Del 158: Det provocerades bättre förr

I det omnämnda numret (del 157) av Hjärnstorm finns också en artikel av Håkan Lindgren (redaktör för Agamemnon – se också här). Han deklarerar med all tydlighet: ”Provokationernas tid är över.” Bättre var det förr: ”Varje gång man bläddrar genom konsthistorien – i alla fall är det så för mig – känner man en särskild laddning när man passerar 1910- och 20-talen….Jämfört med 1900-talets första årtionden är det lätt att tycka att dagens konst är en aning blek. Enskilda konstnärskap kan fortfarande vara intressanta, men konsten som helhet verkar ha förlorat någonting.”

Lindgrens förklaring till varför det skulle vara så är att ”det förra sekelskiftets samhälleliga konfliktlinjer gick rakt genom konsten.”

Nu är det kört: ”Och det går ju inte att provocera längre. Det är svårt att föreställa sig ett konstverk som skulle få oss att reagera på samma sätt som publiken reagerade på Våroffer.”

Det verkar vara riktigt. Att provocera på samma sätt som på 10- och 20-talen fungerar inte längre. Efter den tiden blev provokationen inlagd i konstverket som den nödvändig beståndsdel vilken skulle visa att verket ägde verklig kvalitet. Publiken och kritikerna hade då ingen anledning att visa något ursinne, eftersom varje tillstymmelse till nedsablande kritik är ett tecken på den efterlängtade provokationen. Vill man verkligen visa att man ogillar något är den effektivaste metoden att iaktta tystnad.

För provokationen finns nog kvar. Postmodernismens uppgörelse med modernismen får kallas för en provokation; många sinnen sattes i brand mot slutet av 1980-talet. Och till provokationernas domän får man också räkna YBA:s utspel runt 1990-talets mitt. Säkert kan man dra fram ännu fler. Men provokationen är inte lättfångad. Vem är det som skall bli provocerad för att det skall bli tal om en ”riktig” provokation? Är Duchamps pissoar en provokation? Fick den någonsin ett verkligt publikmöte, eller är det en långsam provokation som gnagt sig fram genom ett halvsekel?

Onekligen var det bättre förr när konstvärldens dominerande skikt fanns samlat på några få bestämda platser. En provokation som skall slå genom konstvärlden idag skall orka sig genom ett internationellt nätverk, många platser, många deltagare. En ytterligare försvagning är att den redan kommer att vara känd eftersom inget som når fram till en biennal eller någon annan större exposition har kunnat undgått uppmärksamhet.

Men det går ändå att få till en provokation om man så önskar. Alltid finns en oförberedd publik att finna någonstans. Känsliga ämnen, gränser för det som anses vara acceptabelt saknas naturligtvis inte.

Men det är något som är frånvarande – och det är antagligen att konsten inte har någon bestämd inriktning. När konsten handlade om form kunde konsten skjutas framåt längs allén av möjliga omöjliga former under ständiga små utbrott av motstånd, när det rörde sig om vad som fick vara konst ägde rörelsen rum på precis samma sätt. Nu är problemet vad en provokation har med konst att göra. På en biennal växer bara blommor, hur skall man provocera en sådan? Vi har fått något som kan kallas för internationell och angelägen salongskonst, spännande och häftig.

Den största provokation man kan peka ut just nu är artfactslistan. Med den får hela konstvärlden sin närmast exakta kvalitetsbestämning. Eftersom den är uppbyggd på konstnärernas cv är den kongenial med konstnärernas och konstvärldens egen uppfattning om hur man skall värdera konst. Den väcker också protester och föraktfulla uttalanden. Men det är en effektiv fastlåsning av hela konstsystemet. Vill någon göra något åt detta kommer resultatet att bli en klättring uppåt på listan. Skulle någon till äventyrs önska sig något annat får man först tala om vad detta skulle vara för någonting. Och där väntar vi ännu på något hållbart svar.

provokation.jpg
Provokationen finns nu som eau de toilette – för män

provokation2.jpg
och även i en kvinnlig version

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

77 svar på Del 158: Det provocerades bättre förr

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Nja, Lars, förekomsten av en sammanställning som artfacts är i sig knappast provocerande. Möjligen kan din uppfattning att listan utgör ett facit i kvalitetsfrågan vara kontroversiell för någon.

    En verklig provokation lyckades David Elliot på sin tid helt oavsiktligt åstadkomma när han lät Sony använda Moderna Museets utställningssalar till att visa sina senaste produkter. Det togs inte väl emot någonstans. Där tror jag vägen för att skapa ramaskri går idag, att låta någon helt annan urvalsprincip än den allmäna meningen, exempelvis betalningsförmåga, avgöra vad som ska visas på institutionerna. Om Elliot hade gjort detta enskilda klavertramp till metod och hävdat att Sonyhelgen faktiskt var fråga om en konstevent eftersom det visades i ett konstsammanhang, då hade vi nog fått oss en verklig skandal.

    /Yngve

  2. Lars skriver:

    Jodå Yngve, den är provocerande, det märker du väl på din egen skrivning. Det är inte jag som hävdar att den är ett facit, listan har den ambitionen och det finns ingen riktig möjlighet att hävda något annat.

    Med Elliots tilltag är det enklare, där är konstvärlden överens mycket långtgående. Vad jag vet var det ingen som på allvar försvarade saken, inte ens institutionen själv.

  3. Yngve Rådberg skriver:

    Det var just det jag tänkte på, att konstvärlden är så långtgående överens om vissa saker. För att prococera måste man ju gå emot det som man är överens om, den just nu rådande konsensus. Det räcker inte att attackera ett tidigare rådande men nu splittrat smakideal.

    De allra flesta är t ex fortfarande överens om att marknadstänkande och kommersialism inom konstinstitutionen är av ondo. Alltså borde det vara en lockande väg för den som vill provocera. En institutionskritik från höger skulle säkert vara störande. Något för Maria Lind?

