Jaha, jag har nu debatterat konst och filosofi i Umeå. En stor del av diskussionen kom att handla om den institutionella konstteorin. Sven-Olov Wallenstein menar att den inte säger någonting, det är en tom teori som enbart bekräftar vad som sker på konstvärldens yta. Som jag ser saken beror detta på att konsten i sig är tom. Allt som sägs om den och tilläggs i form av mer eller mindre kvarblivande traditioner kommer att bejakas eller marginaliseras av konstvärlden. Jeanette Emt som ägnat mycket tid åt institutionell teori menar att man bör utveckla fler jämförelser mellan konstens institutionella teori och andra områden som har samma system, t ex penningväsendet. Så långt kom vi den här gången. Fortsättning följer. Och under tiden kan vi ta en titt på våra svenska topp 15:
1. Ann-Sofie Sidén 503 (1)
2. Henrik Håkansson 735 (2)
3. Annika Larsson 756 (3)
4. Clay Ketter 1084 (4)
5. Jonas Dahlberg 1206 (7)
6. Miriam Bäckström 1252 (5)
7. Carl Michael von Hausswolff 1281 (6)
8. Tobias Bernstrup 1394 (9)
9. Annika Eriksson 1425 (11)
10. Magnus Wallin 1432 (8)
11. Johanna Billing 1436 (12)
12. Matts Leiderstam 1506 (10)
13. Maria Friberg 1612 (13)
14. Annika von Hausswolff 1658 (14)
15. Année Olofsson 1734 (-)
16. Karin Mamma Andersson 1819 (-)
I stora drag är våra 15 främsta svenska konstnärer stabila. Ann-Sofie Sidén tecknar sig alltmer som den klarast lysande stjärnan. Hon kan räkna in en avsevärd framgång i utställningen INTO ME/OUT OF ME på Kunst-Werke i Berlin.
Utanför listan pinnar Natalie Djurberg på. Hon har senaste månaden gjort ett ryck från 3514 till 2406. Och på den sista platsen tycks det vara så att Mamma Andersson och Cecilia Edefalk ständigt kämpar om den. Nu var det Mammas tur. Dahlberg fortsätter uppåt.
Djurberg på frammarsch, Florentin 2004
Exakt! Tack, Yngve!
Petter, en allmän estetik har vi redan. Den lilla haken är att en sådan varken är tillräcklig eller nödvändig för konsten. Som du vet klarar man sig utmärkt väl utan. Konstnärerna har inte lust att ge upp i det här läget och bli dekoratörer eller reklamare. Yngve, han vill till Aspuddens bibliotek. Postmodernisterna har nog rätt i att det inte finns något sådant. Men tröst finns att hämta. Om man nu vill något så gör man det – med konsten som redskap. Frågan är vad man vill.
Det finns en liten hake till. Som konstnär klarar man sig utmärkt utan vare sig institutionsteori eller estetisk teori. Institutionsteorin är varken tillräcklig eller nödvändig om man vill åstadkomma något med konsten som redskap. (I annat fall skulle ingen ha åstadkommit något på det här området innan Danto publicerade sin essä 1964.) Men om man nu sysslar med teori så är det väl på sin plats att man tar på allvar de teoretiska problem man gång på gång stövlar in i. Menar du att musiker och författare skulle reduceras till dekoratörer och reklamare bara för att man på dessa områden inte kastat de estetiska bedömningsgrunderna överbord?
Det är fel på kartan. Denna stämmer inte överens med terrängen. I Aspudden finns ett mystiskt bibliotek inritat som ingen lyckats hitta till. Åtminstone har ingen lyckats framlägga övertygande bevis för att de skulle ha varit på just det biblioteket och inte något annat av alla bibliotek i stockholmstrakten. Eller att det verkligen skulle ha varit ett bibliotek och inte något annat slags inrättning. Faktum är att den expedition som sändes ut åt det håll där Aspudden antas ligga kom tillbaka utan att ens kunna belägga existensen av denna stadsdel. Ingenting utom diverse skyltar samt den allmäna uppfattningen talade för att det var just Aspudden de hamnat i. Och det ”bibliotek” som återfanns på platsen var bara en lokal full med böcker. Även böckerna bestod vid närmare beskådande enbart av papper med text. Och texten bara av bokstäver. Någon verklig text kan det inte ha varit fråga om annat än i tillskriven mening.
