I den pågående diskussionen om vem som var den första konstnären i historien kom Yngve Rådberg med ett motbud på mitt förslag Courbet. Rådberg skriver
”Den förste konstnären i modern mening var snarare Francisco Goya, som på sitt sätt stakade ut precis vad konsten sedan dess varit upptagen av. Medan Friedrich kan ses som en illustratör till Kants estetik hänger Goya ihop med den franska upplysningen. Utifrån dess ideal och senare förfall drar han sina egna politiska och filosofiska slutsatser i sina kontroversiella etsningsserier.
/…/
Goya däremot formulerar i sina bilder ett fortfarande aktuellt dilemma: kampen mellan det upplysta förnuftet och de av förnuftet skapade demonerna. Och han är betydligt mer kompromisslös – han erbjuder ingen försoning.”
För att kunna tala om den första konstnären måste det också finnas en konstvärld som kan bekräfta denne. När det moderna konstbegreppet etableras uppstår också en konstvärld vars aktiviteter bestäms av de värderingar som hör samman med det. Dessa värderingar rör sig om konstens och konstnärens status, bildkonsten som en i det specifika systemet ”fine arts”, en sammanhållande estetisk identitet som har utvecklats från Kants filosofi. En ytterligare aspekt är den moderna synen på nyskapandets betydelse. I det tidiga 1800-talet var det alltjämt en förhärskande uppfattning att antikens klassiska ideal var en ouppnåelig förebild. Att det går att finna brottstycken av en modern uppfattning innebär inte att man kan tala om en etablerad institution, alltså en konstvärld som är bärkraftig och självklart synlig i sin samtid.
Man kan inte säga att det fanns någon bekräftande konstvärld i Spanien under Goyas tid. Men det är inte heller troligt att Goya (1746-1828) själv ägde en medvetenhet om det moderna konstbegreppet. Onekligen kan man tolka hans arbeten som i varje fall ansatser till en modern konstuppfattning, men ”bekräftelsen” kommer självfallet i efterhand.
Jag har tidigare föreslagit Caspar David Friedrich (1774-1840) som den första konstnären. Under hans tid finner man skribenter och kritiker som behandlar hans arbeten. Men det är ändå fråga om en ännu svagt utvecklad konstvärld i modern mening.
Ett ytterligare bud är Eugène Delacroix (1798-1863), som framträder som oppositionell konstnär i Paris något tidigare än Courbet.
Uppgiften att fastställa när konsten i modern mening uppstår är ett omfattande arbete som kräver genomgång av en lång rad skriftliga källor. Men jag tror att man kan vara säker på att ett rimligt svar är någonstans under 1800-talets första hälft.
Gote ställde en annan fråga i en kommentar till gårdagens text: ”Balansen mellan innehåll och form tror jag inte alls man kan se inom vetenskapen. Det borde väl kallas estetik, traditionellt modernistiska övningar?”
Även om socialkritiken får sägas sätta innehållet i första rummet är det lika självklart att det handlar mycket om form. Skulle inte innehållet mötas av den balanseringen skulle konsten alltför lätt hamna i den förbjudna illustrationen. Visas t ex video kan det handla om en omfattande installation med många projektorer och skärmar, videon kan vara egendomligt lång. Framställningsformen brukar påtagligt avvika från de reportage- eller dokumentärberättande framställningar som präglar sociala reportage utanför konsten. Det finns en stark medvetenhet och tradition i konsten som berör formen. Problemet återkommer ständigt: Vilken form skall man välja för att förmedla ett visst innehåll?
Möjlig första konstnär Delacroix
Massakern på Chios 1824
”Det är inte troligt att Goya (1746-1828) själv ägde en medvetenhet om det moderna konstbegreppet.” Nej naturligtvis inte, men han ägde däremot en intellektuell medvetenhet och en självständighet som ledde till att hans liv och verk kommit att stå modell för Konstnären under följande sekel. Det är alltså heller inte troligt att den moderna konstuppfattningen (alltså inte det tidiga 1800-talets klassisistiska ideal) sett likadan ut utan denne mans insats. Utan Goya, ingen Delacroix eller Courbet.
/Yngve
Jag tycker att det i Lars Vilks och Yngve Rådbergs resonemang om vem som var den förste
lyser igenom en uppfattning om att dagens konstvärld på något sätt skulle veta BÄTTRE !!
om vad som är KONST än vad man gjorde för 100, 300, 1000 eller för alldel 30.000 år sedan.
Inget kan väl vara mer fel, och Är inte det att ha allt för höga tankar om kunskapen inom dagens konstvärld ??
Det som BETRAKTAREN (konsumenten) anser vara Konst, DET ÄR KONST, Vad ”konstvärlden”
dvs kritiker och andra ”tyckare” anser om saken är av mindre betydelse,
även såkallad ”hötorgs konst” ÄR KONST. för den som väljer att införskaffa och hänga upp den på väggen. ÄVEN om ALLA andra anser det vara skit.
Det var man nog ganska övertygad om redan för 1000 år sedan.
Både i vår västerlänska kultur och i andra, av oss ansedda som ”primitivare” kulturer,har det alltid funnits ”konstnärer” av olika slag, utan dessa hade utvecklingen stått stilla.
”Konstvärden” DIS där emot är en ganska ny företeelse, vi får väl se hur länge den överlever ?
Knappast lika länge som Leonardo da Vinchi, Rembrant Goya eller andra ”riktiga” konstnärer.
som kunnat sin KONST.
Två frågor
Årets fredliga manifestation i Salem, mot det svenskfientliga våldet, väcker åtminstone två frågor:
1. Varför slöt så många svenskar upp där – trots alla smädelser, trots allt förtal och trots alla hot?
2. Varför är makthavarna så angelägna om att så få som möjligt ska deltaga i denna manifestation – att den helst inte ska hållas överhuvudtaget?
1. Varför där?
Även utan en särskilt negativ inramning krävs det en bestämd motivation redan för att avsätta tid till deltagande i en demonstration, när man i stället skulle kunna ägna sig åt något mycket bekvämare. Här var det dessutom fråga om vintermånaden december och en förutsebar lång väntetid i kyla, kanske även regn.
Bara att ta sig till denna ganska avlägsna plats i sydvästra Stockholmsregionen krävde för många en hel del besvär. Det fanns deltagare som hade rest ända från Dalarna.
Till detta kommer det intensiva mediakampanjandet om att de som deltog i denna manifestation utgjorde ett jordens avskum. Vem vill räknas dit?
På Svenska Dagbladets ledarsida kunde läsarna den 10 december ta del av följande beskrivning: ”…det tusental som vill marschera är det vanliga patrasket av fjuniga tonåringar, slashasar, trasraggare och skinnbulor i illa sittande kläder. Så mycket dåligt paketerat kött…”
”Som ett cirkussällskap från helvetet” , så löd rubriken till texten, skriven av Per Gudmunsson.
Sammanhängande med denna direkta hets fanns även en uttalad hotbild. I området strök det omkring ett ganska stort antal våldsfigurer, som inget hellre önskade än att fysiskt skada sådana personer (”patrask”) som frånkänts ett människovärde.
För deltagande krävdes med andra ord något mer än vanlig motivation.
Det krävdes också en portion av personligt mod.
Salemmanifestationerna fokuserar på detta vidriga mord på en ung svensk pojke, Daniel Wretström.
Vad Gudmundsson och Svenska Dagbladet än säger, så var han en människa.