    En annan möjlighet är att låta slumpen fälla avgörandet vid uttagningen till nästa Dokumenta. Ett jättelikt lotteri med alla världens konstnärer. Även kritikerna skulle kunna ta hjälp av en slumpgenerator. Eller så kan man helt arrogant låta bli att motivera sina val. Det går säkert att komma på fler metoder för den som på allvar vill utmana konstvärldens konventioner.

    Artfacts känns mer som en naturlig konsekvens av det flytande konstbegreppet än en utmaning mot detsamma. Ingenstans på artfacts.net hittar jag heller ambitionen att vara en kvalitetsindex för konst. Deras ambition är “to offer an insight into the current state of the contemporary art world”. Slutsatsen att konstvärldens värdering är densamma som den faktiska kvalitén är vad jag kan se din egen.

    Att det existerar en topplista över konstnärer är inte konstigare än att det finns dylika för alla populärkulturella gengrer. Att Citizen Cane i en topplista rankas som världens bästa film innebär inte att det är ett objektivt faktum. Sådana får man leta efter någon annanstans .

    /Yngve

  4. Lars skriver:

    När det gäller möjligheterna att provocera från höger är det svårare. Konsten har definierat sig som vänster och även om den fallit tillbaka på den punkten är den alltjämt svag, men tydlig vänster. En provokation från höger skulle nog bara kunna uppfattas som försvarbar om den kunde ses som ett projekt om marknadskrafterna. Där ligger väl den realistiska möjligheten, alltså att maskera framställningen så långt att det blev osäkert om det verkligen var menat eller ej. En provokation, om den skall ha några möjligheter att bli något, måste försvaras av en kompetent grupp i konstvärlden. Så har det alltid fungerat. Lätt att glömma att t ex impressionisterna hade många försvarare. Frågan är vem som skulle kunna tänkas ställa upp på ett högerförsvar.

    Artfactslistan skall naturligtvis inte deklarera sig som en entydig kvalitetsinstans. Det vore att visa sig förmäten och dra på sig konstvärldens missnöje. Listskaparna är ju inte ute efter att provocera. Men de har kommit på ett sätt att visa rangordningen. Och saken är bestickande, vilken annan rangordning är tänkbar när det gäller kvalitet, annat än värderingen av konstnärens cv? Du tycks mena att det finns någon annan kvalitet, given genom konstverkens utstrålning eller övertygelse eller vad tänker dig.

    Det finns konstnärer som inte blir rättfärdig bedömda av artfacts. De som ägnar sig åt stora projekt utanför poänggivande institutioner, exempelvis en del hel och halvgröna landartists. Makarna Harrison skulle väl haft en högre placering än bara en registrering och en sådan som Herman Prigann borde väl också haft en plats. Men detta ändrar inte på någon helhet, de konstnärer som inte fått vad de kanske borde ha fått, är trots allt tämligen blygsamma spelare i konstvärlden. En tillräckligt intressant konstnär åker omedelbart in i biennaler och annat och vips är det uppåt.

    Det är missvisande att nämna “Citizen Kane”. Om man avser filmvetare och andra som är djupt indragna i film- och filmhistoria är deras åsikt något som gäller för den gruppen. Om de anser att filmen är den bästa har vi onekligen ett faktum. Och saken är mycket enklare när det gäller väl förankrade historiska företeelser. Värre att få fram vilken film som är den bästa just nu. Där blir också problemet med att skilja på film som konst och film som underhållning.

  5. David 27 Malmoe skriver:

    Tja Yngve å Lars. Satt just och kollade i ett Mode/Livstilsmagasin och såg att att Red Bull (koffeinläsk) anordnade en konsttävling med en ganska rejäl prispeng. Kravet var att det färdiga konstverket skulle ha någon slags (synlig) anknytning till Red Bull. Hur ny är denna företelse, att stora företag går in och arrangerar tävlingar i konst. Finns det inte en och annan ifrån konstvärlden som blir lite provocerade av sådant? Har någon utav er ställt upp i ett liknande arrangemang?

  6. Alfred skriver:

    Hej Lars:

    Jag har länge funderat på en sak, varför ses en provokation som nåt slags självändamål inom konsten?

  7. Lars skriver:

    Hej Alfred

    Det kan jag berätta för dig. Det romantiska geniet kunde till mänskligheten föra sådant som eljest var förborgat. Det kunde vara vad som helst för inga regler gäller för geniet. Ju mera sällsamt ju mera regelbrott, varav vi får den enkla regeln att provokation (regelbrottet) måste vara tillstädes för att garantera kvalitet. Men det är alltså ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor.

    Sedan har jag tänkt på saken om provokation. Det måste finnas en provokationslinje från vilken en rad provokationer kan falla ut som följdfenomen.

  8. Yngve Rådberg skriver:

    Jag inser så klart också att högervinkeln är helt omöjlig i konsten. Vem skulle vilja lyfta fram den? Och vem skulle formulera den? Det var en fundering kring att (verklig) provokation inte är vägen till framgång i konstvärlden. Införstådda provokationer är däremot gångbart, men det är ju egentligen något annat.

    Sen har vi den objektiva kvalitén, som vi redan har tragglat. Jag har verkligen försökt förstå vad du menar detta, men det är alltid något som blir ologiskt. Om konstvärlden som helhet anser att kriteriet på ett bra konstverk helt och enkelt är att konstvärlden är överens om att det är bra, ja i så fall kan vi säga att vi har ett faktum. Men då har vi två problem. För det första, är verkligen konstvärlden överens om detta kriterium? (Vi kan begränsa oss till samtidskonst för att göra det mer enhetligt, men problemet kvarstår.) Och för det andra, om man skulle vara överens om en sådan rangordningsmetod, hur går då urvalet till i praktiken? Du frågar om jag tänker mig att det finns någon annan kvalitet, given genom konstverkens utstrålning eller övertygelse. Tja, jag tänker mig i alla fall att objektiv kvalitet är något som verket, objektet, eventuellt besitter, medan konstvärldens kriterier bygger på mer eller mindre godtyckliga, i slutänden subjektiva värderingar. Och jag har svårt att se hur någon som själv arbetar med urval skulle kunna ha en annan uppfattning. Hur som helst, idén om den rådande uppfattningen som kvalitetsindex spricker antingen på bristande enighet om denna idés giltighet, eller, om enighet mot förmodan skulle råda, på den självreferens som då uppstår.

