Allting är inte likadant och mellan väst och islam finns det en del känsliga punkter. Marc Spiegler rapporterar t ex om konstmässan i Dubai. Där var det problem med naket, vilket gallerister och konstnärer snabbt blev införstådda med. Något bråk handlade det inte om, några smulor av oljepengarna skall gå till konst och det är huvudsaken. Men censurrisk på grund av nakenchock finns det alltså för konstmässor som söker sig mot sydost.
I detta sammanhang diskuterar Spiegler också en liten detalj från Sharjahbiennalen (se gårdagen). Biennalveteranen Rirkrit Tiravanijas (123) bidrag är en liten målning med texten Less Oil More Courage. Texten kan ses på många platser men originalet hänger intill den store Schejken.
Budskapet är dock så pass lågmält att endast den avancerade kan skymta en kritisk ironi.
Kärvare har det varit för Gregor Schneider (303). Det är historien om hans svarta kub som skulle ha visats på förra Venedigbiennalen, Cube Venice 2005. Men det är en känslig sak, där det inte räcker med att utropa Hommage à Malevitj. Den liknar den heliga Kaaba i Mecka och blir en politisk historia. Nästa avsnitt i historien var Berlin, Cube Berlin 2006. Men inte heller där föll projektet i god jord. Slutligen och sist hamnade den i Hamburg där den nyss är uppstånden, Cube Hamburg 2007.
Gregor Schneider Cube Hamburg 2007
Navigationstekniken i det politiskt korrekta är inte lätt i en värld som ändå består av avsevärda skillnader. Varför inte lyssna ett par minuter till några visdomsord av Giorgio Agamben när han talar om sitt berömda undantagstillstånd? Om man jämför honom med Slavoj Zizek (se gårdagen) så får man säga att Agamben är den elegante teknikern mot sluggern Zizek. Inte minst är de båda sevärda. Klicka på den högra videorutan.
Hej, Lars, nu håller jag mig inte till ämnet för dagens text, men jag läste om ”kognitiv poetik” i DN (Gabriella Håkansson). Vet du om det gjorts något försök att koppla kognitionsvetenskapen till bildkonst?
Om jag inte är helt ute och turnerar har Gunnar Berefeldt varit inne på den grejen. Men det kan ha varit mer åt bildperceptions hållet i och försig.
Ha det/ Jocke
19042007
Kaaba og kunst
Den tyske billedhugger Gregor Schneider har været forfulgt af vanskeligheder i forbindelse med placeringen af sin skulptur »Cube« – en værktitel, der på dansk kan oversættes til kube eller terning. Men nu er det omsider lykkedes at realisere værket.
Skulpturen står i øjeblikket udenfor kunstmuseet Hamburger Kunsthalle i Hamburg som en del af udstillingen »Homage to Malevich«, hvor en række kunstnere forholder sig til Kazimir Malevichs herostratisk berømte maleri »Sort Kvadrat« fra 1915.
Gregor Schneiders skulptur, der i Hamburg har fået titlen »Cube Hamburg 2007«, er tredje version af den samme ide. Skulpturen – en begsort kube, der i Hamburg måler 14 meter i højden – har tidligere været programsat som »Cube Venice 2005« og »Cube Berlin 2006« på kunstudstillinger i Venedig og Berlin. Men hverken i Venedig eller i Berlin blev projekterne ført ud i livet.
Det skyldes, at Schneiders »Kube« minder ganske meget om bygningsværket Kaaba (arabisk, udtales Ká-aba), som befinder sig i Mekka i Saudi Arabien.
Kaaba er et af de ældste arabiske kultussteder og i dag målet for den i religionen islam påbudte pilgrimsfærd og dermed den muslimske verdens religiøse midtpunkt, og Kaaba består – akkurat som »Kube« – af en omtrent terningformet bygning (ordet kaaba betyder »terning«), hvis dimensioner angives til 12 meters bredde, 10,5 meters dybde og 15 meters højde (»Kube« er altså lidt lavere end Kaaba).
Denne slående lighed med Kaaba medførte, at Schneiders »Kube« ikke blev realiseret i hverken Venedig eller Berlin. Angiveligt fordi forskellige myndigheder frygtede negative muslimske reaktioner. Akkurat som det var tilfældet i forbindelse med aflysningen af operaen Idomeneo på Deutsche Oper i Berlin.