Med automatik kommer manifestationerna samtidigt att vända sig mot ett antal sjuka företeelser i vårt svenska samhälle idag.
• Straffriheten för dem som begick detta fruktansvärda våldsdåd. Vilket tangerar två fenomen:
– det faktum att grova brott alltför sällan klaras upp och att grova brottslingar, även då de fälls, ofta klarar sig undan med lindriga straff, eller alls inga straff
– olikheten inför lagen, dvs hur samma brott bedöms olika när offret är svensk och gärningsmannen invandrare/utlänning, jämfört med det omvända förhållandet
• Otryggheten, genom alla vålds- och hotbrott. Vilket tangerar tre fenomen:
– denna brottslighet i allmänhet, som kan slå blint och drabba i princip vemsomhelst
– den svenskfientliga udden, som gör att just svenskar löper särskild risk att utses till offer
– den antidemokratiska udden, där just politiskt aktiva utses, av de ”motdemonstranter” som agerar.
• Hyckleriet och förljugenheten, från politiker och journalister med tillträde till det offentliga utrymme som massmedia utgör.
I Salem manifesterades kort sagt mot en påtaglig, långt gången och mycket farlig upplösning av vårt samhälle.
2. Varför mot?
Hur kan någon svensk var motståndare till att manifestationer hålls mot allt detta sjuka?
I huvudsak är det två argumentationslinjer som drivits:
• Salembornas tillvaro. Dessa manifestationer, eller de ”motdemonstrationer” som de ger upphov till – här glider man konsekvent, för att blanda samman begreppen! – medför olägenheter för de boende i Salem kommun.
Detta stämmer i någon mån, men detta gäller i praktiken bara agerandet från ”antifascister”. Den åtgärd som här kan och bör vidtagas är att hålla bråkmakare borta från Salem denna dag – inte de som fredligt vill manifestera mot pojkmordet.
• Nazister. De som manifesterar mot våldet är nazister. Sant är att det är en blandning av människor som manifesterar. Där finns även personer, vilka kallar sig själva ”nationalsocialister”. Ungefär som det vid demonstrationerna mot Vietnamkriget för 40 år sedan fanns de som öppet kallade sig själva ”kommunister”.
Som demokrat kan man önska sig att ingen ska välja att ansluta sig till antidemokratiska ideologier och totalitärt tänkande, men vägen att motverka detta måste gå genom politiskt opinionsarbete och saklig debatt. Offentliga spyor som den i SvD den 10/12 kan bara vara kontraproduktiva!
Om nu felet är att Salemfonden är fel arrangör – varför tar inte moderaterna och de andra riksdagspartierna initiativ till alternativa manifestationer, mot det svenskfientliga våldet?
De offentliga skälen till att motsätta sig Salemmanifestationerna är alltså ganska tunna, de är bara förevändningar.
Vad det i själva verket handlar om är att det svenskfientliga våldet är en naturlig och ofrånkomlig konsekvens av massinvandringen och den s.k. mångkulturen. Detta för samtliga sju riksdagspartier och alla viktiga redaktioner så heliga projekt.
Det är tyvärr ingen överdrift att säga, att vårt land och vårt folk nu befinner sig i fara. Vårt samhälle håller på att vittra sönder.
I huvudsak är det två hinder som måste övervinnas, för att kunna få stopp på denna process:
1. Okunnigheten och den likgiltighet, som denna närs av.
2. Rädslan och fegheten.
SvD och Gudmundsson spyr alltså sin galla över de ungdomar som fredligt manifesterar i Salem.
I själva verket är dessa ”fjuniga tonåringar” och ”slashasar” inget mindre än hjältar. De är moraliska giganter.
De tar ansvar. De gör vad alla svenskar nu borde göra!
Alla invånare i Salem borde gå med. Detsamma gäller invånarna från omkringliggande kommuner, ja från varje kommun i Stockholmsregionen.
Alla bör gå med nästa gång.
Vackra seder gör mig heder
vackra later vackra dater
vacker fågel vacker fjäder
vacker flicka vackra kläder
Fred Torssander, du skrev igår att samtidskonstnärerna skulle ägna sig åt leken. Du inser säkert vilken besserwisserstil du lägger dig till med. Jag tvivlar på att du vet särskilt mycket om vad DIS-konstnärer sysslar med. Kom ihåg att det är en ofantligt stor grupp och att det finns många aspekter av den. Titta t ex till Ressler: http://www.ressler.at/
Leken var något som bl a situationisterna intresserade sig för (homo ludens) på 1960-talet. Den politiska situationismen kastade dock snart ut alla konstnärer från föreningen.
Yngve. Jag är lite tveksam till Goyas roll som förebild till den moderna konstnärsrollen. Han var tämligen bortglömd vi tiden för sin bortgång. Men med romantiken och dess odlande av det nya geniet sökte man efter historiska föregångare. Rembrandt var en sådan, Michelangelo en annan. Och även Goya blev intressant. Jag tror fortfarande att man måste finna en annan väg för att finna hur man modellerade fram Konstnären som banbrytare.
Stefan P. Bättre, tja, frågan är om det går att jämföra. En förbättring ligger i att det är fullt möjligt att ta en pissoir och kalla den för konst. Det kunde man inte klara tidigare. För det handlar inte om bildens kvalitet. När konsten i modern mening blir till är man beväpnad med en föråldrad teknologi; oljemåleriet har i det stora hela gjort sitt. Istället för att fortsätta med att göra bländande bilder med uppbådande av all hantverksmässig virtuositet tillämpar den moderna konstens möjligheter att utvidga begreppet, det radikala nyskapandet.
Det är en skillnad. Om du sedan vill kalla detta för ett framsteg eller ej, det är en annan sak.
Det är ju ganska fantastiskt att när jag jämför konstnärens verksamhet i konsten med den vetenskapliga forskningen och barnets människoblivande blir Lars sur och kallar mig besserwisser.
Men det är klart, konsten är inte bara olika saker för olika betraktare, utan också olika som verksamhet för olika konstnärer.
Jag får alltså lov att komma med reservationen att undertecknad är upplevelsen av det konstnärliga skapandet (dvs. i fall mitt skapande nu kan kallas konstnärligt trots att jag aldrig brytt mig om att förhålla mig till DIS) jämförbart med upplevelsen av vetenskaplig forskning. Båda verksamhetern fungerar uppslukande så att tidsuppfattningen försvinner. En av de saker som påminner mycket om hur barnet kan bli uppslukat av sitt ”arbete” – leken.
Mitt resonemang bygger för övrigt på en uppfattning om det goda arbetet som just skapande. Sådant som inte kan göras av annat än människor. Sådant som tidigare uppfattas som gudomligt, varför guden också ofta kallas just skapare. Fast det är människorna som skapat guden till sin avbild. Och att tills dess allt övrigt arbete rationaliserat bort i en fjärran framtid är det enda rimliga och rättvisa att vi som Marx uttryckte saken ”to hunt in the morning, fish in the afternoon, rear cattle in the evening, criticise after dinner, just as I have a mind, without ever becoming hunter, fisherman, shepherd or critic.”