    /Yngve

  9. Yngve Rådberg skriver:

    Tillägg: Jag menar alltså att det fortfarande är fullt möjligt att provocera konstvärlden, det görs bara inte.

  10. Lars skriver:

    Ja Yngve, vi har tragglat länge men det skadar inte att vi tragglar på. Diskussionen om kvalitet är en avgörande fråga och den anses vara fruktansvärt svår att lösa. Varje bidrag må därför mottagas med största tacksamhet av de konstintresserade.

    Det är naturligtvis inte så att konstvärlden menar att något är bra för att andra säger det. Kvalitet motiveras alltid med framhållandet av verkets egenskaper. Nu har vi frågan om den relativa enhetlighet som finns angående kvalitet beror på samstämmighet eller om det verkligen skulle vara så att verket strålar.

    För att komma vidare får man inse att vid varje tid finns det något som är särskilt intressant, det finns av förklarliga skäl en uppsättning med paradigmexempel på konst. En gammal modell, kvalitet ses genom likhet – nästan alltid. Så är frågan vilka objekt som skall framhållas på andras bekostnad. Jag har tidigare granskat hela kriterieuppsättningen men kanske kan vi här nöja oss med att säga Nyhetsvärde och Relevans. Men innan man kommer så långt skall verken bli synliga för bedömarna. Något kan ju ha stort nyhetsvärde och vara intressant/relevant men blir inte tillräckligt synligt. Och dessutom legitimerat genom att bli synligt på rätt ställe med korrekta referenser (den och den har valt till den och den institutionen). Går man genom hela denna sektor som handlar om verkets väg och hur det skall vinna kvalitet genom att bli synligt och läsas kan man förstå att mainstream går sitt arbete. Det som kommer genom denna köttkvarn är huvudsakligen standardverk. Fördelen är att det därmed ständigt kan visas nya och intressanta konstverk. Avvikelserna är inte stora.

    Konstvärlden är alltså i praktiken bunden till händer och fötter av sin egen uppsättning av regler och förebilder. Vill man beskriva detta kan man sammanfatta att konstvärlden ser kvalitet genom att man väljer det som redan är valt.

    Och som du vet, 99 % skall ganska snart sorteras ut och glömmas för gott.

  11. David 27 Malmö skriver:

    Jaha..Red Bull var tydligen inget för konstvärlden..

  12. Petter Helje skriver:

    Jag satt och bläddrade lite på avsomnade Sarts och hittade följande citat av Lars Nilsson från 19 oktober 2005: “Jag tycker den institutionella konstteorin är en välsignelse som har sparat mänskligheten många tradiga diskussioner om ‘vad som är konst’. Visst har IK många problem (cirkeldefinition t ex), men det råder väl närmast konsensus i konstvärlden om att acceptera IK trots svagheterna. Helt riktigt menar jag.” Nu undrar jag, Lars, har det skett så stora ideologiska förändringar i konstvärlden sen 19 oktober förra året att professor Nilssons antagande om konsensus ifråga om den institutionella konstteorins förträfflighet inte längre är korrekt? Vad är det i så fall som har orsakat dessa förändringar? Eller är det möjligen så att professor Nilsson i sin lättnad över att slippa “tradiga diskussioner” om konst i den undervisning han själv bedriver på konsthögskolan i Malmö, helt enkelt förföll till önsketänkande och förväxlade sin personliga ståndpunkt med den rådande uppfattningen?

  13. Lars skriver:

    Gode professor Nilsson är ingen teoretiker. Han anlände till Konsthögskolan med det institutionella projektet som aldrig kunde genomföras. Han är som sagt ingen teoretiker och har sin konstnärliga karriär att tänka på.

    Slarvigt sagt, på en pragmatisk och praktisk nivå är det riktigt att inst teori är allmänt vedertagen. Men synar sömmarna vilket jag har gjort länge och det är ingen svårare uppgift kan man se att den bara gäller delvis. Inst teori har överhuvudtaget inte diskuterats på ett djupare sätt på länge. Du vet ju att konstvärlden har varit upptagen med sociologiska filosofer så väl anpassade till socialkritikens angelägna rike.

  14. Lars skriver:

    David, jovars, visst kan man fundera på Red Bull. Men man skall komma ihåg att konstvärlden är tolerant mot diverse småsaker. Red Bull projektet är väl något som drunknar i den oerhörda mängden och därmed faller under kategorin tillfälliga inhopp, bättre än inget, någon måste finansiera.

  15. Petter Helje skriver:

    Gode professor Nilsson är ju helt enkelt en idiot om han vill försvara en konstteori genom att hänvisa till konsensus. Har han inte fattat att det är provokationer som gäller på det här området!

  16. Lars skriver:

    Nej Petter, professor Nilsson är ingen idiot, han är konstnär. En sådan kan hänvisa till vad som helst utan att det stör. Och skulle det ändå störa är det en liten provokation som aldrig är fel för en konstnär.

  17. Petter Helje skriver:

    Jag blir inte provocerad. Jag blir full i skratt. Här sitter denne tidigare så revoltlystne och pluralitiskt sinnade postmodernist på sitt professorsämbete och hänvisar till konsensus! Du måste väl också se det komiska i det, Lars?

  18. Lars skriver:

    Nu reser du väl lite Petter. Om Nilsson hänvisar till konsensus i frågan om den inst teorin är det väl ett konstaterande om hur han anser det förhåller sig i konstvärlden. Även en revoltlysten och pluralistiskt sinnad person inser nog att världen kan beskrivas på enligt rimligt objektiva kriterier.