I 2005 skulle »Kube« have været placeret på Markuspladsen i Venedig i forbindelse med byens kunstbiennale, og som kendere af pladsen vil vide, har Markuspladsen nogle meget karakteristiske søjlegange, der giver stærke mindelser om de søjlegange, der er at finde i forbindelse med Den store Moske i Mekka, i hvis gård Kaaba er placeret. Gregor Schneiders projekt ville, hvis det var blevet realiseret i Venedig, give klare associationer til Mekkas Kaaba, da Markuspladsen udover søjlegangene også huser helligdommen Markuskirken.
I Berlin ville referencen til Mekkas Kaaba være mindre, og i Hamburg er den minimeret, da »Kube« pludselig refererer til Malevich i stedet for til Mekka, selvom det strengt taget er lidt af en tilsnigelse overhovedet at præsentere en tredimensionel kube på en udstilling, der hylder Malevichs todimensionelle kvadrat.
I en dansk kontekst kan den megen ballade omkring Gregor Schneiders værk virke en smule overdreven. For i Danmark har vi ikke alene en skulptur, der er inspireret af Kaaba. Vi har et helt kunstmuseum.
Jeg tænker naturligvis på Aros – det ny kunstmuseum – i hjertet af Århus.
Som enhver er bekendt med, er Aros en kube. Bygningens grundplan er 52 x 52 meter, og højden på bygningen er 43 meter.
Aros er altså – akkurat som Kaaba og »Kube« – en omtrent terningformet bygning, og som et kuriosum kan det nævnes, at Aros Århus Kunstmuseum i begyndelsen skulle have haft navnet Kuben. Dette navn blev imidlertid droppet, da museumsledelsen ikke mente, at det ville gøre sig på engelsk, og man endte efter et længere forløb op med navnet Aros.
Trods den umiskendelige ydre lighed mellem formen på Kaaba og formen på Aros, som sandsynliggør, at Aros er inspireret af Kaaba, er der også forskelle de to bygningsværker imellem.
Hvor Kaaba er beklædt med et sort silkeomhæng med religiøse tekster broderet i guld, der dækker bygningens sider, er Aros udvendigt beklædt med tarvelige reklamebannere påtrykt hovedsponsorernes navne. Hovedsponsorerne er Morgenavisen Jyllands-Posten og den lokale alkoholproducent, Ceres.
Kaabas indre, der før muslimernes profet Muhammeds tid muligvis har huset forskellige afgudsbilleder, er nu, så vidt vides, tomt. Aros er derimod fyldt – ikke bare med kunst – men også med restaurant, café og bogshop.
Men der er ikke kun forskel på bygningernes indre. Også i tilgangen til henholdsvis Kaaba og Aros er der stor forskel. Hvor den muslimske pilgrimsfærds vigtigste ceremoni er at gå syv gange rundt om Kaaba, defilerer det århusianske kunstpublikum derimod op ad en stor udvendig trappe på den ene side eller hen ad to mindre udvendige ramper på den anden side af bygningen for at komme ind i Aros og søge kunstneriske, merkantile og kulinariske oplevelser, og så vidt vides har ikke en eneste århusianer taget én tur – endsige syv – hele vejen rundt om Aros.
Trods disse forskelle er den ydre lighed mellem Kaaba og Aros så slående, at det er tydeligt for selv et barn, at Aros har Kaaba som sit umiddelbare arkitektoniske forlæg, og vi mangler derfor kun svar på et enkelt spørgsmål.
Hvorfor påstår arkitektfirmaet Schmidt, Hammer & Lassen, der har tegnet museet, i modsætning til Gregor Schneider, der tydeligt har vedkendt sig sin gæld til Kaaba, at Aros er inspireret af middelalderforfatteren Dante Alighieris roman ”Den Guddommelige Komedie”?
Kognitionsvetenskapen hämtar friskt från området konst, dock inte alltid ”dis”. Oftast gör det nog mer nytta för kognitionsvetenskapen än vad det gör nytta för konsten.
Jag skall redovisa lite kognitioner saa snart jag hinner.