Man klarar sig utan FORMELL TEORIKUNSKAP som konstnär. Men det finns andra sätt att lära sig vad som gäller. Som jag redan nämnt i den här diskussionen har jag sett hundratals konststudenter lära sig vad som behövs utan att komma särskilt långt i teoristudierna. Man kan fatta innebörden i den inst teorin utan att läsa Dickie och Danto. De unga konstnärerna snappar ut hur saker skall vara och hur de inte skall vara. Kom ihåg att konstteori för konstnärer är ett konstnärligt material som man kan använda utan att behärska det särskilt väl.
Tidigare hade man föreställningen om den särskilda estetiken som formulerades i den särskilda formen (som inte var dekorativ, illustrativ utan något annat). Den teorin fungerade väl eftersom den säger att det är den nyskapade, annorlunda (eller åtminstone påtaglit varieerade) formen som formulerar konstens uttryck. När teorin inte längre kunde leverera varan – och det sker under 60-talet blev det ett allt större behov av en bättre teori. Så föddes den institutionella.
Vadå bibliotek i Aspudden, var det inte bar X och konstnärsklubben som var kartan? Eller vernissage på någon av Curator Xs tillställningar.
Yngve
”Det är fel på kartan. Denna stämmer inte överens med terrängen….”
Var det för att fira den tålmodige svenskens tillträde till den stora himlasfären i natt som du formulerade detta fantastiskt poetiska stycke. Det kan inte beskrivas bättre!
Det kanske var en situationistisk karta.
Lars, du glömmer att du diskuterar med unga konstnärer som har koll på vad som gäller. Vad som gäller är nämligen BÅDE institutionsteori och estetik. Vad jag försöker se är hur de kan komplettera snarare än konkurrera med varann. Motsägelsen dem emellan skulle nämligen kunna vara skenbar, precis som i fallet med kartorna. Men du frestar mig att bli polemisk. Då kan jag lika gärna kasta en boll mot en vägg. Eller också går jag ner till Aspuddens bibliotek och lånar en bok av Terry Eagleton. De har flera stycken (bl.a. ”The Illusions of Postmodernism”), och det är fortfarande öppet. Synd bara att postmodernisterna aldrig kommer att hitta dit. De står fortfarande uppe på Nybohovsbacken med sin karta över östra Svealand och pratar strunt. Om de vore mottagliga för det skulle jag skicka dem ett citat av Leonard B. Meyer:
”Sättet att lyssna på en komposition av Elliot Carter skiljer sig radikalt från det sätt att lyssna som lämpar sig för ett verk av John Cage. På liknande vis måste en roman av Beckett läsas på ett i signifikant mening annat sätt än en roman av Bellow. En målning av Willem de Kooning och en målning av Andy Warhol fordrar skilda perceptuella-kognitiva attityder.”
Någonstans på kartan anar jag en stor krigszon som verkar onödigt i ett nutida samhälle.
Ja, du har rätt, Per. Men du krigar rätt bra själv (ha ha). På vilken av kartorna ser du den krigszonen förresten?
Vem har sagt att krig är roligt? Det är ett smutsigt verk som ibland sker.
Någonstans så anar jag från de gamla generationerna som utkämpade stora slag för sin rätt att existera hjärnspöken som handlar om att kriga för det rätta. Det sanna, det objektiva.
De nya generationerna har inte haft samma kamp utan fått mycket serverat. Låt dem ha det då.
Det som var en kamp om territorier skulle kunna idag bli en enda stort partyzon. Fult, viktigt, vackert, nonsens om vart annat. Är det så hotfullt?