  19. Petter Helje skriver:

    Nej, han använder sitt antagande om konsensus som ett argument för institutionsteorin. Och det är inte så konstigt. Ur ett institutionsteoretiskt perspektiv kan det nämligen inte finnas något starkare argument än att det råder samstämmighet i vilken fråga det än gäller. Det vet du ju själv. På 1600-talet fanns häxorna, säger du, eftersom det på den tiden rådde konsensus om detta. (Det sista kan man sannerligen också betvivla.)

  20. Lars skriver:

    Att det råder samstämmighet i vilken fråga den än gäller ur ett inst perspektiv?? Det fattar jag inte, kan man beskriva konstvärlden som samstämmig i några avseenden kan man lugnt säga att den inte är det i andra.

    Den gamla häxdebatten är trots allt intressant. Vi bör vara eniga om att häxorna var en realitet på 1600-talet liksom att vi är eniga om att vi idag inte tror att de fanns ens när de fanns.

    I sista hand är det en fråga om hur stora växlar vi skall dra på vår tids uppfattningar “vi, moderna människor som vet hur allting egentligen förhåller sig”.

  21. Petter Helje skriver:

    Du måste missförstå mig med flit! Att det råder samstämmighet är ur ett institutionellt perspektiv ett argument i vilken fråga det än gäller, dvs. även i frågan om häxorna på 1600-talet. Vad är det du inte fattar? Du och jag är inte eniga om att häxorna var en realitet på 1600-talet, liksom vi inte heller är eniga om att vi inte tror att de fanns när de fanns. För när de fanns fanns de naturligtvis, vi bör hellre vara eniga om det än om det motsatta antagandet. Jag kan utan vidare ställa upp följande maxim: Närhelst det finns häxor så finns det häxor, och närhelst de icke finns så finns de icke.

  22. Yngve Rådberg skriver:

    Hm, jag kan inte riktigt säga emot kontentan av ditt senaste svar, Lars, även om jag fortfarande tycker att du försöker trolla med logiken på avgörande punkter. Jag får väl ge mig på att ›närläsa‹ lite istället.

    “Det är naturligtvis inte så att konstvärlden menar att något är bra för att andra säger det. Kvalitet motiveras alltid med framhållandet av verkets egenskaper. Nu har vi frågan om den relativa enhetlighet som finns angående kvalitet beror på samstämmighet eller om det verkligen skulle vara så att verket strålar.”

    Om enhetligheten beror på samstämmighet? Ja, det låter ju som en groda. Men jag antar ändå att du faktiskt menar något med det. Och jag tror det i så fall är samma sak som jag försökte formulera i min föregående kommentar. Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt klart. Så här skrev jag: “Om konstvärlden som helhet anser att kriteriet på ett bra konstverk helt och enkelt är att konstvärlden är överens om att det är bra, ja i så fall kan vi säga att vi har ett faktum.” Det är en klumpig formulering. Enklare uttryckt: Den rådande uppfattningen är identisk med den faktiska kvaliteten om konstvärlden är överens om att så är fallet. Du säger det ännu enklare och tydligare: Frågan är om enhetligheten beror på samstämmighet. Därmed har du hjälpt mig att visa självreferensen i argumentationen.

    Fast ditt svar är trots det dubbelt och ytterligare förvirrande. Först säger du att så inte är fallet, att konstvärlden inte är överens om detta kriterium, eftersom kvalitet alltid motiveras med framhållandet av verkets egenskaper. Men samtidigt antyder du att konstvärlden inte själv förstår hur den egentligen fungerar, att konstvärldens enhetliga tyckande visst beror på samstämmighet, eftersom det vore absurt att tro att enhetligheten beror på att verket “strålar”. Nu faller din kvalitetsmodell isär i två delar. En del som vill låta påskina att den rådande uppfattningen om kvalitet är lika med den faktiska kvaliteten, och en del som säger att den rådande uppfattningen är att det inte är den rådande uppfattningen om kvalitet som ger den faktiska kvaliteten.

    Vi har alltså två problem i modellen. En tautologi (uppfattningen om kvalitet baseras på uppfattningen om kvalitet) och en paradox (kvaliteten finns inte i verket utan i den rådande uppfattningen om verket, vilken är att kvaliteten finns i verket). Men som sagt, vem har någonsin begärt att konstteori ska vara konsekvent?

    /Yngve

  23. Petter Helje skriver:

    “En tautologi (uppfattningen om kvalitet baseras på uppfattningen om kvalitet) och en paradox (kvalitet finns inte i verket utan i den rådande uppfattningen om verket, vilken är att kvaliteten finns i verket).” En utmärkt analys. Här blir det också tydligt varför Lars Nilsson så gärna vill att det ska råda konsensus i konstvärlden om att “acceptera IK trots svagheterna”. Han vill såklart undvika den självmotsägelse han tvingas in i när IK inte längre “gäller”. Det förklarar också varför Lars Vilks till varje pris måste hålla fast vid att IK fortfarande är allmänt vedertagen, om så bara “på en pragmatisk och praktisk” nivå.

  24. Lars skriver:

    Yngve, väl läst och väl analyserat.

    Det är naturligtvis så att min intention är att beskriva ett fenomen i konstvärlden. Tänk på frasen: “Jag påverkas inte av reklam” (“mina val baseras på vad jag verkligen tycker är bra”. Det är inte säkert att det är sant även om det är sagt. Om man skulle beskriva hur detta “jag” påverkas skulle man ändå utgå ifrån att personen påverkas av reklam.

    I konstvärlden kan man nog inte komma ifrån att konstnärer som blir uppmärksammade och omtalade kommer att uppfattas som bra konstnärer av andra som märker vad som gäller. Däremot är det svårt att tänka sig att någon skulle tillstå att de tycker att en konstnär är bra för att andra och ansedda aktörer i konstvärlden menar det.