Criticial human rights centre now finds that Mohammed cartoons had upside
By The Copenhagen Post
Published 12.12.07 15:00
Two years after Jyllands-Posten published its Mohammed cartoons, expert opinion of their effect is still evolving
http://jp.dk/uknews/culture/article1200436.ece
Fantastiskt, helt enastående Torssander. Visst var Marx en ordkonstnär, uttryckte han inte i en sats att ”allt som är fast förflyktigas”. Och det som inte är modernt är ute, köttfärsen på Maxi står inte högt i kurs bland dagens dagligvarukonsumenter. Janne Josefsson är stolt som en tupp!
Man kan andas konst, lukta på köttfärs och leka de lekar man har lust och möjlighet att deltaga i, sen kan man alltid fundera en smula över konstfilosofiska problem i vår visuellt expansiva visuella kultur.
”Hårt arbete övervinner allt”, skalden.
Nej. Det var inte Marx som formulerade Panta Rei. Det var enligt vad man (och även jag) tidigare trodde Herakleitos. Men det var ursprungligen ett yttrande av Sokrates i Platons dialog Kratylos. Det är dock samma tankeskola som Marx det handlar om – den dialektiska – fast ett par tusen år tidigare.
Marx formulerar själv vad han ansåg sig ha åstadkommit i ett brev till Weydermeyer 1852:
”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas. Okunniga tölpar som Heinzen, som förnekar såväl klasskampens som själva klassernas existens, visar bara att de trots allt sitt humanitära svammel betraktar det borgerliga samhällets förhållanden som tecken på ett idealtillstånd: den historiska utvecklingens absoluta höjdpunkt. Dessa tölpar fungerar som lakejer åt bourgeoisien, och deras kryperi blir så mycket mera motbjudande eftersom de ofta inte ens har ett hum om det borgerliga systemets tillfälliga nödvändighet.”
Angående det här om den förste konstnären och den förste ”moderna” filosofiska teorin om det estetiska fältet i konstens väsen.
Kan man inte säga, utan att bli rullad i smutsen att: Samtidskonsten är omöjlig att likna vid någon annan mänsklig verksamhet, lokalt såväl som globalt. Samtidskonsten är i sig, sig själv nog.
Våren 2003
Den irakiska arbetarrörelsen med det irakiska kommunistpartiet i spetsen kunde för första gången på fyra decennier gå ut och fira första maj 2003!
Bilderna från demostrationståget som kablades över stora delar av världen fick många att häpna! Mest förvånade och chockade var den svenska vänstern! Det var flera saker som inte stämde överens med deras världsbild!
Sida vid sida med röda flaggor prydda med hammaren och skäran vajade den amerikanska flaggan, bilder av G W Bush och hyllningar till USA!
Amerikanska marinkårssoldater och pansarvagnar flankerade demonstrationståget för att skydda demonstranterna mot terrorattacker!
Lars Ohly hävdade i en kommentar senare att TV-bilderna inte var äkta och att de var producerade i Hollywood!
Varpå han fick öknamnet: Larish Ohlywood!
Stefan P skrev:
Jag tycker att det i Lars Vilks och Yngve Rådbergs resonemang om vem som var den förste?lyser igenom en uppfattning om att dagens konstvärld på något sätt skulle veta BÄTTRE !!
Visst är det kul. Och en evig ”fälla” för oss alla – att tolka historien i nuet.
Annat Nu som jag också gillar, är Fred. Han börjar till slut skriva i … just nuet. Härligt – vilken höjdar-blogg/diskussion!
Fred skrev:
—Det är ju ganska fantastiskt att när jag jämför konstnärens verksamhet i konsten med den vetenskapliga forskningen och barnets människoblivande blir Lars sur och kallar mig besserwisser.—
Intressant är väl Freds ”jag” – låter som om han startat det hela. Marx-citaten är väl höjdarbra – tror alla älskar det. Men praktiken blev ju fel… Kanske för statiskt? Och då ”dör” ju allt – hur väl man än vill?
Mångfald – av alla sorter – och lagom tröghet, om än irriterande, är kanske bra ändå?
Fast jag fattar ändå inte att en mp-politiker i Malmö kan hävda att julbelysningen ska vara intakt, bara man ser till att ha lågenergi-dito. Sic!
Christer – förstår du nu vad jag menade med ödmjukhet etc…? 😉
ILLUSIONENS MAGT
Hvilke associationer giver navnene Svengali og Rasputin? Hvad med Harry Houdini, David Blaine?
En af illusionens og tankevildledningens måske allerstørste tryllekunstnere var den ikke særligt kendte Jasper Maskelyne.
Briten Jasper Maskelyne var tryllekunstner i 1930’erne og 40’erne.
Han huskes imidlertid bedst for beretningerne om det arbejde, han udførte i det britiske efterretningsvæsen under 2. verdenskrig, hvor han skabte storstilede illusioner, bedrag og sløring.
Han fik tøj- og gummistykker til at se ud som tanks og flyvemaskiner, han fik en hel by til at forsvinde, han fik endog Suez-kanalen til at forsvinde!
Umuligt? Jeg kan næsten høre hånlatteren over en sådan påstand; det er imidlertid lige præcis et eksempel på, hvad der kan udrettes, når man omdirigerer menneskers tænkning.
Maskelyne overbeviste skeptiske officerer om illusionens magt ved at fremtrylle et tysk krigsskib på Themsen ved hjælp af spejle og et modelskib.
I januar 1941 blev Maskelyne udpeget til at gøre tjeneste i list- og sikkerhedstjenesten, hvor han samlede en gruppe på 14 assistenter. De brugte malet kanvas og krydsfiner til at få jeeps til at se ud som tanks, med falske tankspor, og tanks til at se ud som lastbiler. De skabte illusioner om hære og krigsskibe.
Hans største illusion var at skjule Alexandria og Suez-kananlen for at vildlede fjendtlige bombefly. Han byggede en model af Alexandrias nattelys i en bugt fem kilometer borte med falske bygninger, fyr og antiluftskytsbatterier.
For at skabe en illusion om Suez-kanalen byggede han en roterende kegle af spejle, der skabte et hjul af roterende lys i 13-14 kilometers bredde. Illusionens og bedragets magt er i sandhed overvældende. Vi kan alle blive ofre for illusion og bedrag. Det er derfor, bondefangere har så megen succes.
Islamistiske bondefangere er mestre i at skabe illusioner
Vidste du, at selv om vi står over for overvældende beviser på den snarlige fortabelse af vores lande og faren for masseudryddelse af vores folk, så har vores ledere overgivet deres forstand til en mestertryllekunstner, der har overbevist dem om det modsatte?
De er faktisk så forblændede, at de er blevet besat af at forsøge at tvinge os alle til at tage del i deres vildfarelser!
Er du blevet forført til at tro på en illusion?
Islam fortæller os: “Islam er en fredens religion” “Islam respekterer andre religioner” “Islam respekterer kvinder” “Kun nogle få fanatikere forårsager ballade og giver islam et dårligt navn” “Flertallet af muslimer er moderate” ”Koranen er en hellig bog.”
Eller ser du den virkelige sandhed om islam; den er modbydelig, depraveret, voldelig, barbarisk og fuldkommen intolerant.
Mener du, at muslimer og deres tro på islam har forbedret dit land? Kunne du tænke dig at bo i et hvilket som helst islamisk land uanset hvor på denne planet?
Er sagen ikke, at i hvert eneste af vores lande har islam trukket vores hjemland ned til det barbariets degenererede niveau, der er livsstilen i hvert eneste land, der har taget islam til sig?