Kan meddela att naesta uppdatering paa den haer sidan blir 25 april.
Hej!
Jag har nyligen hittat ut till denna blogg. Är inte direkt kunnig i konstteori, men har försökt pussla ihop en liten berättelse om hur jag ser på det efter vad jag snappat upp.
Konsten som Gud glömde
Vad konstvärlden säger är bra konst är bra konst. En teori som för många är provocerande om man tillhör dom som har haft en konst upplevelse. Jag vill påstå att denna så kallade konstupplevelse hävdas mestadels av konstutövare (de andra blandar ihop det med snyggt eller fyndigt) ) som i början av sitt konstintresse lärde sig hur konst ser ut och ville göra likadant (gäller även ideér) Inte så enkelt, för det är ett spel som har pågått länge och det finns många regler och koder man måste lära sig, men kicken som ges när pjäserna står rätt kan lätt förväxlas vid nåt religiöst. När den invigde har drabbats av upplevelsen, kan han/hon mer eller mindre få samma kick vid beskådan av ett konstverk som även det har lyckas ställa pjäserna rätt.
Och förstår man spelet mycket bra och kan gå utanför regelboken, så är man nyskapande.
Detta spel handlar om världen vi lever i och särskildes för ca 200 hundra år sedan. Dessförinnan spelade man för att underhålla Gud och eftersom Gud alltid var åskådare, så spelade man så vackert och duktigt man kunde. Men sen dog Gud och för att inte alla spelare skulle bli alltför ledsna och sluta spela, så döpte man spelet till Konst och sa att det var det finaste spel man kunde spela. Endast vissa blev utvalda att delta. Detta urval var viktigt, för spelet är det enda spel som handlar om och ger en bild av den värld vi lever i och skulle spelet konst få spelas av alla människor, så skulle gränsen mellan spel och verklighet försvinna , spelet skulle tappa sin mening vilket betyder att världen och verkligheten tappar sin mening, för det var ju endast det spelet som kan ge världen en mening efter det att Gud gick bort.
Men spelet blev aldrig vad det en gång hade varit utan Gud och man började spela mer avslappnat och tänkte mindre på att spela vackert allteftersom tiden gick, det var ju ändå att vinna som gällde. Så spelarna började använda skallen mer är snitsiga drag med handen, för att kunna överraska med oväntade drag. Saknaden av Gud syntes mer och mer och många spelare ville skynda på spelet och avsluta det. En sådan spelare var The Champ, som förstod spelets idé till fullo och tänkte flera steg längre än de andra, för att plötsligt en dag vända spelplanen upp och ner.
Det blev stor förvirring bland världens spelare. För det första
var det ovanligt fult gjort och sedan hade han förstört spelet, hur ska man nu kunna spela utan den inrutade spelplanen som pjäserna följer? Nu var det flera som undrade om spelet var slut? Men det var det inte. För det fanns många spelnarkomaner som inte kunde tänka sig att spelet var slut? (för om spelet/bilden om/av männsikan,världen upphör, upphör inte människan och världen då?) man hade ju spelat under alla tider. Många började sakna den tid då Gud fanns och höll ordning och reda på spelet och hade han funnits så hade han aldrig tillåtit detta drag, men nu fanns han inte och vem skulle då neka till detta drag? The Champ var ju en av de utvalda spelarna och man hade ju tidigare alltid beundrat de spelare som tänkt några steg längre och varför skulle man inte göra det nu?
Så man accepterade The Champs drag att vända spelplanen upp och ner. Draget var ju redan gjort och det skulle kännas helt meningslöst att inte låtsas om det. Och skulle man vända tillbaka spelplanen så betyder det att bilden av världen/verkligheten som vi lever i och som spelet handlar om, skulle fuska och om bilden av verkligheten fuskar/ ljuger så tappar bilden betydelse och med det världen och verkligheten sin mening.