Men istället så spärras hela stadsdelar av. Förbjudna zoner inrättas och brännmärks som pestsmittade och hela kvarter stämplas som olämpliga. Så att krigarna kan upprätthålla kriget, grindväktarna vakta grindarna Så att de utvalda kan sitta i sina gyllene burar och vända allmänheten ryggen.
Katoliker mot protestanter, Shia mot Sunni, modernism mot postmodernism, estetism mot antiestetism är i grunden onödiga konflikter om man inte önskade konflikt. Dert är ju inte så att konflikten handlar om den sista droppen vatten. Det är en konflikt i lyxig överflöd.
Det krig jag utkämpar är för att ge alla en chans, alla som kämpar på med sin grej, respekt. Jag behöver inte gilla det de gör, men jag kan respektera dem ändå. Denna konflikt är inget jag önskar men ser som ett sätt att öppna alla stängda dörrar.
Man kan respektera alla, Inte fnysa åt dem. Sitter man med näsan i vädret på en pidestal så blir det svårt att se vad som växer på marken.
Detta inte riktat till en enskild person utan till oss alla 5 miljarder som befolkar jorden, det finns inget vi och dem, i det ögonblicket man beslutar sig för att långvariga konflikter är destruktiva.. Det blir så lätt konstbråk, som att konflikten är mer värd än konstupplevelserna.
Jag håller i stort sett med dig, Per. Jag tror jag har läst alla dina inlägg sen du började skriva på vilks.net och jag ser en generositet i din inställning som jag tycker mycket om. Tankar mår bra av att vädras, det gäller både dina och mina och Rasmus Wests. Men om det krig du utkämpar ”är för att ge alla en chans, alla som kämpar på med sin grej”, vem är då fienden? I samma ögonblick som du identifierar fienden kommer du ju att frångå den generösa relativism som var utgångspunkten. Jag menar inte att gå emot dig nu, jag försöker bara sätta fingret på en komplikation.
Petter, angående att komplettera varandra, alltså institutionsteori och estetik. Hur skall du få ihop det? Inst teori säger att allting kan vara konst och att det inte finns någon avgörande egenskap med vilken du identifierar konst. Däremot säger den ingenting om alla kompletterande aspekter – under förutsättning att dessa varken är nödvändiga eller tillräckliga. Där kan du föra in estetiken. Eller något annat, precis vad som helst. Och att föra in estetiken är lite särskilt besvärligt eftersom den är besmittad med att vara särskild och alltså inte vilken estetik som helst. Den är t ex inte dekorativ.
Petter
Att påpeka fulheten i krig är inte att gå emot någon. Så känn ingen skuld för det.
Kriget är inget man önskar för det tar kid från det man gillar. Men för att få ett livsutrymme så blir det nödvändigt.
Personligen kan jag inte ställa upp parametrar för dem jag ogillar. Det kommer med magkänslan. Jag ser fienden när jag ser den. Ofta vid en stängd dörr eller när jag upptäcker någons ”von oben” perspektiv.
På få ställen så härskar ”top dog” mentalliteten som inom den sk konstvärlden, man liksom älskar att sätta sig på andra. Professorer, lärare, studenter, recensenter, you name it, gör det.
I vissa kvarter är det ett lismande utan like, slicka uppåt som gäller.
Och vad värre är, de det gör inte i smyg utan som en ogenerad handling. Vilka hemska saker man hört genom åren från de unga adepter som hoppas lisma sig, likt karaktären Belinda i AK3, till framgång.
Skulle kunna nämna namn. Men det är inte intressant. Maktstruktur bygger på strukturen inte på enstaka individer. (Källa Iris Marion Young).
Inom litteraturen lyfter man nästan alltid fram underdog perspektivet. Det väcker mer sympati.
Föresten
Vila i frid Iris Marion Young.
