Vid ett flertal tillfälle har jag berört Om Konsts serie om ”Tillståndet i konsten”. Den är motiverad eftersom det just inte finns något annat som pågår om konstdiskussion. Klart är det att situationen är obestämd, konstvärlden intressen spretar i olika riktningar och konstteorin tycks mer eller mindre försvunnen.
Om Konst-projektet är ambitiöst. Nättidskriften är tänkt att ”skapa ett alternativ till den som vi tyckte undermåliga konstkritiken i dagstidningarna”. Ett sådant uttalande är att svepa med storkvasten. Säga vad man vill om hela vår svenska kår av dagstidningsskrivande kritiker men att de skulle representera det undermåliga är ett överdrivet starkt påstående. Och vad har Om Konst skapat för alternativ? Jodå, jag har varit inne på det tidigare, framför allt är man intresserad av måleriets och modernismens återkomst.
I den avdelningen gives det för Om Konst en profet som nu också inkluderat i serien ”Tillståndet i konsten”, Ulf Linde. Lindes text är från 2003 och det är lätt att slå fast att han är fullständigt ointresserad av vad som sker i samtidskonsten.
De hittills deltagande essayisterna är en blandad skara. Samtidigt med Lindes text kom också en av Tora Windahl, elev på konstfack. Något av det hon skriver är för mig intressant eftersom det tillhör den konventionalia som ständigt dyker upp i konstvärldens synpunkter. Hennes artikel handlar om det välkända problemet om konstens relation till texten.
Hon skriver:
”De största skillnaderna är att språket bildar mening linjärt och successivt, medan en visuell struktur förstås simultant och utifrån sin helhet. Språket är representativt och referentiellt. Varje ord refererar till något, och är betydelsebärande i sig självt. En bild eller film fungerar inte så. Den bärs av en presenterande symbolik i motsats till en representerande.”
Så lätt glömmer man t ex bort litteraturen och jag tänker då på både experimentell prosa och dikt. Det är inte språket det handlar om utan ett visst sätt att hantera den språkliga framställningen. Ett exempel är att Windahl själv använder sig av den språkstrukturen när hon skriver sitt inlägg.
Hon säger vidare:
”Det är besynnerligt när man inom ett kunskapsområde plötsligt överger själva grunduttrycket för dess existens och ändå fortsätter att tro att det skall bemötas som sådant.”
Här avser hon att man skriver texter om konst som skall förklara den. Jag har tidigare varit inne på detta under temat ”du skall icke illustrera”. Konstvärlden håller trots allt styvt på den tesen och vi har därför en försvarsbarriär som gör att man egentligen inte behöver oroa sig. Fastän socialkritiken har skapat en förstärkning av konstens innehåll, alltså som ett politiskt motiv, är det ändå inte någon större fara att konsten skulle förvandlas till illustration. Ser man hastigt på några framträdande konstnärer som t ex Damien Hirst, Tacita Dean, Douglas Gordon, Santiago Sierra, Pipilotti Rist, Rosemarie Trockel, kan man fråga sig hur deras konst skall beskrivas. Det finns gott om beskrivningar och teoretiseringar men på sin höjd kan man få fram en kontextuell profil. Någon textens övermanning kan man inte tala om.
Windahls fundering är som jag antydde något som om och om igen dyker upp i konstvärlden. Det gäller även påståendet som finns inflikat i meningen ovan ”själva grunduttrycket för dess existens”. Ja, vad är det för något?
Konstvärlden har sedan länge accepterat att bildkonst kan vara vad som helst. Alltså även rent teoretiska texter. ”Bildkonst” förutsätter med andra ord inte något som helst grunduttryck utöver att konstvärlden går med på att det är konst.
Konstvärlden är på denna punkt lustig. Bildkonst är alltså det som konstvärlden betraktar som konst oavsett vad det är. Sedan har vi det stora området bild och form som inte betraktas som konst. Men detta avhåller inte konstvärlden från att lättsinnigt kalla praktiskt taget alla bilder och former för ”konst”. I den meningen betyder ”konst” detsamma som bild/form.
Vi har en konsthistoria som handlar om lite av varje däremot ingen bild/formhistoria. Det blir för svåra störningar från konsten om man skulle försöka skriva en sådan.
Med sådana begreppsapparater är det inte lätt att få ordning på samtidskonsten.
Inte ens det linjära språket är linjärt. Hur skall vi förstå Wittgensteins Filosofiska undersökningar? Trots otaliga försök att förklara denna linjära text med andra linjära texter är den alltjämt något annat.
Torssander’s metod för att söka sanningen ligger långt från den sedvanliga, där tesen som framställs måste understödjas av argument som är hållbara och relevanta för att ha någon grad av beviskraft!