För att sedan fortsätta kunna spela kom man på att om spelet var en bild av verkligheten men samtidigt spelades av spelare som fanns i verkligheten, så kunde man fortsättningsvis spela/ ge en bild av själva spelet för det var ju också en del verkligheten. För nu hade spelet spelats från sin början till ”slut” och man hade alla varianter av drag nedskrivna för att skapa ett nytt spel. Så man uppfann det nya spelet ”verkligheten” som handlade om spelet konst. Det kallades visserligen fortfarande konst för att det inte det skulle missförstås av människorna och förväxlas med den riktiga verkligheten som då skulle tappa sin mening. Spelet var alltså så invecklat och för att man skulle kunna se bilden av verkligheten i spelet ”verkligheten” så måste spelet ”verkligheten” fortsättningsvis kallas konst. Detta nya spel ”verkligheten” spelas ju som sagt på spelplanen upp och ner men det har gått så långt att i spelet ”verkligheten” har man vänt tillbaka spelplanen till konstens spelplan, för det får man göra med de nya spelreglerna(klurar på varför man fick det?). Och finns den gamla spelplanen igen, så kan man till och med måla tavlor (vissa gjorde det även innan av de som struntade i The Champ och fortsatte att spela på det gamla brädet, alltså väldigt dekadent och tjurigt).
Så spelet ”bild av verkligheten” fortsätter, visserligen så vet spelarna som målar att det är en bild av spelet ”verkligheten” som dom målar (inte en bild av spelet konst, postm. , de bilderna målades innan man vände tillbaka spelplanen) men människorna utanför spelet tror att det är självaste verkligheten dom målar.(vet att det inte går att skilja på bild och innehåll, men kanske om det är ett spel där man faktiskt kan spela att man skiljer på bild och innehåll?)
Så det är synd att många tror att det verkligen finns något som kallas konst och pekar på livet bortom detta, men samtidigt bra för mänsklighetens fortskridande.
//Porfavor
Ursäkta om jag inte höll mig till ämnet kognitioner
//Porfavor som sagt
Hej, Porfavor! Vilken fantastisk liten historia! Särskilt det där med att man ”fick” vända tillbaka spelplanen och att du klurar på varför! När man har vänt tillbaka brädet är det då samma bräde som innan man vänt det första gången? Och kan man se skillnad på den aldrig vända och den tvåfaldigt vända spelplanen om brädet inte är ens eget? ”Hallå där, du har inte vänt ditt bräde!” – ”Det har jag visst det! Två gånger dessutom!” 🙂
Varför man fick vända på spelplanen? Jo det blev ju ett nytt spel, ”det uppochnervända spelet”, med regler som den som kan spelet tillräckligt väl förmår bryta mot. Men, Porfavor, har du läst Glaspärlespelet..?
/Yngve
Hej Petter!
Roligt att du gillade historien!
1) nej, det är inte samma bräde, man har ju vänt brädet i spelet ”verkligheten” , så brädet liknar bara det som fanns i spelet konsten.
2)Man kan hävda att man vänt sitt verk två ggr men tycker inte konstvärlden det, får man gå hem och vända några ggr till eller ge pengar under bordet till nån gallerist eller vänta på att konstvärlden ska inse att man faktsikt hade vänt två ggr . Utanför konstvärlden kan man se verk som liknar de utvalda som blivit tilldelade snurren. Och det är detta liknar som är den enda trösten, om man vill spela spelet?. Ja jättehjärnan konstvärlden kan se skillnad(den spelar att den kan det). Jättehjärnan kan även utdela snurrar till snurrlösa, typ som till Elisabeth Peyton, det fina med det är att verket hamnar på konstvärldens scen och faktiskt blir lite bättre, men inte mycket bättre enligt mig i stunden. Saken är alltså så invecklad att precis som när man skapar ett verk och kan ta med brister i verket för att likna andra verk med en del designade brister, så är konstvärlden en konstnär(som skapade Peyton) och som också tar med brister i sitt verk . Alltså konstvärlden styr våra ögon.Konstvärlden ger bilden av vår värld .
Hej Yngve,
Nej, jag har inte läst den, tack för tipset! den verkar spännande.
