Idag öppnade vårsalongen på Liljevalchs. Det har gjorts avsevärda ansträngningar för att förnya salongen och i viss mån kan man säga att det lyckats. Vårsalongen har blivit populär och äger ett visst anseende. Mycket bygger på att det främst är nya konstnärer som visar sig där, en möjlighet för den yngre generationen. Så har vi det här med folkligheten. De stora publikskarorna tycker om salonger med mycket saker och riklig förekomst av målningar och annat traditionellt konstmaterial. För att få ekvationen samtid/modernism, centrum/periferi att gå ihop har Niclas Östlind valt två intendenter som i sin tur valt medarbetare. Den ena gruppen leds av Maria Lind, Iaspisdirektören och den andra av Ricardo Donoso, chef för konsthallarna i Väsby och Edsvik.
Det är upplagt för en match mellan den internationella samtidskonsten och den lokala modernismen. I det här läget är naturligtvis alla vänliga, positivt inkännande och överslätande. De inblandade ser ingen konflikt utan menar att det snarare är en breddning. Något för alla. Och någon match blir det inte heller. För att besökarna skall kunna se vilken grupp som valt vad är verken försedda med antingen en stjärna eller ett hjärta. Självfallet är Maria Linds grupp stjärngruppen. Stjärna gäller. För det blir, som det alltid blir i sådana sammanhang, hjärtgruppen blir modernisterna som hur mycket man än vill aldrig kan bli det som gäller.
Luften började gå ur modernismen under 1960-talet och sedan har det varit idel neråt. Med avseende på vad som gäller, för annars finns det gott om modernister. Vi läste ju Bankiers artikel i går, en förtvivlans röst som ingen har någon anledning att lyssna på.
Dennis Dahlqvist besökte vårsalongen för Kulturnytts räkning. Och han hade snart kommit fram till en ståndpunkt. Han upptäckte att hjärtgruppens bilder, mest målningar, inte visade något nytt utan var hopplock från det som redan var känt. Det är inte bra, konstaterade Dahlqvist, ”därmed befästes våra fördomar att den bästa konstens görs i centrum.” Och man kan tillägga att något annat är inte tänkbart.
Nej, det finns inget alternativ. Problemet är naturligtvis att modernismen inte kan leverera. Det som skall levereras är antingen ny aggressiv form eller ny aggressiv form som expressionism. Expressionism innebär att konstnären skall skapa ett särskilt och nytt uttryck med sin aggressiva form. Men det blir inte nytt eller aggressivt, inte heller blir det något nytt uttryck. Det blir omtagningar som kan vara trevliga att se på men som obönhörligen är på väg i riktning mot det dekorativa.
Den internationella samtidskonsten kan klara leveransen genom att den har ett innehåll, en diskurs, och genom att vrida och vända på den blir konsten inte beroende av formen. Därigenom går det att fortsatt skapa något aggressivt nytt. Även om det just nu är ganska tunnsått med den varan. Potentiellt är den i varje fall tillstädes.
Men samtidskonsten är angelägen om publiken och kan därför se med viss välvilja på vårsalongen. Folket lockar alltid och teoretiskt sätt blir utställningen pedagogisk. Kommer folket för att se på målningar och bilder får de också möta samtidskonsten och stjärnmarkeringarna. Det är, kan man säga, alltid något.
Ett hjärta är bara ett hjärta…
…men stjärnan hon är den som gäller
Hej Lars. Jag skriver svar på en gammal grej först. Du skrev:
”Två saker här Jocke. Om jag var hertig utan att veta om det får man förutsätta att “hertigskapet”, alltså att det existerade hertigar även när jag inte visste om att jag råkade vara en sådan. Men om man vid en viss tidpunkt stiftar det att utnämna hertigar, kan någon vara hertig innan dess? Så ligger det till med konsten.”
Men fortfarande: om du blir utnämnd till, eller min fråga varit hela tiden men blir upplyst om, hertig imorgon var du igår den Lars som blir hertig. Du har sedan du föddes uppfyllt vad som krävs för att hertig Lars skall vara sant. Om hertig titeln är förenad med vissa prestationer är du hertig i den stund du uppfyllt de krav som titeln har. Precis som när du slår världsrekord i sport. Eller om du övar för att lära dig ett musikstycke.
”Man kan tillämpa högdiskurs på vad som helst. Det är inte det som är poängen. Poängen ligger i att objektet befinner sig på samma nivå, alltså att det kommunicerar på samma statusplan. Saken har sin upprinnelse i romantiken runt 1800 när konst och filosofi fick sin likvärdighet: tanken att de rycker fram gemensamt mot Det Absoluta.”
Hur ser du att den sk högdiskursen skall förhålla sig till dekadensen?
—
DN skrev idag om tre perspektiv på Liljevalchs. Det var det inte. En av dem uttryckte att samtidsdelen var mer spännande än måleridelen. Annars tyckte ingen av dem någonting som jag förstod det? I och ett mäktigt upplägg med tre kritikgiganter sida vid sida. Tyvärr var Milou Allerholm upptagen med sin kongeniala bevakning av Johan Zetterquists offentliga konst och teckningsutställning på Millesgården.
Och tillsist, Har du inte varit väldigt sparsam med kommentarer på sistone?
Fridens/ Jocke
Hej Jocke. Sparsam med kommentarer? Tycker nog inte det. Fingrarna far ständigt över tangentbordet.