Jo, Lars, jag får ihop det genom att skilja på den yttre formen (institutionen) och innehållet (konsten). Institutionsteorin beskriver den yttre formen medan estetiken beskriver innehållet. Sedan finns det särfall där innehållet saknas eller pekar tillbaka på den yttre formen (som i fallet med ”4,33”). Men det ändrar egentligen ingenting. Form och innehåll är helt enkelt olika betydelsenivåer som konstären kan laborera med efter behov eller lust.
Alltså: BÅDE institutionen och konsten har BÅDE form och innehåll. Om konsten är institutionens innehåll, så kan konstens innehåll likväl peka tillbaka på institutionens form. Det är en intrikat lek med betydelsenivåer, som dock inte hindrar att estetiken fortfarande är giltig för den som vill leka på det viset. Nu menar jag att din variant institutionsteorin är det konstverk vars innehåll pekar tillbaka på institutionens form.
Petter. Min variant av inst teorin är knappast att betrakta som ett konstverk. Konstvärlden uppfattar den inte som konst, det är en teori som hör hemma i konstteorin och knyter an till den världen med Dickie och de andra. En teori ger oss en modell av ett visst objekt. Den inst teorin bygger ju på att det inte finns, eller att man åtminstone inte kunnat finna någon sådan, någon egenskap som gör det möjligt att identifiera konst – och så kommer det institutionella som denna egenskap. Där stannar Dickies teori. Drar man den vidare kan man fortsätta med att säga att även de innehållsliga aspekterna (aboutness) är institutionella. Konstvärlden utnämner även dessa. Konsten hämtar naturligtvis saker utanför konstvärlden, men när de förs in som väsentliga faktorer förvandlas de till högdiskursobjekt. Så också med estetiken. Den är generellt sätt neutral – det dekorativa och tilltalande. Men i konsten blir den påverkad av högdiskursen som för med sig att den blir intressant och dessutom bör markera sig som intressant genom att verka annorlunda gentemot reklam och design (och det har blivit allt svårare).
Man får se upp med att särskilja form och innehåll. Det är inte bara ett problem i konsten utan i högsta grad i samhället i övrigt. Vad är den distinkta skillnaden mellan ”budskap” och ”budskapets form”?
Men håll med om att det är en fascinerande tanke. Det som i Dickies fall är ett problem, nämligen cirkulariteten, kunde i ditt fall bli själva poängen eller åtminstone en fördel. Nog måste du ha tänkt i de banorna: ”Kom ihåg att konstteori för konstnärer är ett konstnärligt material som man kan använda utan att behärska det särskilt väl.” Vad hindrar en konstnär från att laborera med begreppsparet form och innehåll precis hursomhelst? Man kan t.ex. dela upp institutionsteorins form i form och innehåll och dess innehåll i innehåll och form och sen låta detta schema fortplanta sig i oändlighet, som fraktaler. Mycket estetiskt.
(Jo, det var en sak till jag tänkte på, som jag ska försöka formulera ikväll när barnen har lagt sig. Jag återkommer.)
”Vad är den distinkta skillnaden mellan “budskap” och “budskapets form”?” Det låter som om ni är inne på Lacan igen, signifiant – signifié. Skillnaden ligger i betraktelsesättet. Man kan uppmärksamma budskapets framträdande ur två synvinklar, som ingående i ett system och som enskilt yttrande. Det är väl Saussures distinktion kraftigt förenklad. Sen har Lacan vidareutvecklat begreppen, men riktigt hur har jag aldrig riktigt lyckats greppa.
/Yngve
Jo, Yngve, man kan dra det över Saussure och Lacan. Men enklast framträder saken genom dagens varumarknad och övriga utbud. Budskap och dess form framträder samtidigt, inte minst genom den gamla formeln the media is the message.Om man ser till konsten kan man fundera över relationell estetik. Formen är t ex en sammankomst, men det är samtidigt innehållet.
Det där var en ännu kraftigare förenkling än den jag gjorde, Lars. The media is the message är ju något av en floskel. Framträdandet är så klart samtidigt, men det betyder inte att denna distinktion inte går att urskilja om man vill.