Se på, hvad vi som nationer har fået i bytte for at have givet dem et hjem, vores regeringer har givet frihed, bolig, bistandshjælp, tolerance og omsorg. Se, hvad de har givet os alle til gengæld!
Islams realiteter.
Det had, muslimer nærer for vores lande og folk er altopslugende; de har afbrændt vores flag i vores landes hovedstæder med total foragt for vores følelser.
Kunne du forestille dig at rejse til et islamisk land og brænde deres nationale flag af i nogen som helst by eller landsby?
Alt imens de i vores lande, i vores hjemlande planlægger at begå masseudryddelse af vores borgere!
Mens du læser dette, er de i gang med at udtænke måder, hvorpå de kan bringe død med kemiske, nukleare og biologiske midler.
Der er sikre beviser for, at de er på jagt efter enhver mulighed for at anvende improviserede, eksplosive anordninger i vores byer, alt fra benzin og gasbeholdere til gødningsmidler.
De jagter også radiologiske affaldsprodukter for at forøge antallet af døde og sprede panik ved at fremstille beskidte bomber.
Dhimmi-illusionen islam
Dette er, hvad islam og dens tilhængere gerne vil have dig til at tro på. Gennem en veltilrettelagt kampagne af løgne og sindelagskontrol har de blindet vores nationer for realiteterne bag det had, dens tilhængere spytter ud.
Så meget held har de haft med at skabe denne illusion, at deres hjernevaskede dhimmier uden at stille spørgsmål har slugt dette konstruerede affald fra ”Fredens religion”!
De, der har solgt deres sjæle til ‘dhimmitude’ ser kun det billede af islam, som muslimer ønsker at vi alle skal se.
De har fuldkommen hjernevasket venstreorienterede over hele Europa til en tilstand af foragtelig underdanighed over for islams dagsorden.
De kan ikke se, at islam har givet dem ring i næsen og trækker dem til slagtebænken, hvor alle vores nationer vil blive slagtet!
Vågn op til virkeligheden, inden du dør som offer for et bedrag!
Se gennem illusionen, og få øje på, hvad der venter hele Europa!
siad.dk
Jo, siad.dk.
Du har så rätt. I det du skriver – se igenom illusionen.
Vi har alla vår roll i den. Kanske..?
En annan god kandidat till den första konstnären är Jacques-Louis David tycker jag. Hans självmedvetenhet, historie-eklekticism, socialkritik och närhet till rådande politiska strömningar förefaller både väldigt modernt och tidigt i konsthistorien.
Fred. När du jämför vetenskapen och konsten då är det nog så väsentligt att man får veta vilken konst du menar. DIS är det som representerar samtidskonsten och jag kan förstå att du inte vet särskilt mycket om den.
Vetenskapen och konsten har diskuterats under åtskilliga år på senare tid. Konsthögskolorna bedriver som kanske är bekant en speciell form av forskning ”konstforskning”. Hur den skall definieras är ännu inte klart.
Svårigheterna att få konsten att jämka sig med vetenskapen består inte minst av två problem. Det ena är att konsten gärna arbetar med fiktioner. Konst är inte pålitligt, något som inte passar särdeles väl in. Det andra är att konsten inte söker några direkta resultat utan i första hand skapar frågor. Betraktaren skall skapa verkets betydelser.
Marx är väl ändå svår att tro på. Inte vill man väl på allvar tro på hans idé om den stora lågkonjunkturen som skall leda till klassupproret? Och om det kommer så skall det alltså bli proletariatets diktatur. Den delen är enklare och vi har sett en hel rad exempel på den.
Värst är att få folket med på noterna. Någonstans i systemet måste man ändå få med sig detta. Proletariatets diktatorer kan inte gärna välja sig ett nytt folk.
TJ. Självklart har jag noga övervägt nyklassicisten David. Möjligen kan man sträcka sig till att betrakta honom som ett embryo. Men inte mer.
vaddå kompis först konstnär vem? mohammad först konstnär mohammad best konstnär!
Allah stor stark!
Cecilia
Ok jag förstår!
Jag förstår också Fred, för det behöver man endast veta vad Marx stod i frågan.
När han exempelvis motsätter sig konstvärldens eksklusiva rätt att bedöma vad som är konst eller inte så går också detta tillbaka till Marx syn på att alla har rätt att vara läkare, advokat, skomakare och konstkritiker, på en och samma gång. Marx syn var naturligtvis i direkt opposition mot liberalen Adam Smith, nationalekonomins fader, som istället förordade en hög grad av arbetsdelning.
Ps. I sann demokratisk anda vill jag därför också vara med och rösta, dock utan att överhuvudtaget ha läst konstvetenskap, och min röst faller på Monet, impressionisten med sina färggranna och naturliga naturmotiv. Ds.
Åter till frågan vem som var den förste
Svaret är enkelt, det kan vi aldrig få svar på
Kanske bodde han eller hon i Uruk för sådär en 4-5000 år sedan.
http://www.metmuseum.org/toah/hd/uruk/hd_uruk.htm
http://www.metmuseum.org/toah/ho/02/wam/hob_1988.380.1.htm
http://www.metmuseum.org/toah/hd/uruk/hob_50.218.htm
http://www.metmuseum.org/toah/ho/02/wam/hob_1988.433.1.htm
Om dagens konstvärld INTE anser dessa små skulpturer vara stor KONST,
så erkänner man väl samtidigt att dagens konstvärld inte förstår sig på konst ?
Det som betraktaren anser vara KONST det ÄR konst, konstigare än så är det inte,
vem som var den förste blir därmed ganska ointressant.
Möjligen skulle man kunna försöka sig på att tala om vem som är den siste (senaste)
stora konstnären. Men även där kommer det att råda stor förvirring och olika ”tyckanden”
Kanske är det den som lyckats bäst med försäljningen ?
Vilket konst objekt av nu levande konstnär har inbringat mest med $$££€€ ??
Där i ligger väl ”konstvärldens” definition av vad som är ”Konst” i dagens vinstmaximerade värld.
Kolla gärna mer på denna hemsida, här finns MASSOR att läsa om konsthistorien
http://www.metmuseum.org
Kanske borde vi räkna Röd-Balle som den förste Svenske konstnären,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Balle_den_r%C3%B6de
(Sverige hade ju inte ens bildats på den tiden) så han var väl Svitjods förste och störste.
han var troligen en av vikingatidens mest ansedde konstnär, både bildskapare, diktare
och ristare. Inte hade han någon annan eller mindre kvalitativ uppfattning om vad som
var god Konst än vad dagens konstnärer (och konstvärld) tror sig ha.
Att underskatta eller nedvärdera, den tidigare historen medvetenhet, slår bara tillbaka
på oss själva. Om vi tror att det är NUTIDEN som gäller, vad besvikna vi kommer att bli
i morgon, när vi upptäcker hur fel vi haft. DÅ gäller helt andra uppfattningar om vad som är konst. Och även då kommer man troligen att anse sig veta BÄST. ”Konsvärlden” föändras ständigt
medans den goda Konsten består.
hej,
den förste konstnären är picasso! utifrån all filosofi får vi inte glömma den mediala aspekten. När jag satt på mac donalds fick jag en snabb lektion om kubismen. Jag menar att hamburgare och pommes tillsammans med konsthistoria är en obetalbar upplevelse. naturligtvis nämdes Braque men….kom igen, vem bryr sig!
Picasso är även en parfym och hans dotter dotter kanske är en idolvinnare,vad vet jag?
