kan Fredrik Svensk (Aftonbladet) som skriver om ”koloniala kroppar”, vår postsekulära tid, ”relation till en samtida queerpolitisk situation”. osv. Jag trodde faktiskt att ”Den Andre” hade gjort sitt bästa men den är fortfarande levande: ”Verkets form understryker att det är konstnären som ger den andre en röst i det västerländska konstbegreppets namn. Installationen är ett exempel på en konst som lika mycket som arkeologin och antropologin bedriver en form av kulturell appropriering fast i konstens snarare än vetenskapens namn.” Vem ”Den Andre” kan vara idag är inte lätt att säga utan att trampa fel.

En lustig detalj som Svensk har anammat är att han skriver ”en” istället för ”man”. Det har ställts en del feministiska/queer krav på den förändringen: ”Dels blir en nyfiken och tittar nära, och dels blir en uppmärksammad på just den egna skopofilin”. En rätt lustig stilbrytning som dock kan hävas genom att läsaren kan förstå att detta pronomenval är allvarligt menad och i det här sammanhanget närmast en nödvändighet för att inte skapa irritation. Självfallet skall man inte se Svensk recension som på något sätt dålig, den är väl genomförd och ytterst representativ för hur saker skall se ut i den världen.

Det här inlägget postades i Konstkritik, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

56 svar på 1994: Svårt med yttrandefriheten och en recension

  1. Ateisten skriver:

    Både i papperstidningen och på nätet tar DN ställning mot komvux: http://www.dn.se/ledare/signerat/amanda-bjorkman-bade-fegt-och-farligt-av-komvux/

    Om invandraren inte är muslim kan hen vara kristen (a)syrier och då kan det förstås härledas till syrisk hatpropaganda. I vilket fall är sådana här händelser mums för SD.

  2. Ateisten skriver:

    Förresten var det bråk runt en luthersk präst från Gaza häromveckan. Han har i en bok hävdat att judendomen är obsolet och bör uppgå i kristenheten. Dessutom påstår han att det inte är riktiga judar som nu bebor Israel. Många i diasporan ska ha konverterat och saknar därför judiska gener. Två kvinnliga präster protesterade mot att han inbjöds av svenska kyrkan men kyrkan menade ungefär att ”det inte var så farligt”

    Jag är övertygad om att en DNA-screening bland judar och palestinier i Israel skulle visa mycket likartat ursprung.

  3. Rurik skriver:

    Heidegger

    Sveland vill självfallet kriminalisera känsloyttringar enligt principen; endast befogat hat är tillåtet.
    Problem med att leda sådana brott i bevis hindrar tills vidare ny lagstiftning.

  4. Heidegger skriver:

    @Rurik

    Det är tydligt att hon (och fler därtill) är inne på linjen att åsikter, när så är möjligt, skall kontrolleras och godkännas lagstiftningsvägen, stalinism alltså. Utfrågarna i SVT förstår inte de kulturmarxistiska teorierna (det vita sexistkapitalistiska patriarkatet styr allt med sin ondska) bakom som Sveland har doktorsexamen i (och förmår därför inte att kritisera hennes utfall) och hummar instämmande..

    Nedanstående video är illustrativ – skall man skratta eller gråta?

    https://www.youtube.com/watch?v=kDRZ_Tw7NPQ

    (notera alltså att allt sändes i samma program!)

  5. Rurik skriver:

    För tillfället vill man bara gråta över eländet . .

  6. Rurik skriver:

    Men om det blir aktuellt att skratta bör man minnas ”Skrattar bäst som skrattar sist” . .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.