En kommentar till gårdagens inlägg tyckte att min kritiska inställning till konsten går lite för långt: ”Vad blir kvar om man slår fast att konsten i huvudsak är en självupptagen historia utan någon möjlighet till varken samhällelig eller själslig påverkan?”
Ja, vad skulle bli kvar om konstvärlden fick gå genom den alltför behövliga ekluten? Något måste göras så att vi slipper troskyldiga deklarationer som t ex den här (det handlar om en utställning på konsthallen i Bergen):
“Art is an expression of human experience in the world, and it has a cognitive potential that can open one’s eyes to the world in new ways. Art too has solid value. It is central and relevant, and always survives.”
Nog för att konsten överlever, men i vilket tillstånd? Såsom konsten har förankrat sig i politiken lider den av att inte kunna vara radikal. För det finns ingen radikal politik. Någon skulle kanske nämna neomarxismen men det enda nya som jag har sett med den är förhoppningen om ett annat slags revolution: mikrorevolutioner. Revolutionera där du står i något obetydligt ämne. Och för övrigt är marxismen ett av de västerländska herrefolkens påfund. Därmed är vi framme vid den bekväma formuleringen att vi måste anstränga oss för att skapa ett rättvisare samhälle. För alla. Hur det nu skall gå till. Vill alla vara med och vem skall sponsra projektet?
Medan vi väntar på att de stora visionerna skall falla samman av sin egen tyngd kan man fundera på ett ständigt aktuellt ämne: Terrorismen som jihad. Magnus Sandelin har i en nyutkommen bok behandlat saken utifrån ett lokalt perspektiv: Jihad Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (ett sådant ämne dyker aldrig upp i konstens socialkritik). Boken belyser också hur illa det fungerar. Antalet radikala terrorister är inte stort i Sverige men kan inte nonchaleras. Dock är det så att då detta ämne berörs sätts rasiststämpeln i rörelse. När terroristmisstänkta på goda grunder hamnar i domstol har de goda utsikter att bli ömkade som utsatta och oskyldiga stackare. I de flesta mål har de också blivit frikända. Att de har slunkit undan fällande domar betyder emellertid inte att de är små vita lamm. Sandelins bok ger en god bild av terroristernas förehavande. Att de kommer undan hänger samman med att myndigheterna måste ingripa innan handlingen genomförs vilket ger de åtalade möjligheterna att hävda att allt de sagt och skrivit bara är fantasier.
Sandelin undrar också om det verkligen är religionen som är den stora drivkraften. Förmodligen är den bara en delleverans i ett identitetssökande för vilsedrivna existenser.
Som du tar upp misstänkta terrorister som slinker undan lagens långa arm, så undrar jag om någon vet hur det gick med överklagandet till hovrätten av de tre amatörerna vid Röde Sten?
Vad blir det kvar? Ja, vad blir det kvar om man befriar samtidskonsten från dess intellektuella konstvetenskapliga och konstfilosofiska barlast? Konsten i sig blir kvar. Konsten som bilden som erbjuder ögat en synbild på samma sätt som alla andra synbilder. Som tolkas perceptuellt. Det är intuitionen som läser av ögats signaler. Därefter processar kognitionen det inkomna resultatet och formar det till ”innehåll”. Vad som blir kvar är konstnärliga bilder som visar fram andra möjliga verkligheter än dem som våra sinnen uppfattar och som kognitionen tror sig förstå. Konst som befriats från diskursanalys och representation har värde i sig, på samma sätt som den vajande furan och den förbiflaxande kråkan har värde i sig.
Rabert Berg
Rabert Berg. Det finns ingen konst som perceptuell bild. Själva idén med konsten bygger på dess filosofiska kontext. Du är själv inne på uppdelningen genom att tala om ”konstnärliga bilder” som jag antar skiljer sig från bilder i allmänhet. Och hur skall sådana bilder bestämmas och av vem?
Rabert Berg.
Blandar du inte ihop päron och bananer här. Furor eller
kråkor, av naturen skapade intill perfektion, klarar sig säkert väl utan kvalitetsbestämning.
Lars, hur förklarar man för den tondöve skillnaden mellan
ett ostämt och ett vältempererat piano? Kanske med en liknelse?
Petter. Man kan nog använda en färgcirkel med rean färger som jämförelse och t ex ställa upp den med ljusa och mörka färger – harmoniskt och oharmoniskt.