Hertighistorien. Den kan ju komma från välkänd litteratur där litet hertigbarn försvinner ut till enkla folket utan att veta om sin härkomst. Blir sedan upplyst om sakernas förhållande. Jo, då har denne varit hertig hela tiden eftersom formella krav är uppfyllda. Går man över konsten blir det långt svårare att hosta upp några formella krav. Var Duchamps pissoar ett konstverk innan det blev utnämnt?
Högdiskursen har inget problem med dekadansen. Det är ingen riktig dekadans utan konst om dekadans. I konsten kan man aldrig nå fram till något verkligt. Skulle man ändå nå fram, försvinner konsten.
Jo, jag har läst DN. Menar nog att de alla tyckte ungefär detsamma. Men det är också uppenbart hur det hänger ihop. Så kan man vara mer eller mindre positiv. Kritikerna är snälla, de har anledning att bevaka sina positioner och inte i onödan stöta sig med någon.
I senaste Paletten skriver Nils Forsberg 9 punkter för en bättre konstkritik. Jag håller med om mycket, men kan inte annat än konstatera att de flesta kommer att bli tvungna att ignorera hans råd. I alla fall om Lars har rätt i sin konstvärldsanalys. Några exempel:
Nils Forsberg: Tänk på läsaren. Försök inte imponera på konstvärlden. (Lars Vilks: Läsaren är överflödig, saknar allt inflytande.)
N. F: Var subjektiv. Den allmäna meningen som den formuleras av konstvärlden är ointressant. (L. V: Konstvärldens mening är lag.)
N. F: Glöm curatorkarriären. Det är omöjligt att skriva läsvärd kritik om man samtidigt försöker undvika att stöta sig med ev. framtida uppdragsgivare. (L. V: Konstkritik är ett sätt att skriva in sig i det nätverk man önskar tillhöra.)
N. F: Ha roligt! (L. V: Var strategisk!)
Kul med vårsalongen? Moderna fabler verkar roligare . Milles var väl nasse när det begav sig? Har hört sådana rykten från den ön. Bad , bad carl M to the illes.
Sen har jag mailat lite fram och tillbaka med Channa bankier, hon anser att hennes konst platsar ungefär i 1500-talet före kristus.
God kväll:
Ja som jag sade innan om pissoiren så var den pissoiren Marcel Duhamp gjorde konst av både innan och efter han satte en signatur på den. Den blev erkänd som konstverk efter det skrevs R.Mutt på den.
Intressant om dekdens och högdiskursen. Så du menar om det blir för dionysiskt det hela så är det inte konst längre? Det måste vara med en distans och medvetenhet det görs? Kan det inte vara så att vägen in är en tränings och imitationsprocess, men att när man väl är där finns större frihet att ”svina runt” och göra som man vill?
Jag menar också att alla på DN skrev likadant. Men om det inte finns ngt att säga är det inte bättre att vara tyst då? Är det inte bättre med en arg Enander isåfall?
När det gäller Yngves lista så är du väl pro samma saker som Forsberg där eller har jag fel? Det är väl en skillnad på hur saker är beskaffade och hur de borde vara?
Ha det!/ Jocke
Yngve: Ja, så väl fångat. Det är ju det där med att vara duktig och ge råd. Men bakom alla vackra ord finns det någon som vill positionera sig.
Jocke: Det där begriper jag inte. Hur kan pissoaren vara konst innan Duchamp gör den till det? Då skulle alla pissoarer vara konst?? Och eftersom praktiskt taget allt blivit utfört som readymade är allting konst?? Har du fått hjärnsläpp?
Jag menar bara att det är samma objekt före och efter. Det är ju bara en helt formell fråga när det börjar kallas för något annat. Det är ju inte så att föremålet ändrar form eller innebörd för det. Det är en allmän uppfattning om det som ändras.
Eftersom konst är ett substantiv och inte adjektiv så måste det ha varit ett konstföremål hela tiden, inte sant? På samma sätt som Rubens tavlor varit konstföremål hela tiden. Bara det att man inte visste att de skulle kallas det just då. Och du har varit Hertig Lars hela tiden fast du inte vet det förrän imorgon…
Jag har inte fått något hjärnsläpp hoppas jag. Akta så att du inte själv blir spam-blockad om du är så otrevlig! 🙂
Fridens!/ Jocke
jocke- det är verkligen ingen formell fråga. det är på liv och död.
du kan ju tex. börja med att känna på orden uppfattning, relation, sammanhang, tid och kritik.
Här är du ute och reser Jocke. När Mona Sahlin blir partiordförande har hon alltså varit partiordförande alltid??
Rubens målningar har alltid varit målningar. Men så kommer konstbegreppet och målningarna blir konst och beaktas på ett annat sätt, tillhör en särskild kategori. De flesta målningar förblir dock målningar. Duchamps pissoar behandlas på ett helt annat sätt än andra pissoarer.
”Konst” kan användas om konstföremål. ”Vi har en massa konst stående i källaren”, men det är ändå inte föremålet som utgör konsten: ””Detta föremål är ett konstverk.”
Glömde det där med ”otrevlig”. Uppriktig, Jocke. Det får du ta.
Nej Lars, det är du som är ute och reser, jag är ledsen att behöva säga det… Antingen pratar du metafysik eller så accepterar att ditt resonemang har stora logiska hål i sig.
Mona Sahlin har alltid varit den Mona Sahlin som är partiledare för Socialdemokraterna nu. Det är inte så att svenska folket eller valberedningen eller något bestämt att hon är just den Mona Sahlin. Partiledare är ett epitet, en funktion som tilldelats henne. Det är inte hon som person. Du blandar ihop de sakerna i det du säger.
