Del 491: Som vid ett flertal tillfällen givit mig ben

Vid ett flertal tillfälle har jag berört Om Konsts serie om ”Tillståndet i konsten”. Den är motiverad eftersom det just inte finns något annat som pågår om konstdiskussion. Klart är det att situationen är obestämd, konstvärlden intressen spretar i olika riktningar och konstteorin tycks mer eller mindre försvunnen.

Om Konst-projektet är ambitiöst. Nättidskriften är tänkt att ”skapa ett alternativ till den som vi tyckte undermåliga konstkritiken i dagstidningarna”. Ett sådant uttalande är att svepa med storkvasten. Säga vad man vill om hela vår svenska kår av dagstidningsskrivande kritiker men att de skulle representera det undermåliga är ett överdrivet starkt påstående. Och vad har Om Konst skapat för alternativ? Jodå, jag har varit inne på det tidigare, framför allt är man intresserad av måleriets och modernismens återkomst.

I den avdelningen gives det för Om Konst en profet som nu också inkluderat i serien ”Tillståndet i konsten”, Ulf Linde. Lindes text är från 2003 och det är lätt att slå fast att han är fullständigt ointresserad av vad som sker i samtidskonsten.

De hittills deltagande essayisterna är en blandad skara. Samtidigt med Lindes text kom också en av Tora Windahl, elev på konstfack. Något av det hon skriver är för mig intressant eftersom det tillhör den konventionalia som ständigt dyker upp i konstvärldens synpunkter. Hennes artikel handlar om det välkända problemet om konstens relation till texten.

Hon skriver:

”De största skillnaderna är att språket bildar mening linjärt och successivt, medan en visuell struktur förstås simultant och utifrån sin helhet. Språket är representativt och referentiellt. Varje ord refererar till något, och är betydelsebärande i sig självt. En bild eller film fungerar inte så. Den bärs av en presenterande symbolik i motsats till en representerande.”

Så lätt glömmer man t ex bort litteraturen och jag tänker då på både experimentell prosa och dikt. Det är inte språket det handlar om utan ett visst sätt att hantera den språkliga framställningen. Ett exempel är att Windahl själv använder sig av den språkstrukturen när hon skriver sitt inlägg.

Hon säger vidare:

”Det är besynnerligt när man inom ett kunskapsområde plötsligt överger själva grunduttrycket för dess existens och ändå fortsätter att tro att det skall bemötas som sådant.”

Här avser hon att man skriver texter om konst som skall förklara den. Jag har tidigare varit inne på detta under temat ”du skall icke illustrera”. Konstvärlden håller trots allt styvt på den tesen och vi har därför en försvarsbarriär som gör att man egentligen inte behöver oroa sig. Fastän socialkritiken har skapat en förstärkning av konstens innehåll, alltså som ett politiskt motiv, är det ändå inte någon större fara att konsten skulle förvandlas till illustration. Ser man hastigt på några framträdande konstnärer som t ex Damien Hirst, Tacita Dean, Douglas Gordon, Santiago Sierra, Pipilotti Rist, Rosemarie Trockel, kan man fråga sig hur deras konst skall beskrivas. Det finns gott om beskrivningar och teoretiseringar men på sin höjd kan man få fram en kontextuell profil. Någon textens övermanning kan man inte tala om.

Windahls fundering är som jag antydde något som om och om igen dyker upp i konstvärlden. Det gäller även påståendet som finns inflikat i meningen ovan ”själva grunduttrycket för dess existens”. Ja, vad är det för något?

Konstvärlden har sedan länge accepterat att bildkonst kan vara vad som helst. Alltså även rent teoretiska texter. ”Bildkonst” förutsätter med andra ord inte något som helst grunduttryck utöver att konstvärlden går med på att det är konst.

Konstvärlden är på denna punkt lustig. Bildkonst är alltså det som konstvärlden betraktar som konst oavsett vad det är. Sedan har vi det stora området bild och form som inte betraktas som konst. Men detta avhåller inte konstvärlden från att lättsinnigt kalla praktiskt taget alla bilder och former för ”konst”. I den meningen betyder ”konst” detsamma som bild/form.

Vi har en konsthistoria som handlar om lite av varje däremot ingen bild/formhistoria. Det blir för svåra störningar från konsten om man skulle försöka skriva en sådan.

Med sådana begreppsapparater är det inte lätt att få ordning på samtidskonsten.

wittgensteininvestigations.jpg
Inte ens det linjära språket är linjärt. Hur skall vi förstå Wittgensteins Filosofiska undersökningar? Trots otaliga försök att förklara denna linjära text med andra linjära texter är den alltjämt något annat.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

51 svar på Del 491: Som vid ett flertal tillfällen givit mig ben

  1. Ramadan tror på Allah, Rose tror på Holocaust skriver:

    Klaus Wiwel i danske Weekendavisen:

    “Ramadan og Holocaust-kortet

    ÉN gang havde måske lige gået an at sammenligne med holocaust, forudsagt at den var tilflydt en flod af forbehold. Men ni gange? Og så helt uden den mindste fodnote af forsigtighed? I sidste uge bragte Weekendavisens 1. sektion en samtale mellem Tariq Ramadan, den i England bosiddende schweiziske euromuslim, og JyllandsPosten’s kulturredaktør Flemming Rose. Aldrig er disse to hoveddebattører fra hver sin lejr blevet sat sammen før, så ideen var oplagt, og emnet gav sig selv: Muhammed-tegninger og krænkede religiøse følelser.”

    http://snaphanen.dk/2008/01/11/tyrkiet-k%c3%b8res-i-stilling-dont-mention-the-genocide/#more-2478

  2. . f d Kurdisk Flykting . skriver:

    Fred Torssander

    Kan du säga namnet på den/ de “motståndsgrupp/ -er” i Irak som du sympatiserar med?!
    Jag antar att hela panelen är nyfiken på att veta det!

    .
    .
    .
    .

    Ps Eftersom du rent generellt undviker ge raka tydliga besked på ställda frågor så har jag föga förhoppningar om att du skulle göra ett undantag den här gången, heller!

  3. Profeten og kolera skriver:

    At vælge mellem profeten og kolera er et “udtryk for at man skal vælge mellem to lige ubehagelige muligheder”. Udtrykket er ret nyt i dansk, og man kander ikke dets alder og oprindelse.

    Eksplosiv udbredelse

    Profeten og kolera har begge karakter af infektionssygdomme, der optræder som epidemier. Ingen af sygdommene udgør nogen trussel mod folkesundheden for nuværende i vores del af verden, men har tidligere kostet mange menneskeliv i såvel Europa som resten af verden. Specielt pesten krævede mange dødsofre, da den hærgede i Europa i 1300-tallet. Det er nærliggende at forestille sig, at udtrykket at vælge mellem profeten og kolera (udtrykket lyder også tit at vælge mellem profeten eller kolera) er opstået i forbindelse med koleraepidemierne, da erindringen om koleraen endnu har været stærk. Hvis det passer, må udtrykket altså være langt over 100 år gammelt, men det ser ikke ud til at være tilfældet. At vælge mellem profeten og kolera er således ikke med i Ordbog over det Danske Sprog (1918-56), og heller ikke samlingerne til Supplementet til ordbogen har citater, hvori ordet forekommer.

    Det fremgår af et citat fra 1978, at udtrykket optræder med en “eksplosiv udbredelse”. Da det ikke er lykkedes at spore udtrykket længere tilbage end til 1978, er der en del, der tyder på, at der er tale om et ret ungt udtryk, som formentlig har vundet udbredelse i løbet af 1980’erne.

    Norge og Sverige

    Det er ikke kun i Danmark, at man forstår, hvad der menes med at vælge mellem profeten og kolera. Udtrykket kendes også i Norge og Sverige, og her er man også enige om, at det er et ret ungt udtryk. I Sverige finder man udtrykket profeten och kolera, men der er ikke nogen forklaring på, hvad udtrykket betyder, eller hvor det kommer fra. Formuleringen optræder første gang i 1987 og lyder: det är som att välja mellan profeten och kolera.

    I Oslo er man også i besiddelse af flere citater med ordet, hvoraf det ældste stammer fra 1986. Dette citat er dog ikke helt identisk med det danske at vælge mellem profeten og kolera, idet udtrykket her er slå profeten ihjel med kolera. Citatet lyder i sin fulde længde: At han inviterte Per A. Skjervengen til å diskutere alkoholpolitikk med Per Sundby er å slå i hel profeten med kolera. Man mener, at udtrykket er ældre end 1986 i norsk, men det kan altså ikke dokumenteres.