Porfavor! Jag tyckte din berättelse hade en sådan perfekt balans, men nu börjar den tippa lite åt Vilks-hållet. Snurren är inget man själv åstadkommer utan något som verket tilldelas av konstvärlden. Konstvärlden styr våra ögon och ger bilden av vår värld. Resonemanget går som på räls, eller – hur ska jag säga? – denna bild av vår värld känns bara alltför välbekant. Det är den bild som jättehjärnan konstvärlden, eller åtminstone en del av den, hela tiden ger oss. Man kunde tro att det är denna hjärna eller hjärnhalva som döljer sig bakom din pseudonym! 🙂
Mina frågor är ganska enkla: Vad betyder det att konstvärlden ”inser att man faktiskt” etc.? Hur vet jättehjärnan Porfavor att Elisabeth Peytons målningar egentligen är snurrlösa? Vad innebär detta ”egentligen”? Och om jättehjärnan antar att det finns ett sådant ”faktiskt” och ett sådant ”egentligen”, vilket spel spelar den då?
Eftersom Lars tyckte det gick bra så ska jag passa på och göra lite reklam! Om det är någon som befinner sig i Umeå inkommande helg (Lö-Sö, 10-16) så stanna gärna till vid konsthögskolan, där det är öppet hus. Högst upp i ena flygeln kommer du då att kunna ta del av en sällsam och kanske även vulgär rumslig och kroppslig upplevelse.. Det kan hända att du vill stanna länge.
—
Intressant diskussion/läsning, f.ö. Den konsensus som målas upp av por favor och Lars tidigare är märklig, men den finns där och är något man kunde undersöka djupare. Känner man av sin samtid eller är det oundvikligt att hamna i samma banor?
Kom på en liknelse häromdagen, om konsekvent konst och tvåsamhetsförhållande. Det finns lite samma fascination för de båda. Lyckligtvis GÅR det att ha öppna förhållanden och öppna konstnärskap, även om det inte är så lätt och man får sätta saker på spel och kommunicera väl, eller lära sig det. Iom det som beskrivs av Lars som Neo-pluralism (?) kan det vara precis rätt sak att göra, också? Hursom, är upphovsmannen/kvinnan ”synlig i verket” är det väl konsekvent hur som helst, även om intressena och formerna fluktuerar.
”1) nej, det är inte samma bräde, man har ju vänt brädet i spelet ”verkligheten”, så brädet liknar bara det som fanns i spelet konsten.”
Någon kunde ju invända att spelet inte är verkligt eller att verkligheten inte är ett spel. Hur vet vi om denna invändning är verklig eller spelad? Om svaret blir att ”man känner det på sig”, då är vi tillbaka på den ursprungliga spelplanen. Då är det som om brädet aldrig har blivit vänt! Invändningen att verkligheten inte är ett spel är då vad som konstituerar inte spelet, utan verkligheten.
Man kunde också ställa brädet på högkant…
Tackar Por Favor för den intressanta brädbilden och dess upp och ner.
Petter, Peyton, tror du verkligen på hennes målningar? Det är nog ingen avancerad prognos att se att detta kort i längden kommer att vara svagt. Här har vi ett exempel på bärande nätverk.
Ja, Lars, jag tror på Peyton. Jag skulle kunna räkna upp hundra konstnärer till som jag tror på och som du dissar.:-)
🙂
Nå Petter, hur är denna tro på Peyton? Är det en privat historia eller menar du att hon har förutsättningar för att marschera in i konstvärldens historieskrivning?
”Det är nog ingen avancerad prognos att se att detta kort i längden kommer att vara svagt. Här har vi ett exempel på bärande nätverk.”
Ett ”bärande nätverk” är alltså inte tillräckligt för att du ska tro på ett konstnärskap? Får jag fråga (och nu blir jag så där personlig igen) vad som krävs mer? Något måste det ju vara! Hur känner man igen det? Är det något man ”känner på sig” och sedan liksom ”bär vittnesbörd om”?
Petter, ett bärande nätverk är inte tillräckligt mot bakgrunden av att den temporära kvaliteten just är temporär. Över 90 % av konstnärerna skall ju bort. Den fråga man får ställa sig är hur de långsiktiga nätverken kommer att se på saken. Och det är inte så komplicerat, konstnärer som representerar nya infallsvinklar och större trender samt sådana som har väckt uppmärksamhet genom relevant originalitet är de som har bäst utsikter att stå sig i det längre perspektivet.
När du siar om vem som INTE har förutsättningar att marschera in i konstvärldens historieskrivning, ska vi då betrakta detta som någonting mer än en privat historia?