Det är sant att Duchamps pissoir behandlas annorlunda än andra, det har däremot inte alltid varit så.
Konstbegreppet var ju en kategorisering av något som redan fanns, inte uppfinnandet av något som inte fanns och fortfarande inte finns.
karin: Vad menar du med de där orden? Jag vill inte vara otrevlig, men jag förstod faktiskt ingenting av det…
Fridens/ Jocke
Jocke, konst är också ett epitet som tilldelas något. Det som är väsentligt är att något förändras genomgripande. Och när detta sker blir det egendomligt att säga att det ändå skulle ha funnits alltid. I förlängningen kan man påstå att ingenting sker eftersom det som blir till alltid fanns innan.
Genom att MS blir partiordförande sker en stor förändring. Det är inte längre samma MS när hon framträder som partiordförande. Och det får man lugnt säga också om pissoaren.
Hej igen Jocke!
En liten detalj. Det du skrev om när något blir alltför mycket festande. Tro nu inte att man kan festa sig UR KONSTEN. Om något presenteras som konst blir det konst. Men det kan bli mindre lyckat och DÅ kan de medverkande måhända bestämma sig för att istället för konst syssla med festligheter.
Det sker sällan. Det enda exempel jag känner till är en konstnär som gjorde sexdockor. Han lyckades så väl att de blev kommersiellt gångbara. Och då struntade han i konsten och ägnade sig istället åt att producera och leverera sexdockor till marknaden.
Hej Lars, jag får ge dig rätt i att det troligvis sker en större yttre förändring med MS som utnämnd partiledare eller LV som hertig än med MDs P som konstverk.
Men faktum kvarstår: MS är samma MS som innan fast med ny titel. Titeln var något som tillkom efter att vissa villkor uppfyllts (i detta fall kan man spekulera i avhoppade kandidater, behov av kvinnlig partiledare etc.). Detta var villkor som MS uppfyllde redan innan benämningen. MS (och kanske bara MS) uppfyllde alltså egenskaperna för partiledare redan innan utnämningen. Samma med pisskrukan. Benämningarna är bara en formalitet, egenskaperna som ligger bakom är det väsentliga.
Låt oss belysa det från ett annat håll: om du följer denna länk http://www.nd.se/_upload/87E1A.jpg finner du en bild på Mona från 1995. Är det fel att påstå det är partiledarkandidaten för Socialdemokraterna vi ser på bilden, trots att hon vid tidpunkten var miljö- och samhällsbyggnadsminister?
Veni Vidi / Jocke
Intressant det där om sexdockan. Skall man kalla det en solskenshistoria kanske?
Dorinel Marc skall ha sagt en gång: Det svåra är inte att komma in, det svåra är att komma därifrån.
Fridens/ J
Du har en svår resa Jocke om du vill hålla fast vid din rätt egendomliga inställning. Om man säger om den gamla bilden att det är partiledaren är det ett uttalande med retroaktiv verkan.
Och jag förstår att du harvar vidare med att påstå att inget väsentligt hänt med pissoaren. Om du inte vill förstå något annat så tänk på priset. Där svindlar det.
Det tog sin tid innan den blev dyr eftersom saken var så oerhörd att ingen kunde förstå att det var fråga om ett konstverk. Så genomgripande var förändringen. Och du vill mena att det var inget alls. Nej, jag fattar inte hur du tänker.
joakim- känn på dom en gång till. jag får intrycket att du bara ser en pissoar.
Jag ser genast en beröringspunkt här med din nya post där du nämner en hopplös intervjuvideo. Du frågar dig om du sett den på fel nivå, om du missat något? Dvs om den hade egenskaper du inte greppade när du först såg den. Om du vore universums allsmäktige härskare, hertig räcker inte långt, eller solipsist kan du hävda att egenskaperna uppstod först när du uppfattade dem. I själva verket fanns de där hela tiden, verket uppfyllde vad som var nödvändigt för att du skulle tycka det var bra (hypotetiskt), men du hade inte kunde se det just då.
Vi kan också ta den dekadenta konstvågen som exempel. Vi är alla på bloggen överens om (kanske för första gången?) att detta är realitet, något som är på gång och hett, fast det inte nått hit till Sverige ännu. Här sitter vi alltså i ett mörkt hörn av vårt konstsamhälle och dikuterar något som inte finns, bara för att det konstsamhälle vi tillhör inte upptäckt det ännu. Är det så menar du?
Jag tycker i så fall ditt sätt att se det på är mycket mer egendomligt.
Hare/ Jocke
karin: Aha du menar olika adjektiv som handlar om just Duchamps pissoir… Det finns hur många som helst, men kanske inget som riktigt ringar in det hela bra nog?
Självfallet ser jag bara en pissoir, men det finns en massa andra meningar som dyker upp med tanke på just hur detta exemplar använts.
Tid nämner du, kan du förklara för mig vad det är för något och vad det har med Duchamps verk att göra?
Fridens/ Jocke
joakim- tänk på tiden för tillfället då duchamp muttade pissoaren. och tänk på tiden före han muttade pissoaren. och tänk på tiden efter att han muttade pissoaren.
att duchamp muttade pissoaren är anledningen till att jag skriver dethär till dej just nu om tiden.