Sammankomstens budskap kan uppfattas i relation till konstsystemet som helhet, eller som avgränsad utsaga. Båda synsätten är upplysande, även om de inte säger något om konstens intrikata spel med nivåer.
1. Utsagans budskap kan inte uppfattas utanför systemet, förmedlingen är beroende av systemets konventioner.
2. Utan utsagorna har systemet ingen mening, utsagorna tillför systemet mening.
/Yngve
Sover inte bernen snart, Petter?
Barnen menar jag, men det kanske är benen som somnat?
Jo, signifiant/signifié är en variant av form/innehåll-dualiteten. Skillnaden är att form och innehåll är ganska vaga begrepp, som många gånger flyter in i varandra, men som har en tendens att dyka upp gång på gång i det mänskliga tänkandet. (Sven-Eric Liedman har skrivit en hel bok om det här begreppsparets idéhistoria, ”Stenarna i själen”.) Saken är den, att det tycks vara nästan omöjligt att undvika någon version av denna dualitet. Den dyker upp också i ditt inlägg härovan, Lars, när du skriver att en ”teori ger oss en bild av ett visst objekt”. En teori kan ha formen av en doktorsavhandling men den handlar i regel inte om doktorsavhandlingens form, därför har vi för det mesta inga svårigheter att skilja på en teoris form och innehåll. Man kan tänka sig undantag som bekräftar denna regel.
Ha ha! Jo, nu har barnen somnat. Men nu har jag själv blivit så sömnig att jag tappade bort min punchline. Hoppas ni ser vad jag fiskar efter i mitt senaste inlägg.
Jag vet inte om vi talar förbi varandra, Lars, men i mina ögon är det just en ”distinkt skillnad” vi har att göra med. Jag vill dessutom gärna betona den, eftersom jag länge har stört mig på haranger som the media is the message, betraktaren gör verket etc. Så enkelt är det inte!
Som jag ser det var det Saussures distinktion Duchamp satte fingret på med sitt flaskställ (två år före dessutom: Duchamp 1914, Saussure 1916). Innifrån systemet pekade han tillbaka på systemet och tillförde detta en ny användning, en ny mening. Denna användning är sedan länge assimilerad av systemet och ingår som en förutsättning för allt som sägs. Man kan välja att peka eller inte peka, men ickepekandet bär också på ett läsbart budskap gentemot systemets numera givna konventioner.
Mediet bär på det budskap det bibringats av sina utövare. För att ett budskap ska vara urskiljbart måste vi se till både mediet som sådant och på vilket sätt den aktuella utsagan (eventuellt) skiljer sig från mediets konventioner. Förståelsen av ett verk förutsätter distinktionen mellan medium och budskap. Nog för att man kan bli förvirrad av dagens varumarknad och mediescen, men då kan denna distinktion vara en liten hjälp. Om man inte kan urskilja någon konventionsbetingad skillnad, då kan man utgå från att budskapet är identiskt med mediets konventionella användning. Men bara då. Eller så har man inte tittat efter ordentligt.
Anledningen till att en sammankomst i sig kunde ha en mening, var att innehållets godtycklighet i ett visst skede stred mot vissa av konstens konventioner. Men det är inte längre fallet och då får man fylla sammankomsten med ett innehåll som får den att sticka ut bland mängden sammankomster. Ju mer konventionstyngt medium man väljer, desto mer måste man nyansera sin utsaga. Men det är fortfarande fullt möjligt att säga något specifikt även i ett ordentligt genomtröskat medium. Bara man känner konventionerna och vill göra något med dem.
/Yngve
Välskrivet och imponerande Yngve. Men så har vi problemet med konstens budskap. Inget har lyckats få fram vad det är för något. Visserligen utdelar konstvärlden genom sitt intresse mer eller mindre legitimerade budskap men det är ändå en svajig resa. Det som konstnären tillför och som har stark konstkonsistens är knorren, obegripligheten eller vad man vill kalla det.