Han ligger i tiden!
Ibland kuddar och täcken…..!
MVH Pontus Raud
Christer E. Du är på fel spår. Det handlar inte om någon rätt att vara vad som helst utan bara det enkla faktum att kompetens finns inom en verksamhet. Vi kan t ex inte föreställa att vem som helst skulle kunna kalla sig för forskare och vetenskapsman. Det är forskningsvärlden som själv bedömer vilka kriterier som de anser vara rimliga. Det handlar om professionalitet.
Konsten är naturligtvis också ett kompetensområde. Bara för att vem som helst kan tycka något innebär inte det att man kan förstå området. För att kunna läsa en bok på ryska måste man behärska språket. Det går inte att tycka sig fram.
Stefan P. Vad du talar om är estetiskt värde. Det finns mycket som har estetiskt värde, det behöver inte vara konst för det. Konstens estetiska värde är för det första speciellt (i enlighet med traditionen från Kant) och för det andra är det inte nödvändigt. Duchamps pissoir har inget estetiskt värde att tala om men är ändå ett av de centrala verken i konsthistorien.
Stefan P. En sak till, du skriver:
”Det som betraktaren anser vara KONST det ÄR konst, konstigare än så är det inte,
vem som var den förste blir därmed ganska ointressant.”
Här är ju frågan hur en betraktare får för sig att kalla något för konst. Betraktaren av en antik lampa kan mycket väl säga att ”det där är konst för mig” men menar att det är ett vackert föremål.
Många betraktare blandar ihop konst och vackra föremål.
Men så har vi verksamheten konst. Från den tid då man började se sig som konstnär i modern mening handlar konsten om att överskrida, att tillföra något nytt. Så har det inte varit särskilt länge. Utifrån den synpunkten är det inte märkligt att diskutera vem som var den förste konstnären.
Vad som fanns innan är en annan historia. Som jag sagt många gånger fanns det inget som motsvarade vårt område konst (fine arts). ”Konst” i äldre tider var alla former av verksamheter som krävde teknisk skicklighet. Under 1600-talet började man tala om de sköna konsterna och dit räknade man lite av varje, t ex var optik och mekanik sköna konster. Först mot slutet av 1700-talet tillkom den grupp som vi idag anser självklar, fine arts med litteratur, musik och bildkonst som de viktigaste.
Å andra sidan har konstvärlden utnämnt allt möjligt gammalt till konst. Och den officiella konsthistorien är att de föremål som du talar om är konst enligt konstvärlden. De ingår i den monstruösa skapelse som kallas Konsthistorien där allt finns med från urtid till nutid. Du har alltså fullt stöd av den officiella konstvärlden i dina klagomål.
Däremot inte mitt. Jag menar att det är hög tid att ta itu med konsthistorien och påtala att man inte med fördel kan dra in allt bråte under samma hatt.
Pontus. Om du med konstnär vill mena en sådan som är i medierna, då kan vi börja med Courbet. Och gå vidare med Gauguin. Futuristerna inte att förglömma.
Lars
Förstår inte riktigt vitsen med ”Konsten” och dess uppgift om den nästan aldrig når utanför konstvärlden. Känns som att Konsten lever sitt eget liv försörjandes på konstvärlden som i sin tur lever i en fiktion utan hänsyn (eller åtminstonde utab påverkande krafter) gentemot samhället.
Det finns väl ingen som uppskattar konst så mycket som konstvärlden. Och det ingen, i sin tur, som uppskattar konstvärden så lite som samhället?
nej nej kompis! mohammad först konstnär mohammad best konstnär!
Allah stor stark!
Mycket av frågan om konst och icke-konst består såvitt jag förstår saken i om konstnären och/eller bedömaren är professionell eller amatör. DIS fenomenet är ett synnerligen professionaliserat konstbegrepp. Den tradition jag arbetade i hade däremot målet att bli ”professionella amatörer” dvs. ställa de högsta tänkbara yrkesmässiga krav på att behärska konstens/vetenskapens/teknikens senaste landvinningar och samtidigt arbeta med ”amore” passion. Det skulle dock inte falla mig in att hävda att de gamla grekerna, vilka hade en enda ljushändelse att tillgå – soluppgången – och där inte ens det övergripande ”scenograf” ännu var ett yrke – åstadkom något som hade mindre värde som konst betraktat.
Så till Lars uppfattning om Marx där det så att säga är ombytta roller. Jag är inte någon specialist på konstteori.
Marx ”idé om den stora lågkonjunkturen som skall leda till klassupproret” kan vara flera olika saker. Det som kallas profitkvotens fallande tendes, dvs. att det växande ansamlade kapitalet medför att det blir omöjligt att få ränta på ränta upptäckte inte Marx utan tidigare ekonomer. Marx redde dock ut begreppen. Kapitalismen som metod idag överlever genom att kriser och krig förstör kapital och därmed så att säga skriver ned kapitalet till den nivå där det blir möjligt att göra vinst. Det klassiska skämtet är att i fall man satsade ett uns guld när de första bankerna startade – i det gamla Aten, skulle man idag ha fjorton jordar i guld att kräva.
Det andra som ”idén” kan tänkas handla om är den absoluta utarmingen vilket egentligen var en vantolkning som användes mot Marxismen. Speciellt i de imperialistiska länderna i Europa kom arbetarklassen att få förbättrade villkor i en utsträckning som inte går att förklara rent mekaniskt ekonomiskt. Ett typiskt exempel var när tyske kanslern Bismarck först av alla införde allmän ålderspension. Sådana reformer kan bara förklaras med dels de extra-vinster som skapades av de koloniserade folken, dels av arbetarrörelsens framgångar och borgarstaternas därav uppkommna behovet av att köpa sig fortsatt lojalitet.
Det tredje som ”idén” kan tänkas handla om är revolutionsteorin. Att den ökade produktivitet som skapas av nya mera avancerade klassamhällen på sikt spränger ramarna för dessa och leder till nästa revolution. Detta är något som finns väl belagt historiskt. Slaveriet i dess ursprungliga form skapade förhållanden där slaveriet blev oekonomiskt. De kvarlevande slavägarstaterna besegrades genom revolutioner eller av mer avancerade grannstater. Och så vidare. Marx insats var att han drog konsekvensen av detta framåt till ett samhälle där den egendomslösa folkmajoriteten – proletariatet – tar statsmakten. Ett avgörande steg på vägen mot det klasslösa samhället.
Det största problemet med socialismen hittils är att den bara kunnat segra där kapitalismen var som svagast. Och därmed fått dras med inte bara kapitalistiska utan också feodalistiska traditioner. Samt att de till att börja med åtminstone bara haft en intelligentsia – utbildad av feodal/kolonialmakten – att sätta in som administratörer. I Sovjet går det rätt bra att se hur intelligentian blev till en klass för sig, nomenklaturan, och dessa sedan gick vidare till att bli gangsterkapitalister vid den kapitalistiska restaurationen.
Begreppet samtidsskonst, tycker jag är helt hopplöst att bli klok på. Hur långt sträcker sig samtiden i ett tidsperspektiv när verk ges referensramar, och så vidare. Vid vilken tidpunkt börjar samtiden?
Aktuell dagskonst – Ett mer precist begrepp som överenstämmer med den faktiskt verkliga verkligen. När konstverk framvisas på den öppna marknaden.
Vad säger konstvärlden om ”samtiden”, någon som vet besked?