Efter att ha läst igenom den diskussion som fördes här igår under rubriken ”Om konsten att hamna mellan två stolar”, kan jag inte tycka annat än att det ligger rätt mycket i den kritik som Channa Bankier riktar mot delar av samtidskonsten. Om postmodernismen skriver t.ex. Karin:
”men herre min skapare. jag tror jag trillar av stolen nu faktiskt. man har väl inget val att dela detta synsätt!?! har man? det är ju som att tala om att förintelsen inte ägt rum. det är ju för farao ett faktum. inte ett synsätt. man kan väl inte gå runt å lådsas att något inte finns? va?”
Karin, kan du förklara vad detta ska betyda? Menar du att eftersom det är ett faktum att det finns ett postmodernistiskt synsätt, så måste Channa Bankier och alla andra dela detta synsätt? Eller vad är det som är ett faktum? Menar du att det inte går att skilja på fakta och värderingar?
Du menar att det skedde en betydelseförändring när han satte sin signatur på den? Ja det är ju så klart. Det kan vara hur poetisk, bra, inspirerande som helst. Men jag kan inte se att objektet ändrar sig? Det har kladdats lite färg på det som i värsta fall skulle gå att ta bort rätt så enkelt.
Duchamp är konstnären som skrev på pissoiren/konstverket. Han kallade det Ready-made. Dvs färdiggjord. Pissoiren var ett färdig redan innan Duchamp skrev på den. Den hade alltså varit ett konstverk hela tiden. Liksom Duchamp var samma Duchamp ”innan” som ”efter” han skrev.
Konstigt också att du försöker förklara ”tid” i termer som ”före” och ”efter”. För mig är det som att förklara vad ”färg” är med att säga ”blå” och ”grön”.
Bon nuit!/Jocke
Petter Helje, nu måste jag faktiskt in och försvara karin här. Det finns faktiskt ett praktiskt intresse av att inte vända och vrida på alla definitioner vid varje given tidpunkt, Vissa saker får man goddta för att de flesta andra verkar tycka så. Om man är av en annan åsikt är det högst privat.
Channa Bankier kan inte sätta sig över något som hon aldrig varit en del av, ett språk hon aldrig förstått och säga att det är nonsens. Det kan inte du heller Petter.
Fridens!/ Jocke
Joaquim, två saker.
Du får nog godta att det finns ett faktiskt intresse av att vända och vrida på vissa definitioner. Om du är av en annan åsikt är det högst privat.
Ditt eget vändande och vridande på den konventionella tolkningen av Duchamps readymades följer jag med intresse. Jag skulle vilja inflika att de egenskaper som gör pissoiren till konst bara till en liten del återfinns i själva tinget. Framför allt är det handlingen som man kunnat identifiera som konstnärlig. De objektiva kvaliteter hos pissoiren som Duchamp använder sig av är de utbytbara, de som enligt den tidens synsätt formellt borde utesluta saken som konst.
Fast det är mer komplext än så. Duchamp var sparsam med sina readymades och alltid noggrann med dubbeltydigheterna. Bara en, flasktorkaren, är en renodlad readymade. De andra är ”redymade aided” och skiljer sig därmed inte principiellt från en olja på duk.
/Y
Hej Lars!
Det var länge sedan sist! Har läst några av dina senaste kommentarer och vill anknyta till Yngve Rådbergs kommentar om Nils Forsbergs råd i senaste numret av Paletten. Först måste jag säga att jag tycker Forsbergs punkter var välformulerade och relevanta. Hoppas han lever som han lär!
Som kritiker är det ju roligt att diskutera kritikerrollen med jämna mellanrum, vilket även Forsberg påpekar. En sak som jag tycker blir bortglömd här, när vi ställer Forsbergs punkter mot Vilks konstvärldsanalys, är förhållandet mellan kritikern och dennes uppdragsgivare. Som kritiker skall man verka självständigt och vara en oberoende röst i tidningen, javisst, men varje kritiker har ju också ett förhållande till sin uppdragsgivare – som är tidningen. Detta förnekar Forsberg som menar att ”Kritikern företräder bara sig själv och står bara till svars för sig själv.”
Som kritiker representerar man inte bara sig själv och sin egen åsikt – eller för den delen konstvärlden – utan också sin uppdragsgivare, som i sin tur har ett uppdrag gentemot sina läsare. T ex ”som DN skriver angående XX:s utställning…”. Det är naivt att tro att man bara företräder sig själv när man tituleras som ”SvD:s recensent Anna Brodow”. Här ligger klart och tydligt ett förhållande bakom och en lojalitet.
Detta förhållande till tidningen som jag tror är kritikerns främsta lojalitetsband, påverkar också kritikern och dennes röst och tonfall. Inte så konstigt kanske att tre DN-kritiker låter ungefär likadant. Men läs Kazmierskas kritik av samma utställning i Expressen! Hade det varit möjligt, att DN skulle ha publicerat denna recension intill sina ordinarie kritikers recensioner? Hur nedringd hade inte kulturchefen på DN blivit då? Vilken avhyvling hade inte Kazmierska fått efteråt? I sin egen tidning kan hon räkna med applåder. Med detta vill jag säga, att kritiken i tidningarna är ungefär så som vi färväntar oss att den skall vara. Allting annat är sällan skådade intressanta undantag.
Jocke, om de ord jag citerade i mitt senaste inlägg är ett uttryck för det postmodernistiska synsättet, och om detta synsätt faktiskt innebär att alla är tvungna att ansluta sig till det, då tänker jag definitivt inte ansluta mig till det. Det låter som något George Orwell kunde ha hittat på. Och bara för att din fantasi inte ska skena iväg med dig, så vill jag tillägga att jag betraktar Duchamp som en av 1900-talets största konstnärer, utan att för den skull kräva att alla andra ansluter sig till denna uppfattning.