Relevant originalitet – ett kvalitetskriterium så gott som något. Man kunde börja med att analysera begreppen var för sig: vad betyder ”relevant” i det här sammanhanget, och ”originalitet” (det låter som en anakronism).
Det är mer än privat och det är inte heller så komplicerat. Konstvärlden följer vissa bestämda strukturer när den skapar konsthistoria. Ett krav är originalitet/förnyelse. Annars vore det inte möjligt att tala om nya trender och riktningar. Men det måste kunna knytas an till sådant som redan är befintligt, därav termen ”relevant”. Originalitet och förnyelse kan inte ske hur som helst.
Se tex på 80-talet som nu har börjat utkristallisera sig. Den relevanta originaliteten framträder som fotokonceptualism och konceptuellt/distanserat måleri (Sherman & Co, Richter och Polke) medan de tidigare dominanterna som nyexpressionism och en del annat är på stark retur.
Man kanske kan hoppa över begreppsanalysen och nöja sig med att säga att relevant originalitet är det som konstvärlden benämner så. (På så vis får man fram namn som Richter och Polke och de andra du nämnde.) Men frågan är hur den samtida konstvärlden kan veta vad en FRAMTIDA konstvärld kommer att benämna så? Anledningen till att de 90 procenten inte har plockats bort måste ju vara att konstvärlden ännu inte vet vilka 10 procent som ska vara kvar, dvs. vad som är relevant originalitet?
Kan man säga att konstvärlden både vet och inte vet vad som är relevant originalitet?
Man får nog beakta skillnaden mellan konsthistorisk kvalitet och temporär. Konstvärlden kräver att det ständigt finns och pågår något som är intressant. Om det bara fanns konsthistorisk kvalitet skulle det vara glest i händelseförloppet. Hur skulle det vara möjligt att befolka biennaler och konsthallar om man inte hade temporär kvalitet? ”Relevant originalitet” kan placeras både som en funktion för temporär kvalitet och för konsthistorisk. Konstvärlden har en uppfattning om vad som är ”rel orig” vid varje tillfälle både temporärt och konsthistoriskt. Och det finns fler nivåer, exempelvis den nationella.
Sedan är det naturligtvis så att man inte vet vad som kommer att stå sig. I konstvärlden ställer man inte i första hand frågan om vad som kommer att stå sig. När en biennal är klar skall nästa ta vid och visa något som skiljer sig från den förra, helst framåtpekande. Det blir aldrig så att några curatorer avstår från att göra en biennal på grund av att man inte menar sig kunna få fram tillräcklig konsthistoriskt hållbar kvalitet.
Kan man säga att den konsthistoriskt relevanta originaliteten är den universella kvalitet som per automatik uppstår vid ett kategoriskt förnekande av varje universell kvalitet?
Hej Petter! Ursäkta sent svar, men jag har varit ute på äventyr.
Jag skulle säga: Nej. Den konsthistoriskt relevanta originaliteten är något som åstadkoms av praktiken. Konstvärlden förnekar endast delvis universell konstkvalitet men blir likafullt bunden vid det som sker i praxis. Och det är knappast något universellt över detta, snarare institutionellt.
Hej, Lars. Vad kul att du är tillbaka. Fin kyrka du har byggt! Jag blir lite nyfiken på den här konsthistoriskt relevanta originaliteten. Den är alltså någonting som åstadkoms i praktiken och som konstvärlden är bunden vid. Jag hade annars tippat på motsatsen, att praktiken är bunden vid diskursbildningen på det här området.
En annan sak som slog mig nu är att om det krävs att någon representerar valarnas (apropå vår tidigare diskussion) uppfattning om jordens rundhet för att vi ska kunna tala om att jorden var rund innan vi människor uppfattade den så, är det då inte rimligt att säga att det institutionella är universellt? Eller är valarnas diskurs bunden vid vad som sker i praxis, dvs. att de valar som hela tiden simmar medsols förr eller senare kommer tillbaka till samma punkt?
Kanske är detta en falsk motsättning. Man kunde ju argumentera för att konstvärlden och den konsthistoriskt relevanta originaliteten är bundna vid varandra ömsesidigt, liksom jordens rundhet är bunden vid de marina däggdjurens diskurs och vice versa. Men det skulle göra hela vårt samtal till en UNIVERSELL PRAKTIK, och frågan är om vi har något att vinna på det. Vad tror du?