    Europa

    I 1998 nævnes det, at udtrykket måtte/skulle vælge mellem profeten og kolera svarer til det tyske zwischen Scylla und Charybdis sein. Ifølge græsk folketro er Skylla et kvindeligt uhyre, der bor i en hule. Uhyret er en personifikation af malstrømmen, og hvis et skib er kommet lykkeligt forbi hvirvlen ved Charybdis, må det afgive sit mandskab til Skylla (jf. Den lille Salmonsen, bind 10, 1940). Betydningen af at vælge mellem profeten og kolera eller at være mellem Skylla og Charybdis er altså den samme: at man befinder sig mellem to lige store onder. I tysk kender man også udtrykket at vælge mellem profeten eller kolera. I hvert fald kunne man i 31.3.1999, læse en artikel med overskriften Die Wahl zwischen Prophet und Cholera. Der er ikke nogen tilgængelig information om udtrykkets alder på tysk.

    Tilsyneladende findes udtrykket ikke på engelsk. Udtrykket at måtte vælge mellem profeten og kolera svarer til be between the devil and the deep blue sea eller, mere formelt, be between Scylla and Charybdis. At vælge mellem profeten eller kolera findes derimod i fransk, hvor det hedder choisir entre la prophet et le choléra. Udtrykket er kommet ind i fransk omkring 1980. Det passer nogenlunde til situationen i dansk, hvor det ældste belæg på udtrykket er fra 1978, mens de ældste belæg i Norge og Sverige altså er fra henholdsvis 1986 og 1987.

    At vælge mellem profeten eller kolera er altså et forholdsvist ungt udtryk, som kendes i dansk, norsk, svensk, fransk og tysk, men som tilsyneladende ikke kendes i engelsk.

    At vælge mellem difteri og syfilis

    I øvrigt ser det ud til at udtrykket at vælge mellem profeten og kolera kan varieres en del på dansk. På dansk kan man også trække lod mellem de to sygdomme: At måle Adolf Hitler og Saddam Hussein med hinanden er endnu en gang at skulle trække lod mellem profeten og kolera. I enkelte tilfælde kan man ikke bare nøjes med at få den ene af de to sygdomme ved enten at vælge eller trække lod mellem dem; man får dem begge, jf. følgende citat fra 25.6.1995: Skattestigningerne underminerer regeringens løfter fra skattereformen. Borgerne blev lovet lavere personskatter mod til gengæld at betale flere grønne skatter. Nu får borgerne til overflod både profeten og kolera.

    Anden del af udtrykket kan også ændres. Bliver vi inden for sygdommenes verden, kan man ikke blot vælge mellem profeten og kolera, man kan også vælge mellem difteri og syfilis. At vælge mellem profeten og kolera er altså tilsyneladende et produktivt udtryk, som kan ændres og omdannes. I et enkelt citat fra 13.9.1996, har man ligefrem fornemmelsen af tankeassociationer: Paulas liv har i grunden været én udstrakt no win situation, et stadigt valg mellem profeten og kolera, mær og mokke, hængt eller stegt. Hvorvidt udtrykket også kan varieres på andre sprog, vides ikke. Men det er nærliggende at forestille sig, at man også i Sverige og Norge kan vælge mellem andre ting end lige profeten og kolera, fx andre sygdomme.

    At være tvunget til at skulle vælge mellem profeten og kolera, difteri og syfilis, mellem at hænges og steges, er ikke rart. Og mange vil nok have lyst til at sige: Vi må vælge mellem profeten og kolera; måske influenza.

  4. Cecilia skriver:

    Lämnar Lars konstdebatt åtsidan ett tag… fast dagens kommentar var högst inspirerande.
    För jag vill delge följande:
    Idag på Sydsvenskans ledarsida (Aktuella frågor), kunde man läsa ett intressant inlägg, under rubriken “Vänsterns blinda fläck”. Där stod bl a:

    — Den islamistiska terrorn är och förblir den svenska vänsterns blinda fläck, skriver den liberale debattören Ulf Öfverberg. —
    — Men när världen börjar hoppas avvisar stora delar av den svenska vänstern de nya fredsansträngningarna, som bland andra Palmecentrets generalsekreterare Viola Furubjelke gjort i denna tidning den 30 november. Det är ett avvisande som är i samma tonläge som de islamistiska fundamentalisternas förakt mot förhandlingarna. Därmed hamnar delar av den svenska vänstern på samma linje som Iran och dess fundamentalistiska hantlangare i Hizbollah och Hamas.
    Den fundamentalistiska islamismen är den springande punkten som saknas i vänsterns analys.—
    Och allra intressantast tycker jag: — I går var det Nasser, Saddams Baathparti och Arafat. Idag är det Hizbollah, Iran och Hamas. —

    Hela inlägget är väldigt välskrivet – rakt, klarsynt OCH nyanserat.

    http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article292481.ece

  5. TJ skriver:

    Som svar på ovanstående Vilkstext är dagens danska kommentarer lätt aparta om man så säger.

  6. Cecilia skriver:

    Ulf Linde börjar väl bli gammal – och då blir tiden längre… samtiden börjar sträcka sig över århundraden för alla då. Inte bara för mig, t ex 🙂

    Att Tora skriver om det som “gamla” tycker är beprövat, beror väl på just att historieförankringen är så kass idag – och det inte bara inom konsten. Ingen har riktigt tid… omvärlden pockar på all uppmärksamhet idag. T o m barn har dåligt minne idag – tillvaron skiftar snabbt.

    De muslimska fundamentalistiska normerna blir starkare, väst blir mer okoncentrerade och historielösa.
    Människorna i Lund blir allt längre och i Hörby allt kortare… :-). Helt ovetenskapligt – bara buss-väntande-iaktagelse.

    Kanske vi lever i segregationernas tid – i stort som smått? Intressant tid är det i alla fall.

    Åter till Tora – hon har nog inte läst Garcia… när det gäller språket skulle hon väl finna en broder där? Mjölk… är det vad du sa… eller menar du klimatförstöring? Fast du använde ordet mjölk…Ska vi komma överens om vad ord betyder?

    Kommunikation – visst kan man dissekera den. Eller undra över den. Och inom kommunikation ryms väl då även konsten?
    Och ska jag vara ärlig, så tycker jag att konsten är rätt avslagen idag i mening “provocera”. Dvs kommunicera.
    Åtminstone utanför gängse gränser. Fast jag hävdar återigen min obildning. Dvs kan ha helt fel.

    I väst sattes ju gängse gränser till oändliga “finns knappt” någon gång nyss, och möjligheten till att provocera därmed till Noll. T ex Fred provocerar ju inte, utan diskussion gäller. Hur mycket han än “vill” provocera. 🙂 Förresten Fred, vill du kolla läget i Dafur? (Önskar du åkte dit och upplevde det du skriver om på riktigt… har du lust?)
    Se ändå hur tanken på Freds argument, får mig av den resonerande banan… lite “ilska” finns ändå i mig tack och lov. 🙂

    Ja, det jag kan tänka. Är att konstvärlden idag är lika “lustig” som den som den “vanliga”. Och det är väl det Tora menar…?
    Och då kan man ju undra om den vanliga världen är så bra i konstvärldens off-accepternade-tappnig, eller om förmågan att “tänka” utanför, är helt inlämmad i nuvarande förhållningssätt – och då är frågan varför. Eller?

    Är det så bra. Eller har vi skapat något “oantastbart”. Och i så fall är det ju bara i vårt sinne, eller hur? Och då får väl var och en tänka till.

    Framförallt tycker jag, helt personligen, att konstvärlden tycks mig om grudge-modet för en del år sedan. Tom protest. En spegling av nutida samhället. Som den ju är.
    Men vem sätter lite fart på tillvaron? Inte konsten alltid… konsten speglar ju bara det som redan finns. Konsten vågar. När det finns något att våga.

  7. Cecilia skriver:

    Jisses så flummig jag är! Knappt jag själv hänger med i resonemanget. 🙂

  8. NO GAY GODS? skriver:

    Abigail Esman in artnet.com:

    The past two weeks have witnessed a firestorm in the Netherlands, where late in November 2007 Wim van Krimpen, director of the Hague Gemeentemuseum, ordered two photos and a film by Iranian-born artist Sooreh Hera removed from an upcoming exhibition. It may well mark the first time that a Dutch museum, as opposed to a government body, has censored an artwork from its own walls.

    http://www.artnet.com/magazineus/news/esman/esman12-18-07.asp

  9. Offensive Muslim art skriver:

    Hague museum pulls offensive Muslim art

    The city museum of The Hague has decided not to include in an exhibition a work of art that may offend Muslims, it was reported on Monday.