Jocke, du är ytterst envis med att framhålla beständigheten i det materiella. Det du diskuterar är något som var intressant för estetiken kring 1970. Det handlar om artefaktbegreppet. Hur mycket skall en artefakt förändras för att den skall kunna bli en ny artefakt? Slutsatsen var den som är ofrånkomlig: Det räcker med att tilldela artefakten en ny betydelse. Då är den något annat. Man kan också säga att ett objekt blir vad det huvudsakligen används till. Duchamps pissoar har en helt uppenbar användning som konstobjekt. Sådant var otänkbart tidigare och andra pissoarer används som bekant inte på det sättet.
Michael Fried hade förstått problemet redan några år tidigare när han skrev sin berömda artikel om de minimalistiska objekten. Han upptäckte att de påverkades av kontexten och blev något annat än sin materialitet. Det var brottet med modernismen. Inom denna föreställde man sig att ett verk är ett verk och slutar vid ramen. Och påverkas inte av något annat.
Det du skriver om dekadansen som vi diskuterar här. Ja, det är en möjlighet vid diskuterar, men det är inte något som gäller. Det finns en massa saker som gäller. Fortfarande gäller socialkritiken. Konst blir genomgående läst genom denna. Det är ett faktum. Många verk skulle också kunna läsas som modernistiska, men det gör man inte. Om du vill påstå att det är samma verk vi talar blir det underligt.
jocke- Det finns faktiskt ett praktiskt intresse av att inte vända och vrida på alla definitioner vid varje given tidpunkt skrev du till petter. av denna anledning valde jag att tala om före och efter ang. tiden. fast vi kan prata på många andra sätt med. just tiden brukar jag faktiskt leka med som en konstant när jag gör konst, just därför att det ger mej möljighet att leka med den… och det var inte bara signaturen som gjorde det. det var ju hela förflöyttningen in till den vita kuben. sammanhanget. relationenrna
petter- ifrågasätter du verkligen postmodernismen? menar du att det är ett paket som kan köpas eller inte köpas? en teori man kan hålla med om och inte hålla med om? då fattar jag inte hur du tänker. allt är ju en förutsättning för att komma frammåt. hur kan du utnämna duchamp till en utav 1900-talets största konstnärer och samtidigt inte hajja varför den är det?? den är ju en föregångare och del utav förutsättningarna för postmodernismen och en viktig del i att jag kan tänka som jag gör
Hej Anna, ja det var länge sedan.
Intressant tanke Kazmierska i DN. Men börjar det inte bli på det hållet? Hon kan bli väl yvig när hon skall skriva om sådant hon uppenbart inte känner till så väl. Men nog skulle Liljevalchshistorien kunnat platsa? Men annars är det säkert rätt att för att komma in i DN:s kulturklimat skall man uppfylla högdiskursens kriterier och idka ett civiserat umgänge med sina objekt.
Kritikern är nödvändig. Den väsentligaste uppgiften som kritikern har för konstvärlden är att välja ut sina skrivmål och sedan skriva. Vad som skrivs är mindre intressant, det att bli vald till skrivobjekt är huvudsaken. Det gäller såväl gallerier som konstnärer.
Petter, det börjar bli lite intressant. Var står du egentligen? Är du trots allt en modernistmurvel som tror på det andliga i formen men som i liberal vidsynthet har största respekt för Duchamp? Är du ett exempel på det vanligaste kreaturet i konstvärlden: Både det ena och det andra.
Lars, Yngve och Anna; det jag försöker säga är att konstvärlden inte utnämnt pissoiren som konstobjekt. Det är en mängd andra faktorer som bidragit till detta.
Jag liksom ni är överens om att kontexten är rätt så avgörande för hur den uppfattas och kan tolkas. Att ett likadant exemplar på en mer väntad plats inte med samma självklarhet skulle uppmana till dessa tolkningar.
Men samtidigt är Duchamps verks huvudsakliga funktioner helt beroende av de exemplar som inte finns i konstkontexten, utan dessa skulle Duchamps verk uppfattas som en abstrakt porslinsskulptur och vi skulle knappast diskutera den här. Det exemplar som används är därför representant för alla de exemplar som används funktionsenligt. Vilket exemplar som valts ut bland dessa har påverkats av olika externa faktorer och slump. Antingen kan man se det som att han befriat pissoiren från sin tjänst, men man kan också likna det vid att fånga ett djur i frihet och bura in det på zoo.
Konstvärlden har iallafall någonstans mellan lite och ingenting med den saken att göra. Det är alltså ett konstverk innan konstvärlden gör sin utnämning eller som jag ser det; absorberar det.
Petter: Jag håller med. Klart en av de mest intressanta, vem jag nu är att bedöma det.
Anna Brodow: Jag förstår att journalister på samma tidning har plikter och inspirerar varandra. Det oroar mig att du rankar plikten mot tidningen högre än mot läsaren. Hade man prioriterat plikten mot läsaren hade tre olika synvinklar på utställningen betytt tre olika synvinklar och inte samma åsikter (eller brist på sådana) tre gånger. Hellre än att visa hur överens man är på redaktionen.
En vacker dag kanske detta belönar sig med att ni slipper andra läsare än de som hör till tidningens redaktion? Låt oss hålla tummarna för det! Istället för presstöd kan ni få studiecirkelpengar.