    När man skall beskriva hur kvalitet uppfattas kommer man inte ifrån att det vid varje tillfälle finns sådant som är relevant, vad man ungefär förväntar sig. Detta är etablerat. Konstnärer som dyker upp vid rätt tillfälle och gör det relevanta med den variationen som är nödvändig för att kunna kalla det “nytt” blir huvudsakliga kandidater för konstvärlden. När de väl fått respons från konstvärlden får man räkna med att spridningen i stor utsträckning sker med hjälp av de auktoriteter som uttalat sig, gett “garantier”.

    Prövostenen i ett sådant tänkande är utbytbarheten. Det är svårt att göra en reell test, men man kan föreställa att de konstnärer som idag är framträdande – och det är en stor skock – skulle kunna bytas ut mot andra som av olika anledningar inte nådde ända fram. Det skulle då vara tillfälligheterna som är avgörande. Och tillfälligheterna är sådant som vi kan likna vid reklam. Bygg nätverk, dyk upp vid rätt tillfälle, gör det som ligger i luften etc etc.

    Så har vi fallet med exceptionella företag, alltså konstprojekt som bryter starkt med mainstream. Dessa kommer antingen att försvinna som icke-relevanta eller så kan de inleda en ny relevansordning. Men det senare sker inte ofta. Men när det sker är kvaliteten givetvis baserad på att något påtagligt nytt kommit fram.

  25. Lars skriver:

    Petter, jag tror jag förstår samstämmigheten. Det som gäller kommer att gälla som verkligt när det gäller.

    Däremot är det mer komplicerat med inst teoris etablering i konstvärlden. Jag vill mena att det är ett empiriskt faktum att inst teori gäller. Inte för att det gjorts någon sådan sociologisk undersökning men jag tror att det inte är någon större sak att slå fast konstvärldens uppfattning. Om man frågar konstnärer och curatorer etc som sysslar med samtidskonst om vad som är konst kan man förvänta att de ger ett standardsvar – och jag har sett och hört det otaliga gånger – det som kallas för konst är konst, alltså den inst teorin. Men vad är detta värt? Vilken inst teori håller man sig till? Där blir det svårare eftersom andra uttalanden pekar åt andra håll. Och saken är naturligtvis särdeles komplicerad för att det inte finns någon riktigt utarbetad och tillräckligt motsägelsefri teori. Ja, egentligen finns det väl bara Dickies torso.

    Alltså menar jag att det är ett empiriskt faktum att det konstvärldens uppfattning om vad som är konst (och kvalitet) är en pyttipanna med lite av varje. Går man till teoretikerna blir man inte mycket klokare eftersom det inte finns något bestämt läger eller någon särskilt inflytelserik skribent som kunnat frambringa någon vedertagen teori utan alltför mycket motsägelser. Men åberopandet av inst teori är dock markant.

    Jag vill mena att det är en korrekt beskrivning av konstvärlden. Att det är så beror inte minst på att konstteorin inte spelat någon framträdande på ett tag. Intresset har varit helt koncentrerat på samhällsanalyser och teorier som behövs i de praktiska konstprojekten eller för att finna lämpliga formuleringar för projekten.

  26. Yngve Rådberg skriver:

    Lars, bara för att konstvärlden agerar ologiskt, behöver väl inte beskrivningen av den vara det.

    Självklart är det så att man påverkas av vad som sägs om en konstnär. Det invänder jag inte mot. Frågan gäller var det som sägs kommer ifrån. Om det också kommer från det som sägs.

    Tyvärr kommer vi nog inte vidare längs det här spåret, vi behöver backa en bit och granska hur vi använder begreppen. Till att börja med gör jag gärna en åtskillnad mellan kvalitet och kriterium, som jag märkt att du helst ignorerar. Kriterierna vill jag placera i det sociala fältet och kvaliteterna hos objekten. Jag är medveten om att en sådan manöver delvis gör våld på komplexiteten hos fenomenet konst, men om du försöker stå ut med det en stund kan vi kanske få lite struktur.

    Kvaliteter och kriterier går som sagt inte att helt separera från varandra. T ex kan omdömet intressant vara både en kvalitet och ett kriterium. Men kriteriet intressant ser jag som ett subjektivt instrument för att känna igen kvaliteten intressant hos ett objekt. Givet sammanhanget kan vi faktiskt ha nytta av att åtminstone försöka hålla isär dessa aspekter. För det första kan det hjälpa oss att urskilja och skärskåda våra kriterier som sådana (bör ett konstverk vara intressant och i så fall varför), och för det andra kan vi i varje enskilt fall lättare bedöma om verket faktiskt motsvarar vårt kriterium. Om det skulle visa sig att så inte är fallet ges vi dessutom en möjlighet att fundera över var felet ligger – om det är kriteriet eller kvaliteten som bör ändras.

    Jag menar alltså inte, som du märker, att det finns eviga kvaliteter som “strålar” ut från verkets materia. Jag menar inte heller att verket kan lyftas ur det sammanhang som ger det sin speciella mening utan att förlora denna, eller att kriterierna är givna och förbindelsen till eventuella kvaliteter självklar. Det jag vill invända mot är din i mina ögon förenklade argumentation kring dessa komplicerade frågor.

    /Yngve

  27. Lars skriver:

    Intressant Yngve. Jag har funderat på konstnärliga kriterier. Ontologisk nivå är alltid en kvalitet samtidigt som ett kriterium, så även med förnyelse och överskridande. Fiktion är däremot ett kriterium som kan bedömas som kvaliteet i det enskilda fallet. Relevans får väl också räknas dit.

    Möjligt man kan vinna något på att markera en sådan uppdelning. Jag skall se genom allt jag listat för att se om det går att få någon uppdelning.

  28. Petter Helje skriver:

    Jag vet inte om jag förstår dig rätt, Yngve, men om man gör en uppdelning mellan den faktiska kvaliteten (som hör till objektet) och de kvalitetskriterier som subjektet (det enskilda eller konstvärldens kollektiva) använder för att känna igen denna kvalitet, då får vi någon sorts jämkning mellan institutionsteori och essentialism. Eller hur? Jag har också tänkt att det borde gå att åstadkomma en sådan jämkning utan att trassla in sig i motsägelser. Det som först ser ut som en självmotsägelse behöver nämligen inte vara det. Har du lust att utveckla resonemanget lite?