Gott Torssander, må Gudarna vara med Dig! Pax. Och var det inte också Herakleitos som myntade följande aforism: Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, men väl i ett badkar.
Mångveteri lär inte ut förstånd. —
Maxi har i dagsläget fått problem, nu även med fiskhanteringen, filéerna har tvättats i samma kar flera ggr för att hålla förruttnelsen borta. Matkonstens verksamhet i klass med samtidskonstens förnyelsebara uppenbarelse-verk i nya tappningar.
Lars
Du framhärdar i din teori om att DAGENS ”konstvärld”, på något sätt skulle
veta BÄST vad som är konst. ? Knappast troligt.
och därmed även vara den som skall fastställa vad som är, har varit och vad som
kommer att vara konst ?
Jag menar nog att det är ganska troligt att ”konstvärlden” funnits i ALLA tider
och inom alla kulturer. Den har bara sett på och betraktat ”konsten” ur sin tids perspektiv.
Dagens ”konstvärld” betraktar naturligtvis det hela ur vår tids perspektiv.
Därmed inte sakt att DET nödvändigtvis, skulle vara RÄTT.
Contemporary Art = konst ”skapat” enbart efter World war II ?
Contemporary Art har funnit i alla tider. DET är bara dagens ”konstvärld” som inte fattat detta ännu.
Jag menar nog att redan för flera tusen år sedan kunde människor definiera vad som skillde Konst
från annan verksamhet. Att tro något annat är bara samma ”religiösa” uppfattning om att dagens människa skulle vara ”kronan på verket”. Alla andra kulturer för oss då ?? Dom visste kanske MER
än vi vet idag. Människan har, till skillnad mot Elefanterna, som tur är, fått förmågan att Glömma !!
Jag fortsätter yra om Goya, det är som någon sorts feber jag drabbats av.
Idén om konst föds i Tyskland, men det är i Frankrike den gifter sig med måleriet. Det är där den moderna konstnärsrollen formas i praktiken och där är Goyas inflytande odiskutabelt. Vid tiden för sin bortgång var Goya visseligen okänd i Frankrike, men tio år senare visades hans målningar i Paris och gjorde ett starkt intryck på bl a Delacroix och Courbet. Kants och Hegels filosofi gav den framväxande konstuppfattningen en nödvändig teoretisk överbyggnad, men grunden lades gemensamt av flera aktörer. Goya är en liten men viktig ingrediens. Jag brukar tänka på honom som en katalysator. Samtidigt som hans verk läcker in i de franska salongerna förenas den särskilda estetiken och målarkonsten i en häftig och mer än 100 år utdragen reaktion.
Idag är vi inne i en annan fas. Måleriet har svalnat (stelnat?), men reaktionen har spridit sig (och tunnats ut?). Hos Goya går det ändå att hämta ny energi. Hans tankar är fortfarande aktuella även om de råkar vara formulerade i bilder istället för text.
/Yngve
Contemporary Art = konst “skapat” enbart efter World war II, (det gällde väl fram till 1960 talet)
Gäller väl knappast idag, Contemporary Art = konst “skapad” efter år 2000 eller varför inte efter 2005.
Contemporary Art 1970 talet = konst “skapad” efter 1966
Contemporary Art 1700 = konst “skapad” efter 1600
Contemporary Art 1000BC = konst “skapad” efter 3000 BC
osv det man då kan tvista om är väl ”period indelningen” 50 år, 10 år, 1år eller 1000 år-
Så för att kunna bestämma vem som är först, gäller det att först betämman vilken period vi pratar om.
Samtidskonsten har alltid existerat – gamla mästare har alltid inspirerat nya konstnärer.
Men tro för den delen Inte att den ”nya” samtidskonsten skulle vara den enda RÄTTA,
det kommer på skam redan i morgon.
Hej Lars!
Naurligtvis kan inte vem som helst kalla sig för professionell.
Mitt inlägg var bara ett försök att ironisera över den Marxistiska synen, som Torssander hänger dig åt, att vem som helst har rätt att vara vad som helst.
Jag kan förmodligen också mycket mindre om konst än stefan peterson men vet kanske lite mer om definitioner och har därför en självklar respekt för att definitionen på begreppet konst inte är utsträckt i tiden, utan börjar med Kant.
Ps. Jag inser att jag är novis i ämnet och innan jag har utvecklats mer i detta ämnet så är jag knappast betjänt med att betvivla orden till en professor i konstteori Ds. 🙂
Stefan P. Du skriver: ”Jag menar nog att redan för flera tusen år sedan kunde människor definiera vad som skillde Konst från annan verksamhet.”
Frågan är vad för ”konst” man skilde från annan verksamhet. Det äldre konstbegreppet omfattar ALLA tekniker, t ex konsten att sköta får, anlägga vägar, baka bröd, konsten att skriva, att räkna osv i all oändlighet. Det är inte mycket av mänsklig verksamhet som faller utanför detta breda konstbegrepp (på grekiska ”techne”), strängt taget bara sådant som var natur.
Dagens konstvärld har en mycket bättre översikt av hur man genom tiderna uppfattat begreppet konst, både när det gäller det breda och det specialiserade konstbegreppet. Det finns en rad smärre grupperingar dessutom. Den historiska kunskapen om detta är mycket större i våra dagar än tidigare.
Det är ett högst rimligt antagande att denna bild av hur begreppen och relationen till företeelserna har utvecklats i stora drag är korrekt. Vi har här samma sak som när det gäller vetenskapernas beskrivning av t ex gravitationen. Beskrivningen är mycket precisare och långt mera fördjupad än tidigare.
Det är också möjligt att visa hur tidigare perioders perspektiv på konst såg ut, dvs så länge det har funnits konst. När konst, i vår mening, inte fanns hade man som sagt ett helt annat konstbegrepp. Notera att vi fortfarande har kvar detta perspektiv: ”Det är en konst att åka slalom, att blanda till julglögg osv.
Däremot kan man inte säga att den konst som produceras idag skulle upplevas som bättre än t ex impressionisternas. Men vi kan säga att möjligheterna är större. Bildkonsten handlade tidigare nästan helt och hållet om måleri, idag kan det vara vad som helst.
Vad som är bra konst just nu är inte svårt att bestämma. Hållbarheten är dock en annan femma. Det som är bra just nu kommer nästan alltid att omvärderas efter ganska kort tid.
Samtidskonst brukar inte avse ”all konst som görs nu” utan ”modern konst”, alltså sådan som uppfattas som radikal i något avseende eller anses tillhöra det radikala, nyskapande och överskridande. Idén att man medvetet skulle överskrida gränserna för det rådande med möjlighet att provocera är alltså relativt ny. Kom ihåg att ända in i 1800-talet var de flesta övertygade om att antikens konst var den absoluta höjdpunkten, det var därför korrekt att följa dess riktlinjer så långt det var möjligt.
Baron Bodissey skriver idag på sin blogg http://gatesofvienna.blogspot.com om det ökända Killian-memorandumet — en flagrant förfalskning av ett dokument som, om det inte i tid hade avslöjats av några av dåtidens bloggare, hade kunnat leda till ett helt annat valresultat i USA 2004. Härmed, anser Baronen, triumferade för för första gången det nya medium som idag kallas bloggosfären.