Även om din utläggning är principiellt korrekt är det inte så lätt att tillämpa den. Samhällets flöde är fullt av budskap och mediering och intentionsdjupen varierar. Vi vet t ex att ett budskap från marknaden alltid handlar om att göra större vinster, men inte ens det blir entydigt och allra minst när man fångar upp ett av många utspel.
De säkraste korten är väl de som har en stabil form. Petter var inne på teoretiskt arbete. Sådant publiceras i böcker och artiklar och där finns stabila former. Man kan också nämna det vetenskapliga arbetet, ta t ex inom medicinen där allting är klart som korvspad. Tills man funderar över vad det egentliga budskapet är. Vad vill t ex den medicinske forskaren? Få en bättre tjänst? För detta använder han mediet vetenskaplighet och där får man väl tänka sig att form och innehåll blir sammanslaget. Å andra sidan uppstår ett nytt innehåll genom intentionen.
Innan jag glömmer det: Är det inte Pär LindBLOM vi talade om?
Det är bra skrivet, Lars. Imponerande retoriskt fotarbete!
Många tack för det berömmet Petter. Men du är också en av dem som ger mig välbehövlig övning och stämmer till en del eftertanke.
Tack tack.
Ja, det går att dela upp och slå ihop nivåer, men det machiavelliska maktspelet verkar vara din urgrund.
Konstens knorr, det oväntade, det som kan göra konsten svårläst, undanglidande eller obegriplig, är en språklig manöver undan ett alltför konventionellt avläsbart budskap. Dvs ett försök skruva konsten till att betyda något bortom konventionen. Men kvalitet är inte lika med knorr. Det kan räcka med att den förtvivlade kampen med konventioner och budskap framträder på ett autentiskt vis. Eller att man fullständigt struntar i problemen och bara kör så det ryker. Eller på vilket sätt som helst förmodligen.
Pär Lindblom heter han nog, det stämmer.
/Y
Det här med konstens knorr är ett problem egentligen. Den kan designas på olika sätt. Vanligt är att den är fullt läsbar för den initierade konstpubliken samtidigt som den lämnar allmänheten utanför. Så kan man välja exakt hur exklusiv man bör vara för att agna karriärkroken rätt. Det här är din ståndpunkt, Lars. Allt handlar till slut om att få institutionen att svälja betet, så att man att lura till sig en position vid köttgrytorna. Där man ska göra… ja vadå? Vad var det nu man ville använda konsten till? Ta sig fram till köttgrytorna?
Yngve, obegriplighet och förnyelse är svåra att hålla isär men de är båda nödvändiga egenskaper – men inte tillräckliga. Om obegripligheten (knorren) saknas blir diskursvägen för rak och utan förnyelse har konstnären stagnerat. Men det finns alltid utvägar, en välvilligt inställd skribent kan se både det ena och det andra om det vill sig. Det går att fabricera egenskaperna om de inte är direkt möjliga att se på det presenterade.
Jag menar nu inte att konstnärens agnande av krok för att komma till köttgrytan är det enda. Långt därifrån. Valet att bli konstnär är inte betingat av att välja ett yrke med goda inkomster. Man vill naturligtvis något helt annat. Men för att kunna uppnå att genomföra dessa dunkla planer inser den kloke att lite strategiskt tänkande inte är att förakta. För en del kan det bli enbart strategiskt tänkande men jag tror inte att det är särskilt vanligt. Vanligare är nog att en konstnär invaggas i föreställningen att han gör något som han verkligen vill och som har en verklig betydelse för världen – en föreställning som alltså kan vara ordentligt falsk.
Jag menar att det är dags att tränga in i konstvärldens skummare avdelningar. Det vi inte vet är hur allt hänger samman, vem som direkt eller indirekt stödjer vem. Hur har det fixats? Det är inte många som vill visa fram sådana saker eftersom det omedelbart drar ner det konstnärliga. Nog så väsentligt att låta det se ut som om det endast är konstens egen kraft som fört en konstnär dit han kommit.