  29. Petter Helje skriver:

    Lars, om du vill göra konstvärlden till objekt för empirisk undersökning får du nog gå lite mer vetenskapligt tillväga, åtminstone om du vill att någon ska ta dig på allvar. “Om man frågar konstnärer och curatorer etc som sysslar med samtidskonst om vad som är konst kan man förvänta att de ger ett standardsvar – och jag har sett och hört det otaliga gånger – det som kallas för konst är konst, alltså den inst teorin.” För det första: på vad baserar du urvalet av de tillfrågade, dvs. hur avgränsar du konstvärlden och samtidskonsten? För det andra: om detta är vad du kallar en empirisk undersökning så tror jag att principen om forskarens inverkan på forskningsobjektet kommer att drabba den särdeles hårt. Hade de tillfrågade svarat annorlunda om någon annan än den erkänt skicklige retorikern och institutionsteoretikern Lars Vilks hade frågat? En tredje invändning nämner du själv, nämligen att “andra uttalanden pekar åt andra håll”.

  30. Lars skriver:

    Petter, nu krånglar du nog i onödan. Det är inget som helst problem att bli tagen på allvar genom att hävda att den allmänna uppfattningen, åtminstone angående den del av konstvärlden som är engagerad i samtidskonst, definierar konst genom att hänvisa till det institutionella. Så långt är allt gott och väl. Mycket beror på alternativet som blir modernismen och romantiken, det är ett betydligt sämre val. Jag har inte själv gått runt och frågat utan samlat på uttalanden, på texter som skrivits om konst utan att särskilt handla om konstteori.

    Det egentliga problemet är att det är ett obestämt svar eftersom – jag tar om det igen – vi inte har någon bestämd inst teori som är tillräckligt bra och accepterad. Man kan också säga att intentionsdjupet med uttalandena (och jag förstår inte att du kan tycka att det är överraskande att det är en allmän uppfattning) är tämligen lågt.

    Konstvärlden i allmänhet får hämta sina uppfattningar från de teorier som utarbetas av konstteoretiker. Men för närvarande utarbertas ingenting från det hållet. Kester t ex specialiserar sig angående Littoral Konst och Cynthia Freeland som just blivit översatt till svenska med “konstteori”, kan inte mycket mer än citera konstnären Robert Irwin: “art – a continous examination of our perceptual awareness and a continous expansion of our awareness of the world around us”.

    Och det är ju mycket som stämmer in på en sådan föga originell tanke, och mycket konst faller utanför den.

    Det verkliga problemet är att utarbeta en inst teori som är bättre än Dickies.

  31. Yngve Rådberg skriver:

    Petter & Lars

    Det finns flera sådana här distinktioner som kan underlätta konstbedömningen. Kvalitet / kriterium är en, utsaga / tolkning en annan. Ofta blandar man samman verkets faktisk utsaga med den konventionella tolkningen. Inte heller denna uppdelning är i och för sig okomplicerad, verket går ju knappast att ens få syn på utan någon form av tolkning. Men det kan alltid vara bra att ha i minnet att dessa aspekter inte nödvändigtvis är identiska.

    Kriterier och kvalitet är inskrivna i en cirkel där det inte går att fastställa vad som kom först – hönan eller ägget. Kriterierna bestämmer vilka kvaliteter vi ska titta efter eller åberopa, medan anförda kvaliteter bestämmer över kriteriernas utformning. Dels på så sätt att dessa ursprungligen utformats med tanke på påstådda kvaliteter hos klassiska dikt-, konst- och musikverk, dels genom att nya kvaliteter kan tillkomma så som i “fallet med exceptionella företag”.

    Förhållandet mellan kvalitet och kriterium är dock svårt att fastställa. Distinktionen sätter sig över det intrikata förhållandet med kriteriernas otillräcklighet som ett kriterium på konst. Och föreställningen om en förbindelse mellan kriterium och kvalitet bygger i allt väsentligt på subjektiva upplevelser. Även om konstverk kan ha objektivt mätbara egenskaper så som storlek, hållfasthet och teknik, tillhör inte kvaliteten “intressant” dessa. Därför kan aldrig förekomsten av eventuella konstnärliga kvaliteter beläggas objektivt, trots att de tillskrivs objekten. Det enda vi statistiskt kan belägga är förekomsten av vissa kriterier inom konstvärldens olika skikt. När det gäller den faktiska förekomsten av det som kriterierna pekar ut, får vi antingen lita till auktoriteternas “garantier”, eller till vårt eget, subjektiva, omdöme.

    /Yngve

  32. Lars Nilsson skriver:

    Hej!

    Jag heter Lars Nilsson och jag är konstnär i Göteborg. Det var jag som skrev kort om institutionella konstteorin på SARTS 19 oktober 2005. Tänkte bara bespara professor Lars Nilsson i Malmö från att bli sammankopplad med citatet. Förvirrande, jag vet… Professorn har vid upprepade tillfällen bett big lägga till en initial!

    Annars förjer jag diskussionerna om IK och annat här på Vilks hemsida. Har inget att tillföra just nu dock.

  33. Petter Helje skriver:

    Tack för det, Lars Nilsson i Göteborg! Det var ju på sätt och vis skönt att höra. Men vad krångligt för er, ni måste ju bli förväxlade i alla möjliga sammanhang!

  34. Lars skriver:

    Yngve!

    Jag har funderat på dina kriterier & kvaliteter. Nu har du inte nämnt något som är kött på benen. Det enda du nämnt är “intressant”. Det är för generellt för att kunna vara kriterium/kvalitet i konsten. Mycket är som bekant intressant. Man får nog gå ett steg till och få fram vad någon menar i konstvärlden när de drar till med “intressant”.

    Ofrånkomligt är historien: Modernismen/romantiken kunde ange en särart för konsten den estetiska särskildheten, alltså ett absolut kriterium. Detta kriterium var alltid en kvalitet, sjönk kvaliteten försvann kriteriet.

