1471: ”Vi och de” på väg mot undergången

Alltsedan världen blev modern brukar varje tid och samhälle anse sig fördomsfria och rättrådiga. Efter att det förflutit någon tid brukar emellertid detta visa sig vara felaktigt. Som det är i våra dagar är rättrådigheten intensivt engagerad i att utplåna skillnaden mellan ”vi och de”. Att antyda att det skulle råda en sådan skillnad är naturligtvis inte helt korrekt men man kan anta att de rättrådiga räknar med att det finns avfällingar i samhället. Den enklaste lösningen är den lingvistiska. Denna firar idag återigen en seger sedan statsministern påtalat att det råder hög arbetslöshet bland invandrare men inte bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Partiordförande Löfven, som insett att hans framgångsrika långa tystnad måste brytas, grep tillfället och deklarerade: ”Jag tycker det är väldigt obehagligt. Arbetslöshet är ett stort problem för hela Sverige. I Sverige ska vi inte ha vi och dem, det ska vara vi.” Genom att slå fast att det bara finns ett ”vi” är det inte längre nödvändigt att genomföra några riktade åtgärder för arbetslösheten. Det finns bara en kategori ”vi” och ”vi” har lite problem med att få jobb. Ingen nämnd och ingen glömd.

Säkert kan man ha en del att lära av gamla Sovjet där alla ”vi och de” utplånades genom två enkla åtgärder: Alla blev ”kamrater” och de som inte ville det fick antingen skjutas eller sättas i koncentrationsläger. Folket visste inte sitt bästa och för deras bästa såg proletariatets diktatur till att alla skulle bli likställda kamrater. I Sverige har man naturligtvis ingen proletariatets diktatur utan endast politikens demokrati. Folket är på det hela taget tillfredsställt med denna ordning som alltså förespråkar lingvistiska/retoriska lösningar på samhällsproblemen. Några avvikare förekommer men i sådana fall kan rättrådigheten tillämpa den moraliska dogmen ”vi och de” och ställa dem vid skampålen. Därmed är i stort sett alla problem lösta och det enda som återstår är att eventuellt bekämpa kapitalismen. Även den saken är relativt enkel. Kapitalismen förordar privatisering och skattesänkning medan antikapitalismen går in för förstatligande och skattehöjningar. Det tredje gives inte, förstatligande och skattesänkningar, men man behöver inte oroa sig. Regleringen av frågan kommer ofelbart att hamna i ”lagom är bäst”.

Någonstans i bakgrunden kan man återfinna konstens ambitioner i det politiska fältet. T ex öppnar Gallery Niklas Belenius den 24 maj samlingsutställningen A Brief Story of Capitalism. Påpassligt citeras Romklubbens senaste prognos angående framtiden. Som man kan förvänta är nyheterna dåliga. På grund av ovilligheten till långsiktig planläggning kommer undergången att stå för dörren 2052. Om jorden verkligen går under kommer det ändå att glädja den skara som kan säga: ”Vad var det vi sa?” Skulle den inte gå under kommer en annan skara att glädjas med att uttala exakt samma fras. För de religiösa är det inget som helst problem eftersom de äntligen kan bli av med det usla jordelivet.