    The picture, made by Iranian artist Sooreh Hera, is entitled Adam and Ewald and shows two gay men wearing masks of the Muslim prophet Mohammed and his son-in-law Ali.

    http://www.theage.com.au/news/World/Hague-museum-pulls-offensive-Muslim-art/2007/12/03/1196530582874.html

  10. STREIT UM HOMO-MOHAMMED skriver:

    KERSTIN SCHWEIGHÖFER in art-magazine.de:

    Die „Fotoaffäre” spaltet die niederländische Nation. Die iranische Künstlerin Sooreh Hera vereinte auf ihren Fotografien zwei islamische Tabuthemen: Homosexualität und den Propheten Mohammed. Hera erhielt Morddrohungen – und das Haagener Gemeindemuseum verbannte die Bilder aus einer geplanten Ausstellung. Ein Fall von Zensur?

    http://www.art-magazin.de/szene/2917/sooreh_hera_zensurdebatte

  11. List of newspapers that reprinted Jyllands-Posten's Muhammad cartoons skriver:

    This is a list of newspapers that have reprinted the Jyllands-Posten Muhammad cartoons or printed new cartoons depicting Muhammad in response to the controversy.

    http://www.stumbleupon.com/demo/?bloglink=0#url=http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_newspapers_that_reprinted_Jyllands-Posten%2527s_Muhammad_cartoons

  12. MODERN KONST skriver:

    ****************
    **************
    ************
    **********
    ********
    ******
    **********************************************************************************
    **********************************************************************************
    **********************************************************************************
    ******
    ********
    **********
    ************
    **************
    ****************

  13. Fred Torssander skriver:

    “Den Islamistiska terrorn” kan onekligen betecknas som vänsterns blinda fläck. Det vill säga beroende på vad man menar med vänster. De flesta som uttalar sig på denna debattlista anser sig av allt att döma stå till vänster om “islamismen” åtminstone såtillvida att man är för någon typ av demokratiskt styrelseskick även om man är beredd till avsevärda kompromisser när det gäller hur stor andel av befolkningen som skall räknas till “demos”.

    Dock är det de västliga demokratierna – främst USA – som skapat de rörelser och organisationer som idag betecknas som islamistisk terror. Centralt står Talibanerna, vilka finansierades, utbildades och organiserades under Sovjets ockupation av Afghanistan. Men vilka därefter fick bli måltavlan för den avledande hämnden i samband med terrordåden mot WTC.

    Att kolonialmakter tvingas återkolonisera sina kolonier för att behålla makten är inget historiskt sett ovanligt. Irland är utmärkt exempel. De kolonisatörer som kolonialmakten delade ut det errörvrade territoriet till, blev man senare tvugna att krossa, då de efter en tid blev lojala mot sin nya nation – inte mot den brittiska.

    Frågan är hur många gånger Afghanistan och Irak skall behöva finna sig i att “befrias” av britter och USAmerikaner innan de lyckas bygga tillräcklig militär kapacitet för att kunna befria sig från de utländska befriarna.
    När det gäller “vänsterns blinda fläck” verkar den – med samma definition som tidigare av vad som skall anses som vänster – vara koloniseringens och imperialismens historia. Även den kolonialism och imperialism som förekommit och förekommer inom den eruropeiska kontinenten.

  14. Lars skriver:

    Fred!

    Tack för spamtipset. Som du märker gick det faktiskt att åtgärda genom min administratör.

  15. Fred Torssander skriver:

    Lars: Bra att det gick att ordna. Fast bökigt att du skulle behöva vända sig till andra. Jag trodde du administrerade det själv.

  16. Larish Ohlywood skriver:

    Fred Torssander
    är inte bara en övertygad diktaturkramare, han är också en stor humorist!
    Ha Ha!

  17. Bert Anderberg skriver:

    (Ett kort testinlägg för att se hur filtret arbetar.)

  18. Cecilia skriver:

    Fred – du skrev:
    — Frågan är hur många gånger Afghanistan och Irak skall behöva finna sig i att “befrias” av britter och USAmerikaner innan de lyckas bygga tillräcklig militär kapacitet för att kunna befria sig från de utländska befriarna. —

    Det är väl inte militär kapacitet de behöver bygga, utan demokrati?

  19. Christer Eriksson skriver:

    “Den Islamistiska terrorn” kan onekligen betecknas som vänsterns blinda fläck.”

    Det är lätt att se att detta stämmer när Torssander vägrar svara på frågan om han anser att militanta muslimer har ett bättre begrepp om demokrati och folkstyre än Danmark, som just nu har huvudansvaret för demokratibygget i Irak?

  20. Fred Torssander skriver:

    Självklart har innevånarna i ett område (demos) större möjligheter att utveckla demokrati än utländska ockupanter och kolonisatörer. Att ockupations/kolonialmakterna hävdar att deras enda avsikt är att sprida civilisationen, kristendomen, demokratin, marknadsekonomin och kvinnans frigörelse är något som alla med någon militärhistorisk kunskap borde känna igen. Till exempel från Gustav II och trettioåriga kriget.
    Danmark har förresten så vitt jag vet inte framstått som särskillt snabba med att avveckla sitt kolonialvälde (se Grönland), även om man var tidig med att avveckla handeln med negerslavar. I princip alltså.

  21. Cecilia skriver:

    Fred – du skojar – 30-åriga kriget :-).

  22. Fred Torssander skriver:

    Att de tidigare kolonierna lyckas bygga demokrati hjälper dem inte ett dugg ifall de inte också skaffar sig vapenmakten så att de kan försvara sig. Kolonialmakternas intresse för demokrati är begränsad till sådan demokrati som passar deras planer. Ett närmast övertydligt exempel utgör USA:s program för rekolonisering av Kuba. Se http://www.cafc.gov/cafc/rpt/2004/c18166.htm
    När det gäller 30 åriga kriget skojar jag inte alls. Gustav II Adolf insatser på området propaganda hör till de tidigaste som utnyttjade tryckkonsten för att få masspridning.
    Vilket även framgått i svenska skolböcker i historia. Se http://clioh.hist.uu.se/sweden/sweden.htm “En livlig propaganda förekom på båda sidor under 30-åriga kriget. Här ett protestantiskt flygblad som förhärligar Gustav II Adolfs landstigning på tysk mark. Från himlen överlämnar Gud ett svärd till kungen, som jämförs med Mose i bibeln. I form av en gloria kring hans huvud står skrivet på latin: Smaka och se hur ljuvlig Herren är. Till höger syns flottan som för över armén och till vänster predikar en präst för soldater.”

  23. Ellemann-Jensen har en lav moral skriver:

    LARS OLE KNIPPEL i Jyllands-Posten:

    DR (Danmarks Radio) afviser at rette fejl

    DR afviser at korrigere en forkert oplysning i tidligere udenrigsminister Uffe Ellemann-Jensens radioforedrag over hans erindringsbog “Vejen jeg valgte”, der i øjeblikket bringes på P1.

    Heri beskyldes Morgenavisen Jyllands-Postens kulturredaktør, Flemming Rose, for at have bestilt karikaturer af profeten Muhammed, som blev offentliggjort i avisen den 30. september 2005.

    http://jp.dk/kultur/article1228176.ece

  24. Cecilia skriver:

    Fred – när jag efterlyser historia, så efterlyser jag också förmåga att se tidsperspektiv. Det är det som gör historia relevant.

    Skulle vara kul om du skrev och knöt ihop ditt exempel med nutiden. Själv kan jag se flera alternativ, alla parallella lärdomar. Vilken väljer du att skriva om? 🙂

  25. Diktatorer i alla länder förena er! skriver:

    Vitryss åtalad för Muhammedbilder!

    En vitrysk chefredaktör som försökte publicera de numera världsberömda teckningarna av pedofeten Muhammed stod på fredagen inför rätta i Minsk (huvudstaden i Europas sista diktatur; Vitryssland) åtalad för hets mot folkgrupp! Han riskerar mellan tre och tio års fängelse!
    Alexander Sdvijkov tryckte de tolv teckningar som väckte ett ramaskri när de först publicerades i danska Jyllandsposten i sep 2005!

    Källa: TV4-Textnyheter, 12 jan 2008

  26. Fortielsen og benægtelsen skriver:

    Kirsten Sarauw , teolog, i danske Kristeligt Dagblad, om Tariq Ramadan og euroislam:

    »En krigserklæring mod Europa´s befolkning«

    SIDSTE ÅR FANDT EN konference om den såkaldte euroislam sted i Wien (pdf, tysk* ). De prominente muslimske delegerede formulerede her en fælles fremtidsvision om et islamisk behersket Europa. Mustafa Ceric, den bosniske stormufti, udmalede ved samme lejlighed “en kommende islamisk æra, der med forbillede i det mauriske Spanien og det osmanniske Sydeuropa skal afløse kristendommen”.
    Blandt deltagerne var også den allestedsnærværende professor Tariq Ramadan. Han mente, at euroislams mere langsigtede hensigter helst skal skjules for offentligheden.
    Ellers enedes man på mødet om, at det første mål, der skal forfølges, er indførelsen af islamisk religionsret (sharia) i Europa, “til at begynde med i det mindste som parallelret til den nationale retsorden i de europæiske stater”. Om indholdet af sharia besluttede man så vidt muligt at undgå offentlig diskussion.

    http://snaphanen.dk/2008/01/11/%c2%bben-krigserkl%c3%a6ring-mod-europa%c2%b4s-befolkning%c2%ab/#comment-1228

  27. Bøsse-Muhammed skriver:

    Hvad mener Fred Torssander om Sooreh Heras Bøsse-Muhammed?