Och det finns andra sätt att förhålla sig kritiskt än Kazmierskas populistiska och i den måttan ganska harmlösa utfall.
Fridens/ Jocke
Förlåt jag råkade skriva Anna istf karin högst upp. / Jocke
Jocke!
Inser du inte vilket omöjligt försvar för objektets självständighet som du håller på med? Och du börjar t o m skriva som en politiker:
”Jag liksom ni är överens om att kontexten är rätt så avgörande för hur den uppfattas och kan tolkas. Att ett likadant exemplar på en mer väntad plats inte med samma självklarhet skulle uppmana till dessa tolkningar.”
”kontexten är rätt så avgörande”, den är i vissa sammanhang helt avgörande och just i detta fall finns det ingen annan utväg. ”inte med samma självklarhet…”? Nu spelar du väl dum? Vem, skulle tolka en pissoar som en skulptur om inte Duchamps funnits? Ingen hade kommit på tanken tidigare och det skulle ta 50 år innan konstvärlden var redo att ta till sig möjligheten.
Även mildare former av kontextberoende har största betydelse. Du kan tänka på museer som visar infödingskonst, eller snarare objekt från andra kulturer. Du är säkert inte obekant med debatten, då inte minst från de främmande kulturerna som inte vill se sig förvandlade till konst. Objekten är ryckta ur sin kontext och fungerar på ett helt annat sätt än de ursprungligen gjorde.
Karin, jag ifrågasätter inte att postmodernismen existerar, om det är det du menar. Postmodernismen är inte ett paket, termen står för mängder av saker. En del av den konst som betecknats med denna term tycker jag om. En del av de teorier som betecknats med denna term tycker jag är intressanta. Men när du skriver att ”man har väl inget val att dela detta synsätt!?! har man?”, då tänker jag i min stilla håg, att om detta är ett uttryck för det postmodernistiska synsättet skulle väl ingen liberalt sinnad eller överhuvudtaget normalt funtad människa ens överväga att ansluta sig till det. Vi har väl fortfarande tankefrihet i den här delen av världen? Om vi har det så gäller den både dig och Channa Bankier. Du kan väl inte på allvar mena att hon inte har något val när det gäller att dela ditt synsätt, vad än detta synsätt kan tänkas inbegripa? Om ditt synsätt är ett faktum och därför med nödvändighet måste delas av Channa Bankier, då är väl också hennes synsätt ett faktum som med nödvändighet måste delas av dig?
petter- varje synsätt har sin tid. yttrandefriheten och kritiken hör absolut postmodernismen till. köper man ett concept rakt av utan att vara kritisk är man en sorglig produkt som kan luras till vad som helst. men det finns vissa parametrar, faktum, att förhålla sig till. gör man inte det är man dum.
Hoppsan, där fick man sig en släng av sleven. Jag tror att jag drar mig ur denna hetlevrade diskussion. Har annat att göra än att läsa bluddriga bloggar. Syns inte mer i denna spalt.
Anna
Lars, om det hjälper dig att orientera dig i världen genom att dela upp mänskligheten i postmodernister och modernistmurvlar, så är det inte mycket jag kan göra åt det. Du har din tankefrihet. Jag kan bara säga att jag inte delar din kategoriska attityd.
Och Karin, det var längesen den sortens postmodernism som du ger uttryck för kändes särskilt angelägen. Om man inte förhåller sig till detta faktum är man kanske dum. Eller också är man bara lite långsam. Inte vet jag.
Petter, vi behöver inte tala om modernism och postmodernism om den uppdelningen känns olämplig. Vi kan istället hantera konstuppfattningar. Hur är din syn på konsten? Har den funnits alltid? Naturgiven? Eller är den konstruerad? Jag har svårt att se att man kan komma ifrån en sådan uppdelning. Det må vara rimligt att ställa den frågan. Och det är svårt att ur logisk synpunkt hålla på båda. Men det är vanligt.
petter- märkligt att du påstår att ”min” sorts postmodernism känns passé när du inte ens verkar har fattat dess grundläggande innebörd. och det är ju din oförmåga att förstå vad som gäller som gör att vi måste tala i dessa mycket grundläggande termer. först fatta, sedan kritisera och leka.
Fräsh diskussion det här…vad har hänt här på senaste tiden, varför är ni så otrevliga mot varandra? En intressant text och ett intressant ämne och så blir det pajkastning.
Lars:
Jag har fått intrycket av att du vill göra stor åtskillnad melan PM och M och att det modernism är inågot helt överspelat och efterblivet? Men som du konstaterade, det är ”hjärtan” som drar publiken inte ”stjärnor”. Man skulle väl även lätt kunna påstå att det är ”hjärtan” som säljer bäst, eller i varje fall ”kvaliteér” mätta efter modernistisk måttstock. Jag skulle även hävda att mycket postmodern konst egentligen ”uppskattas” mest pga sina moderna kvaliteér, målare och blidkonstärer konceptualiserar sitt arbete men egentligen handlar det fortfarande mest om det formella, det ser snyggt och trevligt ut, det såg ut som att det var svårt att göra osv.. Även olika former av experimentell konst dansar oftast i någon mån efter modern pipa, man estetiserar gärna, är medveten om färg och form, och i smyg kanske någon till och med tänker att konsten har ”närvaro” eller är ”utrycksfullt”. En konstnär kan ha ett helt och hålet modernt förhållningsätt då denne utför sin konst och sedan bara ”ljuga” ihop nån historia för att passa in den postmoderna diskursen. Exempel på detta tror jag alla kan komma på. Så summan av kardemumman, jag tror att modernismen i ganska stor mån fortfarande ”lever” och inte bara det utan att den även till viss del ”gäller” inom internationell samtidskonst, bara att man lagt till med ett annat språk då man formulerar sig i kring den. Är jag helt ute och cyklar här?