Vi har ett Augiasstall som måste spolas.
Ja Lars, jag håller med i stora drag för en gångs skull. Det här dunklet som omger kriterierna och urvalet har vi ju pratat om förut. En enkätundersökning vore kanske något, för att få fram hur sorteringen egentligen går till.
/y
Apropå Machiavelli, varför kommer jag att tänka på Ernst Billgren när jag läser de här raderna ur ”Il Principe”: ”En furste måste alltså väl kunna använda sig av djurets natur och han bör välja räven och lejonet som sina förebilder (…) Den som bäst har förstått att utnyttja rävens egenskaper har lyckats bäst. Men man måste kunna förkläda rävnaturen väl och vara en stor hycklare och skrymtare. Människorna är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras.” Vad är det egentligen Ernst Billgren döljer under den folkliga ytan? Jag tror jag börjar få grepp om hans konstnärsskaps själva essens.
Så när du spolar det där stallet, Lars, glöm då inte att spola också i det hörn där ”renässansmänniskan” Billgren står och trycker!
Enligt sin egen TV-serie är Ernst B en dubbelnatur. Han är både Frankenstein och monstret. Den ränksmidande räven Carl skapar en frizon i den hårt toppstyrda konstvärlden åt det naiva målardjuret Daniel. Fast tittarna blir tvungna att anta att den föregivna oskuldsfullheten också bara är en strategi. Det är ju rakt igenom rävens egen bild de ser.
Det finns en målning, Saknad räv från 1993, som är målad med trovärdig innerlighet. Räven är här mumifierad.
/Yngve
Nja, Yngve, enkätundersökning är nog inte tillräckligt. Vi bör gå djupare än så. Fånga de stunder när ord kan bli flyktiga som inte var tänkta att fly.
Petter, Ernst är ingen storbov. Han är febril, det är hans natur. Det går kanske att säga att febriliteten är såväl hans medel som mål. Han har nu fått gjort sin tv-serie. Som man kunde förvänta var den varken bra eller dålig. Men den blev gjord, hur fixade han det?
Bäste Herakles! Det var du själv som talade om att leda floderna genom Augiasstallet. Ännu har vi inte sett detta stordåd, men om du verkligen gör slag i saken så kommer SAMTLIGA stalledrängar och kreatur att spolas bort. Det kan det naturligtvis vara värt, vi får ett skinande rent stall om bara väggarna håller för vattentrycket. Men hur fixar du det?
Lars, vem har sagt att Billgren är en storbov? Det är väl inget fel på Machiavelli? Vad som betyder något är inte hur man fixar en TV-serie, utan hur man fixar en BRA TV-serie.
Petter. Det går inte att ändra på konstvärldens nätverksbyggen. Det måste alltid finnas ett sådant, eftersom det är måttet på standard, normalitet, sålunda det mediokra. Det mediokra är nödvändigt enär det inte kan produceras bra saker hela tiden. Det mesta skall, som du vet, rensas bort tämligen snart. Men att blottlägga sammanhållningar och förbindelser låter sig göras. Det är ett deliktat material att offentliggöra.
Nej, jag håller inte med dig om att Billgren skall fixa en bra tv-serie. Det är för mycket begärt, han är dock amatör i den branschen. Men att han lyckas få med sig producenter som hostar upp de miljoner som behövs för att göra det.
Ja, du Lars, jag vet inte alltid om jag ska hålla med dig eller gå emot dig. Men så länge du går emot någon annan har jag väldigt svårt att ansluta mig till din världsbild. Jag tror att mycket av det jag uppfattar som problematiskt i din retorik bottnar i uppdelningen av mänskligheten i modernister och postmodernister. Det är alldeles för enkelt att hålla fast vid den motsättningen, snarare ligger väl utmaningen i att ta sig ur den.
Men nu säger jag God Jul och Gott Nytt År!
Pingback: Copyriot » Annika Larsson: Pirate the video
Pingback: Erik Nilsson tycker » Blog Archive » Lets blog again!