”Vad blir kvar om man slår fast att konsten i huvudsak är en självupptagen historia utan någon möjlighet till varken samhällelig eller själslig påverkan?”
Är en väldigt relevant fråga.
EOM
Men poletten lär väl inte trilla ner utan omfattande diskurs?
Petter. Här var det väl bara fråga om en skillnad? En sådan kan man klara utan någon omfattande diskurs.
Men då kvarstår ju frågan om det ostämda pianot begriper något av detta, det vill säga om det möjligen anar att det självt nu skulle kunna uppfattas som en metafor för en oharmoniskt målad färgcirkel?
CeDe,
Det var länge sedan den sk vetenskapen trodde att naturen var i balans och skapad intill perfektion. Nej det är ständig kamp mellan ofullkomliga lösningar som gäller (idag). Bäst för tillfället vinner! Det gäller också konsten.
Rabert Berg
Var balansen ligger är det ingen som vet, men en perfektion under rådande förutsättningar är vad som erbjuds i naturen.
CeDe,
Fint språkbruk!
Rabert Berg tycks mig dock något översocial – han är väl inte politiker?
Hej Robert
Kul att du skriver om den sk vetenskapen. De ofullkomliga lösningarna, ger sig nog så småningom; ha lite tålamod bara.
Å andra sidan, då går väl allt ”framåt” – nu som förr – och vill man ”stoppa” det, så kan man ju fundera varför?
En mycket intressant och – i mitt tycke – nödvändig frågeställning. (Frågeställning=varför gör vi som vi gör?)
PS till Rabert. Är själv ledsen över det, som för mig synes vara nutida dumhet. Men då jag ”vet” att det är jag som är dummast – i alla fall ur ett historiskt perspektiv – så glädjs jag ändå så mycket åt t ex min fågelmatning. OK – är lite gammeldags beteende i ny generös form – men kan bli mode relativt snart?
Petter Helje,
Tondövhet innebär att inte kunna urskilja om en (1) ton är falsk.
Den tondövde kan dock mycket väl beroende på tonfrekvens höra skillnad mellan falska och harmoniska toner.
Rabert Berg,
Det verkar som om du vill backa tåget, som att förespråka svunna tiders kallbad istället för den moderna medicinen.
mohammad, tänk att man alltid ska behöva rätta dig.
Du har dock rätt när du säger att en tondöv inte kan höra att en ton är falsk när den är det. Tondövhet är en fysisk åkomma vilken kan påvisas i en del av hjärnan. Den existerar då alltså oavsett var tonen finns i tonfrekvensen, alltså det spann för ljud som ligger i ett för människan hörbart område.
Alltså, alltså – jag förekommer och byter ut det första alltså till även, så slipper Cecilia klaga.
Och alltså, nu går jag ut och lukar och kupar i potatislandet.
Mohammad, du får se det som en bild.
Konsten är mestadels som ett ostämt piano emedan en liten fågel är ljuv musik.
CeDe,
Det har du så rätt i. Fast den eventuella ”slutledningen” i detta, är kanske lite väl enkel/personlig…?
Både det ostämda pianot och fågelsången, är kanske lite kulturellt förknippade/betingade?
Och då är man ju kanske tillbaka på ruta ett, med sig själv…?
Om man vill.
Vill man det, så kan man ju skita i både det ostämda pianot, såväl som fågelsång-liknelsen. Och sluta med sådana fjantiga exempel. 😉
PS. Även jag kupar potatisen – är väl rätt normalt att man gör, om man har satt potatis?
Har du inte fått till det, Cecilia?
Cecilia, du har tydligen lite svårigheter att läsa av en
metafor. Dessutom har jag skrivit fågel och inte fågelsång, vilket du felaktigt refererat.
I dag är det växlande molnighet med en del sol i Stockholm.
?
I potatislandet förstås, Cecilia.
CeDe,
CeDe, rätt töntig ”logik”. (blinkis till dig ändå – glad gubbe!)
Cecilia, roligt att du uppskattar mina små nihilistiska
plattityder.
Lars Vilks. Du har fastnad i rondellträsket. Höjden av
enfald, enligt Einstein, är att upprepa samma sak om
och om igen men förvänta sig ett annat resultat.