Jag menar att praktik är saken eftersom diskursbildning inte är nödvändigt. Relevans är något som uppfattas intuitivt av de inblandade. Det kan naturligtvis argumenteras och beskrivas men är i regel inte det som behövs.
Valarnas ”diskurs”. Det lär inte finnas någon sådan. Vad jag vet sysslar valar inte med den sortens verksamheter.
Det som gör att konsten kan åberopa sin särskildhet är att den har haft en accepterad essentiell särskildhet men på det hela taget förlorat den. Men de praktiker som etablerat fortsätter att verka som grundläggande kvalitetskriterier.
Naturligtvis har du rätt, Lars. Relevans är något som uppfattas intuitivt av de inblandade och som de sedan bär vittnesbörd om. Tjusningen med att tampas med ditt briljanta intellekt är att man temporärt känner sig en smula intelligent själv. Gång på gång vidgas vyerna bortom all sans och redlighet! (Det är inte möjligen så att du får motsvarande känsla av att diskutera med mig, ehuru i blygsammare skala givetvis?)
Ska vi sammanfatta det hela med att säga att konsten åberopar vad den har förlorat och har därför näppeligen förlorat vad den åberopar (eftersom den åberopar det)?
Det här påminner ju inte om schack utan om det sinnesutvidgande spelet sten, sax och påse! Jag säger p. Du säger icke p. Jag säger p och icke p. Du säger icke p och icke p. Jag säger… osv. ad infinitum eller ad libitum.
En vänlig tanke att kalla mitt intellekt för briljant. Men det är nog inte det, mer fyndig än briljant skulle jag vilja påstå. Men det är stimulerande att studsa lite boll med dig Petter. Det kommer fram en del som jag inte tänkt på.
Du har en fin formulering om konsten som åberopar. Men egendomligare än julen är det inte. Julen förlorar sin grundläggande mening men traditionerna fortgår. Det brukar vara så. Skillnaden mellan julen och konsten är ambitionsnivån.
Men för vem har konsten förlorat sin grundläggande mening om t.o.m. du tror på den konsthistoriskt relevanta originaliteten?
Jag tänker mig att vi har ”jultomtesyndromet”. Du och jag tror inte på tomten men vi ser ändå företeelsen som relevant.
I samtidskonsten kan man peka på expressionismen och jaguttrycket som exempel på vad förlusten innebär. Där är man rätt överens. Men det går bra utan eftersom det är lätt att samlas kring de grundläggande kvalitetskriterierna. Man får nog säga att det inte är kontroversiellt att mena att originalitet och nyskapande är positiva faktorer, liksom det poetiska och obegripliga (i motsats till det illustrativa). Konsten har i sin historia skapat sådant som är intressant och som vi tämligen tveklöst vill tilldela en betydande kvalitet. Att det sedan inte innehåller en särskild konstessens betyder inte så mycket (utom för modernisterna).
Lars, jag kan borsta tänderna med eller utan jaguttryck eller både med och utan samt varken utan eller med. Men det är sällan jag åberopar det.
Har du hört talas om Kants fyra kategorier av knivar?
Kants fyra knivkategorier är följande: med skaft och blad, utan skaft men med blad, med skaft men utan blad samt utan både skaft och blad. Dessa kategorier är irreversibla. Schemat använder jag inte bara när jag borstar tänderna utan också (t.ex.) för att öva mig i ödmjukhet: Kanske har Lars rätt, tänker jag. Kanske har han inte rätt. Eller kanske har han både rätt och inte rätt. Eller kanske har han varken… etc. På så vis stillas mitt sinne.
Kant glömde kategorin ”de knivar som tillhör kejsaren”…
Kanske…
Kanske inte…
Pingback: Groupsex, Oral / Blowjob, Anal / Ass, Cumshot
Pingback: adult channel free tv
Pingback: cams naked girls
Pingback: adult internet station tv
Pingback: adult live tv
Pingback: adult cable tv
Pingback: adult free cams
Pingback: adult free internet tv
Pingback: adult direct tv
Pingback: adult free satellite tv