”Främst tillkommer äran för avslöjandet den gången Charles Johnson på http://www.littlegreenfootballs.com, men Charles Johnson var inte föreställningens enda stjärna. Samverkade gjorde ett antal idag välkända bloggar. För det initiala avslöjandet av ’Killian memot’ stod http://www.freerepublic.com. Andra som http://www.powerlineblog.com , http://michellemalkin.com/, http://rogerlsimon.com/, and http://www.instapundit.com/ bidrog verksamt till det viktigt arbetet. Bill på http://www.indcjournal.com/l hade avgjord betydelse, genom att han engagerade en expert på skrivmaskiner (jmf Helanderfallet!) som gjorde slarvsylta av CBS egen experts skrattretande påståenden. Många andra mindre bloggar och en uppsjö av kommentatorer bidrog efter bästa förmåga” — ”Det var en hel armé av små Davidar!”
Bloggarna hade fakta på sin sida, men det var den expansiva och fördelade intelligensen
på Internet som kunde leverera information som krävdes för ett lyckat slutresultat. Detta nya kommunikationsmedium är idag av lika stor betydelse som Gutenbergs tryckpress var på sin tid. Nu har en etablerad hierarki av politiskt korrekta ’pappers-publicister’ blivit förbikopplade och fältet är fritt också för nykomlingaroch nybörjare. Kunniga läsare och kommentatorer, alltid vakna, ser till att fakta och sanning alltid befinner sig i högsätet, förhoppningsvis.
Baron Bodissey framhåller avslutningsvis att konflikten mellan CVF och LGF beträffande
konferansen ’Counterjihad Brussels 2007’, ’Vlaams Belang’ och ’Sverigedemokraterna’ nu är avslutad. Alla efterforskningar har gjorts, alla vederläggningarna har publicerats och hela materialet har samlats på en plats, där envar intresserad kan studera det och själv avgöra vad som gäller och vad som är sanning.
Uwe Max Jensen kommenterar rondellhunden i sin artikel ”Det kan retsstater ikke overleve”. Läs den på http://www.utpost.org
Lars
””Dagens konstvärld har en mycket bättre översikt av hur man genom tiderna uppfattat begreppet konst, både när det gäller det breda och det specialiserade konstbegreppet. Det finns en rad smärre grupperingar dessutom. Den historiska kunskapen om detta är mycket större i våra dagar än tidigare.””
Tillåt mig tvivla, vad vet dagens konstvärd om den ”konstvärld” som existerade i forna tiders kulturer.
för sådar en 1, 2, 3, 4, 5000 år sedan ? Inte mycket. Man kan bara relatera till de kvarvarande föremålen, vad en ”samtidskonstnär” ägnade sig åt på den tiden vet ingen idag. Men troligen visste man och kunde särskilja KONST från annan ”nyttoverksamhet” även på den tiden.
Att Provocera makthavarna var dom säkert lika duktiga på. Vore dumt att tro något annat.
Kanske man även på den tiden fick ”dödshot” om man misshagade fel personer, kanske även verkställda hot. Bli inte förvånad om det dyker upp en liten 3000 år gammal ”rondellhund” vid någon arkeologisk utgrävning. Är den då mindre KONST än din ??
Christer
Det är väl korrekt att Kant var först med att definiera konstbegreppet, någon gång på 1700 talet. Men även han trodde sig väl veta bättre än tidigare generationer. OM hans definition står sig
bra än idag, så är det väl högtid att försöka omdefiniera begreppet ? Vad visste Kant om
”rondellhundar” och liknande provokationer ?
Som jag sagt tidigare, dagens konstnärer och konstvärld är inte ”skapelsens krona” dom bara hoppas och tror det.
Men vem vet, I morgon så kanske det BARA är ”Data animeringar” i ”second life” som ”konstvärlden” anser vara ”riktig konst”.
http://www.readingislam.com/servlet/Satellite?c=Article_C&cid=1189959191437&pagename=Zone-English-Discover_Islam%2FDIELayout
Hans
Naturligtvis har Uwe Max Jensen helt rätt i sin analys.
Det verkar tyvärr som om detta är toppstyrt på högsta nivå när vi t.ex. har sådan maktstyrning a la Pierre Schori som, i likhet med många andra politiker, tydligen hyser ett stort behov av att gå till historien som en ”äkta medkännande filantrop”.
Stefan. Vi vet en hel del om äldre kulturers syn på ”konst”. Egyptisk och babylonisk kultur är faktiskt bortåt 5 000 år gammal. Där finns många skriftliga källor. Din syn på dessa kulturers möjligheter tycks vara betingat av din egen tid, du tänker dig att de skulle tänka som vi.
Man kunde inte skilja mellan funktion och skönhet. Detta finns fortfarande kvar så sent som hos grekerna som hade samma ord för dessa.
Det är naturligtvis så att Kant, utifrån ett komplicerat tänkande skapar den särskilda estetiken. Det är så specialiserat att man kan vara säker på att ingen annan kultur skulle hamna där. Kants estetik har dessutom sina förutsättningar i upplysningsfilosofin och den franska revolutionen. Individens rätt till demokrati och egen utveckling finns med. Sådant finner du inte i andra kulturer.
Kants estetik är en trevande början, kom ihåg det, den byggs ut på ett sätt som han aldrig skulle ha gått med på. Och där kom det moderna konstbegreppet till. Premisserna och utvecklingen är så intrikat att det är lätt att förstå varför vi inte finner några motsvarigheter någon annanstans.
Stefan peterson
”Tillåt mig tvivla, vad vet dagens konstvärd om den “konstvärld” som existerade i forna tiders kulturer. för sådar en 1, 2, 3, 4, 5000 år sedan ?”
Jag har varit inne på samma spår som du men då ur ett hypotetiskt perspektiv.
Skillnaden är att dagens konstbegrepp är äkta, vi vet alltså att den existerar.
Med ditt resonemang om en potentiell konst som har existerat i en forntid utan vår vetskap så jämför du fakta med tro.
”Vad visste Kant om “rondellhundar” och liknande provokationer ?”
Kanske just den sättningen visar dina egentliga motiv för att kritisera Vilks, där du helt enkelt inte gillar hans provokation mot en religiösa tro?
I så fall råder jag dig att tala klartext och inte kritisera honom för saker som han inte förtjänar!
Ditt beteende tyder nämligen på att du lyder under mottot: ”Slicka upp och sparka ner.” när du samtidigt vet hur många i konstvärlden som dessvärre har tagit avstånd från honom.
Christer. Att debatten lugnat ner sig får man se som högst rimligt. Den har pågått nästan i ett halvt år och det är lång tid för en fråga att hålla sig aktuell. Men saken är inte avslutad som jag ser det. Vi får nog mer när allt det som skett får tillfälle att sjunka ner.
Kvinnor fick lejonet stympat
Det finns kvinnliga soldater i Nordic Battle Group, den svenska utlandsstyrkan. Då kan man inte ha ett lejon med snopp som förbandstecken. Lejonbilden kastrerades för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet. De kvinnliga soldaterna hade klagat till EU-domstolen.Nu är försvaret nöjt, men inte konstnären Vladimir A Sagerlund. Som heraldisk konstnär på Riksarkivet sedan 1994 är han expert på hur vapensköldar och liknande ska utformas konstnärligt.
– Ett heraldiskt lejon är en kraftfull och ståtlig symbol med genitalierna i behåll och jag kan inte stå för en beskuren bild, säger han besviket. Försvarets traditionsnämnd gjorde ändringen utan mitt medgivande. Försvaret är okunnigt om heraldik. Vapensköldar med lejon utan genitalier gavs förr till dem som förrått Kronan.