CeDe,
Nä, jag tycker att de är rätt ordentligt töntiga. (glad gubbe)
Det tar jag som en komplimang, Cecilia!
CeDe,
OK – du vinner. (mycket glad blink)
(befriad blink), menade jag förstås. Sorry.
Var rädd om ögonlocken Cecilia, du kan få träningsvärk. Men jag är glad ändå att du kommit till insikt.
And winner takes it all.
CeDe,
Ta nu hand om dina tankar CeDe. Winner takes it all, men har en väg framför sig också. (vi ska alla den vägen vandra kanske?)
PS. Ögonlocken mår jättebra av gymnastiken; och det är ju det senaste rönet – att motionera ögonen är bra för synen, och glasögon är mindre bra; ögonen blir liksom lite lata av användandet av dito. Skojar inte.
Är helt ense, både knopp och kropp behöver ständiga genomkörare för att behålla sin elasticitet. Se bara på
hur det håller vår bloggmaster vid liv.
Inte ense om det med ständiga genomkörare, tror man kan vara elastisk ändå. (och glad)
http://ceciliawetzel.com/2012/06/05/hippie-yippie-eller-yuppie/
Lars skrev:
”Ja, vad skulle bli kvar om konstvärlden fick gå genom den alltför behövliga ekluten?”
Vilket gör att man kan undra över en hel mängd andra behövliga ekluter. Mer eller mindre aktuella och intressanta.
Själv har jag inte varit på varken spa eller utomlands, utan bara hemma i allsköns ro. Då jag har rest klart, är detta inte bara ett skönt utan också ett väldigt ”ekonomiskt ”stadie” i livet. (mycket glad)
Men jag undrar fortfarande över CeDes totala ”Tack-och-totalt-ajö” för ett tag sedan. Vad menade hon? Var hon sårad? Var hon trött på något? Skojade hon bara?
För mig är det hela fortfarande ett mysterium. För hon kom ju snabbt tillbaks. (På betydligt mindre än en vecka).
Var hon påhejad? Förstulet lite hotad? Eller ville hon bara se om hon var saknad*?
Så vad var det som hände egentligen, CeDe…?
*Enda som ”saknade” dig var ju faktiskt jag. Så är jag då medskyldig till att du är ”tillbaks”, du som ”CeDe-idiotförklarar” mig närhelst du kan. Finns säkert piller för det med? Eller vad tror du?
Många glada blinkar till dig från mig,
Cecilia
Ja, Cecilia, varför gör man saker. Fråga en konstnär varför han målar en tavla. Vi skapar själva våra liv genom våra handlingar, det verkliga såväl som det fiktiva. Men aldrig mötas de två.
Jodå, alltid – i min bok.
Som sagt, man har inte roligare än vad man gör sig.
Sagt och gjort, har nu ställt en blandning på jäsning
bestående av mogna svarta vinbär och krusbär socker och vatten. Sen vill det till tålamod, med silning och provsmak. Provsmaket får ju absolut inte ta överhanden.
Det gör den säkert aldrig. Men kan kanske ibland bli lite mer grundlig, än man tänks sig från början?
CeDe,
Du tycks i alla fall anse att det fiktiva kan forma människors liv och hit hör ju det du nämnde här, ett konstverk t ex..Är då ett konstverk, byggd på fiktion, något verkligt eller inte? Och vad är i så fall vad du kallar verklighet? Är kartvärlden vi gör av verkligheten verklig eller är det bara en chimär som tas för en verklighet och när vet vi att vi befinner oss i kartvärlden och inte? Kan du, CeDe svara på det lika käck som du påstår att ”aldrig mötas de två”?
”Allt du kan föreställa dig är verkligt”, enligt Pablo Picasso och han borde väl ändå veta vad han sysslade med i hans skaparvärld.
Tack för förtroende, Maggie. Men jag är bara en amatör på området precis som de flesta. Ett konstverk byggt på fiktion eller vad som, tycker jag är att betrakta som ett verkligt konstverk, men om det kan kallas för ”konst” får nog experter uttala sig om.
Jag håller med Picasso så till vida att allt du kan föreställa dig är verklig föreställning.
Maggie, jag har svarat dig, men det väntar på granskning.
Det är lika stor skillnad på fakta och fiction som mellan vetenskap och religion.
Samma text till Maggie fastnade igen.
Force sono Persona non Grata.