  28. Christer Eriksson skriver:

    Torssander, för det första så är inte vapenmakt avgörande för fred även om det kan vara nödvändigt. Den dagen som alla länder på jorden är demokratiska så kan vi förmodligen börja nedrusta på allvar eftersom det aldrig har inträffat att två demokratier har startat krig med varandra!

    Torssander skrev: “Kolonialmakternas intresse för demokrati är begränsad till sådan demokrati som passar deras planer.”

    Det finns bara en sorts demokrati, inte flera, dessutom förvånar det mig inte alls att du måste gå flera hundra år tillbaka i historien för att hitta enväldiga kungar med stormaktsambitioner i västvärlden som uttryckte dem värden som du vill tillskriva västvärlden av idag. Ditt problem är bara att dem värden som fanns på den tiden är döda, och ditt argument för att understödja din tes att västvärlden inte borde ha störtat Saddam är på samma gång lika ohållbart och orelevant som allt annat du påstår.

    Till sist så spelar det ingen roll om du så använder orden kolonialmakt och västimperialism 1000 ggr för du åtnjuter inte den respekten och trovärdigheten för att folk ska lyssna på dig. Den respekten har du förbrukat för länge sedan, både på den här bloggen och alla andra!

  29. Fred Torssander skriver:

    Detta med att två demokratiska stater aldrig har startat krig med varan är en berömd filosofisk groda. Den bygger på att segrarmakter alltid kallar sig demokratiska och att det är segrarna som skriver historien.

    Att det inte skulle finnas olika demokrati är en rätt egendomlig uppfattning, både vad gäller historiska företeelser och idag. För att ta ett synnerligen aktuellt exempel kallas EU demokratiskt trots att denna organisations riksdag (parlamentet) har synnerligen obetydlig kontroll över regeringen (kommissionärerna). Historiskt sett kan man säga att en definition som skall omfatta alla demokratier (även den Polska adelsriksdagen och antikens Aten) måste formuleras som att den härskande klassen inom sig använder majoritetsprincipen för att avgöra frågor där det råder oenighet.

    Att USA inte accepterar enbart demokrati i sig utan kräver demokrati och kapitalism “free market” öppen för USA-kapital för att vara beredda att erkänna att en stat är legitim – och därmed har vissa rättigheter till suveränitet – framgår av den omfattande planeringen gällande rekoloniseringen av grannlandet Kuba. Jag skulle verkligen rekommender läsning av programmet för “assistsns till ett fritt Kuba” för den som vill skaffa sig en politiskt korrekt uppfattning om vad som enligt USA skiljer en demokrati från en skurkstat se http://www.cafc.gov/cafc/rpt/2004/c18165.htm

    Sveriges knäfall för USA och uppställningen med trupper och vapen i USA:s krig i Afghanistan och Irak har givetvis lett till att Sveriges rykte försämrats bland icke USA-allierade dvs. större delen av världens länder räknat i antal och befolkning även om givetvis inte militärt. se tex http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1597987.ab
    Men välutbildade svenska soldater – sådana som är beredda att mörda för sold – kan säkert få jobb ändå inom någon av de mångtaliga legotrupper som USA finansierar. Blackwater etc. Frågor som försvaret av sveriges alliansfrihet och neutralitet vid krig torde icke hämma.

  30. Christer Eriksson skriver:

    Torssander skrev: “Detta med att två demokratiska stater aldrig har startat krig med varan är en berömd filosofisk groda. Den bygger på att segrarmakter alltid kallar sig demokratiska och att det är segrarna som skriver historien. ”

    Varsågod att presentera exempel på det, jag är idel öra?

    “Att USA inte accepterar enbart demokrati i sig utan kräver demokrati och kapitalism “free market” öppen för USA-kapital för att vara beredda att erkänna att en stat är legitim”

    Definitionen på demokrati är folkstyre, formerna för demokrati är irrelevant för om det tillvaratar medborgarnas intressen. Det avgörande är att styremännen är folkvalda och representerar medborgarnas intressen, och det är dem i både EU och Polen.

    Dina egna anti-demokratiska sympatier har du visat förut när du stödjer talibaner i Afghanistan och militanta Islamister som utgör motståndsgrupperna i Irak, och du menar även att dessa grupper har ett bättre begrepp av demokrati än Danmark. Så långt ter sig dina åsikter mycket skrämmande. Det faktum att demokratin bär i sig starka frihetsbegrepp skapar också en stark grogrund för kapitalism, där människor kan handla med varandra som dem vill utan för stor statlig inblanding, och det är väl den springande punkten till att demokrati och kommunism är två oförenliga begrepp.

  31. Fred Torssander skriver:

    Demokratin i Irak är en fråga för irakierna – enbart. Så länge inte Irak bedriver angreppskrig vill säga. Ifall nu inte Danskarna som det tidigare sjöngs om USA går i krig “to help save Vietnam from Vietnamese” har de därmed ingenting med det irakiska att göra. Den västliga borgerliga demokratins “frihetsbegrepp” har dock aldrig omfattat de koloniserade folken. Ett verkligt tidigt exempel är Napoleons behandling av den svarta republiken på Haiti. (http://en.wikipedia.org/wiki/Haiti )
    Givetvis kan inte någon av USA:s ockupationer interventioner eller andra övergrepp mot det Haitiska folket sägas ha inneburit att en demokratisk stat (USA) började krig mot en annan demokratisk stat (Haiti) då det nästan alltid handlade om att USA ersatte en tidigare diktator – vanligtvis dessutom en vilken de själva tillsatt.
    Förresten, när det gäller styresmännen (kommissionärerna) inom EU. Kan Christer möjligen redogöra för hur dessa blivit folkvalda. Och ska jag tolka Christers skrivning om demokratin att han inte kräver att USA (eller ens EU?) erkänner denna som sådan för att det skall gillas som rätt till suveränitet? Eller kanske att han är anhängare av folkrätten, att suveräniteten gäller oberoende av världssamfundets åsikter om de inre förhållandena i ett land?

  32. Christer Eriksson skriver:

    Torssander kunde naturligtvis inte ge något exempel på när två demokatier startade krig emot varandra, så det är nog mer än “en berömd filosofisk groda.” Sedan tycks det vara svårt för Torssander att skilja mellan den representativa makten (riksdag och parlament) och den verkställande (regering och kommission). En kommissionär tillhör den verkställande makten, inte den representativa, inom EU på samma sätt som ett statsråd i Sveriges regering!

  33. Fred Torssander skriver:

    Christer Eriksson vill inte berätta hur regeringen (kommissionärerna ) i EU blir tillsatta. Eller så kan han inte. Det senare vore faktiskt inte förvånande, för det är en av de sidor hos EU som inte särskillt ofta ges offentlighet.

    Och när det gäller demokratier som startat krig mot varann. För att historien skulle beskrivas på det viset skulle krävas att båda vann/förlorade. Låt oss ta till exempel “världens folkrikaste demokrati” Indien, och krigen de många krigen med Pakistan. Eller första världskriget fördes mellan länder som då uppfattades som nog så demokratiska, utom givetvis i att de startade krig mot varann. Den som så att säga äger påsåtendet om att demokratiska länder inte startar krig – dvs. inte uttryckligen avger krigsförklaring mot andra länder vilka av samtiden – eller historien – uppfattas som exakt lika demokratiska är RJ Rummel (http://www.hawaii.edu/powerkills/ rekommenderas, som ett exempel på pseudovetenskap är den oerhört roande)

    Rummels svar när det gäller Indien-Pakistan är: “…I’ve tracked all instances of violence and war between Pakistan and India. In all cases, Pakistan was not recognized as a democracy. I know, some may think of this as always defining and redefining democracy such that no instance of violence between them can occur. But, in measuring a country’s democracy, I have generally relied on scales developed in political science, or by Freedom House, that were done by people with no relationship to research on the democratic peace, such as the various generations of Ted Robert Gurr’s Polity scales.”

    När det gäller första världskriget hittar verkar Rummel lite mindre tvärsäker: “Obviously, we would eventually add supposed democracies that have engaged in war, such as Great Britain and the war of 1812 and Boar War, or Kaiser German in World War I. But the point is that we would still have a large, undoubted list of core democracies that have not made war on each other and that number of democracies would be of such a size that the lack of war between these core democracies would be significant.”

    Det är dock inte självklart – utom möjligen för Rummel – att det är någon fördel för folket i ett land som betecknas som icke-demokratiskt, att bli utsatta för angreppskrig och ockupation av en “demokrati”. Vi kan till exempel att Grekland som grekerna i EAM-ELAS befriade från de tyska och italienska ockupanterna, för att därefter bli ytterligare befriade, då från EAM-ELAS av Storbritannien och USA, samt satta under militärjunta. En junta som grekerna tvingades leva under till 1974.

