1469: Vi har hört den förut

Eftersom konsten som kritik av kapitalismen har blivit dagens melodi kan man fundera över hur tidigare engagemang har fallit ut. Antagligen har man något att lära sig, inte minst av Barnett Newman. Angående möjligheten för hans konst att göra något åt kapitalismen och annat politiskt elände uttalade han sig i en intervju 1970:

 

“I was asked what my painting really means in terms of society, in terms of the world. . . . And my answer then was that if my work were properly understood, it would be the end of state capitalism and totalitarianism.”

 

För Mark Rothkos del blev svaret mindre entydigt. Han hade tänkt sig att visa hur de målningar han hade fått uppdrag att göra på lyxrestaurangen The Four Seasons på 1950-talet skulle slå de förnäma matgästerna med häpnad: “something that will ruin the appetite of every son-of-a-bitch who ever eats in that room.” Emellertid tog tvivlet överhand för konstnären och han drog tillbaka sina målningar då han misstänkte att restaurangbesökarna inte skulle fästa något särskild avseende vid hans konst.

 

Sedan modernismens dagar har vi vandrat genom det postmoderna tillståndet och därefter funnit oss tillrätta i socialkritikens era. Då det förefaller som om året 2012 är höjdpunkten i konstens engagemang i kritiken av kapitalismen kan man undra om de gamla modernistkoncepten fortfarande har giltighet. Vad Newman och Rothko hävdar är att deras konst, rätt förstådd genom ett öppet sinnelag, skulle förändra världen. Konsten äger något lika särskilt som svårförståeligt och dessutom är de övertygade om att det är genomgripande och effektivt. Vad som slår mig är att tonläget inte är särskilt annorlunda i vårt socialkritiska tidevarv. Konsten, brukar det låta, kan visa helt andra infallsvinklar till politiken och förmedla helt unik kunskap och erfarenhet. Och i samma andetag förutsätts att konsten därmed har en politisk potential för direkt påverkan. Lika lite som Newman och Rothko kunde svara på vad det är för något som konsten kan, lika lite kan man svara idag. Det blir aldrig något mer än det trosvissa: ”Konsten kan!”, ”Konst är viktigt!”, ”Konst är farligt!”

 

Ett mera realistiskt politiskt program är vad konsten faktiskt är bra på: Att visa konstvärldens fördomar om konst.

 

Barnett Newman: Midnight Blue, 1970, som, enligt konstnären, skulle kunna göra slut på kapitalismen och mycket annat elände.

 

Det här inlägget postades i konstteori, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

4 svar på 1469: Vi har hört den förut

  1. Erik skriver:

    Följt din blogg ett tag med nöje, gillar ditt försök till att se på konstvärlden med distanserat cyniska glasögon. Men kanske är jag en romantiker som känner att det efter ett tag blir tröttsamt. Vad blir kvar om man man slår fast att konsten i huvudsak är en självupptagen historia utan någon möjlighet till varken samhällelig eller själslig påverkan?

  2. Lars Vilks skriver:

    Erik. Konsten saknar inte alls möjlighet till samhällelig eller själslig påverkan. Men resultatet skulle bli bättre om anspråken kunde göras realistiska. Konstvärlden vill hellre spekulera i fiktiva möjligheter än att verkställa något som faktiskt går att genomföra.

  3. Stigfinnaren skriver:

    Det där sista, att konsten är bra på “att visa konstvärldens fördomar om konst”, är en rätt fyndig formulering. Det kan bli en klassiker.

  4. Jan Szczepanski skriver:

    Konstens storhet ligger i att kunna på ett lekfullt och fantasifullt sätt visa på möjligheten av andra sätt att se på världen, bortom dagens “verklighet” och självklart bortom “kritik av kapitalismen” och dagens “konstvärld” och bortom Vilks nihilism.

    Jan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.