Sen vill jag ställa en fråga som kanske är lite känslig/personlig och jag hoppas du inte tar illa vid: Din konst, alltså.. den står sig ju väldigt bra som moderism betraktat. Abstrakt expressionistisk skulptur skulle man kunna få det till kanske.
Ponera att en romantiskt lagd person som besöker din skulptur park blir stormförtjust i dess ”aggressiva uttycksfulla form” och upplevde att han/hon fick en klassisk semireligiös ”konstupplevelse” med urkraft och harmoni och hela baletten osv i den stilen. Jag antar att något liknande kan ha förekommit, hur tänker du i kring sådant och framförallt: kan du känna tillfredställande/glädje över sådant? Jag undrar även om du nån gång själv i unga år var modernist eller hur man ska säga…har du någon gång ”trott”.
Mvh/ Alfred
Alfred. Skillnaden är stor mellan pm och m. Men det hindrar inte att man kan uppskatta samma sak, åtminstone till det yttre. En arkitetekt kan rita en kyrka utan att vara religiös och han kan med största omsorg och intresse arbeta med trons innehåll och uttryck. Och bästa präst är nog en utmärkt skådespelare eller entertainer. En sådan kan säkert göra ett ännu mer övertygande arbete än en som tror.
Att modernismen går bättre hem än den internationella samtidskonsten är ganska självklart. Spetsfunktionerna har alltid svårt att nå bredare genomslag. Men så måste det vara, det som är nytt och främmande får räkna med det. Samma sak var det under modernismen dagar, de avantgardistiska experimenten var något som tilldrog sig i en begränsad krets.
Vad gäller mina egna arbeten har jag inga problem med hur de uppfattas. Det bästa exemplet är väl barn. De brukar gilla mina ställningar och jag har inget att invända även om det självfallet inte hänger samman med någon sofistikerad uppfattning om konstens processegenskaper.
Vi får nog tänka oss att om samtidskonsten vill skapa bredd får den bli läsbar på flera nivåer. Det är i praktiken den enda möjligheten. Vi kan aldrig begära att en publlik i allmänhet skall vara fullt uppdaterad och inläst.
alfred- jag håller med om vad du skriver. dock! förutsatt att man först enas om att det är PM som gäller. sedan kan man relatera och värdera och koka ihop. men att M-konst tenderar att dra in stålars är inget bevis på att det är det som gäller. (fast en slutsats och iakttagelse som man kan använda sej inom PM om man villdet ja) folket, majoriteten, har inte rätt i denhär frågan tyvärr.
att man tycker att det är kul eller gillar eller kanske tom är duktig på att rita eller måla duger faktiskt inte.
Hej, Alfred! Vad trevligt att höra din sansade stämma igen. Du har en förmåga att dyka upp när du behövs som mest!
Lars, om konsten är naturgiven eller socialt konstruerad är en fråga som inte låter sig besvaras så lätt. Ibland lutar jag åt det senare, ibland åt det förra. Men jag har alltid haft svårt för folk som tror sig sitta inne med det tvärsäkra svaret på denna och besläktade (filosofiska) frågor. Om det ur logisk synpunkt är svårt att hålla på båda lär det å andra sidan inte vara orimligt att helt enkelt svara: jag vet inte. Ur mänsklig synpunkt är det tvärtom det mest rimliga. Varför det svaret skulle göra mig oförmögen att uppskatta Duchamps konstnärskap begriper jag inte, eftersom det inte vore mycket att hänga i julgranen om man ur detta konstnärskap omöjligt kunde utvinna annat än en till dogmatik gränsande påstridighet.
Karin, ursäkta att jag säger det, men hur jag skulle kunna fatta den grundläggande innebörden i DIN sorts postmodernism annat än genom att ta del av vad du skriver i denna alltmer bluddriga blogg (här är jag överens med Anna Brodow), har jag svårt att inse. Men du menar kanske att din tolkning av de otaliga konstverk, teorier och allehanda förhållningssätt som någon gång blivit betecknade som postmodernistiska är de enda rätta tolkningarna, och att dina värderingar av dessa företeelser är att jämställa med fakta? Du får i så fall gärna vara lite mer explicit när det gäller ”den grundläggande innebörd” du ser i postmodernismen, för jag skulle hemskt gärna vilja veta vilka dessa fakta är.
petter- först tanke, sedan visualisering. inte visualisering, sedan tanke. detta innebär att man inte kan lägga in personliga värderingar som kul, färdighet eller nöje i det hela. jag upplever att många ”konstnärer” får en ”visuell” ide och sedan bygger upp ett concept för att backa upp denna visuella ide. helt bakvänt enligt mina principer. förstår du hur jag menar?
men att som jag skrev tidigare, detta utesluter inte att begrunda fakta med M-konst och använda detta som strategier inom PM-konst.
det är inte så att jag tror att betraktare möts utav något annat än i princip formen i slutändan. men gör jag konst för betraktaren? nej, jag gör konst för konsten. (inte så att jag inte visar mina grejer men konsten måste absolut komma före betraktaren i rangordningen)
Till Joaquim!