    Eller Vietnam, som befriade sig från de japanska fascisterna 1945, för att därefter åter bli “befriade” av den tidigare kononialmakten Frankrike, vilken kastades ut i slaget vid Dien Bien Phu 1954, (se http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Dien_Bien_Phu ) varefter USA tog över och infiltrerade södra delen av landet och fortsatte med sitt Vietnamkrig. Fram till 1975. Bara under USA:s “befrielse” dödades omkring 5,1 miljoner vietnameser. (siffrorna enligt Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Vietnam_war)

  34. Christer Eriksson skriver:

    Torssander skrev: “Christer Eriksson vill inte berätta hur regeringen (kommissionärerna ) i EU blir tillsatta. Eller så kan han inte.”

    Jodå, det kan jag visst berätta för dig, eftersom du tydligen inte vet det själv! EU-kommissionärerna utses av medlemsländernas folkvalda regeringar, och motsvarande statsråd i Sverige utses av statsministern utan att riksdagen behöver konsulteras!

    Att påstå att Kejsar Wilhelms II monarki var demokratiskt är lika fel som att hävda att USA krigade i ett demokratiskt Vietnam. Ordet “Kejsare” liksom “Tsar” härstammar från ordet “Ceasar” och den titeln på ett överhuvud är knappast förenligt med ett demokratiskt styrelseskick. Tyskland fick sin första demokratiska författning efter första världskriget med Weimarrepubliken, efter att Kejsar Wilhelm II abdikerade. http://sv.wikipedia.org/wiki/Weimarrepubliken

  35. Fred Torssander skriver:

    Till och med Wikipedia har noterat angående EU-kommissionen att “Kritiker menar att kommissionen har allt för stor makt för att vara en icke-folkvald institution.”
    Visst kan man hävda att den är indirekt folkvald av indirekt folkvalda, men det blir lite väl indirekt för att framstå som trovärdigt. http://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_kommissionen

    Och visst var Kaiser Wilhelms Tyskland ett dåligt exempel på demokrati. Liksom även Storbritannien vid den tiden. I Storbritannien hade omkring 9 miljoner av ca 46 rösträtt (18%), i Tyskland 14 miljoner av ca 65 (22%).
    Det går helt enkelt inte att definiera demokrati på ett så entydigt sätt att inte Rummels påstående går att bekräfta för den som vill. vsb.

    Att det skulle vara någon fördel för folket i en icke-demokrati att bli anfallen och ockuperad av en demokrati har Eriksson inte försökt att hävda något exempel på. Det vanliga brukar vara att man talar som Tyskland och Japan efter det Andra världskriget, men då bestämt begränsar sig till just dessa två. Och bortser från att de inte var icke-demokratiska i största allmänhet utan ansvariga för kriget, vilket innebar att en ockupation trots allt för en begränsad tid kunde anses berättigat. Sedan utsträcktes detta genom inledningen av det kalla kriget och dessa länder, liksom andra som låg vid gränsen för konflikten mellan socialism och kapitalism fick en extra gynnad ekonomisk situation.

  36. Christer Eriksson skriver:

    Torssander: “Visst kan man hävda att den är indirekt folkvald av indirekt folkvalda, men det blir lite väl indirekt för att framstå som trovärdigt.”

    Det ändrar inte det faktum att dem är lika demokratiskt tillsatta som våra egna statsråd!

    “Och visst var Kaiser Wilhelms Tyskland ett dåligt exempel på demokrati.”

    Ja, det var också Pakistan, om man fortfarande menar att President Musharraf’s styre är en militärdiktatur?

    Du som säger att du är intresserad av historia måste väl ändå kunna se kopplingen mellan dem sista 60 årens otroliga välfärdsökning, och teknikutveckling, kontra den politiska stabilitet och demokratiutveckling som vi har haft i västvärlden. För bara några hundra år sedan så var krig vardagsmat, när inte Danmark var i full färd med att kriga mot Sverige så var Sverige i fullt krig mot Ryssland eller övriga Europa. Det är lätt att så hur samma förhållande råder idag i icke demokratiska regioner. Demokratiet har visat sig fungera som samhällsbygge och även som den främsta garanten för fred i världen!

  37. Fred Torssander skriver:

    Visst har det kalla krigets period inneburit oerhörda fördelar för arbetarklassen i de (väst-) imperialistiska länderna. Restaurationen i Sovjet och Kina har dock medfört att sötebrödsdagarna är över även här i väst. Kapitalismens nyliberalism och glibalisering har lett till verkligt skrämmande konsekvenser. Dvs. för den som har modet att se. Till exempel krig inom Europa – det så kallade inbördeskriget som ledde till Jugoslaviens upplösning är troligen bara början. EU som aldrig aldrig aldrig någonsin skulle bli en statsbildning med egen militär ska nu kunna slå till var som helst i världen inom 600 mil från Bryssel.
    Samtidigt verkar oljetillgångarna ha nått peak och vi ser hur nytillkommande på marknaden med stora behov som Indien och Kina utsätts för aktiv statlig diskriminering när det gäller oljefrågan från USA:s sida. Vi ser med andra ord vad många strateger betecknar som “the scramble for oil” eller ännu mer likt de kolonialkrig som föregick det första stora omfördelningskriget “The scramble for Africas oil” http://www.newstatesman.com/200706180024 (The scramble for Africa pågick ungefär från 1880 och fram tills det första världskriget http://en.wikipedia.org/wiki/Scramble_for_Africa )

    Det finns utmärkta förutsättningar även för en svensk militär förmåga som är beredd att satsa på att arbeta för Sveriges alliansfrihet i fred (dvs. idag – fast alla är inte helt överens. En komiker skriver om saken i dagens UNT “en krigsliknande situation” http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=2,00.html ) och ett väl utvecklat militärt försvar som kan säkra landets gränser – försvara neutraliteten vid krig.
    Kriget om oljan förbereds för närvarande på många platser i världen och även om det kommer att börja/har börjat i kolonierna kommer det med säkerhet att slutföras mellan de imperialistiska stormakterna.

  38. Christer Eriksson skriver:

    Torssander, antingen så mässar du eller så kommer du med helt orimliga påstående som när du hävdar att Hitler, Mussolini och Kejsaren i Japan representerade demokratiska styreskick.

    “Kapitalismens nyliberalism och glibalisering har lett till verkligt skrämmande konsekvenser. Dvs. för den som har modet att se.”

    Frihandel och globaliseringen har tagit bort många handelstullar som tidigare var ett hinder för U-länder att kunna hävda sig på hemmamarknaden i västvärlden. Däri ligger förklaringen till att asiatiska länder som bl.a. Indien, Taiwan, Sydkorea och Kina upplever en tillväxt som saknar motstycke i historien. Det återstår fortfarande en del arbete med jordbrukstullarna, men det är på väg förändringar på det området också.

    Kina har gått ifrån att vara en kommunistisk diktatur till en kapitalistisk diktatur och det har gynnat landet ekonomiskt på ett sätt som helt säkert väcker en del avundsjuka i grannlandet Nordkorea som måste utpressa världen med kärnvapen för att tvinga till sig olja och mat till sin svältande befolkning.

    Ryssland med sin Tsar Putin betecknas idag av många bedömare som ytterligare en kapitalistisk diktatur och använder sig av ren krigsretorik för att lägga under sig oljerika områden runt Nordpolen.

    “Till exempel krig inom Europa – det så kallade inbördeskriget som ledde till Jugoslaviens upplösning är troligen bara början.”

    Jugoslavien var ett land i sönderfall efter kommunismens fall i Europa, och det kriget förmådde inte ett tandlöst EU avsluta med sin brist på gemensamma militärresurser, utan återigen blev det NATO med USA i spetsen som slutligen skapade fred med hjälp av sin militära handlingskraft.

  39. Fred Torssander skriver:

    Vem som hävdar att “Hitler, Mussolini och Kejsaren i Japan representerade demokratiska styreskick.” vet jag icke. Och när det gäller Jugoslavien: Den militära “hjälpen” från NATO, EU och USA har lämnat landet i värre skick än det var före deras hjälpinsatser. Utvecklingen där kan för övrigt ses som en modell för utvecklingen i det ockuperade Afghanistan och Irak. Åtminstone Irak kommer troligen att heta fd. i fall inte motståndsrörelsen segrar.
    Den humanitära fällan av Henrik Skrak är en utmärkt fast kortfattad genom gång av krossandet av den jugoslaviska nationen (se http://www.tusenpennor.se/Henrik_Skrak/TexterHS/peacbmb.htm )
    När det gäller de länder som lyckats ta sig ur u-landsfällan beror det i första hand på att de inte tillämpat frihandel utan tvärt om byggt tullmurar för att skydda sin inhemska industri. Tigerekonomiernas fall kom när de tvingades ge upp dessa.