    Men så kom eländet med Duchamp, konceptkonst och postmodernt. Ut med den estetiska särskildheten och in med ingenting särskilt. En möjlighet är att “jaga kriterier/kvaliteter på fältet”, alltså att ta reda på vad som uppfattas som bra konst just nu. Vad som uppfattas som konst är som sagt en relativt ointressant affär. Här finns det inst kriteriet, alltså om det är konst så är det.

    Om vi tänker oss att hoppa ur cirkeln på ett enkelt sätt kan man säga att kriteriet för att något skall vara konst är att producenten publicerar i/visar för/vänder sig till konstvärlden och att denna uppfattar åtgärden som åtminstone acceptabel. Det främsta kriteriet blir då att aktiviteten liknar det man redan känner till.

  35. Yngve Rådberg skriver:

    Resonemanget är generellt, handlar inte om vad som är utmärkande för konst utan om grunden för subjektiva bedömningar. Intressant kan lika gärna gälla ett TV-program, förhållandet är detsamma. Samtidigt gäller det alla omdömen som som kan tänkas gälla för konst – de sitter antingen i huvudet på konstvärlden och är då subjektiva, eller i verken och är då objektiva.

    /Yngve

  36. Petter Helje skriver:

    En konstnär som krånglar i onödan? Nja, jag tycker bara att det är lite underligt att du ena stunden är kunskapsteoretisk relativist (ifråga om häxorna) för att i nästa ögonblick anse dig ha fastslagit ett odisputabelt faktum angående konstvärldens uppfattning. Jag har inte heller gjort någon empirisk undersökning, men jag har märkt (precis som du också säger) att “andra uttalanden pekar åt andra håll”. Det kan väl med samma rätt betecknas som ett faktum.

  37. Lars skriver:

    Yngve, det är en mäktig uppgift du har tagit dig an. Om vi håller oss till konsten är min gamla förkärlek för tomten kanske befogad. Finns tomten i huvudet eller utanför? Tomten finns som bekant tillgänglig under en del av året på t ex NK och då är väl kriterierna för tomteskapet objektiva. “I år hade NK en tomte av hög kvalitet”. Därmed går det också att säga att tomten såväl sitter i huvudet som i objektet.

  38. Lars skriver:

    Petter, det handlar om modeller för att beskriva världen och det finns bättre och sämre sådana, det finns dessutom olika sätt att använda dem.

    När det gäller häxorna (vi tar det igen) kan man göra en beskrivning som vill rekonstruera en viss tids uppfattning. Under 1600-talet var häxorna en realitet. Utifrån den världens sätt att se fanns det häxor. En relativt kort period. Om vi däremot tillämpar vår tids uppfattning om verkligheten fanns det naturligtvis aldrig några häxor. Självfallet blir det en relativism av en sådan inställning eftersom den utgår ifrån att det aldrig med full säkerhet går att fastslå vad som är absolut sant. Men det är inget större problem eftersom vi alltid kommer att bekänna (eller tvingas till att bekänna) en pragmatisk verklighet.

    Jag vill inte påstå att det är absolut säkert att konstvärlden har uppfattningen att konst är det man kallar för konst. Men det är en rimlig ståndpunkt som jag menar väl beskriver en rådande uppfattning om hur man ser på saken. Eftersom den konstkunnige vet att allting kan vara konst och att konst kan handla om allting är det svårt att hosta upp ett annat svar. Men som jag har framhållit otaliga gånger är det ett svar med lågt intentionsdjup. Och det är ett svar som passar in i samtidens konstaktiviteter. Det hänvisar inte till någon utarbetad teori. Och därför kommer andra uttalanden att peka i andra riktningar. Den inst teori fungerar inte i konsthistorien. Men är intentionsdjupet lågt spelar det ingen roll.

  39. Yngve Rådberg skriver:

    Jag vet inte vad det är för uppgift du syftar på, just nu har jag tagit mig an uppgiften att försöka reda ut begreppen angående värdeutsagor. Men du har rätt, det kan naturligvis finnas tomtar på båda ställena samtidigt, om vi nu ska ge oss in på ontologi.

    Även ett kriterium kan så klart ha sin motsvarighet i en faktisk kvalitet. Kriteriet gränsöverskridande KAN ha en motsvarighet i en verklig gränsöverskridande kvalitet hos ett konstverk, men det är inte säkert att det har det bara för att det anses så. Det är möjligt, men omöjligt att kontrollera, eftersom det inte är empiriskt verifierbart. Vi är här tvungna att lita till auktoriteten hos den eller dem som anser det och/eller till vårt eget omdöme. Som du märker finns inget objektivt alls i detta resonemang, bara en obekräftad möjlighet. Objektiva kriterier existerar sannolikt inte alls i värdefrågor.

    Och ett kriterium på tomten är väl inte heller objektivt, kriteriet gäller för hur vi ska känna igen tomten och tomten är sedan modellerad efter det. Inte tror väl du att det fanns tomtar före tomtebegreppets uppkomst? Och för att analogin ska bli korrekt får vi först tillskriva tomten en kvalitet och sen undersöka om kriteriet för en SNÄLL tomte kan vara objektivt.

    /Y

  40. Lars skriver:

    Yngve, vad jag menade var att problemdiskussionen angående kriterier och värdeomdömen är ett i det närmaste oöverskådligt fält inom filosofin. Jag vet inte hur mycket du är inläst men jag antar att många av dina funderingar redan finns behandlade.

    En gränsöverskridande aktivitet blir objektiv såtillvida att den kan medföra att konstbegreppet förändras. T ex när ready-mades gör det möjligt för allt att bli konst utan att några estetiska kriterier skall vara uppfyllda.

    Kriterierna på tomten är väl också objektiva även om man kan säga att de bygger på att vara analytiska, alltså att man bestämt sig för vissa kriterier som sedan etablerats och kan användas som identifikation. Under normala omständigheter må SNÄLL vara ett objektivt kriterium för en tomte. Men även en tomte kan fela och kanske gå på fyllan.