1) Tråkigt att du som kräver att man skall värna om läsaren visade brist på respekt för Anna Brodow som skrev sin kommentar i egenskap av läsare av Vilks blogg. Och tråkigt att Vilks inte reagerade.
Du verkar tro att läsekretsen är en homogen oskyldig massa medan tridningarna är skurkar. För dig som är så förtjust i Enanders sågning av budapestutställningen vill jag berätta att för några år sen sågade Anna Brodow en samtidskonstutställning med SWEDE på Uppsalakonstmuseum och den satte igång en liknande debatt som den som nu pågår i HD.
2) Ditt påstående att pissoaren var konst innan Duchamp utnämnde den till konst, funkar inte. Du kan inte begränsa dig till konstbegreppet på det sättet när du kan använda dig av ord som design och hantverk för att beskriva pissoarens ändamål.
Petter. Om det nu skulle vara så att konsten är naturgiven och springer ur det konstnärliga geniet har vi ingen frihet. Då sker konsten inifrån och genetiskt, överallt och hela tiden där geniet går fram. Om man nu inte sätter någon tilltro till den historien har väl friheten från dogmatik blivit större. Konsten tar oss dit vi vill. Att uppskatta Duchamp är en annan sak, även ateisten kan uppskatta religiösa riter och kyrkomusik.
Lars, dogmatiken har många ansikten.
Hej förresten, Dorinel! Var har du hållit hus?
Det är väldigt beklagigt om det blivit pajkastning här. Jag skall därför uttrycka mig väldigt sansat. Först är jag förvånad att ingen reagerat på Anna Brodows uppträdande med dramatisk sorti. Var det inte värt att kommentera helt enkelt eller har folk i allmänhet lite extra respekt för journalister?
Lars vad gäller denna pissoir. Vad gäller politik. Ditt synsätt att ett visst etablissemang väljer vad som är vad, istället för föremålets egenskaper eller vad dessa förmedlar i en viss kontext, tycker jag om något är politiskt. Om du vill kan jag utveckla varför jag tycker så, men då kommer vi in på ett nytt spår. Det är cyniskt, mysticerande, korrekt, formellt, ytligt och demokratiskt på samma gång. Det låter enkelt, men i praktiken blir det väldigt tillkrånglat som jag förstår det. Inte särskilt användbart heller.
”Vem, skulle tolka en pissoar som en skulptur om inte Duchamps funnits?” är en pikant fråga. Jag är inte så säker på att Duchamp tolkade sin pissoir som en skulptur, men det är såklart omöjligt att uttala sig om något så hypotetiskt. Duchamp var redan under sin tid en inflytelserik konstnär. Hans verk har hittat nya tolkningar i post-modernismen (och sannolikt kommer ytterligare nya att uppstå), men det har knappast tagit 50 år för konstvärlden att ta till sig verket. Du tycker att din sentida tolkning är den sanna och förbryllas om man inte har kapacitet att hålla med om den. Jag vill återigen nämna den här novellen om Don Quixjote av Borges. Saker kan se olika ut beroende på var man befinner sig, men det som betraktas förblir detsamma.
Alltså, varje ny tolkningsmöjlighet som uppstår när det gäller pissoiren har alltid funnits där. Redan när den lämnade porslinsfabriken.
Kanske kan man säga att Duchamps verk får sin effekt mycket med tanke på vilka förväntningar man hade på den samtida konstvärlden, som i och för sig redan då var i en explosiv motreaktion mot det som varit just innan. Verket bygger på vilka föremål man förväntar sig att se i sammanhanget och i vilket sammanhang man förväntas se föremålet. För den som är bekant med föremålet och sammanhanget uppstår en komisk, absurd situation. Den komiska situationen är direkt och kommunikativ, den fångar vårt intresse. Den låg också relativt väl i en tid då man, liksom nu, var tvungen att ta i för att märkas. Förutom humorn är verket också gåtfullt, det finns inget uttalat syfte med handlingen. Samma gåtfullhet som i Monas Lisas leende, Ale Stenar, Pyramiderna, vedskulpturerna på kullen, svarta hål och allt annat som vi går och grubblar över och hittar nya förklaringar till.
Ha det!/ Jocke
Hej Dorinel! Jag tycker också det är kul att du är tillbaka. I och för sig inleder du med lite kritik mot mig.
Jag tycker inte att min argumentation mot Anna Brodow var mindre saklig än mycket annat som skrivs här. Kanske att jag tog i lite med det där om studiecirkelspengar, det var dumt, men det skall väl å andra sidan en journalist kunna tåla utan att fåfängt slå till omedelbar reträtt? I synnerhet en som själv kan vara väl så kategorisk. Jag minns den här Swede recensionen nu när du nämner den. Jag kunde väl i ärlighetens namn, på den tiden mindre vetande, sympatisera med delar av vad hon skrev då.
Din fråga 2 har jag nog svarat på här ovanför, men annars kan jag bara helt kort säga: design och hantverk beskriver inte objektets ändamål utan beskriver bara föremålets design och hantverk. Om den här fascilitetens ändamål varit att vara ett konstverk så har den funktionen varit aktiv eller latent sedan den skapades. Lustigt att du skall opponera dig mot det förresten? Är inte du emot ett utnämnande konstbegrepp?
Dessutom svarar jag dig hela tiden, men du har inte svarat på en ända av mina tidigare frågor.
Fridens!/ Jocke