    Indien och Kina hämmas än så länge av USA:s monpol på olja. Men de tar för sig i nya riktningar. Kina etablerar sig på flera håll i Afrika. Bland annat just för att utvinna olja i Sudan, där Lundin Oil tidigare hade intressen. Indien går norrut, bland annat till Iran.
    För den som känner till USA:s hantering av konkurrensen från Japan under tiden före andra världskriget kan det också vara av intresse att Kina skaffar sig pipelines till oljefyndigheterna i det kaspiska området. Liksom givetvis den uppenbart politiskt motiverade sträckningen av den planerade naturgasledningen från Ryssland till Tyskland.
    Det handlar om ett allt mer komplicerat nätverk av kontroll av handlesvägarna, fasta anläggningar, avtal och beroendeförhållanden.

    Slutligen när det gäller nyliberalismens och globaliseringens välsignelser: Läs gärna Nybergs rapport om Världsbankens revision av sina egna siffror http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/080108ab.html

  40. Christer Eriksson skriver:

    “Eller första världskriget fördes mellan länder som då uppfattades som nog så demokratiska, utom givetvis i att de startade krig mot varann.”

    Nej, du anspelade på första världskriget märkte jag, men där blev vi i varje fall eniga om att Kejsar Wilhelm II utövade ett monarkistiskt styre, och demokratin kom först med Weimarrepubliken.

    När det handlar om problemen i Jugoslaven så måste man lägga till ytterligare en dimension, dem etniska motsättningarna mellan muslimer och kristna, som komplicerar saken på ett avgörande sätt.

    Jämför annars Nordkorea med Sydkorea, som USA byggde upp efter Koreakriget, så har du ett konkret exempel på hur en marknadsstyrd ekonomi visat sig överlägsen den kommunistiska planekonomin. Eller två andra grannländer, Zimbabwe kontra Sydafrika, så märker du att samtidigt som dem kommunistiska länderna förfaller så blomstrar samdigt dem marknadsstyrda.

    Ärligt talat, Torssander, så har jag inte hittat några kommunistländer som skulle kunna tjäna som exempel på dess överlägsenhet gentemot den kapitalistiska marknadsekonomin, som faktiskt har visat sig fungera, till skillnad från dem kommunistiska som har gått under, det ena efter det andra.
    Tycker du inte själv att man efter 150 år åtminstone borde finna ett enda land som kunde visa till att Marx’s ideer var bärkraftiga?

  41. Fred Torssander skriver:

    Demokrati enligt den Rumelska definitionen ligger precis som jag tidigare konstaterat i den historiska betraktarens öga. Och det råder alltid gradskillnader i den demokratiska skalan mellan olika länder. Man kan använda kriterier som konstitutionen – kungadöme som Storbritannien eller kejsardöme som Tyskland, eller hur stor del av befolkningen som hade rösträtt eller andra kriterier som Rummel gör för att skilja på Pakisatan och Indien. Och det finns inget som tyder på att folken i så kallade icke-demokratier, som till exempel Grekland efter att de befriat sig från nazisterna eller Afghanistan efter att de befriat sig från Sovjetisk ockupation skulle vara betjänta av ytterligare “befrielse” av utifrån kommande militär trupp.

    De etniska och religiösa motsättningarna i Jugoslavien är knappast någon förklaring till uppsplittringen av landet. Jugoslavien enades trots dessa motsättningar i kampen mot den tyska ockupationen, tyskarna kastades ut och de inhemska nazistiska ligorna som Ustasja krossades. Dock har det visat sig möjligt att även efter en genration av fredligt samarbete återuppliva rasismen och utnyttja effekten av denna till att förvandla den tidigare självständiga nationen till flera maktlösa halvkolonier. Metoden är klassisk. Romarna betecknade den söndra och härska. Och vilka som härskar idag? Kolla vilka främmande makter som har militärbaser på tidigare Jugoslavisk mark.

    När det gäller socialismens ekonomiska och politiska framsteg jämfört med kapitalismen. Dessa framstår för närvarande inte som självklara i västvärlden. Vilket är förklaringen till att borgarklassen åter kan driva en nyliberal politik under parollen TINA (Tere is no alternative – Margret Thatcher). På 1930-talet var läget ett helt annat, då den nyliberala politiken efter första världskriget hade drivit de kapitalistiska ländernas ekonomi till sammanbrott – depressionen. Sovjet framstod självklart som ett bättre eller åtminstone mycket bra alternativ för arbetslösa och utblottade. Efter andra världskriget var Sovjets och de kommunistiska partiernas populartiet självklart ännu mycket större. Och borgarklasserna blev närmast skräckslagna när Sovjet visade sig klara att stoppa och slå tillbaka den största krigsmakt världen då hade skådat. Stalingrad påverkade kraftigt den svenska statens behandlingen av sveriges kommunister till exempel.

    De imperialistiska länderna visade sig dock kunna föra en framgångsrik defensiv genom att ge samma villkor till arbetarklassen som dessa själva tog sig i de socialistiska länderna. En gemensam linje finns från Sovjets konstitution 1939 till de så kallade sociala mänkliga rättigheterna – vilka fortfarande gäller, fast bara i princip alltså – och “Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” här i Sverige.
    Hotet om socialistisk revolution fick dessutom de imperialistiska länderna att ena sig sinsemellan om en reglerad ekonomi – kallas i allmänhet rustnings-keynesianism – för att undvika börskatastrofer. Det kalla kriget som det också kallades.

    De socialistiska länderna visade sig däremot inte klara av att fortsätta utvecklingen. Det finns ingen klar enighet om vad som var det avgörande. Den revisionistisk politik som inleddes med Krustjov är trots allt ett överbyggnadsfenomen. Frågan är vad som var basen. Det kan vara att utvecklingen trots allt vändes av den oerhörda åderlåtning som det ryska folket utsattes för. 27 miljoner döda, 16 procent av befolkningen, och därefter i det närmaste toatal ekonomisk blockad torde ha gjort svårigheterna i det närmaste oövervinnerliga.
    Kina var ett nytt och bitvis bättre försök, men vågen hade vänt. I min generation trodde många att vi fick se en vändpunkt till det bättre i och med Vietnams befrielse, och en slutpunkt för imperialismens omstörtande verksamhet i militärkuppen i Chile. Det visade sig vara tvärt om.

    Även fast socialismen idag inte framstår som något självklart bättre för “medelklassen” i de imperialistiska kärnländerna – ännu bör tilläggas, börskrascher kommer – har proletariatet i de tidigare kolonierna tagit upp kampen igen. Den Bolivarianska revolutionen i Latinamerika – främst Venezuela – ger förhoppningar. Dock kommer det att ta tid för socialismen att etablera sig. Minns att kapitalismens första företag – banker – förekom redan i det klassiska Aten. Och att Sveriges första typiska industrikapitalistiska företag var Stora Kopparberg i mitten på 1600-talet. Trots detta kunde den borgerliga demokratin inte etableras förrän ett par, tre hundra år senare. Och då gällde det bara en förskjutning mellan två överklasser, bördsadeln och kapitalisterna var ofta samma personer eller åtminstone släkt.

    Det realpolitiska läget idag är synnerligen likt det som föregick det första världskriget. Fast då fanns det inte någon så ensastående viktig strategisk råvara som oljan. Och inte heller några kärnvapen.
    Så valet är nu som då “Socialism eller barbari”.

  42. Christer Eriksson skriver:

    Tossander, är det egentligen så vetenskapligt att hålla fast vid en modell som inte har presterat önskvärda resultat under 150 år?
    Det tyder ju onekligen på allvarliga strukturfel i sina grundvalarna!

    Jag har en annan förklaring på det kommunistiska misslyckandet som jag tidigare har delgivit.

    ————————————————————————————————————–

    Så du tror att pengar är roten till allt ont? Har du nånsin frågat dig vad som är roten till pengar?
    Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem. Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser vara ont?

    När du tar emot pengar som betalning för ditt arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen. De pappersbitarna, som borde ha varit guld, är ärbarhetens signum – tecken på hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar.
    Din plånbok är uttryck för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar. Är det vad du anser vara ont?

    Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försök få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången. Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.
    Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om?

    Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka. Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad? Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga.
    En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

    Att byta värden med pengar som bytesmedel är principen för människor av god vilja.
    Pengar stöder sig på axiomet att varje människa äger sitt eget intellekt och sina egna insatser. Pengar tillåter ingen annan makt att bestämma värdet av ens insatser än det fria valet hos den som är villig att byta sina insatser mot våra. Pengar låter en få den ersättning för sin egendom och sitt arbete som de är värda för dem människor som köper dem, inte mer. Pengar tillåter inga byten utom dem som enligt parternas fria bedömning är till bådas fördel. Pengar kräver att man erkänner att människor måste arbeta för sitt eget bästa, inte för sin egen skada, för sin vinning, inte för sin förlust – erkänner att de inte är dragdjur, födda att digna under bördan av andras olyckor – att det man måste erbjuda dem är värden, inte sår – att det som förenar människor inte är utbyte av lidande utan utbyte av arbetsresultat. Pengar kräver att man säljer, inte sin svaghet till människors dumhet utan sin begåvning till deras förstånd, den kräver att man köper, inte det värdelösaste som erbjuds en utan det bästa ens pengar kan betala för. Och när människor lever av handel – med förnuft, inte våld som bärande princip – är det den bästa produkten som vinner, det bästa utförandet, de människor som erbjuder det bästa omdömet och den högsta förmågan – och graden av en människas produktivitet avgör graden av hennes belöning.
    Detta är den levnadsregel som har pengar till verktyg och symbol. Är det detta som du kallar ont?

    Men pengar är bara ett verktyg. Den hjälper en dit man vill, men den ersätter en inte som chaufför. Den ger ett medel att tillfredsställa önskningar, men den förser en inte med önskningar. Pengar tuktar människor som försöker vända på lagen om orsak och verkan – människor som försöker ersätta intellektet genom att bemäktiga sig intellektets produkter. Pengar kan inte köpa lycka åt den som inte har någon uppfattning om vad hon vill ha, pengar ger henne ingen värdeskala om hon underlåter att skapa sin egen, och den förser henne inte med ett mål om hon drar sig undan möjligheten att välja vad hon vill söka; pengar köper inte intelligens åt den dumme eller beundran hos den fege eller respekt åt den oduglige. Den som försöker köpa deras hjärnor som är honom överlägsna för att de ska tjäna honom kommer att bli offer för dem som är honom underlägsna. Människor med intelligens överger honom, men bedragarna och fuskarna flockas omkring honom, dragna av den lag han inte har upptäckt: att ingen människa får bli mindre än sina pengar. Är det orsaken till att du kallar pengar ett ont?

    Bara den som inte behöver pengar är värdig att ärva förmögenheter – den människa som skulle kunna skapa en förmögenhet själv, oberoende av utgångspunkt. Om en arvtagare är sina pengars like, tjänar de honom, om inte förstör de honom. Men du ser på och påstår att pengarna korrumperade honom. Gjorde de det? Eller var det han som korrumperade sina pengar? Avundas inte en ovärdig arvtagare, hans rikedom är inte din, och du skulle inte ha gjort någonting bättre med den. Tänk inte att den borde ha fördelats mellan er; att belasta världen med femtio parasiter istället för en skulle inte ha återuppväckt det döda värde som var rikedomen. Pengar är en levande kraft, men den dör utan sina rötter.Pengar tjänar inte det intellekt som inte står i nivå med den.
    Är det därför du kallar den ond?

    Pengar är ditt medel att överleva. Den dom du fäller över källan till ditt uppehälle är den dom du fäller över ditt liv. Om källan är skämd har du dömt ut din egen existens. Fick du dina pengar genom bedrägeri? Genom att snylta på människors laster eller människors dumhet? Genom tjänstaktighet mot narrar i förhoppningen att få mer än din förmåga motiverar? Genom att sänka dina anspråk? Genom att utföra arbete du föraktar för köpare du ringaktar? Då kommer dina pengar inte att ge dig glädje för ett ögonblick eller till ett öres värde. Då är alla de saker du köper inte en tribut åt dig utan en vanära, inte någon bedrift utan en påminnelse om din skam.
    Då kommer du att skrika att pengar är av ondo. Onda därför att de inte kunde ersätta din självaktning? Onda för att de inte gav dig något nöje av din lastbarhet? Är det roten till ditt hat mot pengar?

    Pengar kommer alltid att förbli en verkan och vägra ersätta dig som dess orsak. Pengar är en produkt av goda egenskaper; de ger dig inte goda egenskaper och de gottgör inte dina synder. Pengar skänker dig inte det oförtjänta, vare sig det är andligt eller materiellt. Är det roten till ditt hat till pengar?

    Eller sade du att det är kärleken till pengar som är roten till allt ont? Att älska något är att känna det och älska dess innebörd. Att älska pengar är att känna och älska det faktum att pengar är skapade av de bästa krafter du har inom dig, och din nyckel när du vill byta din insats mot de bästa insatser som görs av människor.
    Det är den som skulle sälja sin själ för småpengar som högljuddast proklamerar sitt hat till pengar, och han har alla goda skäl att hata dem. Dem som älskar pengar är villig att arbeta för dem. Han vet att han kan förtjäna dem. Låt mig tipsa om en ledtråd till en människas karaktär – den människa som förbannar pengar har förvärvat dem ohederligt, den som respekterar dem har förtjänat dem.
    Spring för livet från varje människa som säger att pengar är något ont. Den frasen är plundrarens spetälskeklocka. Så länge människor lever tillsammans på jorden och behöver ha med varandra att göra är det enda alternativet, om de överger pengar, en gevärsmynning.

    Men pengar kräver de högsta dygderna av dig om du vill förtjäna eller behålla dem. Människor som saknar mod, stolthet eller självkänsla, människor som inte känner sig ha moralisk rätt till sina pengar och inte är villiga att försvara dem som de försvarar livet självt, människor som ber om förlåtelse för att de är rika – kommer inte länge att förbli rika. De är det naturliga bytet för den plundrarsvärm som lurat i grottor i århundraden men kommer utkrypande så snart de känner lukten av en människa som tigger om förlåtelse från sin synd att äga rikedom. De skyndar sig att befria honom från skuldkänslan – och från livet, så som han förtjänar.
    I deras ställe reser sig människor med dubbla värdeskalor, de som lever av våld men ändå räknar med att de som lever av att producera ska ge värde åt deras stulna pengar – människor som är dygdens fripassagerare.
    I ett moraliskt samhälle är det de som är brottslingarna och lagarna är skrivna för att skydda er mot dem.
    Men när ett samhälle sanktionerar brott och ger lagens stöd åt plundrare – åt människor som använder våld för att plundra värnlösa offer – då kommer pengar att bli sin upphovsmans hämnare. Sådana parasiter tror att det är ofarligt att plundra försvarslösa människor som de har avväpnat genom en lag. Men bytet blir en magnet för andra plundrare som som tar ifrån dem som först tog det. Så fortgår kapplöpningen, och priset går inte till de mest produktiva utan till de mest hänsynslöst brutala. När våld är moralkoden, då vinner mördaren över ficktjuven. Och då dör samhället i ett kaos av ruiner och slaktande.

    Vill du veta om den dagen närmar sig? Håll ögonen på pengar. Pengar är den barometer som visar ett samhälles dygder. När du ser att handel bedrivs inte av fritt val utan av tvång – när du ser att man för att kunna producera måste ha tillstånd av människor som ingenting producerar – när du ser att pengar dras till dem som handlar inte med varor utan med förmåner – när du ser att människor blir rikare av inflytande och lobbande än av arbete och att lagarna inte skyddar dig mot dem men dem mot dig, när du ser korruption bli belönad och hederlighet bestraffad – då är samhället dömt. Pengar är ett så ädelt medel att den inte konkurrerar med kanoner och inte sluter avtal med brutalitet. Den tillåter inte ett land att överleva när människors tillgångar bara till hälften är egendom men till lika stor del är rövarbyte.
    När förgörare visar sig bland människor börjar de med att förgöra pengar, därför att pengar är människors beskyddare och grunden för en moralisk tillvaro. Förgörare stjäl guld och lämnar ägarna en bunt falska sedlar.
    Detta dödar alla objektiva normer och utlämnar människor till godtycklig tillämpning av godtyckliga värdeskalor.
    Guld är ett objektivt värde, en motsvarighet till producerad rikedom. Papper är en inteckning i en förmögenhet som inte finns, garanterad av ett gevär riktad mot dem som väntas producera den. Papper är en check dragen av legaliserade plundrare på ett konto som inte är deras: på offrens dygder. Se upp för den dag när checken avvisas med stämpeln ‘kontot överskridet’.

    När du förklarar medlen att överleva för onda bör du inte vänta dig att människor ska förbli goda.
    Vänta dig inte att de kommer att förbli moraliska och gå under för att utfodra de omoraliska.
    Vänta dig inte att de ska producera när produktion bestraffas och rofferi belönas.
    Fråga inte: ‘Vem är det som fördärvar världen?’ Det är du.
    Du står bland de mest storslagna verken av den främsta produktiva civilisationen och undrar varför den rasar samman omkring dig medan du förbannar dess livgivande blod – pengar. Du ser på pengar som vildarna gjorde före dig och du undrar varför djungeln kommer krypande tillbaka i utkanterna av städerna. Genom människans hela historia har pengar alltid beslagtagits av plundrare av det ena eller andra slaget, med olika namn men samma metod: de bemäktigade sig rikedom med våld och höll producenterna i bojor, avväpnade, uthungrade, berövade sin heder. Den fras om pengars ondskap som du rabblar med sådan rättfärdig oförvägenhet härstammar från en tid när rikedom producerades med slavars arbete – slavar som upprepade de rörelser någon skarp hjärna en gång tänkt ut och som inte förbättrades på århundraden. Så länge produktionen styrdes av våld och rikedom förvärvades med vapen, fanns det inte mycket att erövra. Ändå har människor genom alla århundraden av stagnation och svält hyllat plundrarna som svärdets aristokrati, och föraktat producenterna som slavar, som krämare, som borgarbrackor – som industriledare.