– Vi fick i uppdrag att se till att snoppen försvann, säger Christian Braunstein, Traditionsnämnden.
Men han håller med om att ingreppet är mindre bra.
Från försvarets sida är saken nu utagerad. Det nya tecknet används redan av insatsstyrkans övande soldater. Det sitter på den nya uniformsärmen.
– Vi var tvingade att skära snoppen av lejonet med hjälp av data, fortsätter Christian Braunstein. De kvinnliga soldaterna klagade på den ursprungliga symbolen och fallet gick till EU. Den striden ville vi inte ta.
Det omtalade lejonet håller en olivkvist i ena tassen och ett svärd i den andra och är upprättstående.
Lejonet är ett av heraldikens vanligaste symboldjur och finns bland annat i det svenska riksvapnet och i Göteborgs kommunvapen.
Vladimir A Sagerlund kan inte begripa varför försvarets traditionsnämnd gjort en ändring i hans verk och ifrågasätter om man får göra så.
– Jag skall skicka en skrivelse, men det hjälper väl knappast, då den nya bilden redan är i bruk. Det har aldrig hänt tidigare att någon gjort ingrepp i mina heraldiska verk och jag har ju ritat symboler åt Försvaret många gånger tidigare.
Sven Ullgren
031-62 41 22 sven.ullgren@gp.se
Nyhedsavisen 12. december 2007 12:26:
”Fogh: OK at kalde bamse Muhammed
Foghs udmelding er et klart signal til de fanatiske muslimer, mener Dansk Folkeparti.
Af: Morten Skærbæk
I Sudan havde det nær kostet en britisk lærer piskeslag, fordi hun lod sin skoleklasses bamse hedde Muhammed.
Men danske lærere – eller for den sags skyld børn – skal ikke holde sig tilbage, hvis de overvejer at kalde deres teddybjørn samme navn. I hvert fald ikke, hvis det står til statsminister Anders Fogh Rasmussen (V).
I et usædvanligt såkaldt §20-spørgsmål til statsministeren, spørger Dansk Folkepartis udenrigsordfører, Søren Espersen, således, om Fogh mener, at det er i orden at kalde en legetøjsbamse for Muhammed?
Og statsministerens svar er klart:
– Jeg mener ikke, at der er noget i vejen for at kalde en legetøjsbamse for Muhammed.
Og svaret glæder Søren Espersen:
– Det er jeg meget tilfreds med, forklarer han og tilføjer, at han ser svaret i direkte forlængelse af krisen i forbindelse med Jyllands-Postens Muhammed-tegninger.
– Det er en god meddelelse at sende til de mest fanatiske muslimer. Nemlig at Danmark står fast, og her ikke er nogen vaklen i geledderne.”
Tyske mænd er verdens dårligste elskere
10.000 kvinder kan vel ikke tage fejl? Tyske og svenske mænd er verdens dårligste elskere, viser en afstemning. Danske mænd ligger lunt i kanen.
De er alt, alt for selviske i sengen. Og det gør dem til verdens ringeste elskere.
Dommen er hård fra 10.000 kvinder, der på netværkssiden wayn.com har stemt om, hvilket folkeslag der er dårligst i sengen. Den tvivlsomme ære som vindere tilfalder vores naboer mod syd, Tyskland. Det skriver avisen.dk.
Og vi er faktisk omgivet af folkeslag, der er dårlige i sengen.
For på andenpladsen finder vi svenskerne, der får dommen ’for hurtige’.
Herefter følger hollænderne, der er ’for hårde’ på lagenerne, amerikanerne, der er ’for dominerende’, waliserne, der er ’sentimentale’, og skotterne, som er ’for højlydte’.
Længere nede på listen – og altså betydeligt bedre elskere end de nævnte – finder vi de ’lidt for overvægtige’ briter, de ’svedende’ tyrkere, de ’lugtende’ grækere og de ’behårede’ russere. Talsmand Peter Ward fra wayn.com er overrasket over resultatet.
– Hvem skulle have troet, at walisere er bedre elskere end svenskerne? Men jeg vil minde pigerne om, at der skal to til en tango, siger Peter Ward.
Prisen som bedste elskere går til italienerne, skarpt forfulgt af Frankrig, Irland og Sydafrika.
Syvendesidst – et hak bedre end New Zealand og Brasilien – finder vi danske mænd. Sådan!
B.T.
Stefan – intressant det du skriver. (Ligger lite efter alltså…)
För mig tillbaka till ett av mina favoritämnen, som jag gärna tjatar om närhelst tillfälle ges… 😉 – diskussionen om ett paradigmskifte i forskarvärlden i slutet av 70-talet.
Enligt min uppfattning i alla fall, så var det viktiga att man kom underfund med att ”in the eyes if the beholder” var en grundläggande funktion hos människan.
Dvs att svar ges utifrån de kriterier man helt personligen väljer att utgå från. Att det därför finns många parallellt existerande sanningar.
Vilket väl eliminerar polemik och föder diskussion och inspiration istället.
Det pågår väl ständigt nya paradigmskiften lite här och var – vare sig de diskuteras offentligt eller bara pågår ändå…
Jag som har ägnat mig åt grafisk formgivning i 30 år, har ju inom mitt yrke sett en otrolig förändring sedan datoriseringen. Dels är det ”var mans egendom” och glädje nuförtiden – dels har det blivit befäst helt nya kriterier och skolor som skiter fullkommligt i allt vad som gällde helt nyss.
Konster som konst, arkitektur, formgivning, psykologi, samhällsvetenskap, politik etc – har helt andra grunder och förutsättningar än de tekniska. De är ju inte ”mätbara” och uppfattningen om vad som är ”bra” skiftar ju, efter tycke och smak. Eller efter ”tidsandan” kanske?
När det gäller teknik, är det enklare – funkar det, ja då har man ju gjort rätt.
Så även om filosofi och forskning har närmat sig varandra de senaste decennierna, så är det väl en stor skillnad däremellan, i vårt västerländska sätt att tänka.
Men att det finns en högt livaktig dialog nu – det är väl en höjdare. För livet består ju av mer än materiell komfort.
Kanske Freds och Marx klasslösa samhälle redan är här? Och vart vi ska ställa vårt fokus, är kanske nu på helt andra saker än den vanliga polemiken…
På 70-talet sade Jacob Bronowski att vi då levde med en världsbild som var 1800-talsbetingad. Häromdagen läste jag samma reflektion igen – av filosof ??? i SDS kulturkrönika – att vår världsbild aldrig är i nuet utan alltid föråldrad/inte uppdaterad… ungefär.
Värt att tänka på ibland kanske, när man känner sig som allra säkrast i sin tolkningar och åsikter… gör jag i alla fall :-).
(Och just nu undrar jag över varför kattor älskar salami och rå bacon så mycket… måste antagligen vara rökt kött överhuvudtaget. Är säkert nyttigt på något oupptäckt sätt…)
I den allmänna omröstningen om konst – visst är Turner en sanslös hängiven figur? Hur orkade han vara den han var? 🙂
PS. Jag gillar alltså inte Turners konst speciellt. Utan tycker mest han är en intressant karaktär. Lite Wagner-typ.
Däremot gillar jag Mantenga. Men han är ju lite ”för gammal”…