  41. Petter Helje skriver:

    Är det inte märkligt ändå att intentionsdjupet är så lågt hos många “konstkunniga”? Intelligenta och kreativa människor borde kunna hosta upp något annat än standardsvar och slitna fraser. Jag kan inte bevisa för dig att häxorna (vi tar det igen) under 1600-talet INTE var en realitet, men det är en rimlig ståndpunkt, som jag menar dessutom “väl beskriver en rådande uppfattning om hur man ser på saken”. Som jag nämnde i en parentes tidigare tvivlar jag på att det ens under en kort period på 1600-talet rådde konsensus i den här frågan. Det fanns naturligtvis människor redan då som klart insåg att det här bara handlade om illasinnad propaganda. Och om det inte vore för dessa intelligenta och kreativa människor (kreativa i den meningen att de tänkte självständigt och förlitade sig på sitt eget OMDÖME) hade vi kanske fortfarande bränt “häxor” på bål. Det hade väl inte varit så bra. Du ger uttryck för en pietet gentemot historiska fördomar och lögner som helt enkelt är absurd, och som går stick i stäv med din raljanta attityd i övrigt.

  42. Petter Helje skriver:

    Ska du vara raljant så var det åtminstone OCKSÅ mot de verkliga knäppgökarna, och mot idéhistoriens riktiga hugskott!

  43. Petter Helje skriver:

    Uppriktigt sagt, Lars, är inte den här relativismen lite flugig? Jag menar lite snurrig, lite förvirrad, lite… ja, lättviktig?

  44. Lars skriver:

    Petter, att raljera över historiska misstag är lockande men också alltför lätt. Våra egna misstag kan vi ännu inte se men vi kan vara övertygade om att vi har många lustiga för oss som eftervärlden kommer att raljera över.

    Jag tycker inte att det är så märkligt att intentionsdjupet angående frågor om konstdefinitioner är lågt. Det har länge varit så att definition av konst betraktas som en omöjlig sak och att det för övrigt är ointressant. All kraft har lagts på tillämpad teori och där är intentionsdjupet betydligt större.

    Du vet ju att jargongen är “det spelar ingen roll vad vi kallar det, huvudsaken är vad man gör”.

    Du tycker att relativismen är lättviktigt. Men skilj mellan att gå in för att beskriva och att ta ställning. Ett ytterst vanligt misstag är att försöka göra båda samtidigt.

  45. Petter Helje skriver:

    Man kan också se det så här, Lars, att en generell institutionsteori (“verkligheten blir alltid institutionell”, ditt citat) faktiskt skulle kunna hindra oss från att upptäcka de misstag som vi i vår samtidsbubbla gör oss skyldiga till. En förutsättning för att vi ska upptäcka dem torde nämligen vara att vi gör en åtskillnad mellan vad som är sant och vad som anses vara det. Men kanske är den här diskussionen överflödig. För inte menar ju du att det fanns kvinnor som flög till Blåkulla och bolade med hin onde själv ens under en kort period på 1600-talet. Eller hur?

  46. Lars skriver:

    Petter, det är inte det enklaste att slå fast en sanning. Vi kan avfärda häxor som en misslyckad idé att försöka beskriva några företeelser under 1600-talet. Det gäller också det mesta av de teorier man hade under 1600-talet. Newtons teorier om gravitationen har inte heller klarat sig. Naturligtvis vill vi också tänka oss att det är en skillnad på dessa båda företeelser. Den förra hänger ihop med teologin som den grundläggande normen där bibelns texter var Guds ord och sanningar. Eftersom man kunde finna häxor i denna och då den lämpade sig för i princip vilka tolkningar som helst är det en sak för sig. När kristendomen backade ut och Gud lade sig ner för att dö en mycket långsam död övergick initiativet till den vetenskapliga deskriptionen.

    Ja, vi har väl ändå samma konstaterande: Vad är det som gäller idag i vetenskapen? Nyss fick vi den mörka materien. Big Bang gäller som överlägset ledande teori om universums uppkomst. Sedan genforskningen fick sitt genombrott kan alltmer förklaras genom genen. Just nu har min skrivgen satt mig framför tangentbordet. Och hjärnforskningen försöker förklara konsten. Var skulle sanningen finnas i allt detta?

  47. Petter Helje skriver:

    Nej, det är inte det enklaste att slå fast en sanning, inte ens ifråga om häxorna och djävulen. Ändå är det för dig “inte (…) någon större sak att slå fast konstvärldens uppfattning” och kalla det för “ett empiriskt faktum”. Du verkar ha två måttstockar som du växlar mellan allteftersom det passar dina syften. Det finns ett ord för detta: dubbelmoral.

  48. Lars skriver:

    Nu får du väl skärpa dig Petter! Jag gör en beskrivning av konstvärldens uppfattning och menar mig kunna göra en rimlig sådan. Jag påstår inte att jag slagit fast någon sanning. Rimliga beskrivningar kan motsägas med andra rimliga beskrivningar. Jag tar gärna emot sådant material.

  49. Petter Helje skriver:

    Jag har gett dig alternativa beskrivningar både ifråga om häxorna och ifråga om konstvärldens uppfattning. Det vet du ju.

  50. Lars skriver:

    Petter, om jag minns rätt så har vi väl enats om något angående häxorna, t ex att det var en realitet när det begav sig och att vi i vår tid inte tror att någonsin funnits några. Skillnaden mellan oss skulle vara att du är mer benägen på att utropa eviga sanningar, alltså att du kan slå fast saker till absolut visshet. Rätta mig om jag har fel.

    Om konstvärlden vill jag minnas att jag anser att den inst teorin gäller (men utan intensiondjup), alltså att det är det vanliga svaret man får av konstvärldens samtidsintresserade. Du tycks mena att så inte är fallet. Jag håller dock fast vid att det är en högst rimlig beskrivning som jag lagt fram. För övrigt är det verkligen inte mycket sagt med det och det är garanterat okontroversiellt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.