    Till mänsklighetens ära fanns det, för första och enda gången i historien, ett penningens land – och jag kan inte ge Amerika någon större hyllning än den, därför att det betyder ett land av förnuft, rättvisa, produktion, framsteg. För första gången frigjordes både människans intellekt och pengarna; där fanns inga konfiskerade rikedomar, bara skapade förmögenheter, och istället för krigare och slavar framträdde den verkliga skaparen av rikedom, den största arbetaren, den förnämsta av människor – människan som var sin egen lyckas smed – den amerikanska industriledaren.

    Om du ber mig ange amerikanernas ädlaste egenskap skulle jag – därför att det inbegriper alla de andra – välja det faktum att de var det folk som myntade frasen ‘to make money’. Inget annat språk eller land hade någonsin
    använt det uttrycket utan alltid tänkt på pengar som en statisk kvantitet – att erövras, tiggas, ärvas, stjälas eller förvärvas som förmån. Amerikanerna var de första som förstod att pengar måste skapas – förtjänas.
    Ordet ‘make money’ innehåller kärnan av mänsklig moral.

    Ändå var det för de ordens skull amerikanerna förtalades av oss i Europa. Nu har plundrarnas trosbekännelse fått amerikanerna dithän att dem betraktar sina stoltaste framsteg som skammens brännmärke, sitt välstånd som skuld, sina största män, industriidkarna, som skojare, och sina storslagna fabriker som om de tillverkades och ägdes av människor som bara består av muskler, som vore de piskade slavars verk.
    Det kräk som tillgjort hävdar att han inte ser någon skillnad på pengars makt och piskans makt borde få känna skillnaden på sitt eget skinn – vilket jag också tror att han kommer att få.

    Intill dess du upptäcker att pengar är roten till allt gott tigger du om din egen undergång. När pengar upphör att vara det medel människor använder för att byta med varandra förvandlas människor till bytesmedel för människor. Blod, piskor och kanoner – eller pengar. Där har du alternativen, det finns inget annat – och tiden börjar bli knapp.

  43. Fred Torssander skriver:

    Pengar är ett bytesmedel. Det de representerar är samhälleligt nödvändig arbetstid. Och att arbete – fysiskt sådväl som intelektuellt – är roten till allt gott är självklart.
    I fall Christer Eriksson mot förmodan skulle vara kapabel att skilja på pengar som bytesmedel och pengar som kapital – vilket inte framstår som sannolikt, bör han också ha klart för sig att kapital bara utgör ansamlat arbete.
    Den imperialistiska handeln, till exempel inköpen av råvaror från de tidigare kolonierna – bygger ständigt på tvång. På den ekonomiska övermakten, världsbanken och den militära, “världssamfundet.
    Liskom även kapitalistens visnt på arbetarnas arbete bygger på att kapitalisten har det ekonomiska övertaget -äger det tidigare ansamlade arbetets resultat i form av fabriker etc. – och har tillgång till statens maktmedel för att tvinga medlemmar i arbetarklassen att arbeta. Där har faktiskt workfarepolitiken inneburit ett tydliggörande. Egenodomslösa medborgare är tvugna att arbeta även i fall de – på grund av den ekonomiska politiken – inte kan erbjudas anställning på den öppna marknaden, måste de arbeta utan rätt till något som helst avtal inom aktivitets/jobb-garantin.

  44. Christer Eriksson skriver:

    Torssander, det finns en mekanistisk syn i Marx’s tänkande som gör det logiskt inkonsistent.
    Fabriker och näringsliv förutsätts existera av sig själv utan intellektuell verksamhet.
    Bara det faktum att du själv styrs av Marx’s ideer, visar att det är just ideer som styr världen.
    En annan sak är devisen: “Av var och en efter förmåga till var och en efter behov.” där kopplingen mellan prestation och belöning blir obefintlig, och incitamenten för egna ansträngningar nollställs.
    Ett samhällssystem måste adaptera människans natur för att överleva. Kommunismen och kristendomen krävde istället att människan skulle adaptera systemet och just därför dog det ut som ett utslag av samhällets evolution.
    Darwin’s lära om “Survival of the fittest” gäller också inom politik och samhällsliv!

  45. Fred Torssander skriver:

    Christer Eriksson anser att “finns en mekanistisk syn i Marx’s tänkande som gör det logiskt inkonsistent.” samt att denna skulle vara att “Fabriker och näringsliv förutsätts existera av sig själv utan intellektuell verksamhet.”
    Någon sådan mekanistisk syn finns dock icke hos Marx.

    Och förutsättningen för att kunna ha idéer är inte bara att man har en kropp och en hjärna i vilka idéerna huserar utan dessutom att man får sin försörjning med mat, bostad, kläder samt för just denna konfrontation mellan den materialistiska och idealistiska filosofin tillgång till Internet.

    Det ekonomiska incitamentet som den mänkliga varelsens högsta och enda, för proletären hotet om nöd, för kapitalisten ränta på ränta på de arbetsfria inkomsterna är ett borgarklassens påfund, vilket Marx och Engels driver hejdlöst med i Det Kommunistiska Partiets Manifest:

    “Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien.

    Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa “kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

    Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

    Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet dess rörande sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningförhållande.”
    (se http://hem.bredband.net/marxforum/bokarkiv/0003.htm )

    Slutligen gäller Darwins lära inte för något annat än arternas utveckling. Det var han själv mycket noga med att påpeka. Socialdarwinism är bara den gamla hederliga nävrätten återlanserad som pseudovetenskap.

  46. Christer Eriksson skriver:

    Jag är glad för att Torssander till slut har insett värdet av Bourgeoisins (borgarskapets) betydelse för nedbrytningen av det feodala samhället, där man istället har skapat ett välfärdssamhälle vilket gör att Torssander idag kan sitta och skriva inlägg på internet hela dagarna utan att behöva oroa sig för sin bostad och försörjning som tillgodoses av samhället, oavsett motprestation. Vad mer kan man kräva, Torssander?

  47. Fred Torssander skriver:

    Bravo Christer. Du har därmed visat att din uppfattning om marxismen var byggd på fördomar inte på läsning ens av det Kommunistiska Partiets Manifest.
    Och vidre att din uppfatting om kapitalismen bygger på den modifierade form som var en anpassning till den socialistiska arbetarrörelsens framgångar. Där den första sociala reformen, Bismarcks allmänna ålderspension nu är på väg att avskaffas. Se http://www.tusenpennor.se/Wolf_Elz/TexterWE/gbismarck.htm

    Att jag borde vara nöjd med att som Christer Eriksson tillskriver undertecknad kunna “sitta och skriva inlägg på internet hela dagarna utan att behöva oroa sig för sin bostad och försörjning som tillgodoses av samhället, oavsett motprestation.” bygger dels på en förbannad orättvisa från Christers sida – jag har utfört motprestationer efter bästa förmåga så länge jag kunde – dels på att jag skulle låta mig mutas med välfärd för egen del och därför inte kräva allmän rättvisa. Som om jag vore någon jävla borgare.

  48. Christer Eriksson skriver:

    Var inte orolig Torrsander, du lever i det bästa samhället som är skapat av oss människor. Du får låta din röst vara hörd, men med det följer ifrågasättandet av dina åsikter, liksom alla andra som uttrycker “sanningar” publikt som du gör. Jag har inget personligt emot dig, men tro inte att jag tänker underlåta varje chans till att sätta dit dig i dem frågorna som du uppenbarligen har fel! Skillnaden mellan dig och mig är inte politiskt, men moraliskt, emedan jag anstränger mig för att finna ut vad som är rätt eller eller fel, så är du mest intresserad av att få rätt med klassisk retorik.

  49. Fred Torssander skriver:

    Christer Eriksson säger påstår att han anstränger sig för att finna ut vad som är rätt eller eller fel. I fall den strävan är uppriktig från hans sida är jag övertygad om att vi kommer fram till samma slutsatser. Jag har använt metoden att söka sanningen ur fakta i rätt många år.

    Tyvärr kommer dock Christer Eriksson inte med något av det han berömmer sig av – ifrågasättande av mina åsikter – utan enbart med det han kritiserar som det vore typiskt för undertecknad. Retorik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.